Många järn i elden, men inga resultat

I anslutning till föregående inlägg, om hur Rydberg bara lyckades förfärdiga fyra romaner, pga av en alltför stor prestationsångest och perfektionism, kan det vara intressant att läsa följande, nämligen att han redan i slutet av 1859 (bara ett halvår efter 'Den siste atenaren') planerade en ny roman. Men inte bara det:

Jag har nu många jern i elden: en kritik af Boströmska filosofien; ett utkast till Allmän Kulturhistoria; en ny roman och en tragedi.

Samtliga dessa projekt hade onekligen tillhört Rydbergs bästa och intressantaste skrifter. Tänk att få en tydlig och systematisk bild av Rydbergs filosofi i en kritik av den under samtiden dominerande skolan. Tänk att få en roman till, och en tragedi, Rydberg som dramatiker! Den allmänna kulturhistorien blev väl delvis skriven i form av hans föreläsningar, men om jag inte minns fel handlade de främst av antiken.

I stället för detta fick vi under 1860-talet två av hans enligt mig sämsta böcker, Bibelns lära om Kristus och Medeltidens magi.

Brevet ovan är daterat 29 november 1859, till Rudolf Ström.

Därför skrev Rydberg så få romaner

Viktor Rydberg skrev bara fyra romaner. Tre av dem i "ungdomen", och en på äldre dar. Den sista, Vapensmeden, var nog aldrig planerad utan tillkom spontant och i förnyad skrivarglädje efter en allvarlig sjukdomsperiod. Två av dem, Den siste athenaren och Fribytaren på Östersjön var följetonger i Handelstidningen. Den första, Singoalla, var nog också ett kärleksbarn och skrevs i sin helhet på en gång till en kalender.

I ett brev till Herman Bjursten den 19 april 1859 skriver Rydberg hur missbelåten han var över de båda följetongsverken, och hur pressad han kände sig, som om han skrev på beställning.

Jag tackar dig, broder Herman, för din artighet att genomläsa »Athenaren». Jag skref den i en sorglig sinnesstämning, bit för bit, oftast om morgnarne på sängen, medan boktryckargossen väntade att få några rader. Den har näml. varit följetong i Handelstidningen. Deraf kunde således ej blifva något helgjutet, äfven om jag vore mägtig åstadkomma något sådant. Så skref jag äfven ett annat arbete »Fribytaren på Östersjön», och jag skrifver absolut icke, utom i yttersta stunden, när piskan är öfver mig.

Nu är väl R. alltid överdrivet självkritisk i sina brev, men detta tror jag ändå är förklaringen till att det inte blev fler romaner. Han kände sig för pressad när han skrev större verk. Allt skulle bli perfekt. I följetongsskrivandet kunde han få ur sig romaner, men hela tiden med känslan av att det inte blev helgjutet, eftersom han skrev dem efterhand som de trycktes. Så efter det gav han upp, särskilt då de inte heller blev någon succé hos Handelstidningens läsare. (Det var först långt senare som den stora massan upptäckte hans romaner, när han blivit känd för annat.)

Han koncentrerade sig hädanefter på vetenskapliga uppsatser, och på essäer och dikter inom skönlitteraturen. När han väl startade ett riktigt stort projekt, hans undersökningar i germanisk mytologi, tog detta nästan tio år att slutföra, och blev så ansträngande att han knäcktes både fysiskt och mentalt (han "gick in i väggen"). Väl återhämtad från denna sjukdom skrev han under några lyckliga sommarmånader Vapensmeden. Men den är ganska kort i omfånget och stöttades dessutom upp i texten av redan skrivna dikter.

Det är till skada för den svenska litteraturen att Rydberg inte skrev fler romaner, men vi får hålla till goda med vad vi har. Åtminstone två av dem, de som inte skrevs i följetongsformat, tillhör enligt mig vår litteraturs absolut bästa romaner och känns tidlösa.