Viktor Rydberg i Lund

På sidan Kulturportalen Lund kan man läsa om Rydbergs korta tid i staden, att han anlände våren 1851 med endast 2 riksdaler och att han avlade studentexamen (med goda betyg), vilket man på den tiden gjorde vid universitetet. Vidare att han var medlem i det filosofiska-litterära sällskapet Sjustjärnan vilket brukade träffas hemma hos Rydberg på Bredgatan 15. Huset finns kvar än idag och ser ut så här:

Bredgatan 15, där Rydberg hade sitt studentrum och sällskapet Sjustjärnan träffades.

I en annan längre artikel på samma portal berättas just om sällskapet Sjustjärnan. Där påstås att artikeln är skriven av Oscar Svahn, men för alla som läser texten framgår det klart att detta inte är Oscar Svahns text, för det refereras flera gånger ur densamma och dessutom omnämns han i tredje person. Vem som är den verklige författaren av denna text är alltså okänt, men den verkar vara skriven i början av 1900-talet, efter Rydbergs död men innan stavningsreformen.

Rydberg kom alltså till Lund utfattig, avlade examen med betyget 13 (genomsnittet var 7 till 8), inskrev sig vid Smålands nation, bestals på sin garderob och lämnade på grund av pengabekymmer nästan omedelbart staden och tog som det hette kondition för att få in pengar. Under denna tid måste Rydberg ha skämts för sin belägenhet, för i ett brev från hans far till honom i augusti står det: "Varför, min älskade Viktor, som både jag och dina syskon så innerligt älska, vara så hård emot oss, att du inte lämnar oss någon underrättelse om dig? Att motgångar trycka dig -- det tro vi, men varför få vi icke veta det; vi deltaga i dem med det hopp att Gud i sinom tid hjälper dig." (Hans far som alltså trots sina spritbekymmer och att han inte förmått uppfostra Viktor själv verkar ha en god relation med sonen.)

Först i december 1851 återvänder V. och skriver in sig som blivande jurist. Han lär under det följande året inte ha utmärkt sig som student, trots sin begåvning och kunskap, men i umgänget med studenterna. I centrum för detta umgänge kom sällskapet Sjustjärnan att stå, bildat av Axel Krook, "hemligt" och sysslande med estetiska och filosofiska spörsmål samt medlemmarnas egenproducerade poesi. Tydligen tog Axel Krook allt, inklusive sig själv, på alltför stort allvar, och kamraterna (8 st, namnet kom av en stjärnbild) skämtade gärna med honom utan hans insikt. På grund av namnets astronomiska ursprung beslöts att alla medlemmar skulle ha ett ordensnamn efter en stor astronom: Rydberg blev kallad Kepler.

Efter en kort tid ansågs driften med kamraten/ordföranden alltför grym och Rydberg-Kepler tog på sig ansvaret att upplysa honom att så hade varit fallet. Denne tog det bra men avsade sig efter nyåret ordförandeskapet. Efter Rydbergs avböjande blev Fredrik Braune ordförande.

Poesin upptog nog det mesta av tiden och kamraterna framförde sina alster för varandra. Men "Någon gång, dock långt ifrån alltid, följdes de litterära samkvämen av en liten »spritning» med ty åtföljande beskedlig potatissexa å 16 skillingar banko å Rosenqvists värdshus, om nämligen skramlingen i »Ödets hatt» visade, att medlen sådant tilläte, eller ock -- ännu anspråkslösare -- genom hemköp till Rydbergs studentrum av materialier. Då stod glädjen högt i tak under skämt, glam och sång av en trio, där Svahn sjöng tenor, Tengvall baryton och Rydberg bas. Men stundom, när det »Rosenqvistiga» spörsmålet väcktes, visade det sig omöjligt att få en spritning i gång, och då uppgav sällskapet, om än med svidande hjärta, förslaget och nöjde sig med att »prata, röka och sjunga»."

Den 18 april 1852 upplöstes sällskapet på grund av tidsbrist hos flera medlemmar. Sällskapets sammankomster har bevarats i gott minne hos alla, inklusive Rydberg, som ofta såg tillbaka på en litterär period av sitt liv som omgärdades av skoj och glam istället för allvar.

Fredrik Braune har i ett brev yttrat att »Rydberg var de övriga medlemmarne så överlägsen att samlivet med oss ej kunde utöva något inflytande på hans utveckling; han var utan all jämförelse den mest begåvade av oss alla...» En annan medlem, Mauritz Liberg, biktade för Viktors bror kort innan sin död: »Jag har varit egenkär, men egenkärleken botade Viktor mig för i Lund», liksom i vad han skrev till Rydberg själv: »Vad jag nu många gånger känner behovet av din livande närvaro och dina magiskt stärkande ord».

Rydberg gjorde i Lund också värnplikt som studentbeväring och sägs ha funnit glädje i övningarna. Kanske såddes redan där fröet till Skarpskytterörelsen? Han blev även inblandad i ett festslagsmål och riskerad ett kort slag relegering. Händelsen kan ha bidragit till att Rydberg (frivilligt) lämnade Lund våren 1852 efter värnplikten.

Ett annat vittnesbörd i artikeln kommer från en anonym ungdomsvän:

»Månget symposion kärt för minnet» -- skriver han -- »hade vi tillsammans både på tu man hand och i kamratkretsen, men vid alla dessa, även de gladaste tillfällen iakttog Rydberg en viss och vis måtta. Alltid hjärtevänlig, klingade han gärna med sina vänner, men hade ett eget sätt att dricka: han blott 'smuttade' på sitt glas. Att han med sin rika begåvning och sina många älskliga egenskaper var den angenämaste kamrat och umgängesbroder, själen i kamratkretsen, behöver jag icke säga. Men det var icke blott i fråga om dryckjom, utan även i fråga om andra det enskilda livets förhållanden som Rydberg tidigt samt mer och mer visade sig som en äkta hellen med avseende å vis måtta.» Det heter vidare i samma brev: »Rydberg hade alltid en utpräglat ridderlig natur, som kände livligt behov att beskydda, hjälpa och uppmuntra allt som var svagt och ringa och av andra förbisett. Han visade detta hela livet igenom. Så trädde han under sin studenttid modigt och utan tvekan i spetsen när det gällde att hjälpa en kamrat. Så såg jag honom under vår ungdomstid i Göteborg mer än en gång i större sällskap slå sig ner och samspråka med den ringaste i sällskapet, vilken ingen annan tänkte på. Och hans ridderlighet i det offentliga livet känna vi alla. Rydberg kunde vara och var gemenligen i kamratkretsen och även på tu man hand sprittande glad, dock likväl under ett villkor, en förutsättning som för honom allt mer och mer under årens gång blev en conditio sine qua non: han måste ha den känslan, det medvetandet, att han under dagen gjort någon nytta, utfört något arbete på den plats han åtagit sig, annars var han vid dåligt humör. Men hade han det medvetandet, så sprudlade han av liv, lust och ungdomsglädje.» En annan av Rydbergs förtrognaste Lundavänner, d:r Fredrik Braune skriver: »Ännu erinrar jag mig livligt när och var jag först sammanträffade med Viktor Rydberg och det första intryck jag då av honom erfor. Så ung och omogen jag än var, kände jag dock, att det var en överlägsen ande, som i honom mötte mig, men det var en överlägsenhet, som aldrig, varken då eller senare, kändes tryckande, därför att den var förenad med så mycken hjärtats godhet och karaktärens ädelhet och emedan den gjorde sig gällande utan alla anspråk att göra det. Någon gång kunde man hos honom skönja en åtgjord motvilja mot elementära studier. Redan från sin första ungdom torde han i likhet med den store Leibnitz haft för sed att störta sig huvudstupa ned i vetenskapens värsta bränningar. Icke alltid kom han väl helskinnad ur en dylik brottningskamp; men han kom dock alltid upp med stärkta krafter.» Sådan var Rydberg som student. Sådan förblev han livet igenom, det minnas ej minst hans yngre vänner från en senare tid.