Ny Rydbergbok ("Nationalskalden som formade det liberala Djursholm")

Det är inte var dag som en ny bok om Viktor Rydberg dyker upp i handeln. För något år sedan fick vi en utmärkt volym av Tore Lund, som kartlade Rydbergs utgivning med avseende på pengarna och samspelet med förläggare och bokhandlare. Just den här boken dök upp i mitt nyhetsflöde och på Stadsbiblioteket i Göteborg stod den sedan på hedersplats bland nyinkomna böcker, så den fick följa med mig hem för läsning.

Det är egentligen bara delvis en bok om Rydberg. Författaren med släkt bor i Djursholm och har velat skriva en bok om sitt område, den första moderna villastaden i Sverige efter amerikanskt mönster, som sedan följdes av många andra, till att börja med för välbeställda t ex Hovås i Göteborg. Hon har då insett att Rydberg var så tätt sammankopplad med dess tidiga historia att han fick bli sammanhållande huvudperson. Greppet fungerar utmärkt då man på ett levande sätt får en bild av Djursholms tillblivelse och tidiga år samtidigt som Rydbergs sista tid i livet också får liv och belyses.

Jag kommer inte redovisa innehållet i detalj, utan konstaterar bara att det är en trevlig läsning utan några större pretentioner. Jag rekommenderar definitivt boken.

Men det finns en del problem. Har inte förlagen några redaktörer längre? Langenskiöld är ett etablerat förlag, så jo det har de förstås. Men ingen som har jobbat med den här boken. Den är troligen utgiven med hjälp av tryckbidrag och förlaget agerar bara distributör? Här är ett axplock av den amatörism som förekommer:

Formerna "indragas" & "deltaga"

"Förslog" istället för "föreslog"

"Borgliga" istället för "borgerliga"

Åldersskillnaden mellann Susen och Viktor anges på ett ställe till 20 år (korrekt) men på ett annat några sidor senare till 10 år!

Syftningsfel

Brisingamen är Frejas halssmycke, inte Tegnabo

Avstavning: Faus-töversättning

Plagiat. Flera meningar långa citat utan att ange källa (ett av mig undertecknad på s. 95)

Försvarar barnamord s. 113. I feminismens namn försvaras en barnamörderska! (Inom parentes kan jag försäkra att Rydberg var och även idag skulle ha varit abortmotståndare. Han såg livet som heligt.)

Boken avslutas något oförklarligt med dikten "Vårdträdet" i sin helhet. Men det märkligaste är påståendet att denna dikt ingick i boken Vapensmeden, vilket den inte alls gjorde. Däremot förekommer ju ett vårdträd däri. Men detta är ett genomgående tema. Carin Bergström verkar inte kunna särskilt mycket om Rydberg, och hon verkar heller inte ha läst honom (förutom de brottstycken som krävts för boken). För henne är han bara en "liberal" som råkade bo i Djursholm, men jag tror till exempel inte att hon vet hur en liberal av Rydbergs snitt skiljer sig från dagens. (Och hon verkar heller inte veta skillnaden mellan en Fredrika Bremer-feminist och en Ellen Key-feminist.)

Ett konkret exempel från "språkstriden"

Den svenska språkstriden under andra halvan av 1800-talet var en kamp, till stor del initierad av Rydberg själv med inspiration från Norge, för bevarandet och återinförandet av ord av nordiskt ursprung i svenska språket. Forskare har visat att många nygamla nordiska ord, vilka används än i dag, infördes i språket under denna tid. De har kanske i de flesta fall mer berikat språket än att tränga undan låneorden helt. Här nedan ett exempel på ett ord som kanske hade försvunnit om inte Rydberg gripit in, det idag självklara "bedja", "be". I ett brev till Harald Hjärne 30 november 1873, från Göteborg.

Jag har derför nedprutat mina kraf till det minsta möjliga, till det hvarom äfven tillhängarne af »blandspråket» kunna vara med mig enige — att värna hvad vi hafva qvar af vår nordiska ordskatt, att skydda honom ej endast mot nya intrång från utlandet, utan ock mot kringgripandet af de tyska låneords välde, i hvilkas tillvaro inom vårt språk vi måhända en gång för alla hava att finna oss, förutsatt att de hålla sig inom gifna råmärken. Bland andra exempel har jag påpekat förhållandet mellan bedja och begära. Vår gamla bibelöfversättning nytjar ännu på de flesta ställen ordet bedja i fråga om menniskan, då hon med sina önskningar vänder sig till Gud eller till frälsaren. Den nya öfversättningen har här, som på oräkneliga andra ställen, under intrycket af tyska kommentarer tillgripit tyskt låneord, der ett nordiskt ord bättre skulle återgifvit meningen. Samma företeelse har jag funnit i så många andra verk...

Man konstaterar att bibelöversättarna till slut gick på Rydbergs linje. Än idag används ordet "be" i detta sammanhang, men också mellan människor. "Begära" har en mycket mer snäv användning, och närmar sig ordet "kräva" i betydelse. Ingen skulle få få för sig att "begära något av Gud". Språket blir rikare med flera olika ord som liknar varandra och antar bibetydelser med olika nyanser. Engelskan har fler ord än svenskan därför att den har blivit starkt påverkad (på djupet) av två stora språk, fornnordiskan och franskan, tidigt under sin utveckling. De använder visserligen kan man tycka lite väl ofta den franska/latinska ordbildningen istället för den med inhemska eller fornnordiska rötter. Så Rydbergs stora insats kanske inte var införandet av nygamla ord utan tänket att bevara språket och uppvärdera de inhemska rötterna.

P. S. Inhemska ord har flera fördelar jämfört med låneord. De är enklare att förstå (mycket enklare), och de flyter bättre i text, framförallt poesi.

"Antisvenska vrövl-opinionen"

Utmärkte Hans!

Din artikel är ett klubbslag, under hvilket den anti-germaniska och antisvenska vrövl-oplnionen skall digna till jorden. Huru denna Herkules-bedrift gladt Hedlund och mig, som så länge måst ensamma uthärda vrövl-härens väl underhållna, fast illa riktade stinkbomb-eld, kan du väl förstå.

Brevet är ett tack för en artikel av Hans Forssell i Svensk Tidskrift där han, liksom Handelstidningen i Göteborg, tog ställning för Tyskland i Fransk-Tyska kriget, till skillnad mot stora delar av övriga Sverige vid denna tid. (Rydbergs brev skickat från Göteborg den 29 oktober 1870.)

Det "konserverande" är i själva verket "upplösande"

En liten inblick Rydbergs religiösa tänkande anno 1868 (ur ett brev till Carl von Bergen den 8 juli):

Det var som om jag hade ur hans händer emottagit din tidskrift; olikheten i eder uppfattning af Kristendomens betydelse kunde icke förjaga denna känsla, ty ditt mål var dock äfven hans, och han skulle hafva velat i Kristendomen se hvad du ser i mensklighetens religion, den eviga grundvalen för det lefvande tempel, i hvilket hvarje menniskoande har sin plats och, förklarad till sann personlighet, samverkar med sitt andeslägte.

Din program-afhandling, sa längt den hitintills blifvit offentliggjord, läste jag med spänd uppmärksamhet, och mig synes, att du lyckligt löst det svåra problemet att ur tidens mångskiftande företeelser framdraga det karakteristiska, att med andra ord konstruera och förklara »vår tids signatur». Det är af högsta vigt, att man på outplånligt sätt i medvetandet inskärper, att vår tids humanitetssträfvanden äro kristliga sträfvanden, äfven om de icke alltid hålla en kristlig skylt framför sig, ja äfven om en eller annan bland de män, som för dem gä i spetsen, på grund af en förblandning utaf den sanna oförgängliga kristendomen med de lokala och temporära, ofta i vidriga former framträdande konfessionerna, skulle vilja förneka det. Det är i sammanhang härmed af lika vigt att påpeka, att allt det humanitetsfiendtliga, allt det som vill lägga band på det personligas utveckling till full själfständighet på sitt eget område, är antikristligt - att de förra i sjelfva verket äro de uppbyggande, de organiserande krafterna i historien, äfven om de nödgas undanskaffa en och annan ruin, samt att det humanitetsfiendtliga, under masken af att vara konserverande, är i grund och botten destruktivt och upplösande. Detta och mera framhålles i din förtjenstfulla artikel, för hvilken jag härmed bringar dig lyckönskan och tacksägelse.

Här får man en mycket bra uppfattning om hur en liberalt "kristen" tänkte. Han använder ord och begrepp från kristendomen, men med helt annan betydelse. Det levande templet, som R. talar om, är inte Jesus Kristus (och i förlängningen den troende själv), som i kristendomen, utan tycks helt enkelt vara mänskligheten själv. Varje människa ("människoande") kommer, om hon bara får utveckla sin sanna personlighet fritt, att uppgå i detta 'tempel', ett slags framtida utopi. Att humanitetssträvanden ofta har en kristlig grund, även för sådana som vill förneka detta, det har R. helt rätt i.

I en frapperande förenkling menar han att de liberala krafterna är de goda, "uppbyggande" och "organiserande" medan de konservativa är de onda, "destruktiva" och "upplösande". I vissa fall kan det naturligtvis vara så, men detta är inte ett av Rydbergs mest lysande ögonblick. Det är dock ett personligt brev, där man kanske skriver sådant man inte till 100 % kan stå för intellektuellt? I vilket fall skulle R. senare i livet få en mycket mer modererad syn på både religionen och samhällskrafterna. Man behöver bara läsa Vapensmeden för att förstå detta.

Liten upplaga av 'Den siste atenaren'

Det är slående hur små upplagorna var för 1800-talets böcker, även sådana som ansågs vara framgångsrika. Även Rydbergs genombrottsroman, Den siste atenaren, hade fem år efter sin tillkomst inte sålt slut på den första tryckningen av 1000 exemplar, trots den uppmärksamhet som Bibelns lära om Kristus hade skapat. Detta avslöjar Rydberg i ett brev till Lars Johan Hierta, som ville ge ut den i en mer påkostad utgåva. Rydberg beklagar sig över att "distributorn" inte gjort allt för att sprida alstret utan hållit sig mest till boklådorna i Göteborg. Vi vet inte om detta är verkligen är orsaken, eller om större intresse saknades ute i landet.

Af den 1000 exemplar starka upplagan återstå nämligen 200 à 300 exemplar dels inne (cirka 170 ex.), dels ute hos bokhandlare, men ännu icke redovisade. Distributorn tröstade mig dermed, att försäljningen, ehuru icke rask, likväl under de begge sistförflutna åren varit ganska jemn, och detta ehuru boken, alltsedan den kom ut, icke varit annonserad. Han upplyste vidare, att han ej lagt någon särdeles vigt vid reqvisitioner från landsorten och åtskilliga hufvudstadsboklådor, enär försäljningen gått jemnt undan i de göteborgska boklådorna, särdeles under somrarne, då resande besöka staden. Att detta ej är rätta sättet att verka för ett arbetes spridning är ögonskenligt.

Ur ett brev till Lars Johan Hierta d. 28 oktober 1864