Karin Boye : och människorna omkring henne -- Pia-Kristina Garde

Pia Kristina Garde beskriver hur hon av en dröm 1976 fick ingivelsen att skriva tre böcker om Karin Boye, varav denna bok är en. Det har alltså gått 35 år och under tiden har hon inte bara samlat på sig material i form av texter och fotografier, hon har också lärt känna många människor som i sin tur kände Karin Boye.



Det märks att författaren kan sitt ämne, och att hon tycker om Karin, både som person och författare. Detta är en "bildbiografi", och varje uppslag består av en bild som kommenteras. Boken går igenom Karins liv från födelsen till hennes begravning. Texten är stundtals lakonisk, enkel, på gränsen till banal. MEN en bild säger mer än tusen ord, och på sätt och vis är man glad att författaren här verkligen låter bilderna tala mer än orden. Karin Boye var ju dessutom karismatisk och fotogenisk, och det är underbart att bara förlora sig i henne på bilderna.

För mig, som inte läst någon biografi om Boye innan, var detta en perfekt introduktion, men jag tror att boken ger väldigt mycket även för dem som läst exempelvis Abenius' Boye-biografi. Boken ger plats åt människan, mindre åt författaren och tänkaren.

Och Rydberg då, hur kommer han in här? Ja, förutom den koppling som Karin hade till Rydbergs texter (se föregående inlägg), så omnämns han även specifikt. Boken avslutas med Karins egna "Självbiografiska anteckningar" som hon skrev mot slutet av sitt liv. Hon nämner där ett religiöst uppvaknande som skedde när hon var kring 15 år: "Jag började intressera mig för indiska ideal och indisk filosofi (Purun Bhagat -- Kim -- Rydbergs uppsats "Om Buddha återvände"), snart ansåg jag mig vara övertygad buddhist. Denna övertygelse varade till nästa kris (18 år)."

Viktor Rydbergs "Om Buddha återvände" -- som för övrigt ingår i boken Varia (Mimer bokförlag) och även finns som e-singel -- skall alltså ha hjälpt till att övertyga Boye att bli buddhist. En närmare läsning visar att uppsatsen egentligen är ett ekumeniskt propagerande för en delvis av kristendomen färgad idealism i Rydbergs tappning, vari Buddha också får plats. Kristendomen ja, det var "nästa kris" för Karin; den inträffade vid 18 års ålder och skall ha varat i ungefär två års tid, i alla fall i det mera "extatiska" stadiet. Senare i livet var hon ju "fritänkare", men något ateist blev hon nog aldrig: hon älskade att sysselsätta sig med sådant som stimulerade hennes "metafysiska fantasi". Det var livsluft för henne, något man också kan se i dikterna. Där har hon mycket gemensamt med Rydberg; kanske mer än hon hade med många av sina samtida.

Men man tycker synd om Karin; hon sökte, det hon sökte så innerligt, hos andra människor, kunde de aldrig ge henne. De svar Rydberg sökte och fann i det filosofiska tänkandet, ville Karin finna i tvåsamheten med en annan människa, eller genom förståelsen av sig själv i psykoanalysen...

Filosofin i Romerska kejsare i marmor

I den mest berömda av uppsatserna i Romerska kejsare i marmor låter Viktor Rydberg två filosofiska skolor tävla om människornas och framförallt kejsar Neros gunst. Epikureismen vinner som bekant den tävlingen. Den andra skolan, stoicismen, representerades av Neros lärare och rådgivare Seneca, tillika en av de viktigaste stoiska filosoferna genom tiderna. För den som vill fördjupa sig i stoicismen under senantiken (läs Romarriket) och därmed också förstå Rydberg och "karaktärerna" i boken på ett djupare plan rekommenderas avsnitt 65-67 på denna sida. I avsnitt 65 redogörs för Seneca, i avsnitt 66 hittar vi Epiktet, som återfinns i Rydbergs uppsats om Marcus Aurelius. Marcus Aurelius själv är ämnet för avsnitt 67, "the philosopher king" och den siste store stoikern. Troligen den som ligger närmast Rydberg. (Kan man där hitta en alternativ och mer harmonisk förklaring till det som Lars Forsell kallade Rydbergs "två själar"?) Letar man vidare på sidan hittar man även avsnitt om epikureismen. Eller varför inte lära sig mer om Herakleitos, kanske den störste av de försokratiska filosoferna, som dyker upp i Rydbergs uppsats om Antinous och kejsar Hadrianus. I alla fall ges här en för mig en ny och mer sofistikerad :) förklaring till uttrycket: "Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger."

Det är intressant att notera att stoikerna var materialister (precis som epikureisterna) -- i allt fall i den innebörden som begreppet hade på den tiden. Det är alltså inte detta som Rydberg gillar hos dem (han var idealist, närmast Platon av de antika filosoferna), utan snarare deras etik och möjligen delar av kunskapsfilosofin.