Var äro trälarne?

En text som jag tycker är oerhört aktuell idag, med tanke på den politiska/kulturella situationen och debatten. Återfinns i boken Varia. 

Nya Dagligt Allehanda hade i Mars 1873 under polemiken mot bönderna och »lantmannapartiet» låtit undfalla sig ett obetänksamt ord om att Sveriges allmoge härstammade från forntidens trälar, men att adeln utvecklat sig ur de gamla odalmännens klass, en uppgift, som emellertid tidningen snart tog tillbaka. Handelstidningen hade – tydligen innan den observerat återtagandet – meddelat en av harm genomandad uppsats Ett försvunnet folk, vari uppvisades, att om allmogen härstammade från trälarne, så vore detta även fallet med de fleste ståndspersoner, vilka, där de icke voro av främmande börd, nästan alla utgått från allmogens led; men då vore ju de gamla svearnes och göternas folk försvunnet. Mot slutet av denna starkt polemiska artikel sade tidningen sig vilja i en kommande uppsats upptaga frågan om de gamla trälarne och var de blivit av. Detta skedde i denna uppsats, som signerats V. R. (Karl Warburgs anmärkning.)

Alltsedan bygd i norden bröts av svear och götar, har Sveriges jord odlats av frie män. Det har varit vårt lands styrka, heder och välsignelse, att dess samhällsordning från uräldsta tider vilat på det fria arbetet, att dess folk väsentligen varit ett samhälle av självägande och självständige jordarbetare – fullsutne bönder och friborne huskarlar, desse bönders kynfolk och fränder. Härom vittna så väl främlingars utsagor som de fornnordiska skrifterna. Med Snorre Sturlesson intygar Adam av Bremen, att det samhälle man fann i Sverige var ett mäktigt folkvälde, en bondedemokrati, som »fröjdade sig åt sin inbördes jämlikhet», själv stiftade och skipade sina lagar och lät konungen styra, men icke egenmäktigt råda. Det fanns bland desse bönder ättstore och rike män, fränder till konungarne, men ingen adel i senare tiders mening, intet stånd utrustat med särskilda företrädesrättigheter. Inför lagen gällde jorddrottnen icke mer än den minste bland självsutne bönder. Emedan den stora mängden, »all mogen», utgjordes av frie män, gille och skyldige att bära vapen, präglades folkets skaplynne framför andra folks av stark självkänsla, och landet, ehuru glesare byggt än söderns, var i stånd att uppställa mäktiga härar både till anfall och försvar. »Sveriges folkslag», yttrade danske konungen Sven Ulfsson till Adam av Bremen, »äro många, utmärkta i styrka och vapen, så till lands som till sjöss att tälja bland de ypperste stridsmän, vadan de ock med sin makt synas bryta de andra landens i Norden.»

Under denna, man kan säga hela folket omfattande klass av frie män, fanns väl även en trälklass, men denna, som huvudsakligen utgjordes av krigsfångar, tagne på främmande kuster, och av deras avkomma, var icke talrik. Härtill samverkade många orsaker. Sverige var en dålig människomarknad. Det fria jordägare- och jordarbetarefolket var en alstringskraftig stam, rik på telningar, medan odaljorden endast långsamt utvidgades genom nyodlingar. Överflödet på fria armar var otvivelaktigt från början den starkaste eggelsen till vikingatåg. Sina krigsfångar avsatte vikingen helst på främmande kust, så nära som möjligt den fläck, där han gjort dem, ty där var utsikt till lösepenning för fångar, som ägde gods och fränder, och det var en dålig, med fara förenad hushållning att länge föra dem med sig om bord. Hemma var den åsikt allmän, att tvunget arbete ger klen skörd och »nödgad hund ej varder många harars bane». Lag och sed hindrade trälklassens tillväxt. Var endera av föräldrarne fri, gick barnet även fritt: »det gånge å den bättre halvan», säga de gamle lagarne. Trohet och mannamod gav mången träl frihetsbrev, och andra fingo, som Erling Skälgsson, friköpa sig med arbete på lediga stunder.

Om trälarnes tal kan ingen statistik upplysa oss, men siffror äro här onödiga, ty det sakförhållande står klart och ojävat, att samhällsordningen, samhällshushållningen i stort var och förblev byggd på de frie männens arbete. Hade trälklassen varit talrik, då skulle ock kroppsarbetet här, såsom annorstädes, uteslutande blivit den klassens lott och såsom trälarbete föraktat, och de frie männen funnit endast det politiska livet och vapenyrket sig värdiga. Men därhän kom det lyckligtvis aldrig i vårt land. Då »Rigsmål», en sång från hednadagar, inför oss i den frie jordägarens gård och hem, se vi husbonden, »med välansat skägg, håret klippt framför pannan och den snäva tröjan prydd av halsspännet», slöjda trä till en vävbom. Hans hustru svänger sländan, mäter tråd och lagar till kläder. Deras son tämjer oxar, slöjdar åkerbruksredskap, timrar hus, bygger lador, gör kardor och kör plog. Den äldsta av de isländska familjehävderna förer oss till en äng i Borgfjärds-häradet, där slåtterkarlarne, som följa varandra med svängda liar, äro alla söner av en ättstor bonde, vars stamträd kan följas i »Landnamabok». Frejdade vikingar och skalder, som varit konungars umgängesvänner och förtrogne, återfinna vi, när de slagit sig ned i lugn, som såningsmän, smeder och fiskare. Landskapslagarne visa oss den frie bonden, arbetande med sin årder på åkern, med sin yxa i skogen. Åt trälarne, där de funnos, överlämnades enligt »Rigsmål» att gödsla åkern och valla svinen, men Adam av Bremen förtäljer oss, att de ädlaste ätters söner gjorde gagn som boskaps- och fårherdar. Sådan är den i sanning väna och upplyftande tavla av ett kroppsarbetande hugstort krigarefolk, som möter oss i Sveriges hävder. Trälen är här ett försvinnande drag. Också kunde träldomen år 1335 avlysas, utan att, så vitt man vet, en röst höjde sig däremot, och i varje fall utan att samhällshushållningens grundvalar därigenom i minsta mån rubbades. Vilket annat skådespel bjuder oss icke i detta hänseende andra land, Frankrike med sina »jacqueries», Tyskland med sina uppror av livegne – senast Amerika, där ett flerårigt ödeläggande inbördeskrig måste bryta trälens fjättrar!

För de frigivne trälarnes inträde i allmogens klass mötte emellertid svåra hinder. Varken deras söner eller sonsöner aktades fullt jämlike bondesönerna. Djupt rotade fördomar hart när omöjliggjorde giftermål mellan de olika samhällslagren, och lag och sedvänjor fasthöllo odaljorden i de fullsutne böndernas hand, så att trälsonen, även när han förvärvat rikedom, ej kunde varda ägare av sådan jord, utom i de sällsynta fall, då bördsrätt ej tillitades, ty endast då stod köpet envar fritt, endast då var, såsom en av landskapslagarne uttrycker sig, »penningpungen odalman». Annars »månde odaljord aldrig köpas utom ätten». Lagen, som aktade, att rikets styrka bestod uti att äga en talrik klass av självägande jordarbetare, skyddade dessas odal mot intrång från alla håll, även från konungens, ända därhän, att han tillkände den fattigaste bonde avgörande vitsord mot konungen, ifall tvist mellan dem uppstode om äganderätt till jord. Jordklyvning ägde rum, men endast mellan bröder och samarva, och äldste sonen ägde företrädesrätt att tillösa sig boet.

Under sådana förhållanden kan man uppställa som visst, att de frigivne trälarne och deras söner endast undantagsvis inkommo i allmogeklassen. En utsikt till jordegendom var dem visserligen i någon mån öppen, nämligen röjning och nybygge i de djupa allmänningsskogarne, men denna utsikt var icke tilldragande, så länge skogarne voro alla fridlöses och ogärningsmäns tillhåll. Andra och vida mer lockande tillfällen till framkomst i världen öppnade sig dem. Varje trälboren yngling med någon hederskänsla eller äregirighet eller äventyrslust längtade otvivelaktigt till en omgivning, där hans börd var okänd eller opåaktad, och till en verksamhet, som kunde bana honom väg till en bättre och väluppskattad plats i samhället. Sådana tillfällen funnos många. Vid denna tid började nämligen städerna uppblomstra, stormännen i de olika delarne av landet drogo till sig allt talrikare följen, kyrkan öppnade sig för envar, som ville verka i hennes tjänst, och riksstyrelsen, som efter hand genomgick fullständig omdaning, kravde ett allt större tal av underordnade tjänare, villige och vande att lyda främmande för den styva självständighetskänsla, som utmärkte allmogen. Dessa strömbäddar voro mer än tillräckliga att avleda hela den flytande befolkning, som uppstått genom trälarnes frigivning.

Vad särskilt vidkommer tjänstemannavägen, hade denne av ålder stått trälarne öppen och av dem med förkärlek valts, emedan han förde dem i konungens närhet och gav tillfälle att förvärva rikedom och inflytande. Många drag i våra forntidshävder vittna härom, som ock om den avsky bondesonen kände för att inträda i tjänstemannaklassen. »Konungens trälar» var bland bönderna det vanliga namnet på konungens ämbetsmän. Endast den högsta värdigheten, jarlens, som hade tign eller kunglig heder, undantogs från förkastelsedomen, och likväl finner man, att lagman Torgny förebrådde Ragvald jarl hans fikan efter tignarnamnet och fann för egen del värdigare att kvarstanna i bondehopen, där han var man för sig och kunde säga vad han ville. Snorre Sturlesson förtäljer en i detta hänseende upplysande tilldragelse. En av de flere trälar konung Olof Haraldsson gjort till ämbetsmän, var Tore Sel, fogde på Agvaldsnäs, skildrad som prållysten, oförvägen och stor i orden. Denne förgrep sig en gång på en ung bonde, Åsbjörn Sigurdsson. Någon tid därefter, då konungen vistades på Agvaldsnäs, stod Tore Sel inför honom, omtalande på ett lögnaktigt och för Åsbjörn smädligt sätt, huru han medfarit denne. Åsbjörn, som utan någons vetskap inkommit i salen och hört detta, nedhögg fogden i konungens åsyn, så att blodet sprutade på dennes kläder. Konungen lät slå Åsbjörn i järn och dömde honom till döden, men tvangs av den mäktige Erling Skälgsson att frigiva honom. Dock fastställde konungen som villkor för benådningen, att Åsbjörn skulle emottaga en årmanstjänst (ett slags underordnad fogdesyssla). Åsbjörn jämkade sig skenbart i villkoret, men måste, när han kom till sin bygd, höra hårda förebråelser därför. »Det var den största skam konungen kunde tillmäta dig och din släkt», sade man honom. Också lämnade han årmanstjänsten å sido. Ett eller annat år därefter överfölls Åsbjörn ovarandes och fälldes med ett spjutkast av en ämbetsman, som harmades över den sidvördnad han visat konungen och hans tjänst. Bonden Tore Hund, Åsbjörns frände, fann spjutet kvarsittande i hans kropp och förvarade det länge, i väntan på tillfälle till blodshämd. Och med detta samma spjut, fört av Tore Hunds hand, genomborrades konung Olof Haraldsson i det blodiga slaget med trondernas bondehär vid Sticklarstad. Berättelsen är särdeles kännetecknande för tidens lynne och åskådningssätt.

Härmed är icke sagt, att ej en del av trälarnes avkomlingar kvarstannade bland jordarbetarne. Icke så få av dem torde blivit landboar under stormännen, torpare å den uppstående frälsejorden. Men vad man med visshet kan säga, är att just skatteböndernas talrika klass var den som till följd av lag och sed, till följd av sociala och historiska förhållanden, jämförelsevis allra minst blandades med de forne krigsfångarnes eller gävträlarnes söner.

Efter träldomens avlysning var icke ett århundrade till fullo förflutet, när Sveriges allmoge reste sig under Engelbrekt. Bondehären, som säges uppgått till hundra tusen man, genomtågade landet, nedbrytande tvångsborgarne, bortdrivande våldsmännen och de utländske blodsugarne, härunder iakttagande den strängaste manstukt, så att »icke en höna togs utan lov». Detta under en tid, då rån och brand voro de legda krigarskarornas oskiljelige följeslagar, och under förhållanden, då rättsbrott och misshandel kunde hava eggat sinnena till tygellös framfärd! I sanning, en dylik förening av frihetskärlek och sedlig kraft, av styrka i saken och hov i formen, har, så vitt vi känna hävderna, varit utan föredöme och vittnar på det vältaligaste, att »det folket är gott i sin innersta rot». Denna väldiga bondehär utgjordes visserligen av deras ättlingar, som nittionio år dessförinnan ägt Sveriges skattejord. Ingen outrannsaklig naturkraft hade under denna mellantid bortsopat Sveriges gamla talrika bondefolk, men sparat och underbart ökat trälarnes avkomlingar och i trots av arvlagar, bördsrätt och kärlek till fädernetorvan överflyttat landets skattejord i deras händer. Ej heller var det hos Engelbrekt och hans män, som trälens ande yppade sig, men väl hos andra samhällets stånd. Det var Engelbrekts bönder, som räddade svenskheten och vad som fanns kvar av nordisk ande och nordiskt på frihet grundat samfundsliv. Deras söner och ättlingar i rätt nedstigande led fortsatte under Sturarne och Gustav Eriksson sina fäders frälsande verk, och näst Gud hava vi dem att tacka för att vi ännu äro ett svenskt folk och äga ett svenskt språk.

Mängden av den tidens »bildade» hade andra idealer och andra strävanden än de fosterländska. Det var, som Geijer så gripande säger, »endast de fattige givet att äga ett fädernesland och att lida för det».

Från Gustaf Vasa hava mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycken ve över Sveriges bonde, dock icke gjort honom urarva från Sveriges jord. Den från urtiden räckande gyllene kedjan av frie självägande bondemän har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd till det yttersta av hennes sammanhållningsförmåga. En tyst, men hård och stundom förtvivlad kamp har den nordiske anden under denna tid måst fortföra mot de utländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupphörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra landamären. I samma kamp har även svenska språket varit ingripet och är det ännu. Ur bondens stuga har det hämtat sin motståndskraft, medan skolan intill denna dag omedvetet gjort allt för att kväva den svenska språkkänslan under bördan av minnesläxor ur främmande tungomål, och medan de s. k. bildade klasserna lidit av en, man kan säga hart när till brist på självaktning gränsande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk ombonad. Enskilde män av snille, fosterländsk håg och ursprunglig kraft – från Spegel, Svedberg och Stiernhielm till Geijer och Tegnér – hava med friska minnen ur den svenska lantmannens tjäll utgått att föra svenskhetens runor, och de hava icke gjort det fåfängt. Men faran är icke överstånden, och det är tid, att något dugligt och duktigt göres för att avvärja henne.

»I allmänhet», yttrar en svensk hävdatecknare (Strinnholm, I, 549), »hava ända till våra tider de stater förblivit de friaste, som trognast bevarat grunddragen av sin ursprungliga nationella författning och av den erfarenhet, alla tider och åldrar, från historiens första blad till dess sista, giva vid hand, tagit den varning, att för fria folk med fria författningar ingenting gives fördärvligare än efterapning av främmande grundsatser och seder. Det kom väl en tid, då man även sökte att göra oss bekanta med feodalismens inrättningar och bruk och att på svensk jord plantera telningar av denna främmande växt; att densamma emellertid hos oss icke helt och hållet överväxte den gamla folkfriheten eller blev till sina följder lika fördärvlig som för Europas övriga länder, det hade sin grund däri, att den ursprungliga folkfriheten härstädes slagit djupare och fastare rötter, och att hela massan av nationen utgjordes av den fria odalmannaklassen, som under en tusenårig rotfästelse och utbildning kommit till mera styrka och fasthet, än att den gamla nationella författningen helt och hållet kunde förgöras och till roten uppryckas. Det är Sveriges allmoge, som varit de gamla sedernas trogna vårdare och försvarare och såsom ett heligt arv av fria förfäder räddat av den urgamla författningen så mycket tidernas stormar och välvningar det tillåtit.»

De som nu flitigast smäda Sveriges bonde, böra icke glömma dessa ord och ej heller lämna ur sikte, att de därmed smäda, vi vilja icke säga sina egna förfäder – ty, eget nog, synas de värste skriblererna bära utländska namn – men Sveriges folk. Ty från den svenske bonden leder mängden av de andra folkklassernas släkter sitt upphov. Ser man, såsom sig bör, dagens företeelser ur synpunkten av deras historiska sammanhang, ihågkommer man, att vi här hava framför oss de senaste yttringarna av den genom århundraden fortsatta kampen emellan den nordiske anden och det utländska inflytandet, mellan den gamla svenska friheten och de särdeles i skatteväsendet kvarstående minnena av feodalismens försök att göra sig gällande, då skall mycket för mången synas i ett annat ljus och de skilda meningarne hos män med goda svenska hjärtan lättare sammanjämka sig.

Vad som måhända kräver längre tid att övervinna, det är den självöverskattning, vartill den yttre formella bildningen gör sig skyldig, och än mer den mot bonden riktade »jargong», som återfinnes – icke hos bildningens sanne uppbärare – men hos en mängd folk som tror sig bildat. Skillnaden i andlig utdaning mellan vårt nuvarande samhälles klasser är på långt när icke så stor som en och annan inbillar sig. De religiösa och sedliga sanningar som förkunnas i den ringaste lantmannens tjäll äro desamma, som förkunnas i de rikaste palats, och äro på det ena stället som det andra tillräckliga, där de göras levande, att skapa hugstora, ädla och uppoffrande människor. Kunskapens frukter komma genom en utvecklad tryckpress numera även den ringaste till godo, och de lärdomar, som vinnas i det offentliga och enskilda livets skola och i ett vaket umgänge med naturen, stå icke mindre till bondens förfogande än till furstens. Den ifrågavarande »jargongen» synes för första gången hava uppdykt i vårt land med de många vid förakt för den livegne utländske jordarbetaren uppfödde tyskar och andra främlingar, som under medeltiden inströmmade till våra städer och blandade sig med alla klasser utom bondens. Det kan vara tid på att detta främmande ogräs uppryckes, och det är vårt hopp, att, så ymnigt det nu för ögonblicket frodas i vissa skribenters alster, det dock redan har mognat till skörd.