Härifrån fick Tomten sina (fysiska) drag

Ja, det är återigen från boken Wärend och wirdarne (1863) av Hyltén-Cavallius (se även om Vårdträdet), som Rydberg har funnit inspiration. Men i Rydbergs tappning blev Tomten även en filosofisk grubblare.

§ 68. Tomtagubben
I en yngre och förändrad gestalt, men ännu fullt igenkännlig, uppträder Bolvätten i Wärend såsom Tomte eller Tomtagubbe. Han är, såsom sådan, till skepnad som en något ålderstigen man, inte större än ett fyra eller fem års gammalt barn, och oföränderligen klädd i grå kläder med en röd topphätta. Hans uppehåll är mest i stallet, på logen och i ladan; där går han och pysslar både dag och natt samt vakar över ordningen inom huset och i gården.

Tomten omtalas såsom till lynnet egensinnig, snarsticken och fåfäng, men ytterst ordningsam och renlig; därtill är han ock övermåttan stark, så att inte ens den styvaste dräng kan stå för hans örfilar. Ty Tomtagubben är en sträng husbonde och vakar noga över god ordning och snygghet. Har stalldrängen försovit sig och ej givit hästarna ottefoder i behörig tid, eller inte ryktat och vattnat dem, så kan han vänta sig att bli tuktad av Tomtagubben, om inte av någon annan. När drängarna skall bit­tida ut på logen, så väcker tomten dem; likaså vid kvarnar och kolmilor, när det nattetid händer att kvarnen går torr eller milan vill fatta eld. Byggs det i gården, så plägar Tomten om nätterna hjälpa till med arbetet, och man kan då höra, natten ige­nom, hur han bygger och bultar på det nya huset. Likaledes vid kvarnar och vattenverk. I alla hus, där det går väl till, tror man att det är Tomten som drar till gården eller som drar till bys. Men där husets folk emot honom brister i akt­ning, eller felar i god ordning och snygghet, där dra­r han ifrån gården, så att allt blir odrygt i lada och kornbinge, kreaturen vantrivs och bonden själv blir utfattig.

I många wärendska hus har man ända till se­nare tid haft för sed, att på Thorshelgen och alla stora högtidskvällar ge Tomten, eller sätta ut mat åt Tomtagubben. Seden är, med förändrat namn, alldeles samma hedniska offerbruk, som den nyss omtalade folkseden att ge Vätten. Maten, som på julafton alltid skulle vara julagröt med mjölk, utsattes i en skål, vanligtvis på logen, men eljest även under loftstrappan eller i någon annan avsides krok inom gårdstomten. Folksägnen omtalar även, att man på julafton givit Tomten nya kläder.

Än i dag är det wärendskt folkbruk, att vid flyttöl, eller när brudfolk flyttar in i sitt nya hem, dricka en skål för Tomtebo-lycka. Allt hänvisar således på en forntida dyrkan av vättarna, bolvättarna eller Tomtagubben, såsom husets och gårdens skyddsväsen, i likhet med den husliga kult, som av de gamla fol­ken ägnades åt Larer och Penater.