Rydbergs aforismer

Jag läser i Tore Lunds bok 'Idealisten, pengarna och marknader', sid. 120, att Rydberg hade gett ut en aforismsamling, publicerad i 1887 i tidskriften Norden. Denna samling skulle vara mycket intressant att läsa. Vet inte om den ingår i samlade skrifter, men jag tror inte det.

På sajten http://se.101sharequotes.com/ finns två aforism-aktiga citat av Rydberg listade:

När åldern och ej förståndet mildrar lidelserna, liknar dygden oförmågan.

Mannen fordrar dygd av kvinnan, men gör allt för att uppmuntra hennes fel.

Inte så illa.

Och i ett gammalt Veritas-nummer finns några citat från hans tid på Jönköpingsbladet, då han fortfarande var mycket ung (20 år):

Den är lycklig som antingen ej ser sin olycka eller förmår att bära henne.

Värm dig vid vetandets eld, men akta dig väl för dess kol-os; vetandet själv ger värme och ljus men kolet förbränner.

Gud ser fel och skyler dem dock; men den kortsynta mänskan breder ut för var man, vad hon ej ser eller vet.

Visste mänskan, allvetande Gud, om mänskan, vad Du vet, ej en gång skvallraren då hade för skvallrare ro.

I de länder, där opinionen har största inflytande, träffas den renaste förvaltning.

Fattigdom gör några människor ödmjuka, men de flesta elaka eller sorglösa (= slöa).

Det är skillnad mellan evolution och revolution. Det vi kalla revolution är blott en våldsam ansträngning till evolution. Hade statens, kyrkans, vetenskapens och konstens föreståndare rätt vårdat sitt kall, skulle aldrig någon revolution, blott evolution varit antecknad i världshistorien.

Tryckfriheten fruktas av dem, som inbilla sig att vinden rättar sig efter vindflöjeln.

Samhället är ett hjul, som rullar. När det går friskt, håller det sig upprätt; när det börjar stanna, faller det omkull. Med människosinnet förhåller det sig på samma sätt. 

http://vrsidor.se/PDFveritas/krumlinde1995.pdf 

Liksom alla stora tänkare är detta tidlösa tankar som gäller lika mycket idag som då. Vi i Sverige behöver idag framförallt ta till oss den om tryckfriheten (under ropen om allt större nätcensur i "toleransens" namn) och opinionen (under elitens omvandling av våra demokratiska nationalstater till förvaltningsområden i globala nätverk där besluten tas av andra).

För övrigt är nog Rydberg den svenska författare som skulle passa bäst för en aforism/citat-samling.

Avlägga ed på Skriften eller trosbekännelsen?

Den 13 september 1868 skrev Rydberg i ett brev från kyrkomötet till S. A. Hedlund:

Nu har jag min motion färdig och skall i onsdagens plenum uppläsa den. Den utgår på afskaffandet af alla eder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver och deras ersättande med löften, så formulerade, att den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trossaker och de symboliska böckernas underordnade ställning tydligt framhållas.

Vad gäller saken. Jag antar, utan att ha efterforskat, att man på denna tid avgav rättsligt bindande löften på en trosbekännelsen, antagligen den augsburgska, som var unik för den lutherska kyrkan, i stället för på Bibeln. Om detta antagande stämmer var alltså t. ex. en jude tvungen att svära på en trosbekännelse han inte ställde upp på, men även en calvinist ställdes inför samma problem, trots hans med lutheranerna ytterst närbesläktade tro. Ända sedan slutet av 1500-talet hade det svenska samhället utformats utifrån antagandet att alla som bodde och verkade här antingen var lutherska av födseln eller konverterade om de flyttade hit.

Gick motionen igenom? Vet ej. Men här borde han ha kunnat finna gemensam grund även med ortodoxin, som ju inte kunde ha något att invända mot den heliga Skrift som slutlig auktoritet i trosfrågor. För Rydberg personligen var det naturligtvis viktigt, eftersom han inte trodde på treenigheten. Nu kan man visserligen på goda grunder hävda att treenigheten i vilket fall har stöd i Skriften, men det ansåg ju som bekant inte han.

P. S. De "symboliska böckerna" avser troligen: Psaltaren, Job, Ordspråksboken, de fem festrullarna som läses upp på de judiska festerna (Rut, Höga visan, Salomos vishet, Klagovisorna, Ester) samt slutligen Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna. Men begreppet verkar inte användas idag på samma sätt, så det är svårt att veta vad Rydberg menar exakt.

Uppdatering 2019-03-31
"De symboliska böckerna" är Konkordieboken, dvs de lutherska bekännelseskrifterna samlade i en volym. Även kallad Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Gunnar Broberg om Rydberg och Strindberg

Jag har läst Gunnar Brobergs utmärkta bok "Nattens historia". Broberg är polylärd på ett sätt som är sällsynt i Sverige idag (ja inte bara i Sverige utan generellt, då allt fler specialiserar sig och borrar ned sig). Han är dock troligen inte särskilt djuplärd (som exempelvis Rydberg var). Hans stil är en esprit, som för tankarna till Linné. Men till saken, så här skriver han om Rydberg och Strindberg i boken (s. 234):

Empyrén är ett slagfält för tidens litterära fixstjärnor, där Strindberg besegrar Rydberg --eller vice versa. Man kan invända att det borde finnas plats för båda: Rydberg var filosof och systembyggande syntetiker, konsekvent i temaval och ståndpunkter, Strindberg i sin tur var nydanande i sitt bildspråk.

Broberg fortsätter med att påpeka att de tillhörde olika generationer, att Strindbergs tidiga verk "Hermione" och "Det sjunkande Hellas" var inspirerade av Rydbergs "Den siste atenaren". Och att Rydbergs "Gläns över sjö och strand" kan ses som en upprörd replik till en passage Strindbergs Nietschanska "I havsbandet". Han noterar också att "förhållandet" inte var det bästa och citerar den berömda passagen i Strindbergs "Legender" när han hittar ett ex. av "Medeltidens magi" och känner sig förföljd av sin forne förebild Rydberg. (Något förhållande fanns inte alls på det verkliga planet. De träffades aldrig på tu man hand, Rydberg ville inte. Min kommentar, se Olle Holmbergs uppsats under Länkar och resurser om detta.) Han sammanfattar: "Rydberg var en månskensdiktare och stjärnskådare." Strindberg påstås stå för det moderna. Nja, inte riktigt rätt. Månskensdiktare för tankarna till mystik och svärmeri, något som bara delvis finns hos Rydberg. För det mesta bara som en klangbotten medan det var dagsljuset som Rydberg egentligen sökte, även om det kanske bara kunde anas bortanför månskenet? Och hur modern var egentligen Strindberg i sina senare skrifter?

Härifrån fick Tomten sina (fysiska) drag

Ja, det är återigen från boken Wärend och wirdarne (1863) av Hyltén-Cavallius (se även om Vårdträdet), som Rydberg har funnit inspiration. Men i Rydbergs tappning blev Tomten även en filosofisk grubblare.

§ 68. Tomtagubben
I en yngre och förändrad gestalt, men ännu fullt igenkännlig, uppträder Bolvätten i Wärend såsom Tomte eller Tomtagubbe. Han är, såsom sådan, till skepnad som en något ålderstigen man, inte större än ett fyra eller fem års gammalt barn, och oföränderligen klädd i grå kläder med en röd topphätta. Hans uppehåll är mest i stallet, på logen och i ladan; där går han och pysslar både dag och natt samt vakar över ordningen inom huset och i gården.

Tomten omtalas såsom till lynnet egensinnig, snarsticken och fåfäng, men ytterst ordningsam och renlig; därtill är han ock övermåttan stark, så att inte ens den styvaste dräng kan stå för hans örfilar. Ty Tomtagubben är en sträng husbonde och vakar noga över god ordning och snygghet. Har stalldrängen försovit sig och ej givit hästarna ottefoder i behörig tid, eller inte ryktat och vattnat dem, så kan han vänta sig att bli tuktad av Tomtagubben, om inte av någon annan. När drängarna skall bit­tida ut på logen, så väcker tomten dem; likaså vid kvarnar och kolmilor, när det nattetid händer att kvarnen går torr eller milan vill fatta eld. Byggs det i gården, så plägar Tomten om nätterna hjälpa till med arbetet, och man kan då höra, natten ige­nom, hur han bygger och bultar på det nya huset. Likaledes vid kvarnar och vattenverk. I alla hus, där det går väl till, tror man att det är Tomten som drar till gården eller som drar till bys. Men där husets folk emot honom brister i akt­ning, eller felar i god ordning och snygghet, där dra­r han ifrån gården, så att allt blir odrygt i lada och kornbinge, kreaturen vantrivs och bonden själv blir utfattig.

I många wärendska hus har man ända till se­nare tid haft för sed, att på Thorshelgen och alla stora högtidskvällar ge Tomten, eller sätta ut mat åt Tomtagubben. Seden är, med förändrat namn, alldeles samma hedniska offerbruk, som den nyss omtalade folkseden att ge Vätten. Maten, som på julafton alltid skulle vara julagröt med mjölk, utsattes i en skål, vanligtvis på logen, men eljest även under loftstrappan eller i någon annan avsides krok inom gårdstomten. Folksägnen omtalar även, att man på julafton givit Tomten nya kläder.

Än i dag är det wärendskt folkbruk, att vid flyttöl, eller när brudfolk flyttar in i sitt nya hem, dricka en skål för Tomtebo-lycka. Allt hänvisar således på en forntida dyrkan av vättarna, bolvättarna eller Tomtagubben, såsom husets och gårdens skyddsväsen, i likhet med den husliga kult, som av de gamla fol­ken ägnades åt Larer och Penater.

Lite till om Vårdträdet

Jag har ju tidigare skrivit här om vårdträdet, som intar en framträdande plats i Rydbergs enligt mig kanske bästa roman Vapensmeden, samt även är namnet på en dikt av honom. Enligt Karl Warburg skall Rydberg ha läst det banbrytande etnologiska verket Wärend och wirdarne av GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS, som har som utgångspunkt sin hembygd i Småland, där även Vapensmeden utspelar sig, som förberedelse när han skrev romanen. Jag tycker därför att det kunde vara intressant att bjuda på just det korta avsnitt ur Wärend och wirdarne som behandlar just vårdträd:

§ 32. Heliga träd
Samma plats och betydelse som helgelundarna intog i bygdelagens och byarnas gemensamma gudadyrkan, intog heliga träd, Vård-träd, Bos-träd, i den enskilda och husliga kult som övades vid varje gård. Enligt ett ännu levande föreställ­ningssätt bodde i dessa gamla träd gårdens vättar och skyddsandar, vadan de ock av folket ända in i vår tid varit betraktade med helig vördnad. Man har vid dem bett och offrat, särdeles på torsdagskvällarna och före stora högtider, för att därmed avvärja sjukdom, olyckor och ohell på människor och boskap. Offren ha gemenligen varit mjölk eller öl, som gjutits över trädets rötter. Ännu i dag bibehålls på en och annan avlägsen gård dessa forn­tida bruk, liksom på Gotland, ännu vid slutet av 1600-talet, gamla män hade för sed »att gå bort och bedja under stora träd, såsom deras förfäder hava gjort i sin tid».

Vårdträden, som i Wärend oftast utgörs av någon gammal lind, ask eller alm, förekom ännu för några mansåldrar sedan vid nästan varje gård. De var så heliga, att ingen vågade av dem bryta så mycket som ett löv, och att skada dem medförde saker olycka eller sjukdom. Ett sådant vårdträd, kallat Helige Lind, stod på Rudbecks tid vid Hunna by, och finns upptaget på en av greve Erik Dahlbergs ritningar över Bråvalla hed. Vid gamla Wislanda står sedan flera år­hundraden ett annat sådant heligt vårdträd, kallat gamla Wislanda-asken.

Detta träd, som nederst vid roten är 24 fot i omkrets, har av ålder varit hållet i största vördnad, så väl hos folket, som hos den gamla prästsläkten. Torparen Pehr i Gransboda, erhöll på prosten Hyltenii tid befall­ning att hamla några av trädets fyrnda grenar; men icke ens detta var lovligt, utan gamle Pehr föll ned och slog sig illa. I Lönshult var vårdträdet en alm, som höggs, i fyllan och villan, av en drucken bonde. Men han fick sedan ingen ro, varken natt eller dag. Vid Östragård i Lindås, av samma socken, står norr om vägen en gammal ask, som likaledes är fridlyst och som ingen dristar röra. Yngre wärendska och småländska släkter har gärna tagit sig tillnamn efter sin fädernegårds och fädernesläkts heliga vård­träd. Vi anför exempelvis släkten Almén, som tagit namn efter en stor alm, fordom vårdträdet vid går­den Bjellermåla i Almundsryds socken, och de berömda släkterna Linnæus, Lindelius och Tiliander, som alla tog namn efter ett och samma heliga träd, en stor lind med tre stammar, som fordom stod i ett rör vid Jonsboda Lindegården, i Vitaryds socken av Finveden.

Nytt nummer av Viktoriana ute

Viktor Rydbergs tillfälligt avsomnade nyhetsbrev (redaktör Tore Lund) har återuppstått. I det senaste numret kan man bland annat läsa om fåglarna i Rydbergs diktning, nedvärderingen av hans poesi i en ny svensk poesiantologi samt hur nästan alla hans tidningstexter från tiden på Handelstidningen nu finns tillgängliggjorda i KB:s digitala databas. Jag bifogar nyhetsbrevet som ett gratis smakprov. För den som vill ha det regelbundet i sin mejlbox ingår det i medlemskapet i Rydberg-sällskapet.

https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXiTm56QkEybUVEU28/view?usp=sharing

Foton på Rydberg-memorabilia

Via den här länken, kan man (sök på Viktor Rydberg, "alla samlingar") hitta en hel del intressanta foton på saker som har tillhört Rydberg et c.

http://www.gnm.se/sv/Vastarvet/Verksamheter/Goteborgs-Naturhistoriska-museum/Faktasidor/Sok-i-fotosamlingen/

Här är några smakprov. Med är också Rydbergs-frimärken, från 1945 tror jag, samt ångfartyget "Viktor Rydberg" i Jönköping från 1885. Det intressantaste föremålen tycker jag är skrivbordet (där han kan ha skrivit flera av sina sena verk) och gungstolen, som han satt i när han dog. -- Medaljongen tillhörde Susen Rydberg och innehöll en hårlock från Viktor och ett foto.

Rydberg om apostlarna Petrus och Paulus

I den nya boken "Tidiga kristna martyrer" lånas ett stycke text av Rydberg, vilket skildrar apostlarna Petrus och Paulus död i Rom.

Som en anvisning till sina läsare tillfogade Rydberg följande: ”Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i Nya Testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. [...] Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskilt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, vila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgiver. Men i detta fall hava verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och varom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på vilken det är omöjligt att utrannsaka, var den ena ändar och den andra vidtager.”

Ur Viktor Rydbergs bok Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus har vi följande skildring, här sammandragen:

Under högaltaret [i Pauluskyrkan, San Paolo fuori le Mura] är aposteln Paulus’ grav, och vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg, som han gick för att motta martyrkronan. [...] En inskrift ... visar vilket rum Avskedskapellet [en bit innan man kommer fram till kyrkan] intar i den krans av arvsägner, som flätat sig kring apostlarnes minne. Inskriften har följande lydelse:

På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gick att blodvittna, och sade Paulus till Petrus:

Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde för Kristus’ alla lamm!

Och Petrus till Paulus:

Gå i frid, du det godas förkunnare, du de rättfärdiges vägvisare till frälsning!

Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts ur mamertinska fängelset för att avlivas, Paulus på avrättsplatsen utanför Ostiensiska porten, Petrus på Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke på hans väg, och detta medgavs honom av vaktens hövitsman. Och sålunda gick de, sida vid sida, hand i hand, tröstande och hugnande varandra, tills de kommit halvvägs mellan stadsporten och det fält, där Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där Avskedskapellet nu står. Där gav de varandra den fridshälsning, som ovan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.

Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängivne hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen över de kullar med härlig utsikt kring kampagnan, bland vilka Via Ardeatina Nuova i vår tid framgår, och förbi en villa, tillhörig Salvius Otho (den samme som vart Neros efterträdare på kejsarstolen), samt ledde slutligen fram till den omgärdade blodsåkern.

Den lugna kärlek, varmed Paulus talade till vakten, och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade förundrat och gripit flere av soldaterna. Och då bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprang ur den sluttande gräsvall, som blodats av offrets huvud, då kastade sig någre soldater på knä och ropade: ”Denne var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själv har vittnat för hans ords sanning!”

Tre av dem, Longinus, Alcestes och Megistus, framräckte sina händer och ropade: ”Slå nu även oss i länkar och antvarda oss åt domaren och döden, ty vad Paulus från Tarsus brutit, därtill är även vi saker, i det vi säger: vi tror på en enda Gud, vår skapare och fader och hans son Jesus Kristus!”

Två dagar därefter ljöt Longinus, Alcestes och Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.

Petrus avrättades samma dag som Paulus. Efter avskedet från denne fördes han tillbaka till staden och över Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp för Janikulus, på vars högsta topp korset väntade honom.

Petrus bad att varda korsfäst med huvudet nedåt, emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge som hans herre och mästare. Bödlarne efterkom hans önskan.

Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som var från österlandet: greker, israeliter och syrer, och enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras kvarlevor. De tog fördenskull martyrernas kroppar, inneslöt dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en skrift av Gregorius den store förmäls, att när de hunnit till andra milstolpen vid Appiska vägen, uppstod en den häftigaste storm. En rasande virvelvind blåste emot staden, ett mörker likt vinternattens föll över Tiberdalen, åskan dånade och från ömse sidor väste blixtar tätt över vägen, som om keruber korslagt sina flammande svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna sig skatter, som endast världens huvudstad och hävdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom skulle ju en dag täljas som Petrus’ och Paulus’ verk, och i framtidens bok var det ju tecknat, att apostlarne skulle övervinna caesarerna. Som vartecken av denna seger står sedan århundraden Petrus’ bronsstod på kejsar Trajanus’ segerpelare och Paulus’ på kejsar Marcus Aurelius’, och medan caesarernas mausoleer ligger i grus eller, som den hadrianska, står avklädda sin prakt och tjänar andra ändamål, häver sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn som jättevårdar över fiskarens och tältdukvävarens stoft. (Kap. 7)

Rydbergs version av Völuspá ("Valans visdom")

Detta är en »återställd» version av den fornnordiska dikten Völuspá i Rydbergs översättning som publicerades efter hans död 1896, och som nu ingår i e-boken »Samlade dikter» (Mimer 2016). Den är inte daterad men uppskattas vara skriven mellan 1880 och 1884. Rydberg uttryckte vid flera tillfällen ett intresse att återställa Völuspá till dess "originalform" (ett påstående från hans sida), bestående av enhetliga 8-raders strofer. För att göra det behövde han utelämna vissa, till exempel listan med dvärgar.

Då denna diktöversättning inte är välspridd (den ingår inte ens i Warburgs "Samlade skrifter") publicerar jag den här.

Valans sång

1.
Hören mig alla
heliga ätter,
högre och lägre
Heimdallssöner!
Manad vill jag Valfaders
verk förtälja,
folkkvad forna
dem främst jag minns.

2.
Urtidsborne
jättar minns jag,
dem som mig fordom
fostrat hava;
nio urträd,
och detta maktträd
i mullen gömt.

3.
Var åldrars morgon,
då Ymer byggde.
Ej var sand, ej sjö,
ej svala böljor,
ej jord, ej heller
höjdens himmel,
ej gavs där ett gräs
i gapande svalg.

4.
Innan Burs söner
upplyft grunden,
de som mäktigt
Midgard skapat.
Sol sken sunnan
å salens stenar,
då grodde grunden
av gröna örter.

5.
Sol grep sunnan,
sällad till månen,
med höger hand
om himlaranden.
Sol visste icke,
var hon salar ägde,
månen visste icke,
vilken makt han ägde.

6.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
natt och nedan
namn de gåvo,
dagens mitt
och morgon namn.

7.
Asarne möttes
å Idaslätten,
byggde högrest
blotsal och blodkrets,
satte upp ässjor,
smidde smycken,
göto tänger
och gjorde verktyg.

8.
Å gård med tavel
de glade lekte,
av guld de hade
håvor alla,
tills tre kommo,
tursadöttrar,
jättevärldens
väldiga mör.

9.
Tills tre kommo,
ur talda skaran,
kraftige, älsklige
asar till stranden,
funno på landet
föga mäktande,
ödeblottade,
Ask och Embla.

(De hade ej ande,
ej hud de ägde,
ej bloder, ej later,
ej livets färger.
Oden gav ande,
hud gav Höner,
blod gav Lodur
och livets färger.)

10.
Ask vet jag stånda
nämnd Yggdrasil
stamhög vattnad med
skumvit grusvåg.
Dädan[1] kommer daggen,
som i dalar faller,
evigt grön han ståndar
över Urdarkällan.

11.
Dädan komma mör
som mycket veta,
tre från den sal,
under trädet ståndar.
Mänskolotter
och lag de lade,
korande öden
åt åldrarnes barn.

12.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
vem som i all luften
lömskhet blandat,
vem som givit Ods mö
åt jätteätten.

13.
Brutna vordo eder,
ord och löften,
vart mäktigt avtal
makter emellan.
Han, Tor, slog då till
i trängande harm.
Han sällan sitter
då slikt han hör.

14.
Ensam satt hon ute,
då den urgamle kom.
Asarnes härlige
såg in i hennes öga:
»Vad frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Allt vet jag Oden,
var du ögat dolt.»

15.
Valde henne härfader
halsband och ringar
för siande sång
och spåstavsvisdom.
Fullt vet hon sia,
fram ser hon längre.
Hon såg vida och vida
om världar alla.

16.
Hon minns den första
härstrid i världen,
när å spjut de
spetade Gullveig
och i Härs sal
henne brände,
tre gånger brände,
den tre gånger borna.

17.
Heid de henne nämnde,
var till hus hon kom,
spåklok vala,
som signade gander[2],
som visste att sejda,
sejda med håglust.
Alltid var hon åtrådd
av andra kvinnor.

18.
Då trädde makter alla
till tingsalen,
höghelige gudar,
att härpå akta:
om asarne borde
böter giva
eller alla gudar
gulden gälda.

19.
Slungade Oden
spjut i hären,
hovs då den första
härstrid i världen,
bruten vart asa-
borgens bålverk,
vaner kunde värnlösa
vallar trampa.

20.
Såg hon valkyrior
komma från fjärran,
såg dem till reds att
rida till Got-tjod.
Sköld bar Skuld
och Skuld bar Skagul,
redo att kora
i kampen fallne.

21.
Vet hon att Heimdalls
horn förborgats[3]
under det höga,
helga trädet;
ser hon det öst med
strida forsar
ur valfaders pant,
veten I mer eller vad?

22.
Ödet för Balder,
blödande offret,
Odenssonen,
såg hon förborgat.
Smärt och fager
stod då vuxen
högt över marken
mistelteinen.

23.
Vart av stängeln,
så smärt han syntes,
harmskott vådligt,
som Höd månd lossa.
Balders broder
vart boren tidigt.
Nattgammal grep till svärd
den gudasonen.

24.
Ej han händer tvagit,
ej huvud kammat,
förr’n å båle var han,
Balders bane.
Men Frigg grät
i Fensalar
Valhalls ve.
Veten I mer eller vad?

25.
Sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nåstrands mark,
åt norr är dörren.
Av flätade ormryggar
rest är salen.
Etterdroppar falla
in från ljoren[4].

26.
Dädan falla etter-
forsar östa
å dem, som stjäla andras
själsförtrogna.
Där hon såg vada
i svedande strömmar
meneds män
och mordvargar.

27.
Bunden såg hon ligga
i bergkettelunden
en skepnad lik
den lömske Loke.
Där sitter, föga
frejdad av mannen,
Sigyn hans viv.
Veten I mer eller vad?

28.
Gal hos asar
Gullenkamme,
som hjälten väcker
hos Valhalls herre.
Gal en annan
in under jorden,
en sotröd hane
i Hels salar.

29.
Öster ut i järnskogen
bor den gamle
och fostrar där
Fenris yngel.
Skall av dem alla
en förvisso
rustad i trollham
röva månen.

30.
Frossar på föda
av feges kroppar,
färgar gudarnes
fäste med blod.
Svart varder solskenet
somrar efter,
vredlynt varje vind.
Veten I mer eller vad?

31.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

32.
Bröder månde bröders
bane vara,
liv mellan syskons
söner spillas,
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, knivtid,
kluvna sköldar.

33.
Vindtid, vargtid
innan världen störtar,
ingen man
tör en annan skona,
Nidhögg livlösas
lemmar suger,
vargen sliter män.
Veten I mer eller vad? –

34.
Mims söner leka,
skapelsens öde
bådar sig gällt
ur gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall –
hornet i luften!
Oden mäler
med Mims huvud.

35.
Skälver åldrig
ask, den ståndande,
kvider Yggdrasil,
och jätten löses.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

36.
Vad är asar?
Vad är alver?
Jättars värld i stormgny!
Asar å tinget;
utanför stendörrar,
stönande dvärgar,
väggbergens vise.
Veten I mer eller vad? –

37.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.

38.
Nordan skyndar Ryme
med sköld framför sig.
Jormungand slingrar
i jättevrede,
ormen trycker vågsvall,
och örnen skränar,
i lik sliter Näbb-blek,
Nagelfar lossnar.

39.
Skeppet stävar östan,
det styrs av Loke.
Odjurssöner alla
med Freke fara.
Högt skria dödsmän
å Hels vägar,
med dem är Byleists
broder i färd.

40.
Surt far från söder
med svedjeflammor,
Muspels ledung[5] månde
på lågor komma.
Valgudens sol
över vallen bleknar
förrän jorden slukats
av Surts fränder.

41.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

42.
Över luften gapar
land-omslingraren,
sprutande giftglöd
och etterlågor.
Trollen flyga,
fälten dåna,
dödsmän trampa Helvägen,
himlen rämnar.

43.
Då är inne för Lin
hennes andra sorg,
när Oden far
att med ulven strida
och Beles lysande
bane med Surt.
Då månde Friggs
hugfröjd falla.

44.
Då kommer segerfaders
store son
Vidar till envig
med valens odjur.
Med handen sitt svärd
han stånda låter
i Ledrings foster.
Då är fadren hämnad.

45.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

46.
Då kommer den starke
sonen av Lodyn,
Vidars broder,
ulvabanen;
gångar Odens son
att med ormen kämpa,
midgardsormen, dräper
i vrede honom.

47.
Fot nio
går Fjorgyns son,
innan för nöddjärvt
gift han dignar.
Fjällblock regna,
fjälltroll segna,
dödsmän röja marken
från mänskor alla.

48.
Sol svartnar,
jord segnar i hav.
Från fästet de skära
stjärnor falla,
eld och brusande
ångor hävas
i skälvande hetta
till själva himlen.

49.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.

50.
Upp ser komma
andra gången
jord ur havet
i härlig grönska.
Forsar falla,
örn flyger över,
han som från fjället
fiskar spejar.

51.
Asarna mötas
å Idavallen
där de om väldigt
världsträd tala,
minna varann
om märkliga öden
och Fimbultys
forna runor.

52.
Månde osådda
åkrar växa,
all ont bättras
och Balder komma.
Ropts segerhem han
och Höd bebygga,
valgudar och vänner.
Veten I mer eller vad?

53.
Då månde åter
de underbara
tavlor av guld
i gräset hittas,
de som ägdes
i åldrens morgon
av gudars furste
och Fjölners ätt.

54.
Sal mer fager
än solen ser hon
täckt med guld
å Gimle stånda:
där skola dygdiga
skaror bygga
och allsköns glädje
evigt njuta.

55.
Höne får välja
fritt sitt öde,
Mode och Magne
Mjölner äga,
och söner av båda
bröderna bo i
Vindhem det vida.
Veten I mer eller vad?

56.
Då kommer den Höge
till hövdingsdomen,
den starke ovan
som allting råder.
Han domsmål sämjar
och strid förlikar
och stadgar en dyrkan,
som stånda skall.

[1] därifrån
[2] en sorts trollstavar
[3] dolts, gömts
[4] öppning i taket för ljus och rökutsläpp
[5] krigsflotta till havs

Rydberg i "Nattens historia"

Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande, stilla.

Konstigt nog omnämns inte dikten "I natten" (första strofen ovan) i Gunnar Brobergs nya exposébok över nattens historia. Däremot Rydberg i flera andra sammanhang. Jag vill här lyfta fram ett mer kuriöst.

En enkät som gjordes 1930 om folkrörelsernas hållning till religion och politik. I denna större enkät svarade ett 70-tal konfirmander vilken person efter Kristus de beundrade mest. Här är listan:

Luther (särskilt populär bland flickorna!), Paulus aposteln, Gustav II Adolf, Karl XII, S:t Birgitta, Viktor Rydberg, Jeanne d'Arc.

Bra lista det där. Vad svarar de idag? Troligen personer av betydligt lägre kaliber.

Men Rydberg med som enda renodlade kulturperson! Och detta 35 år efter hans död... (notera också ingen Strindberg)

Illustrationer till Rydbergs Faust-översättning

Rydbergs Faust-översättning -- som bidrog till hans acceptans i det litterära finrummet, som bidrog till hans egen inriktning mot vers i stället för prosa, och som troligen var en form av personligt avslut, varefter han (enligt min teori) lade en gammal livsuppfattning bakom sig eller i vart fall reviderade den -- gavs ut 1876. År 1878 kom den andra billigare upplagan ut, "med 3:ne bilder av Wilh. v. Kaulbach". Illustrationerna är inte gjorda med anledning av Rydbergs översättning utan inköpta av Bonniers från Tyskland. Konstnären var nämligen redan död när översättningen påbörjades.

Boken finns att köpa i elektroniskt format till det billiga priset 19 kr på Adlibris eller Bokus. Men då ingår förstås inte Kaulbachs illustrationer...

Sibelius och Rydberg (9) -- Salem (Onward Ye Peoples)

Egentligen en mycket fri översättning av Rydbergs "Kantat" anpassad till Frimurarorden (originaldikten skrevs ej med frimurarna i åtanke även om Rydberg var medlem där). Ingår i "Musique réligiese", rituell frimurarmusik för mansröster, piano och orgel, (1927).

    Onward ye peoples[brethren], strive for the Light!
    The Light that the Lord hath given us for our guide;
    Who through murk and darkness of night
    Hath led us in safety unto our reward.

    See how the fiery pillar is gleaming, lighting our steps when dark is the way
    And the Light of the World,
    it cleaves the gloomy blackness of night that else would engulf us.
    See the cloudy pillar to shield us safe when the sun would blister us.
    Then forward where faith reveals the way,
    For God is our guide, and He will never fail.

    Fires are gleaming, voices are singing
    forth from Mount Neboh’s heaven storming heights.

    Then forward where faith reveals the way,
    For God is our guide, and HE will never fail.

    Fires are gleaming, voices are singing
    forth from Mount Neboh’s heaven storming heights.

    Salem! Salem!
    Still, they call us upward and on to our Father’s home.
    Salem! Salem! On the horizon, urging us on to God and our home;

    And the heavenly choir doth ring from Mount Neboh,
    Piercing the blue like a living light.
    Onward, ye peoples.
    Onward, Amen!
    Onward, ye people. Onward, ye peoples.
    Strive for the Light.

    Salem!

Ett annat "frimurarverk" av Sibelius som skall vara baserat på en Rydberg-dikt är detta:

Sibelius och Rydberg (3) -- Atenarnes sång

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"Atenarnes sång", för goss- och mansröster, hornseptett och slaginstrument, (1899), ingår i Opus 31. Texten är hämtad från Rydbergs dikt Dexippos. Sången blev något av en inofficiell kampsång under Finlands kamp för självständighet från Ryssland.


»Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden!
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder!
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!

Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen
framom de unge man ser gubben förblöda och dö.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet;
skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.»

Sibelius och Rydberg (2) -- I natten

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"I natten" ingår i den andra diktsamlingen. Sibelius tonsatte den 1903 och den återfinns i Opus 38 -- Fem sånger med klaverackompanjemang, vari även tre andra Rydberg-tonsättningar ingår.


Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande stilla.

Tyst najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande stilla.

P. S. Nyligen gjordes en modern tonsättning av dikten som publicerades på YouTube. För den som vill jämföra finns den här.

Den sedlige idioten Lagercrantz, Caligula, Stolpe och Rydberg

Två av 1900-talets största kulturella och intellektuella profiler i Sverige var Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den förra konservativ, katolik, den senare radikal. De representerar två motpoler i den svenska samhällsutvecklingen, där Lagercrantz sida tog en näst intill fullständig seger (och jag avser nu den kulturella, värdebaserade sidan av samhället, ej den ekonomiska), ivrigt understödd av politikerna kring Palme; en seger som ligger kvar som en våt, tryckande filt över Sverige än idag (en debatt där den ena sidan vinner fullständigt leder sällan till något gott). Lagercrantz stod nästan alltid på de radikalas sida via sitt organ Dagens Nyheter (liberal?, pyttsan!), vare sig det handlade om "trolöshetsdebatten" (den svenska kulturrevolutionen) eller maoisterna. Annars är ju Sven Stolpe unik, för han är en få på "högersidan" som faktiskt överglänste sina motståndare i kvickhet, formuleringsförmåga och karisma.

År 1980 utkom Stolpe med en biografi om sin antagonist, enkelt betitlad Olof Lagercrantz, och det är däri vi hittar det berömda citatet om honom:

Sedlig idiot, var han för ingen del något dumhuvud.

Detta handlar från början om den romerske kejsaren Caligula och är av Viktor Rydbergs penna (Romerska kejsare i marmor). Det är träffande om Lagercrantz och har därför levt vidare. Det var dessutom extra taskigt, eftersom Lagercrantz beundrade Rydberg (och ville ge honom en högre ställning på den svenska parnassen än andra kulturradikaler på 1960-talet).

Sven Stolpe var en mästare på mustiga, träffande formuleringar. Han såg också, till skillnad från många andra men i likhet med Rydberg, August Strindbergs stora brister som tänkare och människa, men också, i likhet med Rydberg, hans begåvning, omväl begränsad.

Strindberg var en genomusel människa.

Lyssna här.

Andra citat:

Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.

Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.

Det sista citatet är från Gäst hos Hagge, ett fantastiskt program där Stolpe får breda ut sig på ett charmant sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=OAVN2d09wOo
http://www.svtplay.se/klipp/137400/gast-hos-hagge-sven-stolpe

Faust-översättning i nyutgåva!

Rydbergs klassiska Faust-översättning i nyutgåva!

Udda utgivningar

I serien något udda utgivningar av Rydbergs skrifter har vi fått följande bidrag: "En vandring i Norge" (1853), Rydbergs första publicerade verk. Det stämmer, om man inte räknar hans tidiga tid som journalist, vilket i så fall leder oss in på ett ännu mer udda val: ljudboken "Vampyren" från 1848, ursprungligen publicerad som följetong i Jönköpingsbladet. Den gavs dock aldrig ut i bokform förrän efter författarens död.

Nu är inte någon av de här böckerna någon självklar läsning, inte ens för Rydberg-kännare. Men det är roligt att se att utgivningen av hans verk börjar ta fart igen.

Snöfrid av Sibelius

Rydberg var ett stort namn även utomlands, främst i våra nordiska grannländer, och hans dikter tonsattes av flera. Framöver kommer vi posta några smakprov här. (Texten hittas på denna adress: http://www.svensklyrik.se/poeter/viktor-rydberg/snofrid)

Lyssna här!
Del 2