Rydbergs som religiös inspiratör -- Nathan Söderblom och satanister!

Vår frejdade ärkebiskop Nathan Söderblom, som blev världsberömd för sina ekumeniska försök att sammanföra de protestantiska kyrkorna, var, vilket kanske inte många vet, under starkt inflytande av Viktor Rydberg. Hans sista ord lär ha varit: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien." Frågan är om man här kan spåra något från Rydbergs egna religionsundersökningar i germanisk mytologi? Låt oss återkomma till det.

Nathan Söderblom

När Rydberg 1894 skrev inledningen till den svenska översättningen av den tyska boken Vad är sanning?, en av Rydbergs sista fullödiga texter (ingår i boken Varia) under namnet "Den mekaniska världsteorin", vilken visar varför naturalismen inte är tillräcklig som förklaringsmodell av verkligheten och i synnerhet människans medvetande/sinne, var det Nathan Söderbloms fästekvinna Anna Forsell som stod som översättare på titelbladet. Man bör dock här misstänka att antingen Nathan medverkat eller till och med var den verklige översättaren. Att det än så sent som 1894 var suspekt att förknippas med den före detta kristendomskritikern Rydberg är tydligt, och för hans fortsatta karriär inom Svenska kyrkan var det i så fall ett smart drag av Söderblom att låta Anna stå som front utåt. Nathan var även medlem i Uppsala i den av teologi-studenter bestående diskussionsklubben "Fritt ur hjärtat". Namnet känns igen från Viktors roman Vapensmeden. Är det en slump? Nej, knappast. Även om klubben bildades först, ändrades namnet snart med sällskapet i Vapensmeden som förebild. (Detta skriver Jonas Jonsson i sin biografi Jag är bara Nathan, 2014.)

Då är det även tydligt att Nathans ekumeniska läggning och kanske hela hans livsverk har varit inspirerat av den lilla ekumeniska klubben i Vapensmeden. Kanske någon invänder att då borde ju Nathan ha inkluderat katolikerna i sin rörelse! Eftersom Gudmund Gudmundsson (sällskapets ledare i boken) var katolik? Jag har dock visat (i mitt efterord till e-boksutgåvan) att Vapensmeden knappast är ett försvar av katolicismen som lära, utan snarare handlar hur vi förhåller oss till varandras tro, och framförallt om respekt för traditioner, kunskap, kultur och historia.

Men Nathans sista ord lär alltså ha varit: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien." Vad kan han ha menat med detta?

Ja, om man läser Rydbergs "mytepos" med en aning uppmärksamhet, så märker man att de däri varande gudarna inte framställs som avgudar och demoniska väsen, utan som "den prekristianska morgonrodnadens uppgång" över Norden (uttrycket lånat från R. uppsats "Om Buddha återvände", Varia). Det vill säga föraningar i människors sinnen om den slutliga och sanna uppenbarelsen. Så här avslutas Fädernas gudasaga:

Vid kedjan av de heliga sånger, som diktades i urtiden och blivit ärvda från släkte till släkte, har således nornan fäst det dyrbaraste av alla smycken, då hon sjöng, att

»all brist skall bättras
och Balder komma.»

Ja, hon har siat, att en mäktigare än han skall komma, den Gud, vars tjänarinna Urd är, han, vars ande genom visdomsbrunnen [Mimers brunn] mängde sig in i skapelsen, en allsmäktig Gud och en fridens Gud tillika, som då

»stadgar en dyrkan,
som stånda skall.»

Det mest tydliga exemplet är så klart Balder, den fläckfrie gudasonen som orättfärdigt dödas men återuppstår i dödsriket för att regera i den nya världen som kommer efter ragnarök (jämför med Kristus). Men Rydberg framställer även Oden såsom en fadersgestalt som har en hel del gemensamt med den första personen i den kristna treenigheten. Det är ju Oden som förmedlar "Mimers ord och tankar", det vill säga den fridens Guds som nämns ovan, till människor och gudar i Asgard och Midgard. Mimers andra namn är för övrigt enligt Rydberg Gudmund, "Guds mun".

Till skillnad från en del andra ser jag inte alls att Oden framställs negativt. Snarare är det han som försöker hålla ihop skapelsen och fridsåldern. Och när "syndafallet" sker, så är det, precis som i Bibeln, på Lokes (Satans) anstiftan, men på människans (Valands) ansvar. Det är den stolte Valand, som gör uppror mot Oden (den högste guden), och därmed bringar världen på fall och i ofred. Det är vidare Oden som genom att vädja till vanerna försöker undvika det stora kriget i Asgard, men dessa är oförsonliga och hårdnackade (stolta) mot den högste guden. Han lämnar då Asgard frivilligt för att undvika krig och flyr till Manhem (men han återkommer senare som hövding). Oden uppvisar även följande kristna drag: "Men Oden lät förkunna för människorna, att detta var villfarelse. Den som av egennytta frambär rikligare offer för att av gudarne få vederlag i rikligare belöning, är Oden mindre kär än den, som frambär en ringa gärd, men gör det med fromt och oegennyttigt sinnelag." (Det var vanerna som hade infört den nya offertjänsten när de regerade i Asgard.)

Det är det här som jag tror Nathan Söderblom menar med att han sett den levande Guden i religionshistorien, att olika kulturer har uppvisat prekristianska föraningar om den kristna uppenbarelsen!

Var då Rydberg mot i slutet sitt liv kristen? Han som så skickligt -- och får man säga oärligt och buffligt? -- angripit kristendomen i Bibelns lära om Kristus! Eller var han gnostiker, som många andra frimurare, eller platoniker? Att han var gnostiker kan vi nog utesluta. Gnostikerna är ju kropp-själ-dualister, något Rydberg inte var. Min gissning är att han var och förblev platoniker/nyplatoniker när det gäller världens beskaffenhet och som lösning på konflikten mellan ande/materia, men att han i senare delen av sitt liv försökte integrera kristendomen i detta system. Tecken på det finns på flera ställen.

Till att börja med: Vad var det första verk han skrev efter återkomsten från Rom? Legenderna om apostlarna Paulus och Petrus! Och är inte den långa idédiktern "Prometeus och Ahasverus" (1877) ett försök att visa både gnostiker och andra gärningsreligiösa att människan är oförmögen av sig själv? då Kristus i slutet av dikten lutar sig över Prometeus och denne säger:

Du sköna syn, jag känner dig igen.
Du sänker tyst ditt ädla huvud ner,
och in i djupet av min själ du ser
med blicken av en överjordisk vän.
Är du en gud? Är du en dödlig man?
När helst den arme slav, som nyss försvann,
kom hit med sorgebud, hur världen går,
kom du som morgonen i nattens spår.
Jag ser som förr, hur dina ögon bedja
och viska milt, att när min kärlek först
befriats från mitt hat, min hämndetörst,
kan du befria mig ifrån min kedja.

Men nej, ur kärlek går det hat jag hyser,
och skuggan finns, så länge ljuset lyser.
Må då jag ha mitt hat och mina band
och i eoner mina plågors brand!
Jag är nu den jag är och ej en annan;
men på mitt huvud lägg ändå din hand!
Det känns så svalt, så kylande på pannan
och i min själ så varmt och underbart. --
Det dagas i den mörka dalen nu,
och kanske dagas det i världen snart.
Farväl! Välsignad du!

Eller i uppsatsen om Nero i Romerska kejsare i marmor:

Rom inneslöt på samma dag inom sina murar sådana män som Sofonius Tigellinus, Nero, Seneca, Trasea Petus och Paulus från Tarsus, skiftningar av den mänskliga naturen alltifrån den sataniske vällustdyrkaren till dyrkaren av idealet i törnekrona. De kunna i samma ögonblick hava trampat Forums stenläggning. Och medan hovepikuréerna, som gjorde skönheten lika oavhängig av sedligheten som en senare tid velat göra den religiösa tron av förnuftet, firade sina vilda fester på Palatinen, vandrade i den tidens Ghetto den fattige tältvävaren [Paulus] från Cilicien, misskundsamt åseende dessa köttets orgier, emedan han kände dess makt i sina egna lemmar, och fördjupande sig i frälsningens stora hemlighet: syndens tillintetgörelse och de förvillade människornas återförening till en andlig lekamen i det sanna skönhetsidealet, skapelsens förstfödde [Jesus].

Eller i slutet av "Om Buddha återvände":

Jag upprepar fördenskull: elden skall brinna i kommande världar, tills intet brännvärt återstår. Läran om karma har uppvuxit ur rättfärdighetens djup, som också är sanningens. Ingen undkommer följden av sina gärningar. Är ditt hjärta oroligt däröver, så gå den väg de försakande gått och gå till honom, som icke läker med elden, om du tillåter honom läka med nåden [Kristus], och säg till honom vad en av din kyrkas fäder sagt: »Du har danat oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, innan det får vila i dig».

---------------------------

Många har uppmärksammat och påpekat att Rydberg har en sällsam förmåga att tilltala personer tillhörande olika grupper och idéströmningar. Alla verkade ett tag vilja göra honom till sin egen. Socialister, liberaler, konservativa, till och med nazister! Och alla från kristna till ockultister på religionsskalan! Ovan har vi sett hur den store kristne ledaren Söderblom var inspirerad av Rydberg.

På den här sidan kan man läsa om hur en Black Metal-musiker refererar till Rydbergs mytforskningar som en inspiration:

Vexior points to Swedish historian Viktor Rydberg’s “Studies in Germanic Mythology” (1886) who has been widely discredited due to acknowledging the darker aspects of Norse cosmology and offering alternate interpretations.

På en annan sida säger samme person:

The Swedish author Viktor Rydberg has truly been my biggest influence as an author; not only because he made a fantastic research on the Old Norse mythology and religion, but for the reason that he was a genuine rebel in his time which spoke through his writings.

Rydberg som inspiratör till både Nathan Söderblom och satanister med andra ord, Ja, jag säger då det, det är en bedrift i sig! Men man undrar ju om de har läst den ovan nämnda uppsatsen om Nero, där Rydberg nämner det "sataniska" i mindre smickrande ordalag (se även utdraget från samma text ovan):

Där såg man epikureismens främste korförare: Marcus Salvius Otho, vällustingen i den stora stilen; Kajus Petronius, vällustingen i den eleganta, och Tigellinus, vällustingen i den sataniska.

Bengt Lidforss om Rydberg

Jag har tidigare behandlat socialdemokratins förhållande till Rydberg, dels i en artikel om Lennstrandsaffären och dels i en artikel om Ernst Wigforss. Om den senare var starkt positiv till Rydberg, för att inte säga beundrande, var gruppen kring den förra (Hjalmar Branting m. fl.) mycket bittra och negativa i sin kritik. Bengt Lidforss får räknas till de förra. I samlingsvolymen Ur Bengt Lidforss' litterära kvarlåtenskap. Vetenskap och världsåskådning ägnas inte mindre än de inledande fyrtio sidorna åt Rydberg i kritiska ordalag. Egentligen är det bara den första artikeln som handlar om Rydberg, medan de följande är polemik mot motståndare som har kritiserat Lidforss. Den första artikeln är inget annat än en pekoral nidskrift, som avsåg att nedsvärta, inte klarlägga.

Bengt Lidforss

Jag har sammanställt den delen av boken som berör Rydberg i en PDF, som kan läsas eller laddas ned här:

https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXicmZUSVJLRG9kcGs/view?usp=sharing

Men till att börja med, varför kritiserade Socialdemokratin Rydberg? Man kan ju tycka att han stod dem ganska nära, med sin empatiska människosyn, försvaret av de små människorna o. s. v. Jag tror att man finner svaret i tre huvudpunkter:

• Han erbjöd ett trovärdigt och medmänskligt alternativ till socialismen, som inte var socialistiskt! 
• Han var en ihärdig och effektiv kritiker av socialismens filosofiska grundval: materialismen/naturalismen
• Dödssynden! i deras ögon: han hade gått från kristendomskritiker till kristendomsvurmare (mycket förenklat, men det var så de uppfattade det)

Den första artikeln "Rydberg som filosof" inleds på ett mycket "trist" sätt. För att så säga lägga upp bollen, som sedan skall smashas in, d. v. s. Rydberg, måste han först ta några exempel.

Huru sällsamt förvandlas icke en del av våra svenska storheter, när de betraktas under europeisk synvinkel! En Linné, som i våra fosterländska skol» böcker presenteras som »världens måhända största vetenskapsman» (Odhner), ter sig för den modärna forskningen som ett dussingeni sådant som de stora kulturländerna kunna uppvisa i hundratal. Esaias Tegnér, som ännu alltjämt proklameras som vår störste diktare, krymper vid sidan av de stora kulturländernas skalder hop till en storhet av mycket idylliska dimensioner. Filosofen Boström, vilken om man får tro den svenska forskningens utsago i tankedjup mycket väl uthärdar en jämförelse med Platon och Kant, är ännu så gott som okänd på kontinenten, och utsikten, att detta förhållande skall ändras, synes mycket ringa.

(Som sitt främsta för att inte säga enda stöd texterna igenom använder sig Lidforss, som så ofta annars av kritiker av "det svenska" och Lundapågar, av en dansk auktoritet, filosofiprofessor Harald Höffding.)

Redan här är skriften ett misslyckande, för med undantag möjligen av Boström, är exemplen felaktiga. Carl von Linné, som än idag är ett mycket större namn utanför Sverige än i och är den person/artikel som har flest länkar till sig på det engelskspråkiga Wikipedia! "Move over, Jesus. Step aside, Hitler. Neither of you has got anything on Carl Linnaeus, inventor of the scientific naming scheme for plants and animals, who has been crowned the most influential person in history. An analysis of links within Wikipedia articles by Young-Ho Eom of the University of Toulouse, France, and colleagues gave Linnaeus the title after they used the Google PageRank algorithm to come up with their list." Han utnämndes även av Time till "the 31st most influential person in human history and the 5th most influential scientist." Och Tegnér som de facto var en författare med stor internationell berömmelse och beundran. Frithiofs saga är nog utan tvekan den svenska litteraturens största exportframgång (om man bortser från Stieg Larsson-trilogin). Och vad är det förresten som säger att bara för att något inte är stort utomlands, så blir det per automatik sämre?

Nåväl, efter detta (misslyckade upplägg) fortskrider Lidforss till sin huvudmotståndare, Rydberg, och skriver: "Till denna grupp av överskattade lokalstorheter hör även Viktor Rydberg." Här kunde han lagt ned pennan, för några angrepp av substans kommer inte att presenteras. Och man anar var skon klämmer ganska snart, för redan på sidan 2, kommer det: "Vad man i främsta rummet dyrkat hos Viktor Rydberg, synes mindre ha varit skalden än den ädle och mångprövade sanningssökaren, som efter hårda tvivel slutligen nått fram till en klarhet, där de eviga sanningarne skådas visserligen icke i den kristna ortodoxiens prosaiskt solklara dagsljus, men i ett kristligt fritänkeris stilla och blida månskensbelysning. Han var en smula fritänkare, det är sant, men hur måttfull, hur behärskad, hur sant kristlig var han icke som fritänkare." Det är med andra ord Rydbergs sentida flört med kristendomen som är den verkliga nageln i ögat! Och något mer än ironiska och misslyckade liknelser med "månskensbelysning" har inte Lidforss att komma med.

Helt oförstående till Rydbergs storhet är han nu inte, och han skriver några rader som jag faktiskt håller med om:

I konsten att på ett klart och för den stora allmänheten lättfattligt sätt framställa invecklade och abstrakta spörsmål är Rydberg en avgjord mästare, och denna klarhet ernår han ofta, om än icke alltid, utan att i nämnvärd grad snedvrida eller förytliga de avhandlade problemen. Hans stil äger något av den blånande friskhet, som vi sydsvenskar i fantasien förbinda med namnet Klarälven, och dess lugna och mäktiga flöden rycka även den motspänstigaste med sig...

Men sedan var det det här med kristendomen, som är som ett rött skynke:

...tills man slutligen strandar på ett kristligt grund och förtrollningen är bruten.

Det kristliga återkommer Lidforss till flera gånger; det var tydligen något oförlåtligt!

När det gäller Lidforss' kritik av Rydbergs filosofi är det så grunt bevänt att man nästan baxnar, men det är som sagt en nidskrift. Han verkar inte förstå idealismen och är därmed oförmögen att kritisera den på ett vettigt sätt. Hans enda vapen: den omnämnde professor Höffding... Han riktar främst in sig på en sak: Rydbergs påpekan i uppsatsen "Den mekaniska världsteorien" (Varia) att materialisterna tvingats skapa den i många stycken märkliga teorien om epifenomen för att förklara det mänskliga medvetandet. Lidforss bemötande av denna kritik? "Det finns ingen sådan teori"! Sedan ägnar han tiden åt den semantiska övningen att försöka förklara varför idéerna om epifenomen (som än idag är en grund i den naturalistiska skolan) inte är en "teori" utan bara en "idé". Återigen kommer professor Höffding till undsättning.

Och han avslutar med att avslöja vad det hela egentligen handlar om:

Det är väl antagligt, att Rydberg med denna skrift avskuddat det sista grand av odium teologicum, som sedan gamla tider vidlådde författaren till »Bibelns lära om Kristus». Det är ju alltid tilltalande att se gamla fiender försonas. Men även med risk att denna försoning med teologerna hade uteblivit, skulle vi dock hällre ha sett, att Rydberg gått vidare på den väg han en gång beträdde med Bibelns lära om Kristus. Tänk om han som en andra del hade givit oss en avhandling »Bibelns lära om den helige ande!» Han som lärt oss att Kristus icke var någon gud utan en ideal människa, hur skönt skulle icke han ha visat oss, att icke häller den helige ande är en person i den treeniga gudomen, utan att i själva verket den helige ande ingenting annat är än den jordbundna mänsklighetens trängtan och strävan till högre utvecklingsformer, till sanning och frihet.

Efter att ha läst det här är man benägen att hålla med Aftonbladets ledare, som kommenterade Lidforss' artikel sålunda:

Här är således icke nödigt att inlåta sig på något slags antikritik. Detta tarvas icke för att till dess rätta halt reducera den medelmåtta, som tror sig själv bliva större genom att göra de store små.

Så sant, så sant.

Rydbergs världsbild håller än (4)

Stämmer det som Rydberg skriver, "att döden bara är en omvandling av formerna"? Eller rättare sagt, kan det stämma? Om det stämmer vet vi ju inte, och vi kan aldrig få veta. Eller, kan vi det? Kan vi möjligen få en glimt av "andra sidan"? Ja, det hävdar i alla fall neurokirurgen Eben Alexander i boken Till himlen och tillbaka. Det handlar om en nära-döden-upplevelse som han själv upplevt och inte förmår förklara med hjälp av sin verktygslåda som forskare.

Boken har blivit en jätteframgång och legat i toppen på listan över mest sålda fackböcker i Sverige. Vill man ha filosofiska, vetenskapliga argument för att den "materialistiska världsbilden", "Den mekaniska världsteorien" som Rydberg kallar den i en av sina mest berömda uppsatser, är 1) begränsad och endast applicerbar på det område den är skapad för 2) inte vetenskaplig som allomfattande förklaring av universum, så kan man -- bör man -- läsa Varia av Viktor Rydberg. Förutom att där ges vetenskaplig, filosofisk tyngd och sedvanlig Rydbergsk elegans i argumenten, får man också något som kanske annars missas. För vad innebär den materialistiska världsteorin i praktiken? För synen på människan, samhället och kulturen/konsten? Där är en anledning så god som någon att ifrågasätta den materialistiska synen på universum.

En annan ny bok som inte stödjer Rydberg fullt ut men i alla fall gör ett defensivt försök att påvisa materialismens och nydarwinismens misslyckande som universalteori är Mind and Cosmos av Thomas Nagel. Den som letar efter svar får dock här leta förgäves. Det man får veta om Nagels egen teori är att han är ateist, men ändå vill tillskriva materien (universums synliga byggstenar) någon form av påhängande, osynlig egenskap som är ansvarig för livets, medvetandets och den fria viljans uppkomst. Han anser även att det finns objektiva värden av vad som är gott, sant (och skönt?) inbyggt i universum. Han är teleolog, det vill säga han tror att det finns ett syfte som varje ting vill uppnå. Detta ansluter på sätt och vis till Rydbergs syn på ständig utveckling i världen och hos organismerna. Men Rydberg var idealist och såg en "fenomenvärld", och Rydberg var inte ateist. Det Nagel egentligen gör bäst i denna bok är att nedgöra materialismen eller mer specifikt den "materialistiska naturalismen", som idag är den förhärskande teorien i den vetenskapliga världen. Någonstans i boken påpekar han att det Descartes möjliggjorde genom separationen av vetenskap och tro, det vill säga hela den vetenskapliga revolutionen och i förlängningen det moderna samhället, på något sätt har gått i en cirkel: nu är det vetenskapsmännen -- inte kyrkan -- som söker tolkningsföreträde på hela universums beskaffenhet, även inom det andliga fältet. Samma tankegångar har jag läst hos Esaias Tegnér, och framförallt hos Rydberg.

Karin Boye : och människorna omkring henne -- Pia-Kristina Garde

Pia Kristina Garde beskriver hur hon av en dröm 1976 fick ingivelsen att skriva tre böcker om Karin Boye, varav denna bok är en. Det har alltså gått 35 år och under tiden har hon inte bara samlat på sig material i form av texter och fotografier, hon har också lärt känna många människor som i sin tur kände Karin Boye.



Det märks att författaren kan sitt ämne, och att hon tycker om Karin, både som person och författare. Detta är en "bildbiografi", och varje uppslag består av en bild som kommenteras. Boken går igenom Karins liv från födelsen till hennes begravning. Texten är stundtals lakonisk, enkel, på gränsen till banal. MEN en bild säger mer än tusen ord, och på sätt och vis är man glad att författaren här verkligen låter bilderna tala mer än orden. Karin Boye var ju dessutom karismatisk och fotogenisk, och det är underbart att bara förlora sig i henne på bilderna.

För mig, som inte läst någon biografi om Boye innan, var detta en perfekt introduktion, men jag tror att boken ger väldigt mycket även för dem som läst exempelvis Abenius' Boye-biografi. Boken ger plats åt människan, mindre åt författaren och tänkaren.

Och Rydberg då, hur kommer han in här? Ja, förutom den koppling som Karin hade till Rydbergs texter (se föregående inlägg), så omnämns han även specifikt. Boken avslutas med Karins egna "Självbiografiska anteckningar" som hon skrev mot slutet av sitt liv. Hon nämner där ett religiöst uppvaknande som skedde när hon var kring 15 år: "Jag började intressera mig för indiska ideal och indisk filosofi (Purun Bhagat -- Kim -- Rydbergs uppsats "Om Buddha återvände"), snart ansåg jag mig vara övertygad buddhist. Denna övertygelse varade till nästa kris (18 år)."

Viktor Rydbergs "Om Buddha återvände" -- som för övrigt ingår i boken Varia (Mimer bokförlag) och även finns som e-singel -- skall alltså ha hjälpt till att övertyga Boye att bli buddhist. En närmare läsning visar att uppsatsen egentligen är ett ekumeniskt propagerande för en delvis av kristendomen färgad idealism i Rydbergs tappning, vari Buddha också får plats. Kristendomen ja, det var "nästa kris" för Karin; den inträffade vid 18 års ålder och skall ha varat i ungefär två års tid, i alla fall i det mera "extatiska" stadiet. Senare i livet var hon ju "fritänkare", men något ateist blev hon nog aldrig: hon älskade att sysselsätta sig med sådant som stimulerade hennes "metafysiska fantasi". Det var livsluft för henne, något man också kan se i dikterna. Där har hon mycket gemensamt med Rydberg; kanske mer än hon hade med många av sina samtida.

Men man tycker synd om Karin; hon sökte, det hon sökte så innerligt, hos andra människor, kunde de aldrig ge henne. De svar Rydberg sökte och fann i det filosofiska tänkandet, ville Karin finna i tvåsamheten med en annan människa, eller genom förståelsen av sig själv i psykoanalysen...

Jenny Nyström -- Gunnel Forsberg Waringer

Jenny Nyström föddes 1854 i Kalmar. Hon bodde där tills hon var åtta år gammal då familjen flyttade till Göteborg och Majorna. Där levde Jenny tills hon antogs vid Kungliga Akademien i Stockholm 1873. Med dagens definitionsmönster skulle alltså Jenny vara "Göteborgare" då hennes uppväxtår när hon formades till en vuxen individ tillbringades i staden. Sedan levde hon hela sitt liv i Stockholm (med avbrott för de "obligatoriska" studieåren i Paris). Varken Stockholm eller Göteborg verkar idag ha något kollektivt minne av Jenny som "deras", utan det är istället främst hennes födelsestad Kalmar som vårdar hennes minne, där också den största samlingen av hennes konst finns på Kalmar läns museum. Det är därifrån denna boks författare kommer, vilken har ansvarat för den permanenta utställningen av Jennys konst på museet.

Redan som elvaåring antogs Jenny som deltidselev vid föregångaren till Valands konstskola i Göteborg. Det måste ha varit anmärkningsvärt att en så ung elev fick tillträde till skolans undervisning och resurser, i synnerhet en flicka. Och vi kan nog anta att Jenny var en naturbegåvning långt utöver det vanliga.

Sedan kom hon som sagt in på "Akademin" i Stockholm vid 19 års ålder och studerade där till 1881 då hon som första kvinna erövrade den kungliga medaljen för sitt verk "Gustav Vasa som barn inför kung Hans".

 

Att få medalj vid Akademin var något som normalt krävdes för att kunna få utlandsstipendie, och året därpå erhöll Jenny detta för sina studier i Paris. Hon studerade och verkade där mellan 1882 och 1886. Hon var där under hög-naturalismen, och bara för att visa att "hon kunde" måla naturalistiskt (också bevis på vilken tekniskt skicklig konstnär hon var, fullt jämförbar med Zorn), skapade hon tavlan "Fransk bondgumma". Hon var en virtuos och kunde växla mellan olika stilar helt ansträngningslöst. Som konstverk är det mindre intressant, och man skulle här kunna citera Rydberg i "Realisten Åbrandsson": "Om jag vill se en bonde, så går jag ned på torget." (Som svar på realisternas krav på exakt återgivning av verkligheten.) Och det verkar vara det enda exemplet på ren naturalism bland hennes verk. En av hennes finaste målningar heter "Vi två" och föreställer henne själv och sonen Curt. (Här något dåligt reproducerad.)

Målningen är baserad på ett foto med liknande komposition, men Jenny har förädlat det hela med en konstnärs och moders skönhetssinne. "Det är inför sådana verk som dessa man livligast känner, huru betydelselös i själva verket striden är, som man velat åvägabringa i våra dagar mellan realismen och idealismen, likasom om icke båda dessa riktningar vore ej blott berättigade, utan nödvändiga – likasom om icke realismen hade sitt värde såväl i sig själv som däri, att den måste vara förutsättningen och grundvalen för den sunda och äkta idealismen, som utan den störtar ned i schematism, i osanning, tillgjordhet och tomhet; och likasom om icke å andra sidan den äkta idealismen vore uttrycket för det ädlaste, det djupast mänskliga i människonaturen och vore berättigad till högsätet, närhelst en konstnär är stånd att föra den dit – vilket sällan är förhållandet." (Viktor Rydberg i "Leonardo da Vinci". Obs! Ej ursprungligen yttrat specifikt om detta verk.)

Väl hemma i Stockholm gifte hon sig med Daniel Stoopendaal, en medicinstuderande som tyvärr var sjuklig och därför inte kunde bidra till familjens försörjning. Detta ledde till att mycket av Jennys tid gick åt att hitta "bröd-jobb", och det innebar mycket bok-, tidningsillustrationer och kort. Många av hennes illustrationer håller hög konstnärlig klass och hon var en av de mest eftertraktade i Sverige. Som kort-konstnär blev hon till och med ett internationellt namn med spridning i Europa och USA. Hon fortsatte att måla "seriös" konst men hon hade väl "hamnat i ett fack", och för övrigt passade det nog henne väl, för hon var något av en begåvning inte bara konstnärligt, utan som "reklamtecknare". Många av dagens art directors och copywriters skulle lära mycket av studera Jennys vykort, tidningsomslag och illustrationer. Hon var också en pionjär som grafisk formgivare, med framförallt tidningsomslag och bokomslag som exempel. Som sagoillustratör var hon lysande, och slår nog Beskow på fingrarna ganska lätt.

Hon dog 1946 92 år gammal och var verksam fram till sin död. Men nu vill jag lämna Jenny som konstnär och det biografiska och först nämna några ord om boken, och sedan något om Jenny och Viktor Rydberg (som också behandlas i boken förstås).

Bokens text är inte jätteutförlig men inte heller alltför tunnsådd. Jag tycker att man får en ganska bra bild av Jenny och hennes liv. Men det är ingen djuplodande biografi, och inte heller något litterärt storverk. Men texten fyller sin funktion och fungerar alldeles utmärkt i sitt sammanhang, nämligen tillsammans med de fint valda och återgivna illustrationerna. Det är dessa som lyfter boken till något alldeles extra: en mycket fin konstbok, som bara kan få högsta betyg.

Viktor Rydberg och Jenny Nyström

"Lille Viggs äventyr på julafton" (1871) är dikten "Tomtens" idag något okände föregångare och kusin. Två år efter att "Vigg" kom ut uppsökte Jenny Nyström, då 19 år gammal och konstelev, Viktor Rydberg och visade upp sju teckningar hon på eget bevåg hade gjort till sagan. Han rekommenderade den för utgivning tillsammans med teckningarna -- "Dessa teckningar förvånade mig, så vittnar de om säker hand, god inbillningskraft och förmåga att gifva själsuttryck åt de minsta figurer." De publicerades tillsammans med berättelsen i Handelstidningen. Och så föddes den svenska tomte-traditionen: en förening mellan folktrons tomte och den moderna tomte vi ser i populärkulturen idag. Jag vill här påpeka några saker: 1) den tomte som framträder här är långt ifrån den som Jenny senare förädlade fram (den kan första gången ses i illustrationen till "Tomten" men också där återstår en del arbete innan den blir helt klar) 2) enligt den här recenserade boken var Jenny den som beslöt att tomten/tomtarna skulle komma med klapparna (dessförinnan hade julbocken gjort detta), men det kan omöjligt stämma, för i "Lille Vigg" gör tomten just det, delar ut klappar till barn som varit snälla; alltså är det Rydberg som kommit med idén, medan Nyström sedan återupprepat den så att den blivit allmänt spridd och till slut trängt ut den förut rådande föreställningen 3) det är inte fantasifullt att påstå att Nyströms tomtar har påverkat den i USA uppkomna mytologin kring tomten och julfirandet såväl som själva den estetiska utformningen. Hennes julkort var mycket spridda där, och kan ha haft både direkt och indirekt inflytande, något man nästan intuitivt känner.

Här kan man för övrigt se hur svenskar tog med sig den svenska tomtetraditionen till USA, och som ännu idag lever vidare. Affischen som kan köpas är inte av Jenny men alldeles uppenbart influerad av henne:

http://tomtenposter.com/index.html

Sedan skickades bilderna till Bonnier för eventuell bokpublicering, men där blev de liggande. Jenny skrev och begärde tillbaka dem och boken gavs istället ut på Torsten Hedlunds förlag 1875.

Den har utkommit i 15 upplagor och översatts till finska, ryska, danska, tyska, polska, estniska och esperanto!

Några år senare illustrerade Jenny Nyström så Rydbergs dikt "Tomten" i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Det är Rydberg som har föreslagit motivet som skulle avbildas: "Vore jag illustratör och finge själv välja, toge jag till ämne tomten stående utanför ladugårdsdörren, tankfullt stirrande på månen. Där hade vi även ett vinterlandskap att framställa." Rydberg blev mycket nöjd och publiken likaså, både barn och vuxna. Observera att detta var första gången dikten publicerades. Den har alltså från början varit sammankopplad med Jenny Nyströms bild. Om den svenska tomten föddes med "Lille Vigg", kan man här säga att den etablerade sig och blev folkkär.

Resten är, som man säger, historia, och Jenny skulle på egen hand åstadkomma tusentals julillustrationer i böcker, tidskrifter och på julkort. Och de allra flesta hade nog en tomte med, även om det långtifrån alltid var fallet.

P. S. Det finns en stark koppling mellan Jenny Nyström och den tomte vi får till oss idag från amerikansk populärkultur. Som jag innan nämnde misstänker man att den är släkt med Nyströms/Rydbergs tomte; och det stämmer på sätt och vis. Mannen som skapade denna lite uppblåsta och amerikaniserade version heter Haddon Sundblom. Han var amerikan men växte upp i ett hem med två svensktalande immigranter: modern från Sverige, fadern från Åland. Man får anta att de hade med sig den svenska tomtetraditionen, liksom många andra runt omkring honom då de bodde i svenskbygden. Hans tomte kom först till på uppdrag av Coca-Cola. Några citat från olika webbsidor belyser Jennys inflytande:

Denna amerikanske jultomte populariserades i Coca Cola-reklamen på 1930-talet, med hjälp av bilder av reklamtecknaren Haddon Sundblom (1899-1976), av både finsk och svensk härkomst. Haddon Sundblom föddes i Michigan men hans far var från Föglö på Åland i Finland och hans mor från Sverige. Man vill gärna tro att han tog någon inspiration från Jenny Nyström och andra svenska tomtetecknare, likaväl som från den amerikanska traditionen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jultomten

The real Santa Claus was Saint Nicholas, a fourth century Bishop in Turkey. Famous for acts of kindness, especially towards children, he eventually became popular in Holland, where he was known as 'Sinter Klaas'. Around 1870, the Americans turned the name into Santa Claus. In nineteenth century Britain the Elizabethan character Father Christmas - the jolly old man imagined to provide the Christmas feast - merged with Santa. Until 1890, he was sometimes depicted as tall and thin, wearing green or brown as often as red. Santa's present appearance was created by Swedish artist Jenny Nystrom in a series of Christmas cards. Fellow Swede Haddon Sundblom helped universalize the new image when he adopted Nystrom's ideas for Coca-Cola's advertising campaign - Santa matched Coke's red-and-white logo. Sundblom also refined the character, making his body a little fatter and giving him his herd of flying reindeer.

http://www.crystalinks.com/nightbeforexmas.html

Den man först tänker på när det gäller snö, jul och tomtar här i Sverige är utan tvekan Jenny Nyström. Jenny Nyström (1854-1946) fick sin inspiration till tomtar och annat vi idag förknippar med julen från de berättelser hon hörde som liten. En konstnär hon verkar indirekt ha gett inspiration till är svenskamerikanen Haddon Sundblom (1899-1976) som var den som standardiserade jultomten till den gladlynte och rödklädde figur vi idag tänker på när vi talar om jultomten. Innan dess var jultomten visserligen ofta rödklädd men det var inte enhetligt före Sundblom. Sundblom fick i uppdrag av Coca-Cola att skapa julbilder som slog an en sträng hos köparen och samtidigt skapade en idyllisk bild av hur julen borde firas. Resultatet blev den rödklädde tomte som pimplade cola och förde med sej klappar till alla snälla barn.

http://snowrollersden.blogspot.se/2011/11/skyll-pa-jenny-nystrom-coca-cola-eller.html