Bengt Lidforss om Rydberg

Jag har tidigare behandlat socialdemokratins förhållande till Rydberg, dels i en artikel om Lennstrandsaffären och dels i en artikel om Ernst Wigforss. Om den senare var starkt positiv till Rydberg, för att inte säga beundrande, var gruppen kring den förra (Hjalmar Branting m. fl.) mycket bittra och negativa i sin kritik. Bengt Lidforss får räknas till de förra. I samlingsvolymen Ur Bengt Lidforss' litterära kvarlåtenskap. Vetenskap och världsåskådning ägnas inte mindre än de inledande fyrtio sidorna åt Rydberg i kritiska ordalag. Egentligen är det bara den första artikeln som handlar om Rydberg, medan de följande är polemik mot motståndare som har kritiserat Lidforss. Den första artikeln är inget annat än en pekoral nidskrift, som avsåg att nedsvärta, inte klarlägga.

Bengt Lidforss

Jag har sammanställt den delen av boken som berör Rydberg i en PDF, som kan läsas eller laddas ned här:

https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXicmZUSVJLRG9kcGs/view?usp=sharing

Men till att börja med, varför kritiserade Socialdemokratin Rydberg? Man kan ju tycka att han stod dem ganska nära, med sin empatiska människosyn, försvaret av de små människorna o. s. v. Jag tror att man finner svaret i tre huvudpunkter:

• Han erbjöd ett trovärdigt och medmänskligt alternativ till socialismen, som inte var socialistiskt! 
• Han var en ihärdig och effektiv kritiker av socialismens filosofiska grundval: materialismen/naturalismen
• Dödssynden! i deras ögon: han hade gått från kristendomskritiker till kristendomsvurmare (mycket förenklat, men det var så de uppfattade det)

Den första artikeln "Rydberg som filosof" inleds på ett mycket "trist" sätt. För att så säga lägga upp bollen, som sedan skall smashas in, d. v. s. Rydberg, måste han först ta några exempel.

Huru sällsamt förvandlas icke en del av våra svenska storheter, när de betraktas under europeisk synvinkel! En Linné, som i våra fosterländska skol» böcker presenteras som »världens måhända största vetenskapsman» (Odhner), ter sig för den modärna forskningen som ett dussingeni sådant som de stora kulturländerna kunna uppvisa i hundratal. Esaias Tegnér, som ännu alltjämt proklameras som vår störste diktare, krymper vid sidan av de stora kulturländernas skalder hop till en storhet av mycket idylliska dimensioner. Filosofen Boström, vilken om man får tro den svenska forskningens utsago i tankedjup mycket väl uthärdar en jämförelse med Platon och Kant, är ännu så gott som okänd på kontinenten, och utsikten, att detta förhållande skall ändras, synes mycket ringa.

(Som sitt främsta för att inte säga enda stöd texterna igenom använder sig Lidforss, som så ofta annars av kritiker av "det svenska" och Lundapågar, av en dansk auktoritet, filosofiprofessor Harald Höffding.)

Redan här är skriften ett misslyckande, för med undantag möjligen av Boström, är exemplen felaktiga. Carl von Linné, som än idag är ett mycket större namn utanför Sverige än i och är den person/artikel som har flest länkar till sig på det engelskspråkiga Wikipedia! "Move over, Jesus. Step aside, Hitler. Neither of you has got anything on Carl Linnaeus, inventor of the scientific naming scheme for plants and animals, who has been crowned the most influential person in history. An analysis of links within Wikipedia articles by Young-Ho Eom of the University of Toulouse, France, and colleagues gave Linnaeus the title after they used the Google PageRank algorithm to come up with their list." Han utnämndes även av Time till "the 31st most influential person in human history and the 5th most influential scientist." Och Tegnér som de facto var en författare med stor internationell berömmelse och beundran. Frithiofs saga är nog utan tvekan den svenska litteraturens största exportframgång (om man bortser från Stieg Larsson-trilogin). Och vad är det förresten som säger att bara för att något inte är stort utomlands, så blir det per automatik sämre?

Nåväl, efter detta (misslyckade upplägg) fortskrider Lidforss till sin huvudmotståndare, Rydberg, och skriver: "Till denna grupp av överskattade lokalstorheter hör även Viktor Rydberg." Här kunde han lagt ned pennan, för några angrepp av substans kommer inte att presenteras. Och man anar var skon klämmer ganska snart, för redan på sidan 2, kommer det: "Vad man i främsta rummet dyrkat hos Viktor Rydberg, synes mindre ha varit skalden än den ädle och mångprövade sanningssökaren, som efter hårda tvivel slutligen nått fram till en klarhet, där de eviga sanningarne skådas visserligen icke i den kristna ortodoxiens prosaiskt solklara dagsljus, men i ett kristligt fritänkeris stilla och blida månskensbelysning. Han var en smula fritänkare, det är sant, men hur måttfull, hur behärskad, hur sant kristlig var han icke som fritänkare." Det är med andra ord Rydbergs sentida flört med kristendomen som är den verkliga nageln i ögat! Och något mer än ironiska och misslyckade liknelser med "månskensbelysning" har inte Lidforss att komma med.

Helt oförstående till Rydbergs storhet är han nu inte, och han skriver några rader som jag faktiskt håller med om:

I konsten att på ett klart och för den stora allmänheten lättfattligt sätt framställa invecklade och abstrakta spörsmål är Rydberg en avgjord mästare, och denna klarhet ernår han ofta, om än icke alltid, utan att i nämnvärd grad snedvrida eller förytliga de avhandlade problemen. Hans stil äger något av den blånande friskhet, som vi sydsvenskar i fantasien förbinda med namnet Klarälven, och dess lugna och mäktiga flöden rycka även den motspänstigaste med sig...

Men sedan var det det här med kristendomen, som är som ett rött skynke:

...tills man slutligen strandar på ett kristligt grund och förtrollningen är bruten.

Det kristliga återkommer Lidforss till flera gånger; det var tydligen något oförlåtligt!

När det gäller Lidforss' kritik av Rydbergs filosofi är det så grunt bevänt att man nästan baxnar, men det är som sagt en nidskrift. Han verkar inte förstå idealismen och är därmed oförmögen att kritisera den på ett vettigt sätt. Hans enda vapen: den omnämnde professor Höffding... Han riktar främst in sig på en sak: Rydbergs påpekan i uppsatsen "Den mekaniska världsteorien" (Varia) att materialisterna tvingats skapa den i många stycken märkliga teorien om epifenomen för att förklara det mänskliga medvetandet. Lidforss bemötande av denna kritik? "Det finns ingen sådan teori"! Sedan ägnar han tiden åt den semantiska övningen att försöka förklara varför idéerna om epifenomen (som än idag är en grund i den naturalistiska skolan) inte är en "teori" utan bara en "idé". Återigen kommer professor Höffding till undsättning.

Och han avslutar med att avslöja vad det hela egentligen handlar om:

Det är väl antagligt, att Rydberg med denna skrift avskuddat det sista grand av odium teologicum, som sedan gamla tider vidlådde författaren till »Bibelns lära om Kristus». Det är ju alltid tilltalande att se gamla fiender försonas. Men även med risk att denna försoning med teologerna hade uteblivit, skulle vi dock hällre ha sett, att Rydberg gått vidare på den väg han en gång beträdde med Bibelns lära om Kristus. Tänk om han som en andra del hade givit oss en avhandling »Bibelns lära om den helige ande!» Han som lärt oss att Kristus icke var någon gud utan en ideal människa, hur skönt skulle icke han ha visat oss, att icke häller den helige ande är en person i den treeniga gudomen, utan att i själva verket den helige ande ingenting annat är än den jordbundna mänsklighetens trängtan och strävan till högre utvecklingsformer, till sanning och frihet.

Efter att ha läst det här är man benägen att hålla med Aftonbladets ledare, som kommenterade Lidforss' artikel sålunda:

Här är således icke nödigt att inlåta sig på något slags antikritik. Detta tarvas icke för att till dess rätta halt reducera den medelmåtta, som tror sig själv bliva större genom att göra de store små.

Så sant, så sant.