Den sedlige idioten Lagercrantz, Caligula, Stolpe och Rydberg

Två av 1900-talets största kulturella och intellektuella profiler i Sverige var Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den förra konservativ, katolik, den senare radikal. De representerar två motpoler i den svenska samhällsutvecklingen, där Lagercrantz sida tog en näst intill fullständig seger (och jag avser nu den kulturella, värdebaserade sidan av samhället, ej den ekonomiska), ivrigt understödd av politikerna kring Palme; en seger som ligger kvar som en våt, tryckande filt över Sverige än idag (en debatt där den ena sidan vinner fullständigt leder sällan till något gott). Lagercrantz stod nästan alltid på de radikalas sida via sitt organ Dagens Nyheter (liberal?, pyttsan!), vare sig det handlade om "trolöshetsdebatten" (den svenska kulturrevolutionen) eller maoisterna. Annars är ju Sven Stolpe unik, för han är en få på "högersidan" som faktiskt överglänste sina motståndare i kvickhet, formuleringsförmåga och karisma.

År 1980 utkom Stolpe med en biografi om sin antagonist, enkelt betitlad Olof Lagercrantz, och det är däri vi hittar det berömda citatet om honom:

Sedlig idiot, var han för ingen del något dumhuvud.

Detta handlar från början om den romerske kejsaren Caligula och är av Viktor Rydbergs penna (Romerska kejsare i marmor). Det är träffande om Lagercrantz och har därför levt vidare. Det var dessutom extra taskigt, eftersom Lagercrantz beundrade Rydberg (och ville ge honom en högre ställning på den svenska parnassen än andra kulturradikaler på 1960-talet).

Sven Stolpe var en mästare på mustiga, träffande formuleringar. Han såg också, till skillnad från många andra men i likhet med Rydberg, August Strindbergs stora brister som tänkare och människa, men också, i likhet med Rydberg, hans begåvning, omväl begränsad.

Strindberg var en genomusel människa.

Lyssna här.

Andra citat:

Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.

Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.

Det sista citatet är från Gäst hos Hagge, ett fantastiskt program där Stolpe får breda ut sig på ett charmant sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=OAVN2d09wOo
http://www.svtplay.se/klipp/137400/gast-hos-hagge-sven-stolpe

Jönköping och järnet...

... heter en c-uppsats i historia från Lunds universitet (2009). Linnéa Karlskog är upphovskvinnan.

Min egen relation till Jönköping? Egentligen ingen, förutom att min anfader på svärdssidan föddes där på 1800-talet (ungefär samtida med Rydberg) och utvandrade till först Västergötland och sedan östra Värmland. Min relation är i första hand litterär: Vapensmeden råkar vara en av mina favoritböcker alla kategorier, och även den topografiska "skissen" Det forna Jönköping är en favorit bland Rydbergs texter, liksom hans självbiografiska texter, som alla utspelar sig i Jönköping. Staden är dessutom en av Sveriges äldsta och mest betydelsefulla: här går gränsen mellan Väster- och Östergötland, här passerade kungen under Eriksgatan och i närheten låg länge borgen som innehades av Sveriges kung: Visingsborg.

Uppsatsen i fråga är knappast läsvärd i underhållningssyfte, ens för den historieintresserade, men är intressant från Rydberg-synpunkt. Den tar nämligen upp Det forna Jönköping och Rydbergs påstående att stadens viktigaste hantverksnäring under medeltid var järnsmidet. Detta har väl betvivlats eller ignorerats av senare forskare, men nu ges teorin upprättelse: "Viktor Rydberg hade rätt -- smidet var stadens förnämsta näring!" Rydbergs forskarinsats -- som troligen föranleddes av man hade rivit ruinen av "slottet", hans barndomshem -- kallar hon epokgörande: det var den första rekonstruktionen av det medeltida Jönköping och dessutom lyckades Rydberg skapa en karta.

  

Att hans slutsatser nu också bekräftas visar att han kanske borde dammas av på fler områden och verkligen få det erkännande han förtjänar: en av Sveriges verkliga lärdomsgiganter. Hursomhelst rekommenderas en läsning av Det forna Jönköping, och Vapensmeden, som ju har fått delar av sitt skelett från den förra.

Hur förklara ondskan?

Viktor Rydberg är tydlig med en sak i Bibelns lära om Kristus och Medeltidens magi: det existerar ingen absolut ondska, däremot ett absolut gott. Jesus är representationen av detta absolut goda. Ej Gud, men Guds förstfödde, skapad som felfri människa. I Medeltidens magi påpekar Rydberg mycket riktigt, att oavsett om vi tror på "det onda" (djävulen) eller ej, så skapar en sådan tro allvarliga följder i samhället. Det var djävulstron som låg bakom häxförföljelserna och annat tidigare under medeltiden.

Jesus är här istället en förebild, som vi alla skall sträva efter att efterlikna. Det krävs heller ingen syndernas förlåtelse, varken mellan människor eller från Gud. Denna syndernas förlåtelse som skapade så mycket ångest. Dessutom, i fallet med den katolska kyrkan, hade prästerna i rollen som "Jesus ställföreträdare på jorden" makten att förlåta, genom bikt, avlatsbrev och den sista smörjelsen. Hos protestanterna rensades detta oskick ut, men ännu kvarstod behovet av förlåtelse från Gud; en förlåtelse som bara kunde fås genom tron på Jesus som Guds son och hans uppenbarelse. Detta är för oss moderna människor problematiskt, för idag vill vi helst inte tro att världens icke-troende, buddhister, hinduister m. fl. skickas till evig fördömelse, ej heller sådana människor i världshistorien som aldrig tagit del av Jesus verk och förkunnelse, t. ex. våra förfäder i Norden innan kristnandet, eller odöpta barn.

Rydberg kommer in på detta i en passage i Vapensmeden där han menar att människor efter döden kommer till mellantillståndet (som Luther hade avskaffat) där var och en efter förmåga får utvecklas och förbättra sig. De goda får där en enklare och skönare resa. (I Fädernas gudasaga är det en hårdare dom som faller över syndarna, men det är troligen inte författarens egen åsikt, utan skall skildra hur nordborna såg på saken i sin trosföreställning.)

Men åter till ondskan. Hur förklarar man ondskan i en värld där det inte finns en ond princip, endast en god = gud? Till att börja med måste man utgå från att människan har en fri vilja och ett samvete. Den fria viljan är i själva verket Guds gåva till människan. Det är den fria viljan som gör oss till människor. Toge Gud bort denna, skulle vi inte vara människor utan maskiner. Detta är nödvändigt för att förstå hur Gud kan tillåta att "onda" saker sker i världen. Men ett problem återstår fortfarande. Hur kan människor välja att begå onda handlingar om det inte finns en ond princip? Var kommer detta ifrån? (Den fallne Lucifer skulle en del kristna hävda.) Plotinos', nyplatonismens mest berömde och inflytelserike filosof, förklaring är enkel och genial: ondska är detsamma som avsaknad av det goda.

Det är möjligt att Rydberg har fått sin syn på ondskan direkt från Plotinos.

Viktor Rydberg i Lund

På sidan Kulturportalen Lund kan man läsa om Rydbergs korta tid i staden, att han anlände våren 1851 med endast 2 riksdaler och att han avlade studentexamen (med goda betyg), vilket man på den tiden gjorde vid universitetet. Vidare att han var medlem i det filosofiska-litterära sällskapet Sjustjärnan vilket brukade träffas hemma hos Rydberg på Bredgatan 15. Huset finns kvar än idag och ser ut så här:

Bredgatan 15, där Rydberg hade sitt studentrum och sällskapet Sjustjärnan träffades.

I en annan längre artikel på samma portal berättas just om sällskapet Sjustjärnan. Där påstås att artikeln är skriven av Oscar Svahn, men för alla som läser texten framgår det klart att detta inte är Oscar Svahns text, för det refereras flera gånger ur densamma och dessutom omnämns han i tredje person. Vem som är den verklige författaren av denna text är alltså okänt, men den verkar vara skriven i början av 1900-talet, efter Rydbergs död men innan stavningsreformen.

Rydberg kom alltså till Lund utfattig, avlade examen med betyget 13 (genomsnittet var 7 till 8), inskrev sig vid Smålands nation, bestals på sin garderob och lämnade på grund av pengabekymmer nästan omedelbart staden och tog som det hette kondition för att få in pengar. Under denna tid måste Rydberg ha skämts för sin belägenhet, för i ett brev från hans far till honom i augusti står det: "Varför, min älskade Viktor, som både jag och dina syskon så innerligt älska, vara så hård emot oss, att du inte lämnar oss någon underrättelse om dig? Att motgångar trycka dig -- det tro vi, men varför få vi icke veta det; vi deltaga i dem med det hopp att Gud i sinom tid hjälper dig." (Hans far som alltså trots sina spritbekymmer och att han inte förmått uppfostra Viktor själv verkar ha en god relation med sonen.)

Först i december 1851 återvänder V. och skriver in sig som blivande jurist. Han lär under det följande året inte ha utmärkt sig som student, trots sin begåvning och kunskap, men i umgänget med studenterna. I centrum för detta umgänge kom sällskapet Sjustjärnan att stå, bildat av Axel Krook, "hemligt" och sysslande med estetiska och filosofiska spörsmål samt medlemmarnas egenproducerade poesi. Tydligen tog Axel Krook allt, inklusive sig själv, på alltför stort allvar, och kamraterna (8 st, namnet kom av en stjärnbild) skämtade gärna med honom utan hans insikt. På grund av namnets astronomiska ursprung beslöts att alla medlemmar skulle ha ett ordensnamn efter en stor astronom: Rydberg blev kallad Kepler.

Efter en kort tid ansågs driften med kamraten/ordföranden alltför grym och Rydberg-Kepler tog på sig ansvaret att upplysa honom att så hade varit fallet. Denne tog det bra men avsade sig efter nyåret ordförandeskapet. Efter Rydbergs avböjande blev Fredrik Braune ordförande.

Poesin upptog nog det mesta av tiden och kamraterna framförde sina alster för varandra. Men "Någon gång, dock långt ifrån alltid, följdes de litterära samkvämen av en liten »spritning» med ty åtföljande beskedlig potatissexa å 16 skillingar banko å Rosenqvists värdshus, om nämligen skramlingen i »Ödets hatt» visade, att medlen sådant tilläte, eller ock -- ännu anspråkslösare -- genom hemköp till Rydbergs studentrum av materialier. Då stod glädjen högt i tak under skämt, glam och sång av en trio, där Svahn sjöng tenor, Tengvall baryton och Rydberg bas. Men stundom, när det »Rosenqvistiga» spörsmålet väcktes, visade det sig omöjligt att få en spritning i gång, och då uppgav sällskapet, om än med svidande hjärta, förslaget och nöjde sig med att »prata, röka och sjunga»."

Den 18 april 1852 upplöstes sällskapet på grund av tidsbrist hos flera medlemmar. Sällskapets sammankomster har bevarats i gott minne hos alla, inklusive Rydberg, som ofta såg tillbaka på en litterär period av sitt liv som omgärdades av skoj och glam istället för allvar.

Fredrik Braune har i ett brev yttrat att »Rydberg var de övriga medlemmarne så överlägsen att samlivet med oss ej kunde utöva något inflytande på hans utveckling; han var utan all jämförelse den mest begåvade av oss alla...» En annan medlem, Mauritz Liberg, biktade för Viktors bror kort innan sin död: »Jag har varit egenkär, men egenkärleken botade Viktor mig för i Lund», liksom i vad han skrev till Rydberg själv: »Vad jag nu många gånger känner behovet av din livande närvaro och dina magiskt stärkande ord».

Rydberg gjorde i Lund också värnplikt som studentbeväring och sägs ha funnit glädje i övningarna. Kanske såddes redan där fröet till Skarpskytterörelsen? Han blev även inblandad i ett festslagsmål och riskerad ett kort slag relegering. Händelsen kan ha bidragit till att Rydberg (frivilligt) lämnade Lund våren 1852 efter värnplikten.

Ett annat vittnesbörd i artikeln kommer från en anonym ungdomsvän:

»Månget symposion kärt för minnet» -- skriver han -- »hade vi tillsammans både på tu man hand och i kamratkretsen, men vid alla dessa, även de gladaste tillfällen iakttog Rydberg en viss och vis måtta. Alltid hjärtevänlig, klingade han gärna med sina vänner, men hade ett eget sätt att dricka: han blott 'smuttade' på sitt glas. Att han med sin rika begåvning och sina många älskliga egenskaper var den angenämaste kamrat och umgängesbroder, själen i kamratkretsen, behöver jag icke säga. Men det var icke blott i fråga om dryckjom, utan även i fråga om andra det enskilda livets förhållanden som Rydberg tidigt samt mer och mer visade sig som en äkta hellen med avseende å vis måtta.» Det heter vidare i samma brev: »Rydberg hade alltid en utpräglat ridderlig natur, som kände livligt behov att beskydda, hjälpa och uppmuntra allt som var svagt och ringa och av andra förbisett. Han visade detta hela livet igenom. Så trädde han under sin studenttid modigt och utan tvekan i spetsen när det gällde att hjälpa en kamrat. Så såg jag honom under vår ungdomstid i Göteborg mer än en gång i större sällskap slå sig ner och samspråka med den ringaste i sällskapet, vilken ingen annan tänkte på. Och hans ridderlighet i det offentliga livet känna vi alla. Rydberg kunde vara och var gemenligen i kamratkretsen och även på tu man hand sprittande glad, dock likväl under ett villkor, en förutsättning som för honom allt mer och mer under årens gång blev en conditio sine qua non: han måste ha den känslan, det medvetandet, att han under dagen gjort någon nytta, utfört något arbete på den plats han åtagit sig, annars var han vid dåligt humör. Men hade han det medvetandet, så sprudlade han av liv, lust och ungdomsglädje.» En annan av Rydbergs förtrognaste Lundavänner, d:r Fredrik Braune skriver: »Ännu erinrar jag mig livligt när och var jag först sammanträffade med Viktor Rydberg och det första intryck jag då av honom erfor. Så ung och omogen jag än var, kände jag dock, att det var en överlägsen ande, som i honom mötte mig, men det var en överlägsenhet, som aldrig, varken då eller senare, kändes tryckande, därför att den var förenad med så mycken hjärtats godhet och karaktärens ädelhet och emedan den gjorde sig gällande utan alla anspråk att göra det. Någon gång kunde man hos honom skönja en åtgjord motvilja mot elementära studier. Redan från sin första ungdom torde han i likhet med den store Leibnitz haft för sed att störta sig huvudstupa ned i vetenskapens värsta bränningar. Icke alltid kom han väl helskinnad ur en dylik brottningskamp; men han kom dock alltid upp med stärkta krafter.» Sådan var Rydberg som student. Sådan förblev han livet igenom, det minnas ej minst hans yngre vänner från en senare tid.

I storheters spår

Min artikel i årets nummer av Veritas har titeln "I storheters spår" och handlar om Rydbergskonsten i Göteborg. Dels Viktor Rydberg-mausoleet på Östra begravningsplatsen i Göteborg, dels Viktor Rydberg-monumentet, o. k. Den siste atenaren. Men det är inte i detta inlägg min avsikt att upprepa något från den artikeln eller boken Offentlig konst i Göteborg, som den kan sägas vara ett utdrag ur -- kanske publicerar jag den i sin helhet här framöver.

Det mest påtagliga spåret av Rydberg i Göteborg torde annars vara spårvagn n:r

som enligt uppgift skall prydas av Rydbergs namn. För den som är intresserad av trainspotting (enligt Wikipedia: Trainspotting (betyder ungefär tågskådning) är en hobby som går ut på att besöka järnvägsstationer och skriva upp individnummer på lok och vagnar, bokföra tågsammansättningar etc.), kan det vara en utmaning att ta ett foto av vagnen där författarens namn faktiskt syns. Det lär säkert krävas tålamod eller ett besök i vagnhallen i Majorna, där många av vagnarna numera står för ständigt underhåll efter fiaskot med det italienska spårvagnsinköpet.

Ett annat spår i Göteborg är Villa Viktor Rydberg som ligger bakom Götaplatsen på Viktor Rydbergsgatan 14. Den hette tidigare August Kobbs villa. Jag har försökt ta reda på mer men hemsidan ligger i skrivande stund nere: http://www.villaviktorrydberg.se/

Den har antagligen döpts om därför att innehavarna ansåg Viktors namn mer gångbart än Augusts ("grundaren" av Slottsskogen), eller helt enkelt därför att den ligger på Viktor Rydbergsgatan, eller både och.

August Kobb var, liksom Viktor Rydberg, medlem i konstföreningen Gnistan i Göteborg. För ändamålet att uppföra en fontän med skulptur i Brunnsparken hade 1879 inkommit en donation å 10000 kr. Detta var en stor sak, ty det skulle bli Göteborgs blott andra offentliga staty (efter Gustaf II Adolf) -- visserligen fanns även en byst i Lorensberg av J. A. Wadman, men den var förvisso endast en byst, vare i kolossalformat --, varför konstföreningen nu anlitades som tongivande i den kommitté som tillsattes.

En tävlan utlystes. Det ena förslaget hette "Thors strid med Midgårdsormen". Det andra förslaget var Per Hasselbergs som visade "en qvinlig figur buren af en kolonn". Utlåtandet över det sistnämnda förslaget löd:

...den är enkel och lugn, såväl om man tager hänsyn till endast sjelfva konstverket, som äfven det från öfre delarna nedflödande, fontänens hufvudpartier förenande vattnet, och den förblifver alltid en konstnärlig prydnad äfven under de tider af året då den måste blifva beröfvad vattnet. Detta senare, eller att konstverket skall kunna i och för sig på ett sjelfständigt sätt göra sig gällande, anse vi vara af afgörande betydelse i en stad sådan som Göteborg, der en fontän, åtminstone halfva delen af året, torde kunna anses få stå utan vatten.

Af dessa nu anförda grunder, med hänsyn till den ädla hållningen hos den prisbelönta skissen, med hänvisande till det kontnärliga anseende herr Hasselberg redan besitter och som utan tvifvel skall mana honom att nedlägga all omsorg på de arbeten; hvilka kunna honom anförtros, få vi, i den fulla öfvertygelse att verket skulle blifva en sann prydnad för platsen och för Göteborg, särdeles om det hela kunde utföras i brons, härigenom vördsamt hemställa:

att komiterade behagade hos herrar stasfullmäktige föreslå:

att uppförandet af en fontän i Brunnsparken anförtros åt herr P. Hasselberg, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med hosgående ritning;

att arbetet utföres till en höjd af 6 meter, däraf figuren 1,85 meter;

att en tid af omkring ett år lemnas konstnären, till dess levererande;

att fontänen uppställes i midten af Brunnsparken, der den kommer att fullständigt harmoniera med omgifningen, till motsats mot platsen närmast Östra Hamngatan, hvilken senare torde kunna anses fordra ett konstverk af större monumental betydelse, och för sådant ändamål reserveras.

Slutligen anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på att det beredes herr Hasselberg tillfälle personligen komma tillstädes, för vidtagande af de mindre ändringar i förslaget, som kunna anses påkallade.

Jag har svårt att tydligt se Viktor Rydbergs stil i texten, varför man förmode att han inte tjänstgjorde som kommitténs sekreterare. Däremot kan spåras Rydbergs inflytande i den välgjorda argumentationen, samt säkerligen i det sistnämnda önskemålet. Annars var vid denna tid Rydbergs intresse för det fornnordiska och den därtill hörande mytologin väckt, och möjligen hade han därmed föredragit det andra motivet. Men det var ett ovanligt framsynt och bra val som gjordes, för detta var innan Hasselbergs stora genombrott med Snöklockan i Paris, och valet skedde m. a. o. inte på basis av konstnärens meriter.

Johanna i Brunnsparken eller Såningskvinnan: livets vår och framtidstron. Modell hade den unga dansösen Johanna Ekstein stått: inte den sista gången Hasselbergs intresse för unga töser utnyttjades i konstnärligt syfte. Fotograf: Mikael Mosesson

Arkitekten Adrian C. Peterson tog fram ett kostnadsförslag, varpå Pontus Furstenberg och J. W. Wilson tillkännagav att de ville tillskjuta av egna medel resten av kostnaden under förutsättning att staden bekostade ledningar och anordningar för fontänens vatten ur Delsjöledningen och vattnets avledning från fontänen. Detta sista betänkande är undertecknat den 14 februari 1882 av Viktor Rydberg, Carl O. Kjellberg, August Kobb och Pontus Furstenberg.

P. S.

August Kobb kallas "Slottsskogens skapare", men det var landshövdingen Ehrensvärd som drev frågan om områdets frigörande hos regeringen, och villkorat var att det då skulle användas som parkanläggning, och det var Sven Renströms donation som i huvudsak bekostade anläggningen, som utformades av C. P. Lange. August Kobb var dock den som drev frågan å stadens vägnar: projektledaren!

Dikten "Tomten" kom för övrigt till under en promenad i Slottsskogen. Men exakt var har jag undrat. Det kan väl inte ha varit i närheten av det som senare döptes till Bragebacken? Som en hyllning till den inspiration som skaldeguden Brage givit Rydberg? Det låter väldigt långsökt och är det troligen också. Kanske finns svaret någonstans. Själv roar det mig ibland att fundera på det under en promenad i Sveriges troligen vackraste stadspark.

Bragebacken idag. Den anlades först 1901, c:a 20 år efter "Tomtens" tillkomst.

Tyvärr, ordet "hen" är redan upptaget

Det nyskapade, starkt politiserande låtsasordet "hen" har förvånansvärt snabbt vunnit insteg i svenska språket, i vart fall i media. Men "hen" finns faktiskt redan i betydelsen "brynsten" och användes av Viktor Rydberg i episoden då Tor besegrar jätten Rungner (ur Fädernas gudasaga):

Oden, iklädd guldhjälm, for ut att provrida Sleipner, den åttafotade hästen. Sleipner simmade med ditintills icke sedd snabbhet i lufthavet. Han var uppenbarligen den bäste hästen i Asgard. Oden tog vägen över Jotunheim och såg ned på jättarnes bygder. Då hörde han där nedifrån en röst, som ropade: »Vem är du med guldhjälmen? Det är en god häst du har.» Den som ropade så var Rungner, som ansågs vara Jotunheims väldigaste kämpe, en jättarnes Tor. Rungner var Jotunheims-åskans herre vid denna tid – Farbaute, Lokes fader, hade varit det före honom – och hade en skinande häst, Gullfaxe, med vilken han var i stånd att rida bland stormmolnen, och en till vigg formad hen (brynsten), som var ett farligt kastvapen. Egils träffande pilar fruktade han icke, och vakten vid Elivågor hejdade honom svårligen, ty han red så högt han ville över Egils borg. Dock hade Egil, likasom även Valand, i någon mån förmågan att med galdersång tillbakadriva stormmolnen, som kommo från Jotunheim; men att städse passa på, när Rungner kom, var icke lätt. Hitintills hade dock Rungner aktat sig för att sammandrabba med Asator. Men i Jotunheim gick det rykte, att han var Tor vuxen.

Oden ropade ned till Rungner, som stod bredvid sin häst: »Så god häst som min finns icke i Jotunheim; det håller jag mitt huvud på.» »Det skola vi fresta», svarade Rungner och hoppade upp på Gullfaxe. Oden svängde om åt Asgard till, och det vart nu en kapplöpning mellan Sleipner och Gullfaxe, och så ivrig var Rungner, att han knappast märkte var han var, när han, strax bakom Oden, sprängde in i Asgard genom den öppning i borgvallen, som var lämnad för den ännu icke insatta porten. Ryttarne hejdade sig utanför Valhallsdörrarna, och Rungner kände nog sin ställning betänklig; men när asarne gingo fram och bjödo den oväntade gästen in att dricka, och när han ej såg Tor ibland dem, blev han käck till lynnet, som vanligt, och steg in och satte sig på anvisad plats vid dryckesbordet. Här ställdes Tors stora dryckeshorn framför honom, och han tömde det i ett andedrag gång på gång. Ju mer han drack, dess stormodigare och skrytsammare vart han. Han kunde dricka ut så mycket mjöd som fanns i Asgard, sade han; och man borde tacka honom, om han icke bröte ned Asgardssalarne och sloge ihjäl asarne och toge Fröja med sig till Jotunheim. Asarne hade länge roligt av hans skryt, och Fröja själv ifyllde hornet åt honom; men när de ledsnat vid det, kallade de på Tor, som varit på en utfärd och nu hemkom. Tor steg in och frågade, huru det kom sig, att en jätte satt inne i Valhall, och vem som givit Rungner säkerhet att vara där. Rungner antog då en annan ton och sade, att Oden själv inbjudit honom, och att han stod under hans beskydd; men, tillade han, är det så, att du vill strida i ärlig kamp med mig, så svarar jag icke nej. Här saknar jag min sköld och min hen, och du vill nog icke dräpa vapenlös man. Men möt mig på min egen mark, i Griotunagard, om du har lust. Tor antog utmaningen, dag för tvekampen bestämdes, och det vart överenskommet, att vardera fick hava en man med sig. Rungner red därefter hem på sin Gullfaxe. Hans kappritt med Oden och äventyr i Valhall och det beslutade mötet omtalades mycket i Jotunheim, och alla jättar voro ense om, att det var dem av stor vikt, vem som bleve segraren.

Det borde nu avgöras, vem Rungner skulle ha till stridsbroder i det beramade mötet. Man väntade, att Tor skulle utvälja någon av de allra starkaste asagudarne eller också Egil till sin. Jättarne kommo på den tanken, att de mot denne skulle uppställa en gestalt, som genom sin oerhörda storlek och sitt förskräckande utseende kunde redan på avstånd ådraga sig asarnes akt och sänka deras mod. Fördenskull gjorde de av ler ett otäckt beläte, som reste sig till en otrolig höjd, och för att giva det själ och liv, insatte de hjärtat av ett sto i dess bröst och sjöngo trollsånger över det, tills det fick sinnen, medvetande och makt över sina lemmar. Lerjätten kallade de Mockerkalve och väntade stort gagn av honom.

Tor for till Egils borg vid Elivågor och satte in sitt bockspann där, såsom hans vana var. Tor var ensam, och det är sannolikt, att han räknat på att få Egil med till stridsmötet. Men Egil var ute på sin vakttjänst å Elivågor och kom icke hem den kvällen. Groa hade han skickat till Asgard. Tjalve erbjöd sig att i Egils ställe följa Tor, som tyckte om hans anbud och antog det, ehuru Tjalve ännu var väl ung för en tvekamp, sådan som här kunde väntas. Följande morgon satte de över Elivågor. Där stormade hårt och rådde hisklig köld. Regn och hagel piskade ned genom vägförvillande töcken, som drevo över vattnet, och Tor tyckte, medan han vadade och hade den å skidor gående Tjalve vid sin sida, att Egil, i det väder som rådde, hade en hård tjänst att förrätta. Han sågs icke till, och långt kunde man ej heller se framför sig.

Tor och Tjalve stego i land å Jotunheimsstranden och gingo fram mot det överenskomna stället för mötet. Innan de hunnit fram till Griotunagard, skönjde de Mockerkalves ofantliga skepnad resa sig mot synranden. Slik jätte hade Tor dittills varken sett eller hört omtalas, och han var bekymrad, huru det skulle gå med fostersonen. Hunne Tor i god tid att fälla Rungner, kunde han komma Tjalve till hjälp. Annars såge det illa ut. De gingo vidare och funno nu Rungner med sköld och hen stå vid Mockerkalves sida. Rungners sköld var av sten och omtalad som mycket hård. Hård som sten var även Rungner själv. Så snart de fått gott sikte på varandra, lyfte Rungner henen och Tor järnhammaren. Båda siktade väl, den ene mot den andres panna. Hammaren och henen möttes med blixt och brak, och henen brast i stycken. Ett av styckena for med sådan kraft i huvudet på Tor, att han föll till jorden med hensplinten fastsittande i pannan. Järnhammaren träffade Rungner i huvudskålen, krossade hans hjärna och återvände mellan den å marken utsträckte Tors fingrar. Mockerkalve och Tjalve stodo ensamme kvar å stridsplatsen. Detta var icke så farligt för Tjalve som det såg ut, ty blotta åsynen av Tor hade försatt lerjätten i sådan skrämsel, att han icke mäktade lyfta arm och vapen, utan skedde det med honom något, som ej gärna kan omtalas, men stundom sker med skrämda barn. En pil från Tjalves båge genomborrade hans stohjärta, och lerbelätet störtade tillsammans. Mockerkalve var fallen, och det kan sägas: med föga heder. Tor var icke värre sårad, än att han snart stod på fötter igen, men henen var kvar i såret. Så ändade tvekampen å Griotunagard.

Att vi i svenskan länge har använt "den" som neutralt personligt pronomen, något som även Språkrådet gjorde till officiell rekommendation i 2003 års utgåva av Språkriktighetsboken, är väl något som (radikal)feministerna är okunniga om eller har valt att ignorera.

"Den som går sist släcker lyset."

Jag kan acceptera ordet "hen", men då endast för att beskriva en verklig person som uttalat sig såsom tvåkönad eller könslös. I andra fall bör man använda en så beskrivande formulering som möjligt, det vill säga "han" eller "hon", eller "den" som har lång tradition och är politiskt neutralt. Dessutom slipper man riskera sammanblandning med jätten Rungners fruktade vapen :)

Rydbergs världsbild håller än (4)

Stämmer det som Rydberg skriver, "att döden bara är en omvandling av formerna"? Eller rättare sagt, kan det stämma? Om det stämmer vet vi ju inte, och vi kan aldrig få veta. Eller, kan vi det? Kan vi möjligen få en glimt av "andra sidan"? Ja, det hävdar i alla fall neurokirurgen Eben Alexander i boken Till himlen och tillbaka. Det handlar om en nära-döden-upplevelse som han själv upplevt och inte förmår förklara med hjälp av sin verktygslåda som forskare.

Boken har blivit en jätteframgång och legat i toppen på listan över mest sålda fackböcker i Sverige. Vill man ha filosofiska, vetenskapliga argument för att den "materialistiska världsbilden", "Den mekaniska världsteorien" som Rydberg kallar den i en av sina mest berömda uppsatser, är 1) begränsad och endast applicerbar på det område den är skapad för 2) inte vetenskaplig som allomfattande förklaring av universum, så kan man -- bör man -- läsa Varia av Viktor Rydberg. Förutom att där ges vetenskaplig, filosofisk tyngd och sedvanlig Rydbergsk elegans i argumenten, får man också något som kanske annars missas. För vad innebär den materialistiska världsteorin i praktiken? För synen på människan, samhället och kulturen/konsten? Där är en anledning så god som någon att ifrågasätta den materialistiska synen på universum.

En annan ny bok som inte stödjer Rydberg fullt ut men i alla fall gör ett defensivt försök att påvisa materialismens och nydarwinismens misslyckande som universalteori är Mind and Cosmos av Thomas Nagel. Den som letar efter svar får dock här leta förgäves. Det man får veta om Nagels egen teori är att han är ateist, men ändå vill tillskriva materien (universums synliga byggstenar) någon form av påhängande, osynlig egenskap som är ansvarig för livets, medvetandets och den fria viljans uppkomst. Han anser även att det finns objektiva värden av vad som är gott, sant (och skönt?) inbyggt i universum. Han är teleolog, det vill säga han tror att det finns ett syfte som varje ting vill uppnå. Detta ansluter på sätt och vis till Rydbergs syn på ständig utveckling i världen och hos organismerna. Men Rydberg var idealist och såg en "fenomenvärld", och Rydberg var inte ateist. Det Nagel egentligen gör bäst i denna bok är att nedgöra materialismen eller mer specifikt den "materialistiska naturalismen", som idag är den förhärskande teorien i den vetenskapliga världen. Någonstans i boken påpekar han att det Descartes möjliggjorde genom separationen av vetenskap och tro, det vill säga hela den vetenskapliga revolutionen och i förlängningen det moderna samhället, på något sätt har gått i en cirkel: nu är det vetenskapsmännen -- inte kyrkan -- som söker tolkningsföreträde på hela universums beskaffenhet, även inom det andliga fältet. Samma tankegångar har jag läst hos Esaias Tegnér, och framförallt hos Rydberg.

Karin Boye : och människorna omkring henne -- Pia-Kristina Garde

Pia Kristina Garde beskriver hur hon av en dröm 1976 fick ingivelsen att skriva tre böcker om Karin Boye, varav denna bok är en. Det har alltså gått 35 år och under tiden har hon inte bara samlat på sig material i form av texter och fotografier, hon har också lärt känna många människor som i sin tur kände Karin Boye.



Det märks att författaren kan sitt ämne, och att hon tycker om Karin, både som person och författare. Detta är en "bildbiografi", och varje uppslag består av en bild som kommenteras. Boken går igenom Karins liv från födelsen till hennes begravning. Texten är stundtals lakonisk, enkel, på gränsen till banal. MEN en bild säger mer än tusen ord, och på sätt och vis är man glad att författaren här verkligen låter bilderna tala mer än orden. Karin Boye var ju dessutom karismatisk och fotogenisk, och det är underbart att bara förlora sig i henne på bilderna.

För mig, som inte läst någon biografi om Boye innan, var detta en perfekt introduktion, men jag tror att boken ger väldigt mycket även för dem som läst exempelvis Abenius' Boye-biografi. Boken ger plats åt människan, mindre åt författaren och tänkaren.

Och Rydberg då, hur kommer han in här? Ja, förutom den koppling som Karin hade till Rydbergs texter (se föregående inlägg), så omnämns han även specifikt. Boken avslutas med Karins egna "Självbiografiska anteckningar" som hon skrev mot slutet av sitt liv. Hon nämner där ett religiöst uppvaknande som skedde när hon var kring 15 år: "Jag började intressera mig för indiska ideal och indisk filosofi (Purun Bhagat -- Kim -- Rydbergs uppsats "Om Buddha återvände"), snart ansåg jag mig vara övertygad buddhist. Denna övertygelse varade till nästa kris (18 år)."

Viktor Rydbergs "Om Buddha återvände" -- som för övrigt ingår i boken Varia (Mimer bokförlag) och även finns som e-singel -- skall alltså ha hjälpt till att övertyga Boye att bli buddhist. En närmare läsning visar att uppsatsen egentligen är ett ekumeniskt propagerande för en delvis av kristendomen färgad idealism i Rydbergs tappning, vari Buddha också får plats. Kristendomen ja, det var "nästa kris" för Karin; den inträffade vid 18 års ålder och skall ha varat i ungefär två års tid, i alla fall i det mera "extatiska" stadiet. Senare i livet var hon ju "fritänkare", men något ateist blev hon nog aldrig: hon älskade att sysselsätta sig med sådant som stimulerade hennes "metafysiska fantasi". Det var livsluft för henne, något man också kan se i dikterna. Där har hon mycket gemensamt med Rydberg; kanske mer än hon hade med många av sina samtida.

Men man tycker synd om Karin; hon sökte, det hon sökte så innerligt, hos andra människor, kunde de aldrig ge henne. De svar Rydberg sökte och fann i det filosofiska tänkandet, ville Karin finna i tvåsamheten med en annan människa, eller genom förståelsen av sig själv i psykoanalysen...

Några författarkopplingar (2)

Karin Boye lämnade Berlin i början av oktober och stannade över några dagar i Göteborg. Hon var uppseendeväckande söt, med rouge på läpparna och pikant lugg. Sådant var 1932 tämligen ovanligt i Sverige, och hennes kontinentala apparition väckte en sådan uppmärksamhet i det stela Göteborg att man ropade ”lilla sötnos” efter henne. Karin blev förskräckt, hennes protest kom en gång med repliken: ”I Göteborg är alla människor Viktor Rydberg!”

Ur Margit Abenius' Karin Boye-biografi

Exakt vad Karin syftade på är inte klart. Kanske att Rydberg i allmänhetens medvetande framstod som en sedlighetens väktare. Något som är delvis fel, vilket bland annat kan läsas om här. Men i samma skrift, "Om nakenhet och klädselsätt", skriver han om just smink, och i det fallet ger han uttryck för en negativ syn. Något som mer har att göra med hans grundsyn på människan än några moraliska betänkligheter: att människan är vacker i sig, naturligt vacker.

Eftersom Boye kände till Rydberg väl, kan det mycket väl ha varit denna detaljkunskap om honom som gjorde att hon utbrast i ovanstående replik (och om det ändå vore så väl...)

Annars var ju Rydberg varken stel i umgängeslivet (möjligtvis en aning blyg, försiktig) eller valhänt i umgänget med kvinnor. Både hans texter och hans person uppskattades av kvinnorna, något som fick t. ex. Strindberg att avundsjukt och nedlåtande kalla Rydberg för "damernas professor". Han kunde vara flirtig och charmerande.

Kan Karin till och med ha syftat på detta senare; och att hennes "protest" inte var någon protest, utan ett rodnande avvärjande mot det något påflugna, men samtidigt smickrande tillmälet?

Karin Boye 1933, "söt" som hon troligen såg ut då hon kom till Göteborg 1932. (Bilden till höger är färglagd i efterhand.)

Karin Boye var annars influerad av Viktor Rydberg, framförallt hans mytvärld. Främst märks detta i diktsamlingen Gömda land (1924), och främst i denna i dikten "Asar och Alfer". Hon målade till och med akvareller med motiv ur Fädernas gudasaga, vilka får illustrera hennes dikt:

Asar och alfer

I
Asar och alfer delar makten

Asarna red över regnbågsbron
med frostvita vapen,
skymtade fjärran i Järnskogsmörkret
drypande odjursgapen.
Svärden klang och lyste,
när jättars namn hördes.
Rösternas genljud, hovarnas dån
långt i rymden fördes.

Alferna gick i spirande gräs
mjukt på smidiga fötter.
Träd sprang i blom, när alferna steg
lätt över knotiga rötter.
Jordriket gladde sig,
groende vår drog in,
majnatten lyste vit
av alfers vita skinn.

Asar och alfer drog till ting
och delade jordens makt.
Asarna satt som huggna stoder,
tunga av urtidsprakt.
Alferna gled som skuggor
- de vankar som de vill -
skuggor av allt som inte finns
men en gång kan bli till.

Forntidsrit

Asar och alfer rådslog
och delade jorden så:
åt asar allt som en hand kan ta
och allt ett ord kan nå,
åt asar allt som är talat
och all den tid som flytt -
åt alfer det som sedan är kvar:
allt namnlöst nytt.

Asar och alfer rådslog
och delade människors ätt:
åt asar dem som håller fast
vid fädernas ärvda rätt,
hövdingar och krigare
och alla offerpräster
och alla som ber i tempel -
från öster och till väster.

Asar och alfer rådslog
och delade människors släkt:
åt alfer dem som lyder blint
en dag som än ej bräckt,
alla som blotar i skogen
och fädernas lag ej stöder
och alla som växer som vilda träd -
alla, från norr till söder.

Så de rådde, och så det blev.
Så styr de jordens ring.
Asarna rår över lösen i strid
och synliga tecken och ting.
Men alferna styr de tingen
som aldrig ett namn har haft,
och allt vad de har och allt vad de ger
är fruktbarhetens kraft

II
Alfen Dag sjunger om Oden

I världsträdet nio dagar
offrad hängde han
- så blek såg jag ingen annan,
gud eller man -
rak, med sammanbiten mun,
härskarhänderna knutna,
över offret som han gjort
ögonlocken slutna.
Men min håg
spratt som en orm - jag ropade: "Vem har gjort det?
Den mörka rösten svarade, skälvande låg:
"Jag själv har gjort det."

Litet vet jag om visdomsbrunnen,
längade aldrig dit.
Dess glans är svart. Jag vet en källa,
glimmande silvervit:
djupt, djupt vid livets rötter
sköljer en våg mitt sinne.
Ingen krävde mitt öga som pant.
Jag dricker fritt där inne.
Som en ström
flyter min dag - som hade jag aldrig sport det
främmande svar, jag hör var natt i min dröm:
"Jag själv har gjort det."

Alvsmeden Valand

Då tycks mig jordens blommande vår
som döda ting och stoft
mor honom, offrad åt sig själv
i askens vinande loft.
Då söker min tanke förgäves en brunn,
som syns mig bragden värd,
en dryck, som måste vinnas hårt
med dyrbar offergärd.
Ingen makt
liknar deras, som tigit, tigit och gjort det.
Genom mörkret lyser med lågors prakt:
"Jag själv har gjort det."

Den gamla völvan talade sant.
"De starka", sad' hon en gång,
"är födda för höga makters blickar
och bävande människors sång.
Ju mer en stark kan lida ont,
dess mera svårt får han lära,
och mörka nornor gläds att se,
hur tungt en man kan bära."
Aldrig än
bar jag en börda - och vet ej av, att jag bort det-
Men den drömmen, ingen är stolt som den:
"Jag har själv gjort det."

III
Oden och Rind
(Genom förbjuden trolldom hade Oden vunnit alfdottern Rind, som enligt nornornas rådslag skulle föda Balders hämnare.

    "Mörka runor jag ristat, som ingen hand får rista,
jag som kallas för hövding i himlens hall.
Himmel och jord är sjuka. Himmel och jord skall brista.
En gång, oåterkalleligt, händer allt som händer,
ensamt, evigt, ristat i sten det står." -
    "Konung, ett jag känner, som alltid återvänder:
jordens heliga andning, höst och vår."

    Jordens skogar susade lugnt i tidens gryning,
susar än, när gudarnas makt är all.
Under nornornas spånad, under ödenas dyning
går ett alstrande hav av djup kristall.
Somna, nornornas skyttel! Inget blir förvandlat.
Världar vaknar i nya solars guld." -
    "En gång, oåterkalleligt, har jag redan handlat -
längtar att gälda på Vigrids vall min skuld."

Det gäller alltså att bestämma sig för om man är Alf eller Ase (eller bara människa, för de mer prosaiska naturerna). Att Boye är Alf står klart, liksom Rydberg, även om han kanske ville stå med ena foten hos asarna också. De två sorterna är bestämda att leva i harmoni med varandra inom var sitt ansvarsområde, men de får aldrig blanda sig, då går jorden under.

Men redan i debutsamlingen kan man spåra "Rydbergs" idealism i dikten "Idea".

Hjalmar Söderberg...
...är en annan författare med kanske för somliga oanade kopplingar till Rydberg. Det gäller bland annat mytologin. I den lilla lingvistiska uppsatsen "Fan" från 1938 försöker nämligen Söderberg åberopa stöd från Undersökningar i germanisk mytologi om ordet fans ursprung och Söderberg skriver halvironiskt att där "trodde jag mig förstås ha hittat den finaste fan jag kunde önska mig!"

Söderberg VAR en stor Rydberg-fan, mer ju äldre han blev. I "Signe" avslutar han:

Sedan rullade åren, och egentligen litterära impulser fick jag först ganska sent. Den första starka stöten kom då en av mina skolkamrater – det var n. v. professor Almkvist vid Karolinska institutet – under en lektion i modersmålet i 6:II i Norra Latin med väldig kläm deklamerade Viktor Rydbergs "Den flygande holländaren". Jag blev vild av förtjusning, och i månader efteråt drömde jag inte om annat än att någon gång i en avlägsen framtid kunna skriva något så styvt. Ännu har det inte lyckats mig, men varför skall man uppge hoppet?

Och i en liten efterskrift till Söderberg-samlingen Varia, där ovanstående "Signe" trycktes, såg han sig tvungen att tillägga följande:

Under korrekturläsningen av föregående lilla tillfällighetsskiss, vari jag på slutet har givit en antydan om det överväldigande intryck jag i gossåren mottog av Viktor Rydbergs poesi – ett intryck, som i själva verket genom alla de gångna åren har förblivit levande i mitt sinne – vaknade hos mig minnet av en nu tjugufem år gammal dumhet, som jag år 1896 skrev om Viktor Rydberg i den norska tidskriften "Samtiden", några månader efter hans död. (En dumhet, som för länge sedan skulle ha sjunkit i rättvis glömska, om inte den samvetsgranne Karl Warburg hade citerat den – med ogillande – i sin förträffliga levnadsteckning över Rydberg.) Jag skrev bland annat: "En skald för de utvalda, men en tänkare för seminarister." Det var, att börja med, inte särdeles träffande att kalla Viktor Rydberg, vars diktning med rätta var så älskad av gammal och ung, "en skald för de utvalda". Han varken var eller ville vara någon esoteriker. Men "en tänkare för seminarister" – vad kan jag egentligen ha menat med det? Förmodligen menade jag att han inte hade samma åsikter som jag, och att hans tänkande hade en halvreligiös, pedagogiskt-uppbygglig anstrykning, som var mig emot. För resten skall jag oförbehållsamt erkänna, att jag på den tiden var mera förtrogen med Hôtel Rydbergs kafé än med Viktor Rydbergs filosofi. (Hans föreläsningar i filosofi utgåvos för övrigt först många år efter hans död.) Att yttrandet om Rydberg som "en tänkare för seminarister" var en dumhet och en oförskämdhet, misstänkte jag redan i samma ögonblick jag återsåg det på tryck i "Samtiden". Men det hade dock – naturligtvis – sin psykologiska och tidshistoriska bakgrund. Jag hade några år förut som nybakad student en tidig morgonstund vandrat ut till Långholmen och hurrat för Hjalmar Branting då han släpptes ut efter ett fängelsestraff för "religionsbrott", och alla visste att Rydberg som juryman hade röstat för hans fällande. Sedan dess var Viktor Rydberg för mig, så länge han levde och ännu längre, en fallen stjärna. Därtill kom, att hans ålderdoms svärmeri för "det fornnordiska" för mig, liksom för de flesta av mina jämnåriga, var en fullkomlig fasa. Det kunde på den tiden inte ens falla mig in att försöka läsa "Fädernas gudasaga", långt mindre "Undersökningar i germanisk mytologi". Först ett tjugutal år senare förde mig mitt religionshistoriska intresse till att läsa detta Viktor Rydbergs vetenskapliga huvudverk, ett jätteverk av mångsidig lärdom, av stringent tänkande, kritiskt skarpsinne och genial kombination. Jag läste det med en spänning och en njutning, som inga rent skönlitterära böcker i senare år ha berett mig; jag skaffade mig en lärobok i isländska (och en ordbok) för att någorlunda kunna följa med de många citaten ur Eddorna. Det lyckades mig visserligen högst ofullständigt, och i vart fall förvärvade jag naturligtvis inte därmed någon kompetens att bedöma forskarens resultat. Men verket är sådant, att man kan läsa det med rik om än i vissa detaljer ofullständig behållning även utan att kunna fornisländska. För mig blev det i varje fall ett resultat: min första ungdoms mest älskade skald mötte mig här i ny gestalt, en gestalt som inte hade den ringaste likhet med en "tänkare för seminarister". Jag är för mycket fatalist för att "ångra" – men jag har känt det som ett inre behov att fira tjugufemårsminnet av denna gamla dumhet genom att återkalla den. Som skald, tänkare och lärd på en gång – en ytterligt sällsynt kombination! – har Viktor Rydberg ingen jämbördig i skandinavisk litteratur.

Inga dåliga ord, särskilt inte kommande från en författare uppvuxen och påverkad i naturalismens och socialismens 1880-tal.

Rydbergs världsbild håller än (3) -- om "konflikten" mellan Darwinism och Gud

På Axess-TV har gått ett program av och med Conor Cunnigham, som tar upp något som Rydberg skrev en hel del om (ex. i "Om Buddha återvände", "Ur naturens bok"), nämligen kompatibiliteten mellan Darwinismen och Gudsbegreppet (eller andlighet/metafysik). Han visar att den konflikt som idag ofta framställs har väldigt lite att göra med den kristna traditionen och Darwin själv. Istället är det kristna bokstavsfundamentalister i USA och ultra-darwinister såsom Richard Dawkins (han är också en fundamentalist, liksom vår egen påstådda "humanist" Christer Sturmark) som skapat det förmenta motsatsförhållandet. Nu går inte programmet längre på Axess men kan ses på YouTube, notera bland annat infliket om musiken hos olika arter, något som torde stämma nästan exakt med Rydbergs syn: