I ett brev till Herman Bjursten den 19 april 1859 skriver Rydberg om sin första tid i Göteborg, och lite sentimentalt och nostalgiskt beklagar han sig att hans liv numera saknar glöd och har gått in i ett mer vegetativt tillstånd.
När jag ser den gamla skansen Kronan, erinrar jag mig, att vi vandrat deruppe en vacker sommardag, fantiserande om Proudhon, röda republikaner och mensklighetens lycka. Vi äro icke längre rödrepublikaner, åtminstone icke du -- allvarligt sagdt: jag icke heller -- och fantisera vi om lyckan, så inskränka vi oss modest till vår egen. Proudhon hafva vi alldeles gifvit på båten. Vi koncentrera våra tankar mer pä oss sjelfva. l)u har sedan den tiden skrifvit romanen »Egoismen», oberäknadt andra ännu märkligare opera. Jag för min del sörjer, att den gamla värmen gått hos mig förlorad. Ve mig, jag sofver middag pa maten och förmärker allt flera tecken, att det vegetativa, kalla, dåsiga, bekymmerslösa vill taga öfverhand öfver mig. Och det befängda är, att bekymmerslösheten ej är detsamma som frihet från bekymmer, fast A = A.
Det sistnämnda är en verkligt tänkvärd aforism.
