Har Rydbergs eftermäle blivit smutskastat på ett oärligt sätt?
Bakgrunden är följande: Viktor Rydberg satt 1888 med i den jury som
fällde Hjalmar Branting för hädelse. Målet gällde en artikel som
Branting hade låtit trycka i Social-Demokraten där
artikelförfattaren Axel Danielsson på ett pikant sätt försvarar en viss
Viktor Lennstrands läror, efter att denne blivit åtalad för en artikel i
just Social-Demokraten. Både Branting och Lennstrand tillhörde den
anti-religiösa organisationen Utilistiska samfundet.
Ett par dagar efter Rydbergs ståtliga begravning trycks följande artikel i tidningen
Norra Skåne.
En viss begreppsförvirring råder, för det var inte i målet mot
Lennstrand som Rydberg dömde, utan i det följande åtalet mot Branting.
Men den visar på hur händelsen redan tidigt hade exploaterats, av främst
socialistiska element, för att smutskasta och vanhedra Rydberg.
Norra Skåne 1895-10-01
Viktor Rydbergs jordfästning i Stockholm och grafsättning i Göteborg har försiggått under stora högtidligheter och ett lifligt deltagande från alla kretsar. Professor Rydin i Upsala höll ett formfulländadt, af ideal lyftning och kristlig tro genomträngt, tal vid jordfästningen, Professor Paulsson talade å Göteborgs högskolas vägnar och A. U. Bååth hade skrifvit ett högstämdt qväde. Allt har burit vittne om, att nationen tacksamt erkänner, hvad den är skyldig minnet af en af sina störste söner. Några misstag rörande V. Rydberg. "Politiken" anför som bevis på, att Rydberg skulle i sina sista levnadsår kommit tämligen långt bort från sin ungdoms hållning till statskyrkan, dels att han jämförelsevis tidigt uteslöt företalet till "Den siste atenaren" och dels att "han för ett par år sedan ställde sig på auktoriteternas sida i en sak, där den religiösa friden stod på spel", nämligen då Lennstrand reste rundt i Sverige och höll sina föredrag mot statskyrkan och rättrogenheten, för hvilka han blef ådömd en rad fängelsestraff, "Vid ett tillfälle blef Rydberg medlem af den Stockholmska juryn, som skulle döma Lennstrand, och han, den gamle förkämpen för religiös frihet, afgav sin röst emot honom, skrämdes af sin egen varsamhets konsekvenser". Hvad företalet till "Siste atenaren" angår, så var det visserligen, såsom ej direkt tillhörande boken, borttaget ur en eller ett par upplagor, men är åter intaget i de senast utgifna, och har detta alltså intet att göra med någon förment ändrad ståndpunkt hos V. R. Hvad åter vidkommer den Lennstrandska historien, så är den alldeles felaktig. I någon jury öfver Lennstrand har Rydberg icke suttit, och föredrag dömas som bekant i Sverige ej af jury. Huru V. R. röstat i den ifrågavarande juryn, kan alltså ingen veta, och i hvarje fall var det den gången icke den religiösa frihetens sak som stod i fara. Norska Dagbladet har återgifit Politikens uppgift och skärpt uttalandet därtill, att Rydberg skulle satt "en fläck på sitt namn genom att vara med i den jury, som på sin tid dömde den idealistiskt svärmande fritänkaren Lennstrand". (!) Detta är -- oafsedt oriktigheten -- en besynnerlig uppfattning af jurymannens ställning, som man knappt skulle väntat af en juryvän. Ingen tviflar väl på att V. R. hur än hans votum utföll, lydde sitt samvetes bud.
Frågan är således tudelad: hur röstade Rydberg,
och utföll rösten på ett med hans ståndpunkter förenligt sätt? Bägge
frågorna är ovidkommande, vilket här i följande skall visas.
Huruvida
Rydberg röstade för eller emot Branting? I artikeln ovan skriver man
mycket riktigt att det inte är möjligt att veta, eftersom Rydberg eller
någon annan i juryn aldrig har uttalat sig, och dessutom var röstningen
hemlig. Inte nog med detta; jurymedlemmar var pålagda yppandeförbud. Man
hade alltså ingen laglig rätt att försvara sig mot en sådan anklagelse,
vilket också omnämns i Karl Warburgs Rydberg-biografi:
Jag kan vid detta tillfälle icke förbigå en anmärkning. En juryman begynner sitt domarekall med en löjligt sträng ed att aldrig uppenbara vad i juryn blivit yttrat, huru han själv eller andra dömt. Endast det gemensamma yttrandet skyldig eller frikänd får bliva bekant. Han kan sedan hädas offentligt eller enskilt för det omdöme man förmodar honom hava fällt; utan att bliva menedare kan han icke försvara sig; icke framlägga de rättsgrunder på vilka hans åsikt och omdöme blivit fotade, ty även detta omdöme får han ej tillkännagiva. Det är den mest barbariska lagstiftning som kunnat uttänkas.
En
jurymedlem kunde inte försvara sig, vilket gjorde anklagelsen extra låg,
och tacksam för en politikertyp som Branting. Han gick djupt indignerad
till angrepp:
I juryn satt -- det skriver jag här,
fast det är i egen sak -- åtminstone en, som svek sin plikt. Här stod i
den mannens person vår fina liberalism, vetenskaplighetens frisinthet,
vid skiljovägen. -- -- -- Nu skulle det visa sig, om de också voro
mäktiga det sista förräderiet mot frihetens sak, om en av dem verkligen
skulle ha panna att förnedra sin oansvariga och oantastliga
samvetsdomareplats till att göra drängtjänst åt den oförskämdaste,
förföljande klerikalism, dömande den tankens och ordets frihet, som
använts i ärlig strid, ’i krigarens lovliga avsikt att såra och döda’.
-- -- -- Avfallets vanära klibbar nu vid ett namn, som förr nämnts med
aktning även av dem, vilka ej liksom han stannat på halva vägen.
Han
gör Rydberg till måltavla och symbol för hela den samlade liberalismen,
och menar samtidigt att liberalismen bara är ett förstadium i
utvecklingen mot den sanna läran: socialismen. Det har emellertid, trots
att ingen vet något om saken, sonika antagits att Rydberg tillhörde den
fällande sidan av juryn. Denna version har alltså blivit gällande och
antogs småningom även av Rydbergs "vänner". Försvaret av Rydberg gick
sedan ut på att han visserligen röstade
för, men att han gjorde
det, inte i motsats till sin övertygelse om religionsfrihet, utan av
övertygelse att grov hädelse och gäckeri av
alla religioner vore förkastligt.
Vilket
nu för oss till den andra frågeställningen, den om huruvida Rydberg
röstade i enlighet med sin övertygelse? Han hade ju själv i
Bibelns lära om kristus angripit statskyrkan drygt 20 år tidigare.
Men
frågan är inte bara omöjlig att svara på, för vi vet ju som bekant inte
hur Rydbergs röst utföll, utan tämligen irrelevant. Som liberal och
demokrat ställde sig onekligen Rydberg bakom det svenska rättssystemet,
och det är min övertygelse, att oavsett vad han tyckte om olika lagar,
så vinnlade han sig alltid om att följa dem, tills de på ett
demokratiskt vis kunde förändras. Jurymedlemmars uppgift går ut på att
väga bevisfrågan och att uttolka lagen, och huruvida Rydberg röstade
enligt sitt samvete blir alltså reducerat till hur duktig han var på att
tolka svensk lagstiftning.
Rydberg personligen ogillade det uttalat aggressivt ateistiska Utilistiska
samfundet. Han var dock en större själ än att väga in
sina personliga åsikter i ett domsmål. Fällde han, gjorde han det för
att texten utgjorde hädelse i lagens mening, eftersom det fanns en lag
mot hädelse och för att texten antagligen med rätta kunde betecknas som
hädisk.
Men stenkastarna fick som de ville. Rydberg fick en fläck
på sin ära, och det låg alltid nära till hands för hans belackare att
dra fram "Brantinghistorien" för att visa på hyckleri och bristande
patos.
Hela historien tydliggör den respektlösa syn på lag och
rätt som socialister har uppvisat igenom historien. För dem var den
aldrig ett självändamål, utan ett medel att användas av staten, för att
införa ett politiskt system. För liberaler är den istället ett skydd för
den enskilde, mot godtycke, för medborgerliga rättigheter, och själva
fundamentet för demokratin.
Ernst Wigforss, denne tämligen
renlärige vänstersosse, har dock sagt:
"Har det någonsin i mina ådror flutit några droppar av det blod man kallar revolutionärt, har jag ärvt dem från Viktor Rydberg, inte från Karl Marx." Det får bli slutord.
