fredag 27 december 2013

Singoalla på DVD



Bland julens filmnyheter på DVD hittar man Studio S nyutgåva av Singoalla, med följande beskrivningstext:
Viveca Lindfors i en av sina paradroller som den varmblodiga zigenarflickan Singoalla. Utspelas på 1400-talet [felaktig uppgift, mitten av 1300-talet!] och förtäljer den tragiska kärlekshistorien mellan henne och riddaren Erland Månesköld, spelad av Alf Kjellin. I övriga roller ser vi bland andra Edvin Adolphson som zigenarledaren Latzo och allas vår Åsa-Nisse, John Elfström, i en av sina många roller i det "seriösare" facket.
Filmen är en svensk-fransk storproduktion (gjord i svensk, fransk och engelsk version) i regi av fransmannen Christian-Jaque ("Den gyllene tulpanen") och inspelad i Sälen samt i studio i Stockholm och Paris.
Hugo Alfvén skrev musiken och boken som ligger till grund författades av Viktor Rydberg 1857.
Det är en glädjande nyhet. Jag har själv väntat på att filmen skulle dyka upp på någon av SVT:s matiné-visningar av svensk film, men nu får den införskaffas på DVD istället.

Ett eventuellt omdöme om filmen får jag här återkomma till.

lördag 21 december 2013

Pryderiets återkomst 2014 -- återblick till 1895

Nu plockar riksdagen ned gudinnan Juno från en matsal av rädsla för vad vissa besökare från andra kulturer kan tänkas tycka (eller känna).


Vad skulle Rydberg då ha sagt om detta? 1895 rasade en strid om Oscar Björcks friser i Operakällaren som av en del ansågs alltför vågade med alltför mycket nakenhet; röster hördes om borttagande.


I det som blev Rydbergs sista separat publicerade skrift, "Om nakenhet och klädselsätt", tog han tydligt ställning för konstens rätt att avbilda nakenhet. Frågan är förstås komplex, och man bör läsa skriften för att förstå exakt vad Rydberg menar, för någon pornografi-förespråkare var han inte. Texten innehåller också ett intressant resonemang om modets skiftningar.

Viktor Rydberg anses ha varit den som avgjorde debatten till Björcks fördel. Hans mest träffande argument: "En målnings eller skulpturarbetes verkan i sedligt avseende är beroende av två faktorer: konstverkets halt och betraktarens. Den senare faktorn är den avgörande." Med andra ord, snusket sitter i betraktarens ögon. Få av moraltanterna kände sig därefter lika bekväma att protestera.

*

De två exemplen ovan visar på skillnaden mellan verklig tolerans (Rydberg) och falsk tolerans (riksdagen = att tolerera intoleransen).

"Om nakenhet och klädselsätt" finns här som facsimil att ladda ned.

fredag 20 december 2013

Gläns över sjö och strand

"Gläns över sjö och strand" är inledningsraden till en dikt som ingår i Viktor Rydbergs roman Vapensmeden som utgavs 1891. I romanen har dikten ingen rubrik utan diktens titel "Betlehems stjärna" förekommer först som rubrik till Alice Tegnérs berömda tonsättning 1893.

Den text som Alice Tegnér publicerade 1893 kom också att ligga till grund för psalmtexten i den svenska psalmboken. Den skiljer sig i delar från Rydbergs originaltext. Psalmtexten publicerades först i Nya psalmer 1921 och därefter i 1937 års psalmbok, båda publiceringarna med Ivar Widéens koralmelodi.

Tegnér berättar att när sången första gången skulle sjungas för Viktor Rydberg, som liksom familjen Tegnér var bosatt i Djursholm, samt inspektor vid skolan i Djursholm, var hon ”orimligt nervös” eftersom hon ändrat i texten. När hon efter framförandet frågade Rydberg om han tagit illa upp av hennes ändringar, svarade han: "Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges."

 [Källa: Wikipedia]

Tegnérs tonsättning är den mest sjungna, men den finns i flera andra versioner. Här är en fin tolkning av Ann Sofie von Otter av Ivar Widéens ovan nämnda tonsättning:



Här kan man lyssna till avsnittet i Sveriges Radio Tegnér-dokumentär, där Alice själv berättar om tillfället då sången framfördes för Rydberg, då han rördes till tårar.
https://player.fm/series/p2-dokumentr/alice-tegnr-del-3-av-6-sjung-med-oss-mamma

Man gör en stor sak av de "ändringar" som Tegnér gjort. Underförstått vill man kanske antyda att det är hon som ansvarar även för dess text? Vad är det då som skiljer texterna åt, ja en närmare granskning visar att Tegnér egentligen bara har anpassat texten för sång, ingenting av innehållet har ändrats. Faktiskt har Tegnér inte skrivit ett enda nytt ord, utan endast "kopierat och klistrat in" rader.

Rydberg
Tegnér
Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du, som i Österland
tändes av Herran!
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
Betlehems stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Zion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött
ute å fjället,
barnet, som slumrar sött
inne i tjället,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska;
»stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem». –
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna!
Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.

Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster;

Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem,
ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

torsdag 5 december 2013

Eli Heckscher, Rydberg och konservatismen

1922 åberopade Eli Heckscher, svensk nationalekonom, Viktor Rydbergs ståndpunkt om förhållandet mellan vetenskap och religion som försvar av liberalismen (Svensk Tidskrift):

Satsen om överensstämmelse mellan allmänt och enskilt intresse innebär nämligen då närmast, att ingen byter bort något emot något annat, som för honom har lägre värde; den person får då den största fördelen, som bäst förstår att tillhandahålla vad andra vilja ha. Det hela blir då en nationalekonomisk sats, och förutsättningen är alltid, att det fria bytet också får försiggå, med andra ord att samhällets bestånd är tryggat. Alltså innefattar detta icke någon mekanistisk världsåskådning. Liksom Viktor Rydberg på sin tid en gång rådde sina religiöst intresserade åhörare: söken ej djävulen i de exakta vetenskaperna, kan man nu säga filosoferna detsamma om nationalekonomien.

Det är för övrigt intressant att Eli Heckscher, som var konservativ med liberala åsikter i ekonomiska frågor, åberopar den av konservativa tidigare förhatlige och radikale Rydberg. Förklaringen ligger i att Rydberg inte såg något motsatsförhållande mellan framsteg och bevarande av det gamla, i alla fall inget absolut motsatsförhållande.

måndag 2 december 2013

"Tomten", förklaringen till dess popularitet och betydelse

Till att börja med, så går det faktiskt att betrakta "Tomten" som en juldikt. Vi vet ju att Rydberg själv var en av de första i Sverige att associera väsendet Tomten med julhögtiden och dessutom utspelar sig dikten under en "midvinternatt"; midvinternatt, det är inget annat än tiden för julen, och på hednisk tid också själva firandets höjdpunkt. Just julen som en traditionsrik förening mellan hedniskt och kristet torde ha tilltalat Rydberg lite extra. Men nog om detta.

Läs istället gärna Tore Lunds utmärkta analys av diktens metrik (rytm-mönster) som åtminstone en delförklaring till diktens popularitet. Det är roligare läsning än det låter. Där ges också en förklaring av diktens mening.

söndag 10 november 2013

Singoallas olika versioner

Nu finns ytterligare! en version av Singoalla som e-bok, nämligen den andra upplagan från 1865.

http://www.elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id=9175710005

Det innebär att samtliga versioner av texten finns tillgängliga med undantag av den tredje (av totalt fyra). Det torde vara till glädje för Rydberg-forskare och Singoalla-fantaster (finns det sådana?), men skapar kanske mest förvirring hos allmänheten.

Den första versionen finns utgiven av Telegram som både pappersbok och e-bok, och av Bonniers som ljudbok. Den andra versionen finns i en utgåva, nämligen den ovan. Och den fjärde finns utgiven av Bonniers och Mimer som e-bok, samt av Klassikerförlaget som pappersbok, dels som pocket och dels som kartonnage.

Vilken version skall man då läsa?

Ja, gillar man den yngre Rydbergs mer konfrontatoriska stil så läser man nog helst den första versionen. Gillar man den harmoniske och mogne författaren Rydberg, så är den fjärde versionen självskriven. Vill man dessutom njuta av Carl Larssons vackra illustrationer, som faktiskt tillför boken en hel del med tanke på att romanerna vid tiden för Singoallas tillkomst inte var direkt generösa med miljöbeskrivningar, så finns bara Mimers e-boksutgåva. Visserligen har även Klassikerförlagets kartonnageband med illustrationerna, men de är reproducerade på ett uselt sätt, både små och mörka.

söndag 3 november 2013

Några författarkopplingar (1)

Hur förhöll sig kommande (och tidigare) generationers författare till Rydberg? Hur påverkades de? Här följer några axplock som jag har stött på genom åren.

Birger Sjöberg
Förutom att hela Fridas visor kan anses djupt influerad av Rydbergs idealism -- vad Sjöberg gör är ju att förflytta denna idealism till och tillämpa den på vardagslivet i en småstad i Sverige, precis det Rydberg ansåg vara den verkliga idealismen: realism förädlad av det sköna, sanna och goda -- så finns i boken en direkt koppling, nämligen i följande, först som en not i "Frida i vårstädningen":

* I Fridas hem funnos tvenne väggklädnader, den ena med inskriptionen »Lägg hatt och stav i stuguvrån» o. s. v. och den andra med »Vad rätt du tänkt» et c.

Och sedan direkt i "Tröst i naturen":

»Vad rätt du tänkt
kan ej av tiden härjas.
Var rätt du tänkt,
vad du i kärlek vill!»

(ur "Jubelfestkantaten")

Esaias Tegnér
Rydbergs favoritförfattare var enligt honom själv (i "Realisten Åbrandsson") Tegnér, Stagnelius och Vergilius. Förutom detta så lär ju Rydberg ha träffat Tegnér under sin gymnasietid i Växjö (jag vet inga detaljer om detta möte i skrivande stund).

Det finns en text av Tegnér, hans mest berömda: Frithiofs saga, där man nästan kan utläsa hela Rydbergs världsbild. Det gäller i synnerhet i slutkapitlet: "Försoningen". Man kan enkelt ana vilken påverkan denna bok har haft på den unge Rydberg.

Verner von Heidenstam & Oscar Levertin
Varför buntar jag ihop dessa två, jo de var ju chefsarkitekter bakom den litterära 90-talismen, där Heidenstam stod för det mesta och bästa i litterär och teoretisk väg, medan Levertin var kritikern som skapade opinion och banade vägen till de breda massorna. Jag vill hävda att Heidenstam försökte återskapa kungslinjen i svensk diktning och tog då över efter Rydberg.

Hur mycket 90-talisterna uppskattade Rydberg som vägröjare och vapenbroder exemplifieras av Oscar Levertins ord efter Rydbergs död: "... den svenska bildningens vapensmed, den svenska diktningens patriark." Levertin karaktäriserade en gång Rydbergs diktning med hjälp av en vacker metafor: "Den äger skuggan och svalkan, den ljusa skönheten i ett från antikt tempel till kristen basilika omändrad marmorhall. Svalorna sjunga vid kapitälerna. Solljuset flödar in brett och stilla mellan pelarstammarna -- det är ro därinne full av ljus meditation och klar höghet." Levertins liknelse blev på sin tid mycket berömd, med all rätt.

Och när Rydberg dött var det Heidenstam som beklagade sig över att inget minnesmonument hade planerats för Rydberg i "Om svenskarnes lynne": "Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en av våra avsomnade diktare. Vilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Varför gjorde vi det icke? Därför att vi voro för blyga."

Här lånar jag ett kort stycke av ur Anders Burmans artikel "Verner, Oscar och Viktor" (Veritas nr 23):

"... redan 1888, efter det att Heidenstam hade givit ut sin debutsamling Vallfart och vandringsår, tog den äldre diktaren honom till sig. Den 26 april 1888 skickade han ett vänligt och uppmuntrande brev till den unge författarkollegan som senare följdes upp av fler brev. Med anledning av romanen Endymion, som Rydberg tydligen fått sig tillsänd, nedtecknar han på ett visitkort följande ord till Heidenstam i juni 1889: Det var min afsigt att skrifva ett långt bref om "Endymion", hvars grundåskådning jag uppfattadt och, hvad dess estetiska halt vidkommer nödgas erkänna för rigtig; hvars skildringar stått i färger och former för min fantasi och beredt mig en sällan erfaren njutning, och hvars snilleblixtar jag beundrar. Emottag tillsvidare denna tacksägelse. Och i ett brev tre år senare framhåller Rydberg hur han i Heidenstams därpå följande roman Hans Alienus – liksom i Levertins dikter – älskar "att se tecken af befrielse från det ok, som nu i tio års tid böjt den svenska litteraturens nacke mot jorden". Det var således fråga om ett ömsesidigt förhållande mellan Heidenstam och Levertin å ena sidan och Rydberg å den andra. Otvivelaktigt uppskattade och understödde de varandra i kampen mot den naturalistiska estetiken. I ett brev till Lervertin berättar Heidenstam om sitt första möte med Rydberg. "Han tycktes mig nästan – hur skall jag säga – obetydlig. Detta kanske emedan han var sluten och stilla. Men hur nobel var han icke. Han ville endast tala om frånvarande så, 'som hade de stått i rummet bredvid och hört på'." Och han fortsätter: "När jag nu efteråt jemför honom med Sbg [Strindberg], hur blir ej den förre fin och sympatisk, hur klart inser jag ej, åt hvilken sida jag sjelf helst skulle längta att utveckla mig, om jag endast kunde."

måndag 21 oktober 2013

Singoalla -- operan

Det inte många idag känner till är att Singoalla gjordes om till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie). Den blev mycket framgångsrik och sattes upp åtminstone fram till 1960-talet, och borde väl ha fortsatt spelas tycker man... Hur som helst så finns nu två smakprov därur på Spotify:

Kerstin Meyer – Singoalla: Singoalla, Act IV: Singoalla, fly mig

Set Svanholm – Vinden doftar av blommor (Singoalla)

onsdag 16 oktober 2013

Begravning på bål?

Hur var det med Viktor Rydbergs önskemål angående sin begravning (1895) som man inte tog hänsyn till, det som omtalas i ett brev från begravningsförrättaren Waldemar Rudin till den avlidnes hustru Susen Hasselblad?

Vi vet att prästen där uttalar en lättnad över att ha sluppit en återgång till det gamla, ”hedniska” begravningssättet. Vad betyder då detta? Det vore i första hand själva jordfästningen, begravningsceremonin i Klara kyrka han syftar på, där han var ansvarig. En eventuell kremering skulle kunna ha ägt rum i efterhand då kroppen transporterats till Göteborg. I ”Om likbegängelsesätten” i Handelstidningen den 13 oktober 1888 skriver Rydberg om tre kristna begravningssätt:

1) begravning i klippa, valv, hällgrift (sarkofag);
2) bränning;
3) nedläggning i mull.

Och alla tre är enligt honom godkända av de tidiga kristna församlingarna, i den prioriteringsordningen. Men kan det ha varit så att önskemålet som prästen avvisade inte hade med själva likbegängelsemetoden att göra, utan när och hur den skulle utföras? Hade Rydberg önskat att få bli bränd offentligen på bål i samband med begravningsceremonin, såsom medborgarna i det forna Norden eller antikens Rom? Ja, det stämmer då sannerligen med Rydbergs karaktär.

I samma artikel skriver Rydberg också: ”För egen del anser jag det likgiltigt i religiöst (ej i sanitärt) avseende, huru man förfar med våra jordiska kvarlevor, förutsatt att man med pietet behandlar det stoft, som tjänat oss till organ för våra sinnen, våra känslor, vårt tänkande, våra sedliga idéers utbildning, vår uppväxt till tro på Gud och evigt liv.” Det var nämligen inte hanterandet av stoftet som var det viktigaste för Rydberg utan ”vad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och okristligt [av de kristna församlingarna] var det nu rådande förfarandet att nedmylla lik i gravar, om vilka man på förhand vet, att de ej skola lämnas i fred, ja om vilka det är stadgat, att deras innehåll skall inom vissa år avlägsnas därifrån. Att störa den dödes stoft i dess vila var enligt kristen föreställning ett skändande av det heliga.”

Begravningsförättaren torde alltså ändå ha kunnat känna sig någorlunda lugn att hans vägran inte harmat Rydberg alltför mycket.

P. S. Detta med begravningsbål är förstås mycket spekulativt och får i första hand ses som en tankelek, i andra hand en vild hypotes. Faktum kvarstår dock att ingen har lyckats ge en vettig förklaring på vad det är prästen menar.

måndag 7 oktober 2013

Rydberg som nihilist?

Viktor Rydberg som nihilist har jag mycket svårt att se, men även nihilisterna hittar tydligen inspiration hos Rydberg, vilket läses i denna artikel.

onsdag 2 oktober 2013

Känsöborna -- romanen som blev en akvarellmålning

I ett tidigare inlägg gavs ett exempel på Rydberg som bildkonstnär. Jag ställde då också en fråga om det möjligen fanns fler kända verk. I senaste numret av Viktoriana "svarar" Tore Lund med att presentera en akvarellmålning. Målningen gjordes 1853 under Rydbergs tid som informator på Känsö i Göteborgs södra skärgård. På Känsös hemsida kan man läsa kort om verket och deras besvikelse över att Rydberg inte likt Strindberg skrev en roman istället :)

Stilen får sägas vara "borgerlig realism", och åtminstone förgrundens människor och båtar är intressant och livfullt skildrade. (Målningen finns på Göteborgs universitetsbibliotek.)


tisdag 24 september 2013

Snoilskys hyllningsdikt

Carl Snoilsky, idag mest känd för "Svenska bilder", var andra halvan av 1800-talet betraktad som samtidens främsta poet (Rydberg var väl också med i "poesimatchen" men associerades nog fortfarande främst med andra genrer), i alla fram till Heidenstams inträde på scenen. Han skrev många hyllningsdikter till kända svenska personer, både levande och döda, varav flera är med i Svenska bilder.

Han var även god vän med Viktor Rydberg, och vid beskedet om dennes död skrev han följande dikt, som jag tidigare har publicerat i efterordet till Romerska kejsare i marmor. Särskilt förtjust är jag i den sista strofen, som jag tycker är klockren och visar vilken begåvning Snoilsky verkligen var (Ekeliden var huset där Rydberg bodde efter flytten till Stockholm):
Stumma äro skaldens harpotoner,
borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
drabbar kanske blott en gång ett folk.

Slaget kom så oförmodat – smärtan
är för ny att tåla ordets skrud,
när igenom tusen, tusen hjärtan
ännu darrar detta dödens bud.

Huru foga hop av spridda stycken
denna bild vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarna av dessa smycken,
än ej födda släktens arvedel?

Sekler skola flitigt lägga samman
tankens underbara mosaik,
värmas av den eterklara flamman,
lyss till språkets magiska musik.

Tider, bättre, sällare kanhända,
skola fullt förstå den höga sång,
som Promethevs qvad till de elända
inför tvivlarn Ahasver en gång.

Nya ynglingar, ej nesligt snärde
i materiens, dådlöshetens band,
skola fatta vad Dexippos lärde
gossehären, väpnad för sitt land.

Själar, som av himmelsk längtan bäva,
skola höra siarstämmans ljud
och i ekospåren ödmjukt sträva
för att söka sanningen och Gud.

Så han lever, så han tänker, sjunger
för de kommande till fröjd och tröst.
Sekelslutets sorl och njutningshunger
dör engång – dock ej hans djupa röst.

Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
ha vi känsla endast för förlusten,
då vår vän, vår stolthet från oss gick.

Det är endast tomheten vi fatta,
ödsligheten på var plats han prytt,
och det är som ej vi velat skatta
vad vi ägt, förrn i den stund det flytt.

Aldrig höra mer din röst i tiden –
blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
aldrig, aldrig trycka mer din hand!

måndag 16 september 2013

Rydbergs världsbild håller än (2)

För några år sedan utannonserades från forskarvärlden att man nu hittat "bevis" för Higgs-partikelns existens. Teorin om Higgs-partiklarna, för den som inte känner till det, har det fina med sig att den förklarar tyngdkraften och avståndsverkningar på längre avstånd än atomnivå (enligt vad jag förstår). Tyngdkraften tänker du, den hade väl redan Newton koll på? Nja, inte riktigt. Han formulerade lagen för tyngdkraften, men faktum är att tyngdkraftens ORSAK länge har varit en olöst gåta, som nu alltså Higgs-partikeln förklarar.

Viktor Rydberg lanserade för övrigt en liknande teori redan 1876! Läs föredraget här.

P. S. Det som är häpnadsväckande är att Rydberg kom fram till detta helt självständigt och inom ett område där han kan sägas ha varit lekman.

tisdag 3 september 2013

Rydbergs världsbild håller än (1)

Efter att ha sett "Vetenskapens världs" två program av Brian Greene igår och förra veckan, satt jag väldigt förvånad över att jag kände igen detta från Viktor Rydbergs tankevärld. Till att börja med detta att tiden av fysikerna uppfattas som något som kan beskrivas i en rum-tid, där allt enligt teorin som skett och kommer ske redan är "nedtecknat" och kan nås. Huruvida denna teori stämmer vet vi inte (den stämmer enligt den nuvarande modellen). Framförallt uppstår ju problemet med den fria viljan. Är denna modell förenlig med den fria viljan?

Hur som helst, läs nu följande avsnitt ur kapitlet "Trollängen" i romanen Vapensmeden (1891) och i synnerhet det understrukna:

– Jag hatar dendär ängen. Det är från henne du fått den förskräckligt sorgliga föreställningen, att du skall dö ung och Gunnar även. Har du rättighet att tro sådant? Det är ju hedniskt.
 – Prat. Det är icke Trollängen, som sagt mig detta. Där fick jag blott en onödig bekräftelse på vad jag visste förut. Jo, jag fick något mer där. Jag fick en upplysning som tillägg till vad jag redan visste: jag fick veta, att Gunnar och jag skola dö samma stund och i varandras sällskap – han kanske några ögonblick före mig. Kan det kallas sorgligt? För mig är det glädjande. Åtta rikt genomlevda år är en vackrare tidslängd än åttio torftigt genomlevda.
 – Jag tror icke på dessa förutsägelser. Min far har rent av förbjudit mig att tro på dem, och sedan dess har jag åter blivit glad. Min far tror på inga andra profetior än de bibliska, och bibeln vittnar, säger han, att icke ens gudsmännens, de helige profeternas förutsägelser alltid slagit in. Det fick Jonas erfara. För herren Jesus själv låg ju en förlåt över tiden för yttersta domens ankomst. Om den dagen och om den stunden vet ingen, icke ens sonen, utan fadern allena. För människoförståndet ensamt för sig är det ju omöjligt att skåda vad som icke finns. Framtiden finns icke, den födes efter hand stund för stund.
 – Det förflutna finns, menar man, icke heller. Och likväl skåda vi ett kortare eller längre stycke in det.
 – Det är lätt förklarat. Vi ha ju minnet. Men framtiden minns man icke.
 – Det kommer kanske någon kvällstund vid brasan, då din far och min komma att tala om den saken, och du kan då få bättre besked än av mig på dessa hemlighetsfulla ting. Ett sådant ord som minne är en bro, som ligger över ett outrannsakat djup. Man går på bron över djupet, utan att tänka på att det finns. En förfluten händelse finns icke . . . du har tillochmed glömt, att den funnits . . . och så dyker den likväl en vacker dag upp i din erinring. Varifrån? Det kan du icke säga, men min far kan det. Så mycket må jag meddela dig, att det förflutna ej är vordet till intet, utan finns av evighet; att framtiden ej är ett intet, utan är av evighet. Det innevarande ögonblicket skulle annars vara det enda som är verkligt. Men det innevarande ögonblicket är just något, som icke finns, om icke som en linje dragen mellan det förflutna och det kommande. Och den linjen är utan bredd, ty hade den en sådan, skulle halva bredden ligga i det förflutna och halva i det tillkommande. Det innevarande ögonblicket vore således ingenting, om icke det kommande likasom det förflutna verkligen funnes. Min far liknar tiden och allt i den vid ett band eller ett pergament, som avrullas. Den avrullade delen sjunker ned i mörker, och vi se den icke, men den finns. Den är det förflutna. Den icke avrullade delen är framtiden. Den synes ännu icke, men den finns. Den avrullade delen kan till en längre eller kortare del hägra för själen, och det kalla vi minne; den icke avrullade kan ock till en längre eller kortare del hägra för själen och det kalla vi siareförmågan. Minnet är ständigt verksamt, emedan det är nödvändigt för vårt jordeliv. Siareförmågan är icke nödvändig och är fördenskull verksam endast hos få. Å hennes sida av linjen har jag sett, när Gunnar och jag skola dö. Och detta har jag sett, emedan det i mig finns något kvar av mina fäders siareförmåga. Trollängens dimmor skänka icke denna, men egga henne, där hon finns. Min far tycker icke om eggelsemedlet. Det ger ett rus och följes av huvudvärk och kväljningar; det är ett lågt jordiskt medel. Den äkta profetian kommer i ren luft från blå himmel . . . Men där stiger månen upp. Se, hur sjön, som nyss sov i drömlöst mörker, börjar drömma. Och ser du därborta? Där är Trollängen. Ser du dimman, försilvrad och likväl ljusblå, som ligger över henne så lågt, att hon icke ens når över de låga enbuskarne?

måndag 26 augusti 2013

Rydberg i populärkulturen (2)

Om Håkan Hellström står för den i Sverige mest spridda Rydberg-referensen (med undantag av Singoalla-kexen?), så finns det dock en annan, som är mer spridd internationellt. Ursprunget är svenskt.

I John Ajvide Lindqvists världssuccé, boken "Låt den rätte komma in", inleds den andra delen med följande citat:
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.


Viktor Rydberg - Skogsrået
Det handlar förstås om Oskars förälskelse i vampyren Eli.

Detta är nog alla tiders mest lästa rader av Rydbergs penna.

tisdag 20 augusti 2013

Rydberg som bildkonstnär?

Apropå Rydberg och den avbildande konsten. Följande bild är mig det enda kända exemplet av Rydberg som tecknare/målare. Finns det fler? Någon kanske vet besked... Han var inte oäven som tecknare i alla fall. Detta är dock en ren "ritning", dvs. inga  konstnärliga ambitioner har funnits.

onsdag 14 augusti 2013

Viktor Rydberg och Anders Zorn

Viktor Rydbergs favoritkonstnär skall ha varit Carl Larsson. De umgicks också flitigt, särskilt under tiden som de båda bodde i Göteborg, Rydberg hjälpte Larsson åtskilligt i hans karriär med sina kontakter och Larsson återgäldade med att illustrera Singoalla.

Mindre känt är vilken relation Rydberg hade till Zorn. Tavlan nedan (1886) är dock målad av honom.


En liten detalj som också har med Zorn och Rydberg att göra finns i följande ironiska passage i texten "Herakles vid skiljevägen" (1890):
Till och med när du målar ett uppträde av sådan art, att var och en av deltagarne i detsamma måste vara med alla sina sinnen inne i det och fängslade vid det, även om du målar himlamakters uppenbarelse i skyn, för att döma världen, så låt för all del åtminstone ett par av figurerna ge uppenbarelsen på båten för att visa den förmögne konstvännen herr Anderssohn den skyldiga uppmärksamheten att titta på honom, när han tittar på dem!
Notera stavningen av "Anderssohn"; en liten hyllning eller bara en rolig gest till Anders Zorn. På bordet av målningen står en statyett-kopia av "Den meliska Afrodite" (Venus de Milo), konstverket som inspirerade en av Rydbergs finaste essäer.

P. S. Detta innebär att Åbrandsson i "Realisten Åbrandsson", d. v. s. en anspelning på kritikern Georg Brandes, inte med nödvändighet behöver ses som ett hån.

fredag 9 augusti 2013

Viktor Rydberg och Beowulfkvädet

Beowulfdikten har nu kommit ut i nyutgåva. Rydberg var tvivelsutan bekant med verket utan och innan efter sina efterforskningar i germanisk mytologi under 1880-talet. Huruvida han hade något inflytande på Rudolf Wickbergs beslut att översätta det på svenska är för mig okänt. (Jag vet inte heller om de var personligt bekanta; Wickberg är idag inte känd för något annat än sin översättning, och några biografiska uppgifter är svåra att få tag på.) Men då band II av Undersökningar i germanisk mytologi kommer ut, samma år som Beowulf-översättningens första version (Wickberg reviderade/förbättrade den 1914), skriver Rydberg däri följande:
Beowulfdikten är nu äntligen införlivad även med den svenska litteraturen genom en förträfflig översättning, verkställd av lektorn d:r Rudolf Wickberg.
Kan man av detta ana, att Rydberg har fått en förhandstitt på översättningen? I så fall ligger det nära till hands att de även haft korrespondens, kanske också träffats och diskuterat verket.

Den stora frågan vid denna tid var annars vilket folkslag hjälten Beowulf tillhörde. Man kan här misstänka, att Rydbergs ståndpunkt påverkat opinionen i stort och i så fall även Wickberg. Ur bokens inledning:
När Thorkelins omnämnda publicering ägde rum 1815 ansågs Beowulfs folk vara götar. Detta med hänvisning till att handskriftens ’geatas’ faktiskt motsvaras ljudmässigt av svenskans ’götar’. Fornengelskans ea motsvarade det dåtida nordiska au vilket i sin tur idag har omvandlats till ö. Slaget på Vänerns is som Wickberg nämner har starkt (om ej fullständigt) stöd i den isländska litteraturen, och ’Korpskogen’ där ett annat slag utspelar sig skulle då kunna vara Tiveden.

Denna teori ifrågasattes av Pontus Fahlbeck år 1884, som istället ville påvisa att geaterna var juter, en hypotes som vann anhängare i Sverige i form av bland andra Viktor Rydberg (vid denna tid förutom författare mytolog, professor i kulturhistoria och inflytelserik opinionsbildare) och just Rudolf Wickberg. I den första upplagan av dennes översättning var det därför jutarna som förklarades vara Beowulfs folk.

I början av 1900-talet kom dock genom Henrik Schück teorin om västgötarna att åter vinna terräng för att så småningom helt tränga ut den om jutarna. Det var främst idén om att götarna som ett ’inlandsfolk’ inte kunde motsvara de sjöfarande ’väder-götarna’ i diktverket, som hade fått Fahlbeck att leta annorstädes, men Schück visade att både norra Halland och södra Bohuslän mycket väl kunde ha tillhört västgötarna. Wickberg ändrade nu uppfattning.

Därefter har flera andra identifieringsförsök gjorts: ölänningar, gotlänningar, östgötar. Den mest långsökta teorin lanserades av den ansedde forskaren Curt Weibull 1974; enligt honom var geaterna daner. En sådan tolkning skulle dock helt slå sönder verkets handling och förminska dess konstnärliga värde.

Samtliga dessa rön har tagit sin utgångspunkt i detaljer i historien som inte anses stämma. Men det förefaller osunt att avfärda helheten på grund av detaljen – sådan kan ju ha ändrats i poetiskt syfte eller av missuppfattning – snarare bör väl detaljen avfärdas på grund av helheten. Sammantaget finns fortfarande starka argument för att det rör sig om västgötar, men det är omtvistat och var och en får bilda sig en egen uppfattning. För läsvärdet har det ringa betydelse (med undantag för Weibulls teori).

onsdag 31 juli 2013

Selma Lagerlöf tackar på Nobelbanketten

Selma Lagerlöfs tacktal för Nobelpriset har med rätta lyfts fram som ett retoriskt mästerverk. Faktum är att det är en av hennes finaste texter, hur kort det än är.

Men det jag framförallt vill påskina här är hennes passage om svenska författare, som hon "står i skuld" till. Hon väljer då att nämna Viktor Rydberg först, och verket hon väljer är "Romerska kejsare i marmor":

Står jag inte i skuld därför, att jag har fått leva i en tid, då mitt eget lands diktning har stått i högsta blomstring, därför att jag har fått se Rydbergs marmorkejsare...?

Talet finns att läsa i sin helhet här.

lördag 20 juli 2013

Strindberg för vuxna

Ett av de mest citerade uttalandena i Sverige de senaste åren är Horace Engdals: "Tyskland är Sverige för vuxna." Det var träffande, och spred sig därför snabbt. Jag tycker att det är så bra, att jag inte kan låta bli att göra en parafras: "Rydberg är Strindberg för vuxna."

P. S. För att förstå vad jag menar fullt ut bör man förstås ha läst något mer än Rydbergs romaner; mer specifikt hans mer vetenskapliga arbeten, debattskrifter och dikter. Har man gjort det, torde påståendet bli fullt begripligt.

söndag 23 juni 2013

Rydberg i populärkulturen (1)

Håkan Hellström är Sveriges idag kanske populäraste artist. Han slog igenom med tordön och brak redan med debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg, vars titellåt fortfarande är hans mest kända. Texten inleds så här:

Ge mig arsenik
För stan är full av tanter och tragik
Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem
Lillebror, bli inte som jag när du blir stor
Du stod i dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag
Lillebror, bli aldrig som jag
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Och Singoalla tror att om himlen finns är jag förlorad
Men känn ingen sorg för mig Göteborg

Raden om Singoalla syftar förstås på Viktor Rydbergs romankaraktär. Den syftar mer specifikt på antingen Singoallas tankar om Erland Månesköld, när han återvänt från sin riddartjänst utomlands och hon söker upp honom (och med hjälp av Sorgbarn förtrollar honom tillbaka till sitt gamla jag) eller -- ändå mer specifikt -- på kapitlet "Nattvandringen", då Erland efter bruten förtrollning i vansinne dräper Sorgbarn.

P. S. Den andra litterära referensen ovan är enligt min teori till Astrid Lindgrens Karlsson på taket och dess huvudperson Lillebror.

söndag 9 juni 2013

Människor jag känt -- Jac Ahrenberg

Jac Ahrenberg (finländare, arktiekt & författare) var en av alla de otaliga kulturpersoner som berördes av Rydberg på ett fundamentalt sett under andra halvan av 1800-talet. Han skrev en bok om Människor jag känt, vari Rydberg ägnas ett kapitel. Det är intressant läsning. Särskilt hans omdöme om Rydberg som "nomen omen" enligt hans fädernesnamn Frisk, i meningen att Rydberg var en frisk natur att umgås med som spred glädje och stimulans, inte alls en butter grubblare. Den ger också exempel på att Rydberg visst kunde hålla spontana föredrag utan manuskript, i alla fall i goda vänners lag. Summatim är det läsvärda sidor, och jag har sammanfattat dem i en "facsimil-utgåva" här.

måndag 27 maj 2013

Blev Rydberg förtalad?

Har Rydbergs eftermäle blivit smutskastat på ett oärligt sätt? Bakgrunden är följande: Viktor Rydberg satt 1888 med i den jury som fällde Hjalmar Branting för hädelse. Målet gällde en artikel som Branting hade låtit trycka i Social-Demokraten där artikelförfattaren Axel Danielsson på ett pikant sätt försvarar en viss Viktor Lennstrands läror, efter att denne blivit åtalad för en artikel i just Social-Demokraten. Både Branting och Lennstrand tillhörde den anti-religiösa organisationen Utilistiska samfundet.

Ett par dagar efter Rydbergs ståtliga begravning trycks följande artikel i tidningen Norra Skåne. En viss begreppsförvirring råder, för det var inte i målet mot Lennstrand som Rydberg dömde, utan i det följande åtalet mot Branting. Men den visar på hur händelsen redan tidigt hade exploaterats, av främst socialistiska element, för att smutskasta och vanhedra Rydberg.

Norra Skåne 1895-10-01
Viktor Rydbergs jordfästning i Stockholm och grafsättning i Göteborg har försiggått under stora högtidligheter och ett lifligt deltagande från alla kretsar. Professor Rydin i Upsala höll ett formfulländadt, af ideal lyftning och kristlig tro genomträngt, tal vid jordfästningen, Professor Paulsson talade å Göteborgs högskolas vägnar och A. U. Bååth hade skrifvit ett högstämdt qväde. Allt har burit vittne om, att nationen tacksamt erkänner, hvad den är skyldig minnet af en af sina störste söner. Några misstag rörande V. Rydberg. "Politiken" anför som bevis på, att Rydberg skulle i sina sista levnadsår kommit tämligen långt bort från sin ungdoms hållning till statskyrkan, dels att han jämförelsevis tidigt uteslöt företalet till "Den siste atenaren" och dels att "han för ett par år sedan ställde sig på auktoriteternas sida i en sak, där den religiösa friden stod på spel", nämligen då Lennstrand reste rundt i Sverige och höll sina föredrag mot statskyrkan och rättrogenheten, för hvilka han blef ådömd en rad fängelsestraff, "Vid ett tillfälle blef Rydberg medlem af den Stockholmska juryn, som skulle döma Lennstrand, och han, den gamle förkämpen för religiös frihet, afgav sin röst emot honom, skrämdes af sin egen varsamhets konsekvenser". Hvad företalet till "Siste atenaren" angår, så var det visserligen, såsom ej direkt tillhörande boken, borttaget ur en eller ett par upplagor, men är åter intaget i de senast utgifna, och har detta alltså intet att göra med någon förment ändrad ståndpunkt hos V. R. Hvad åter vidkommer den Lennstrandska historien, så är den alldeles felaktig. I någon jury öfver Lennstrand har Rydberg icke suttit, och föredrag dömas som bekant i Sverige ej af jury. Huru V. R. röstat i den ifrågavarande juryn, kan alltså ingen veta, och i hvarje fall var det den gången icke den religiösa frihetens sak som stod i fara. Norska Dagbladet har återgifit Politikens uppgift och skärpt uttalandet därtill, att Rydberg skulle satt "en fläck på sitt namn genom att vara med i den jury, som på sin tid dömde den idealistiskt svärmande fritänkaren Lennstrand". (!) Detta är -- oafsedt oriktigheten -- en besynnerlig uppfattning af jurymannens ställning, som man knappt skulle väntat af en juryvän. Ingen tviflar väl på att V. R. hur än hans votum utföll, lydde sitt samvetes bud.
Frågan är således tudelad: hur röstade Rydberg, och utföll rösten på ett med hans ståndpunkter förenligt sätt? Bägge frågorna är ovidkommande, vilket här i följande skall visas.

Huruvida Rydberg röstade för eller emot Branting? I artikeln ovan skriver man mycket riktigt att det inte är möjligt att veta, eftersom Rydberg eller någon annan i juryn aldrig har uttalat sig, och dessutom var röstningen hemlig. Inte nog med detta; jurymedlemmar var pålagda yppandeförbud. Man hade alltså ingen laglig rätt att försvara sig mot en sådan anklagelse, vilket också omnämns i Karl Warburgs Rydberg-biografi:
Jag kan vid detta tillfälle icke förbigå en anmärkning. En juryman begynner sitt domarekall med en löjligt sträng ed att aldrig uppenbara vad i juryn blivit yttrat, huru han själv eller andra dömt. Endast det gemensamma yttrandet skyldig eller frikänd får bliva bekant. Han kan sedan hädas offentligt eller enskilt för det omdöme man förmodar honom hava fällt; utan att bliva menedare kan han icke försvara sig; icke framlägga de rättsgrunder på vilka hans åsikt och omdöme blivit fotade, ty även detta omdöme får han ej tillkännagiva. Det är den mest barbariska lagstiftning som kunnat uttänkas.
En jurymedlem kunde inte försvara sig, vilket gjorde anklagelsen extra låg, och tacksam för en politikertyp som Branting. Han gick djupt indignerad till angrepp:
I juryn satt -- det skriver jag här, fast det är i egen sak -- åtminstone en, som svek sin plikt. Här stod i den mannens person vår fina liberalism, vetenskaplighetens frisinthet, vid skiljovägen. -- -- -- Nu skulle det visa sig, om de också voro mäktiga det sista förräderiet mot frihetens sak, om en av dem verkligen skulle ha panna att förnedra sin oansvariga och oantastliga samvetsdomareplats till att göra drängtjänst åt den oförskämdaste, förföljande klerikalism, dömande den tankens och ordets frihet, som använts i ärlig strid, ’i krigarens lovliga avsikt att såra och döda’. -- -- -- Avfallets vanära klibbar nu vid ett namn, som förr nämnts med aktning även av dem, vilka ej liksom han stannat på halva vägen.
Han gör Rydberg till måltavla och symbol för hela den samlade liberalismen, och menar samtidigt att liberalismen bara är ett förstadium i utvecklingen mot den sanna läran: socialismen. Det har emellertid, trots att ingen vet något om saken, sonika antagits att Rydberg tillhörde den fällande sidan av juryn. Denna version har alltså blivit gällande och antogs småningom även av Rydbergs "vänner".  Försvaret av Rydberg gick sedan ut på att han visserligen röstade för, men att han gjorde det, inte i motsats till sin övertygelse om religionsfrihet, utan av övertygelse att grov hädelse och gäckeri av alla religioner vore förkastligt.

Vilket nu för oss till den andra frågeställningen, den om huruvida Rydberg röstade i enlighet med sin övertygelse? Han hade ju själv i Bibelns lära om kristus angripit statskyrkan drygt 20 år tidigare.

Men frågan är inte bara omöjlig att svara på, för vi vet ju som bekant inte hur Rydbergs röst utföll, utan tämligen irrelevant. Som liberal och demokrat ställde sig onekligen Rydberg bakom det svenska rättssystemet, och det är min övertygelse, att oavsett vad han tyckte om olika lagar, så vinnlade han sig alltid om att följa dem, tills de på ett demokratiskt vis kunde förändras. Jurymedlemmars uppgift går ut på att väga bevisfrågan och att uttolka lagen, och huruvida Rydberg röstade enligt sitt samvete blir alltså reducerat till hur duktig han var på att tolka svensk lagstiftning.

Rydberg personligen ogillade det uttalat aggressivt ateistiska Utilistiska samfundet. Han var dock en större själ än att väga in sina personliga åsikter i ett domsmål. Fällde han, gjorde han det för att texten utgjorde hädelse i lagens mening, eftersom det fanns en lag mot hädelse och för att texten antagligen med rätta kunde betecknas som hädisk.

Men stenkastarna fick som de ville. Rydberg fick en fläck på sin ära, och det låg alltid nära till hands för hans belackare att dra fram "Brantinghistorien" för att visa på hyckleri och bristande patos.

Hela historien tydliggör den respektlösa syn på lag och rätt som socialister har uppvisat igenom historien. För dem var den aldrig ett självändamål, utan ett medel att användas av staten, för att införa ett politiskt system. För liberaler är den istället ett skydd för den enskilde, mot godtycke, för medborgerliga rättigheter, och själva fundamentet för demokratin.

Ernst Wigforss, denne tämligen renlärige vänstersosse, har dock sagt: "Har det någonsin i mina ådror flutit några droppar av det blod man kallar revolutionärt, har jag ärvt dem från Viktor Rydberg, inte från Karl Marx." Det får bli slutord.

måndag 20 maj 2013

"Skogsrået" tonsatt av Sibelius

Här är en oerhört vacker och majestätisk tonsättning av Viktor Rydbergs dikt "Skogsrået" av Sibelius. För den som vill läsa mer finns utförlig info under videon på YouTube. Dikten finns att läsa här: http://sv.dikt.org/Skogsrået

måndag 13 maj 2013

Ett äventyr i finska skärgården

I serien nya (och något udda) utgivningar av Viktor Rydbergs skrifter har vi nu fått Ett äventyr i finska skärgården, publicerad som följetong (1850) i Jönköpingsbladet.

Ett äventyr i Finska skärgården : Ur en konstnärs dagbok

torsdag 9 maj 2013

Ekeliden

Här några bilder av Viktor Rydbergs hem Ekeliden i Djursholm. Rydberg lockades 1890 av entreprenörerna att bosätta sig i den nyanlagda villastaden Djursholm. Han fick som "affischnamn" mycket förmånliga villkor.

När Rydberg dog 1895 övertogs huset av Elsa Beskow. Det revs några år efter hennes död omkring 1950.






onsdag 8 maj 2013

"Tomten är vakens" förebild är "Tomten"

Svenska Dagbladets uppföljning på kritiken mot att Viktor Rydbergs namn inte nämns i "Tomten är vaken" av Astrid Lindgren.

Det är ganska futtigt faktiskt, att man inte ens kan nämna Rydberg på tryckortssidan. Det handlar ju inte om copyright, utan endast att tillerkänna honom hans insats som förebild, något jag är övertygad om att Lindgren själv hade velat.

tisdag 7 maj 2013

Snöfrid tonsatt av Stenhammar

Jag postade tidigare Sibelius tonsättning av dikten "Snöfrid". Här kommer Stenhammars version, som kanske slår den föregående, i vart fall gällande dramatisk effekt. Inspelningen finns att köpa på CD: http://naxosdirect.se/items/snofrid-2391

 

P. S. Videon borttagen från YouTube, här är länken till Spotify istället: Wilhelm Stenhammar – Snöfrid, Op. 5

Verket har för övrigt framförts sammanlagt 6 gånger, senast 2011 i Göteborg. 

tisdag 30 april 2013

Skogsrået tonsatt av tysk grupp

Udda tonsättning av Rydbergs dikt "Skogsrået". Gruppen är tysk och specialiserar sig på gamla diktares texter.


P. S. Får man gissa att de har hittat dikten i boken Låt den rätte komma in? Jag får kanske anledning att återkomma till det ämnet senare.

måndag 29 april 2013

"Endast mammon är vaken"

En ny bok av Astrid Lindgren eller ett plagiat av Viktor Rydbergs "Tomten" och ett sätt att tjäna pengar på Lindgrens namn? Döm själva. Jag blev dock glad över själva artikeln, då journalisten uppenbart tycker om och har förstått Rydbergs dikt. (Inget ont sagt om Lindgren.)

fredag 26 april 2013

Udda utgivningar

I serien något udda utgivningar av Rydbergs skrifter har vi fått följande bidrag: "En vandring i Norge" (1853), Rydbergs första publicerade verk. Det stämmer, om man inte räknar hans tidiga tid som journalist, vilket i så fall leder oss in på ett ännu mer udda val: ljudboken "Vampyren" från 1848, ursprungligen publicerad som följetong i Jönköpingsbladet. Den gavs dock aldrig ut i bokform förrän efter författarens död.

Nu är inte någon av de här böckerna någon självklar läsning, inte ens för Rydberg-kännare. Men det är roligt att se att utgivningen av hans verk börjar ta fart igen.


En vandring i Norge (häftad)

torsdag 25 april 2013

Rydbergkonst i Göteborg

Ny bok omnämner Rydberg i samband med två konstverk. I varje fall av intresse för boende i Göteborg. Konstverken i fråga är "Den siste atenaren", också kallat Rydberg-monumentet, av Ninnan Santesson, som invigdes 1930, samt bysten vid Viktor Rydbergs mausoleum på Östra kyrkogården av John Börjeson, invigd 1900.



Både konstnärer och konstverk beskrivs, och en del intressant skrivs om Rydberg i samband med detta.

onsdag 24 april 2013

tisdag 23 april 2013

Dikter -- Gratis från Svenska Akademien

Svenska Akademiens utgåva av Viktor Rydbergs samlade dikter går här att ladda ned gratis som PDF. Jag kan i vilket fall rekommendera alla att läsa Lars Forsells förord.

(Alla Svenska Akademiens utgåvor finns att ladda ned gratis. Själv laddade jag precis ned Heidenstam, Levertin och Thomas Thorild. Samtliga prosatext och bör väl därför gå att läsas hyfsat bra på min läsplatta.)


P. S. Jag rekommenderar alla att läsa dikterna också, naturligtvis, men det kan vara en aning bökigt på läsplatta och kanske förtjänar de att läsas i pappersform...

måndag 22 april 2013

De vandrande djäknarna

Här finns en gratisversion av Rydbergs ungdomsberättelse "De vandrande djäknarne" som ljudbok. Inläsningen är utmärkt.

 

lördag 20 april 2013

fredag 19 april 2013

Understreckare i SvD angående doktorsavhandling om Rydberg

I början av juli kom en understreckare i SvD om den nyligen släppta doktorsavhandlingen om Rydberg.

En aning förvirrat kan tyckas, för Rydberg var aldrig framstegsfientlig, tvärtom, men på ett andligt plan var han definitivt en kritiker av de "moderna" strömningar som kom att gälla under 1900-talet.

torsdag 18 april 2013

Rydberg vs. Strindberg

Hur var förhållandet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg? Inte särskilt okomplicerat. Självklart blev Strindberg ovän med Rydberg, precis som med nästan alla andra, men först senare i livet. I ungdomen idoliserade han Rydberg. Det finns en kort anekdot i följande uppsats, i vilken beskrivs hur Strindberg ville träffa sin idol Rydberg, men blev eller uppfattade sig avvisad... Läs själva Olle Holmbergs läsvärda text: http://runeberg.org/samlaren/1935/0009.html

onsdag 17 april 2013

Snöfrid av Sibelius

Rydberg var ett stort namn även utomlands, främst i våra nordiska grannländer, och hans dikter tonsattes av flera. Framöver kommer vi posta några smakprov här. (Texten hittas på denna adress: http://www.svensklyrik.se/poeter/viktor-rydberg/snofrid)

Lyssna här!
Del 2

tisdag 16 april 2013

Alfred Nobel inspirerades av Viktor Rydberg

Visste du att Rydberg mest största sannolikhet var den författare som inspirerade till Nobelpriset i litteratur! Åke Erlandsson reder ut begreppen i en artikel i SvD.

lördag 13 april 2013

Vilhelm Ekelund var en beundrare av Rydberg

Jag hittade ett uppskattande citat om Rydberg -- från ett för mig oväntat håll -- av ingen mindre än Vilhelm Ekelund:

Ju eländigare litteraturen blivit, desto mera har den fått makt över sinnena. Hur många vuxna människor finns det i Sverige, som skulle vara i stånd att, frivilligt och med glädje, läsa en bok sådan som Viktor Rydbergs "Vapensmeden"? På sin höjd femtio!

Citatet måste vara från efter andra världskriget; dels därför att Ekelund uppenbarligen har uppvärderat Rydberg på gamla dar, dels därför att Rydbergs stjärna då hade börjat dala. Tidigare var "Vapensmeden" en mycket läst bok som uppskattades av många människor. Personligen tycker jag att boken är varken svår eller glädjelös, snarare tvärtom, så jag hoppas att Ekelund har fel...