tisdag 10 maj 2022

'Fädernas gudasaga' och gatunamnen i Göteborg (och andra städer)

Så inflytelserik var denna bok, att många städer runt om i Sverige döpte hela stadsdelar och gator efter de nordiska gudarna. I Göteborg skedde det med stadsdelen Stampen (Odinsgatan, Friggagatan et c.). Även Valand i samma stad lär ha fått sitt namn efter samma källa.

Om detta kan man höra i podden 'Gator och torg i Göteborg', i följande avsnitt:

https://poddtoppen.se/podcast/1541337695/gator-och-torg-i-goteborg/odinsgatan

söndag 27 mars 2022

Vergilius och Rydbergs idealism

Rydberg förespråkade en mycket 'realistisk' variant av idealismen. En idealism som var grundad och begränsad av verkligheten. Kan han ha fått detta av Vergilius (en av hans favoritförfattare). Jag läser i förordet (av Malte Persson) till Ingvar Björkesons översättning av Georgica följande:

Som poet ser Vergilius på detta sätt alltid båda sidorna av den mänskliga tillvaron: idealen och realismen, den inifrån kommande förmågan och viljan, de utifrån kommande villkoren och makterna.

Georgica är en 'lärodikt' om jordbruket, så verket är naturligt förankrat i det reala men samtidigt estetiskt tilltalande och späckat av referenser till mytologin. Själva ämnet, jordens brukande, är också det en kamp mellan något eftersträvat idealt och den krassa verklighetens förutsättningar. Kan det ha varit härifrån Rydberg fick sin syn på idealismen?

söndag 6 februari 2022

Rydbergs bibelkritik - en kritisk granskning

"Bibelns lära om Kristus" (utkommen 1862, BLOK hädanefter) är utan jämförelse den bok av Rydberg som jag tycker minst om. Jag är inte imponerad av den, vare sig till form eller innehåll. Den imponerar med andra ord inte ens på mig som ett retoriskt skickligt skrivet debattinlägg. Här kommer kritiken dock främst handla om innehållet.

Bakgrund och sammanhang

En av de personer som Rydberg hänvisar till som stående närmast hans egen ståndpunkt om Jesus är den schweiziske teologen Daniel Schenkel, och då hans "Charakterbild Jesu", som var en del av Jesu liv-rörelsen (böcker som försökte ta reda på "den verklige Jesus" utifrån som man menade historiska och vetenskapliga metoder). Rydberg hänvisar till detta verk i ett brev till Lars Johan Hierta i augusti 1864. Detta var alltså efter BLOK, och visserligen i en annan genre, men belyser tydligt Rydbergs åsikt om Jesus, som sällan uttalas explicit utan förtäckt i hans egna verk. Schenkel avvisade alla Jesu mirakel förutom de helande, vilka han dock vill förklara med psykologiska orsaker.

Utifrån detta kan vi sluta oss till att Rydberg inte bara förnekade Kristi gudom (treenigheten) utan även alla övernaturliga inslag i hans liv, inklusive uppståndelsen. R. talade på inga sätt negativt om Jesus, tvärtom, men för honom var han bara Guds idealbild av en människa, skapelsens förstfödde, som hade kommit till jorden som ett föredöme för andra människor.

Redan här vill jag nu inflika två mycket tunga invändningar mot denna ståndpunkt. 1) På vilket sätt är att låta sig korsfästas frivilligt, trots att man är oskyldig och helt felfri, ett föredömligt beteende, om man inte samtidigt uppnår något med det? Det är ju först i och med gottgörelsen och försoningen på korset samt uppståndelsen (något som R. och hans gelikar förnekar) som ett sådant beteende kan ses som vettigt. Detta kan det liknas vid en man (Jesus) som kastar sig i en flod för att rädda en annan människa (mänskligheten) men samtidigt drunknar själv. Det är ett föredömligt beteende. Men med R.s syn finns det ingen människa i floden att rädda. Det handlar då istället om en galning som kastar sig i floden utan anledning och till råga på allt drunknar. Ja, se på mig vilket föredöme jag är! 2) Vilken grund har de för att påstå att Jesus var en förebild, då de förnekar evangeliernas tillförlitlig till den grad att inte mycket kvarstår? Miraklen var något Jesus använde för att validera sig själv och sitt uppdrag (t. ex. när Johannes döparen frågade om Jesus var Messias, hänvisade Jesus till miraklen), och var till stor del det som gjorde att folk följde och trodde på honom. Tar man bort dem faller allt ihop till en orimlighet, inklusive kristendomens utbredande efter hans död.

En annan sak som Rydberg hade gemensamt med Schenkel var synen på protestantismen. Den sågs som en levande och aktiv princip, och inte något som hade förverkligats och fastslagits i det förflutna. Detta, för övrigt felaktiga påstående, gör även Rydberg i BLOK, när han hävdar att Luther själv skulle ha velat att hans arbete fortsattes och reviderades av kommande generationer. Alla med den minsta kännedom om Luthers personlighet och skrifter vet att detta är motsatsen till sanningen. Luther kritiserade de katolska dogmerna eftersom han ansåg dessa vara felaktiga, inte därför att de var dogmer i sig. Han stod helt bakom det arbete som gjordes av honom själv och andra för att formalisera den evangeliska tron i ett antal bekännelser och dokument, enligt deras mening baserade på Guds ord och därmed eviga.

Ytterligare en likhet är synen på Guds uppenbarelse. Den är aldrig perfekt och villkorad av det historiska sammanhanget. Man ska se det som att Gud är aktiv i historien och uppenbarar sig i mänsklighetens utveckling mot ett idealtillstånd snarare än i Skriften. En klassisk liberalteologisk ståndpunkt.

Till sist delade de uppfattningen om församlingarnas oberoende från centralkyrkan och lekmännens rättigheter på det religiösa området. Denna uppfattning, som även jag delar, är den enda av de här uppräknade som även många mer traditionella kristna traditioner har, emellertid inte den svenska lutherska statskyrkan, i synnerhet inte på R.s tid.

En kort historik om Jesu liv-rörelsen

Den uppstod ur "upplysningstraditionen" och var framförallt livaktig i den tysktalande delen av världen, men dess inflytelse sträckte sig till hela världen och består än idag.

Till att börja med, varför är den historiska bilden av Jesus så central i kristendomen? Vad spelar det exempelvis för roll vem Buddha var så länge hans läror överlever? Egentligen inte mycket. Men kristendomen bygger både på Jesu läror och liv, och de är tätt sammanflätade. Man kan inte frikoppla det ena från det andra, för då faller kristendomen ihop.

De tidigaste "Jesus-biografierna" vidhöll evangelierna som i stort sett historiskt riktiga skildringar men försökte bortförklara det övernaturliga med hjälp av naturliga orsaker. Så exempelvis Karl Bahrdt (1792), som menade att Jesus tillhörde en sekt som försökte förandliga det messianska konceptet för judarna, och därför iscensatte en konspiration där Jesus visserligen korsfästes men aldrig dog på korset utan genom en noggrant utarbetad plan inklusive mutor till de romerska vakterna "återuppstod" på naturlig väg.

Nästa stora steg i denna rörelse togs av D. F. Strauss år 1835. Han ansåg istället att alla övernaturliga inslag i evangelierna (märk väl att detta skede sammanfaller med den i betydelse växande högre textkritiken vilken utvecklades samtidigt i Tyskland) var myter, legender och redaktionella tillägg. Det som återstod av Jesus var en stor moralisk lärare. Det är den här skolan som både R. och Schenkel kan anses ha tillhört.

Den positiva synen att Jesu "verkliga liv och lära" ändå gick att upptäcka kvarstod länge. Men runt sekelskiftet, alltså efter R.s död, ersattes denna syn av en fullkomlig pessimism och man ansåg sig inte längre kunna veta någonting om den verklige Jesus. -- Utvecklingen har fortsatt men pendeln har svängt tillbaka ganska långt, så att även skeptiska forskare av idag tillskriver evangelierna stora delar historisk sanning.

Rydbergs kyrkokritik - två delar

Rydbergs kritik av den svenska lutherska kyrkan bestod av två delar, dels en organisatorisk, dels en teologisk. Dessa två upplever jag hos R. vara tätt sammanknutna, trots att de inte behöver vara det. Det är fullt möjligt att kritisera statskyrkan monopol och förespråka religionsfrihet samtidigt som man erkänner dess rätt till en egen uppfattning på det teologiska området. R.s personliga agg mot prästväldet och kritik mot statskyrkans monopol särskiljs tyvärr inte tydligt från det teologiska hos honom utan klumpas ihop. Det gör att hans kyrkokritik ofta framstår som radikal och rabiat snarare än liberal. Eller R. kanske menade att det bara fanns en tolkning av skriften och att denna med nödvändighet måste pådyvlas statskyrkan? Ja, så framstår det tyvärr ibland.

Uttryck som återkommer i R.s polemik mot kyrkans konservativa är "nykatolicism" och "katoliserande tendens". Också detta är halvt felaktigt. Lutherdomen har alltid varit tämligen "katolsk" jämfört med andra protestantiska inriktningar. Synen på sakramenten, prästämbetet och kyrkans ansvar att förmedla ordet och meddela församlingen syndernas förlåtelse kan jämfört med reformerta och senare protestantiska kyrkor framstå som "katolskt". Den stora skiljelinjen mellan romersk och luthersk kristendom går vid något mycket mer grundläggande, nämligen synen på människans roll i sin egen frälsning. Evangelisk kristendom menar här att människan inte kan tillföra något själv, utan att verket är utfört helt av Gud i personen Jesus. Hans rättfärdighet tillkommer oss, han tar vårt straff och synd på sig, nåden är en gåva. Den romerska kyrkan menar däremot att människan är tvungen att med hjälp av egna gärningar och genom kyrkan förtjäna nåden som Gud har erbjudit genom Jesus. Eller egentligen: Guds nåd genom Jesus fyller på människan och kyrkan, och dessa kan med hjälp av denna nåd i samarbete nu utföra goda gärningar och förlåta synder, som i sin tur ger den troende frälsning. De konservativa prästerna kring Swensk kyrkotidning och Lundahögkyrkligheten som var måltavla för R.s attacker försvarade troligen bara en klassisk lutherdom mot tidens liberalteologiska krafter samt ville avgränsa sig mot andra samfund med hjälp av en skärpt konfessionalism. När det gäller det teologiska.

Ett konservativt "organisatoriskt" drag hos dem var dock införandet av läran om samfundssamvetet. Här bröts en individualistisk människosyn med dess betoning av det personliga samvetet mot en åskådning enligt vilken den enskilde personen var en del av oupplösliga samfund, i förhållande till vilka individen ägde inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Inom dessa samfund, ansåg de, fann människan verklig frihet. Men detta är en syn som i förlängningen även kan få teologiska konsekvenser i en katoliserande riktning, där samfundet, alltså församlingen, som helhet anser sig ta över ansvaret för individens frälsning. Kyrkan blir som en farkost som man passivt åker med i, inte ett organ för att förmedla Guds ord och nåd. Här tycker jag R.s kritik är högst berättigad när han kallar det för "nykatolicism". Modellen är dessutom mycket olämplig för en organisation med statligt medlemstvång, vilket statskyrkan var vid den här tiden. Redan i Tomtebissen 1857 jämförde han den med en inkvisitorisk anda som inte längre förfogade över tortyrkammare men väl "länsman, böter och landsflykt". -- Men jag vill här åter betona hur viktigt det är att skilja mellan de organisatoriska frågorna och lärofrågorna. Att Svenska kyrkan vid denna tid inte förespråkade religionsfrihet och på detta sätt ville stärka sin makt över samvetena innebär inte automatiskt att dess teologi var felaktig.

Trots att BLOK var en skrift som främst upplevdes riktad mot Lundateologerna bemöttes boken aldrig direkt i Swensk kyrkotidning, men man skrev ändå artiklar i ämnet som indirekt svarar på de anklagelser som R. tar upp.

I en artikel av signaturen W, ”Ett kapitel ur läran om Jesu Christi Gudom”, görs en genomgång av kapitel 5–8, 10–11 samt 17 i Johannesevangeliet. Syftet är att styrka att Kristus är Gud. D. v. s. ett svar på BLOK, som driver tesen att Jesus bara var en människa. Men som Swensk kyrkotidning mycket riktigt påpekar måste man i så fall stryka hela Johannesevangeliet (och många andra ställen för den delen).

I följande kompendium görs en mycket utförlig nutida sammanfattning med vershänvisningar av Jesu gudom i Johannesevangeliet:

http://www.bibelstudium.org/wp-content/uploads/2015/03/JOHANNESEVANGELIET-KOMPENDIUM.pdf

"Johannes evangelium är skrivet för att visa att Jesus är Messias Guds son (20:30-31) och detta är Johannesevangeliets huvudtema."

Man kan som R. anse och inte vilja att Jesus är Guds Son (gudomlig), men man kan inte göra det under kristen flagg eller med stöd av Skriften. Detta påpekar också Swensk kyrkotidning. Redaktionen formulerar frågan om det går att vara kristen utan att erkänna Kristus som Gud. Svaret som ges är att det förefaller mera rimligt att avvisa Bibeln som en samling förnuftsvidriga berättelser än att hävda uppfattningen att Kristus enligt evangelisterna inte var Gud. En artikel avslutas med en retorisk knorr: ”Herr Ljungberg och det ’tänkarsnille’ som han hyllar”, må färdas över ”världshavet. [---] Men vad man av honom kan […] fordra är att han hissar egen flagga på sitt fartyg. När han därpå låter Bibelns […] svaja, så seglar han under en falsk.”

Ja, exakt så kan man även uppfatta BLOK, som att segla under falsk flagg: att lömskt förleda läsare, som inte begriper bättre, till tron att Jesu gudom inte har stöd i Bibeln, och antyda att detta är "riktig, ursprunglig kristendom".

Många icke-kristna har blivit förledda av Rydberg och tror att han verkligen var kristen (och därmed att de kanske själva är det), eftersom han ger uttryck för en kristen moral och aldrig skriver något negativt om Jesus eller hans gärningar. Så ock Oscar Levertin, som i Diktare och drömmare skrev:

Bibelns lära om Kristus. [...] Det är ett verk af en protestant, som väl ställer sig utanför kyrkan, men knappast utom den kristna församlingen. Han sluter sig till de många germanska lekmän och präster, för hvilka reformationen, sådan den påbegynts af Luther är en ännu alltjämt fortgående och oafslutad rörelse – och inom hvilkens vidsträckta cirkel af på bibelns kärna hvilande tro hardt nog oändlig utveckling är möjlig.

Ja, man kan stå utanför kyrkan som organisation och vara kristen, men man kan inte förneka Bibeln som rättesnöre och de trossatser som lärs ut däri. Man kan inte förneka treenigheten, som lärs ut i Bibeln, att Jesus var Messias, Människosonen, som skulle komma, Guds enfödde son, som dog på korset för människans synder och återuppstod. Då kan man varken kalla sig kristen eller reformator. Falsk flagg! Och den "oändliga utveckling" av läran som Levertin talar om ser vi tyvärr idag, i alla de progressiva kristna församlingar (inkl. Svenska kyrkan), som enbart verkar finnas till för att driva de senaste politiskt korrekta frågorna, och där kyrkans egentlige ledare Jesus bara tycks få vara med för att låna organisationen sitt trovärdighetskapital.

Den mest utförliga kritiken av BLOK kom dock inte från det konservativa Lund utan från det mer lågkyrkliga Uppsala och den teologiska fakulteten där. A. F. Beckmans i Theologisk Tidskrift införda granskning "Nya Testamentets lära om Christi Gudom" anses vara den skarpaste. En sammanfattning av innehållet gjord av Johan Sundeen klistras in här:

Till de uppgifter Beckman påtar sig i Theologisk Tidskrift hör att ”ur Skriftens ord ådagalägga att denna sonens gudomsform, denna jämlikhet med Gud i verk, egenskaper och väsende ända till enhet med Fadern verkligen framställes i Skriften”. Som förväntat underkänns Rydbergs exegetiska övningar. Med noggrannhet och utförlighet framlägger Beckman förbisedda och felaktigt förstådda skriftställen. Mera erkännsamt uttrycker sig Beckman om den andra delen i Bibelns lära om Kristus, den i vilken Rydberg undersöker Messiasföreställningar hos judarna. Tillvägagångssättet sägs vara utfört med stor omsorg. Emellertid klandras Rydberg för att utan vederbörlig urskiljning ha försökt läsa in rabbinska idéer hos Nya Testamentets författare. Beckman är givetvis klar över att Kristus för Rydberg inte är en människa bland andra, inte ens en profet bland andra, utan en person med en unik ställning i Guds skapelse. Beckman framhåller att Rydberg till Kristus knyter egenskaper som ”överskrida det mänskliga måttet”. Skulle en sådan teckning, frågar Beckman retoriskt, vinna gillande inför en strängare ”förnuftsdomstol” än Rydbergs? Det kan i sammanhanget vara av intresse att citera några rader ur Sven Stolpes litteraturhistoria: ”Fortfarande anser nog de flesta att Rydberg definitivt krossat kyrkans anspråk och hävdat en förnuftigare syn. I själva verket är Rydbergs konstruktion av idealmänniskan […] långt mer fantastisk och orimlig än de tidiga kyrkomötenas försök att lösa problemet genom att formulera dogmen om gudamänniskan.”

Rydbergs tes, att de Messias-föreställningar som fanns hos judarna vid Kristi tid inte stämmer med den kristna kyrkans, och att detta utgör ett bevis på att bilden av Jesus är ett påhitt och en förfalskning, är i själva verket motsatsen till sanningen. Just det faktum att ingen av Jesu lärjungar förväntade sig en Messias som skulle bli förnedrad och korsfäst, och omedelbart återuppstå, är ett bevis för trovärdigheten i deras berättelser. För det var inget som man skulle ha hittat på om man ville få folk att följa Jesus, eftersom det t. ex. ansågs nesligt och en förbannelse att bli korsfäst (enligt 5 Mos. 21:22-23, en passage som också åberopas av Paulus i NT som en del av den nya läran, som krävde mycket förklaringar och utläggningar för både greker och judar). Likaså utgör det ett bevis för återuppståndelsen. Hur förklarar man annars lärjungarnas plötsliga omvändelse och frimodighet, efter att de hade övergivit honom i hans dödsögonblick? En messias som inte uppfyller det som förväntas, och till råga på allt blir förnedrad och avrättad, varför skulle de ha vigt och offrat sina liv för en sådan sak, om inte något storartat och omvälvande hade hänt? Den sista punkten ovan, som Sven Stolpe påtalar, är också viktig att understryka. Här kommer alltså "förnuftets riddare" Rydberg, och presenterar en betydligt mer spekulativ och tillika övernaturlig idé som ersättning för en annan idé som är betydligt bättre underbyggd av både textmässiga och historiska bevis. Vi kan därav sluta oss till att R.s kritik var ideologiskt motiverad.

Det bör också tilläggas, att den bild, som R. målar upp om judarnas förväntningar om den tillkommande Messias, ingalunda är allmänt vedertagen bland forskare. Att många judar tolkade Gamla Testamentets böcker på ett sätt som ligger nära mycket av det som Jesus uppfyllde är ingen kontroversiell ståndpunkt.

En annan motskrift till BLOK skrevs av John Personne (Viktor Rydbergs "Bibelns lära om Kristus"). Han var inflytelserik textkritiker och inblandad i 1917 års översättning av Bibeln. En citat av honom kan belysa på vilket sätt BLOK påverkade många av dem som läste den:

När jag 1868 hade kommit till Upsala […] dröjde det ej länge, innan jag genomgick en våldsam andlig kris. [---] För mig var kyrkans lära om Kristi gudom […] ett livsvillkor för min personliga hjärteställning till Gud. På ett sätt som gjorde ett djupt intryck på mig, sökte nu Viktor Rydberg i sin talangfullt skrivna bok bevisa, att denna lära ej var biblisk. Ju mer jag läste, om och om igen, ju mer hopplös och förtvivlad kände jag mig. [---] Och jag led oerhört av att vara så utan fäste.

Det var vid denna tid fortfarande vanligt att se Bibelns text som ofelbar ner till minsta bokstav, och många som fick veta att det fanns många olika manuskript och varianter försvagades i sin tro (trots att dessa varianter inte påverkar några läror). För Personne blev lösningen att själv ge sig in i fältet och arbeta med texten. Han förblev kristen.

En annan blivande präst i Uppsala, J. A. Eklund, läste och skrev om Rydbergs kristendomssyn. Han tog dock mer fasta på det som förenade R. med ortodoxin än det som skilde. Vid den här tiden skedde en snabb och våldsam förskjutning av debatten från teologi och synen på Kristus till teism kontra ateism. Den senare åskådningen, ateismen, leder till en biologistisk, mekanistisk världsåskådning, där stora existentiella frågor såsom människovärde, den fria viljan, moral o. s. v. plötsligt ställs på ända. Det är här vi delvis har förklaringen till R.s skifte från "radikal" till "konservativ". Han ville aldrig avskaffa tron eller kristendomen, bara omdana den, men många av hans vapendragare och efterföljare ville avskaffa den och såg den rörelse som R. var en del av endast som en första fas. Eller som Eklund försäkrade sina läsare, hade R. aldrig eftersträvat den typen av avfall utan tvärtom hyste han den djupaste respekt för Människosonen. Då Eklund fattade pennan hade Rydberg sedan länge ställt sin egen Kristussyn i ett annat perspektiv än 1850- och 1860-talens. Han hade i den fjärde upplagan (1880) av Bibelns lära om Kristus beskrivit sin egen position så, att den stod närmare ortodoxins dogmer än uppfattningar som i Guds lamm blott såg en i empirisk mening fattad människa. Redan tidigare hade han ångrat den hårda tonen. I ett brev till Fredrik Braune den 9 juni 1876 skrev han hur han "bittert ångrat den häftighet och det övermod, hvarmed jag i yngre år förde polemiken". Och här åsyftades specifikt den teologiska debatten.

R.s efterföljare på stolen i Svenska Akademien, Waldemar Rudin, kyrkoherde, teologie doktor och professor i exegetik vid Uppsala, hade vid sitt inträdestal (1896) en hel del gott att säga om R.s religiösa skrifter, men det innehöll negativa omdömen om hans avsaknad av vetenskaplig stringens och oförmåga att se ortodoxins förtjänster. För den som söker frälsning har Rydberg, till följd av sitt avvisande av tvånatursläran (läran att Jesus är en person med två naturer, en gudomlig och en mänsklig, och därmed kan fullgöra försoningsverket på korset samt vara bryggan mellan människor och Gud), föga hjälp att ge. Lika bestämt menar han att företrädaren i Svenska Akademien aldrig velat kritisera kristendomen som sådan. Rydbergs exegetiska försök måste emellertid betecknas som vidlyftiga och föga tillfredsställande. Rudin säger sig ha hoppats att den äldre Rydberg skulle ompröva sitt ställningstagande från 1862 om Jesu natur, men att han genom den senaste utgåvans [av BLOK] innehåll nödgats konstatera att så icke blev fallet. Inte heller Rudin försummar att omnämna att Rydberg var ”outtröttlig i att uttala sin djupa och mäktiga protest mot den ateistiska och materialistiska åskådningen”.

Såsom Johan Sundeen sammanfattar det: "På idéernas slagfält stod på 1890-talet inte som på 1860-talet ortodoxi mot liberalism, utan – med J. A. Eklunds begreppsliga signum – andeliv mot en fiende som gick under beteckningar som naturalism, materialism och ateism."

--------

Nu ska vi titta lite mer konkret på Rydbergs ståndpunkter, både angående det organisatoriska och teologiska. Som jag nämnt innan, håller jag med R. i nästan alla organisatoriska frågor, men inte i de teologiska. En organisatorisk fråga som R. tidigt opponerade sig emot var husagan, d. v. s. husbönders rätt att kroppsligen bestraffa sina tjänstehjon. Det har kanske inget direkt med kyrkan att göra, men några riksdagsmän i prästeståndet hade opponerat sig mot dess avskaffande, något som R. tog upp i Tomtebissen (nr 20, 1857):

Husagans avskaffande hade varit en seger åt kristendomen, således helt naturligt ett nederlag åt prästerskapet. […] Den tid torde ej vara avlägsen, då de [prästerna] bliva dömda till samma öde, som deras själsfränder, Druiderna, Fizipuzlis blodbestänkte tjänare och de kristna inkvisatorerna: att försvinna från jorden och endast efterlämna ett avskytt minne. Beklagansvärde i hög grad äro de fromma och ädle män, som verkligen finnas inom denna jesuithop och icke kunna undgå att till någon del drabbas av samma förakt, som ståndet ådragit sig.

Så här hårt och klumpigt kunde alltså den unge Rydberg uttrycka sig, så långt ifrån den elegante och ödmjuke sanningssökare vi finner i senare verk som Romerska kejsare i marmor och Vapensmeden. Visst var husagan fruktansvärd, i de fall där den missbrukades. Man ska dock komma ihåg att i jordbrukssamhället var det ofta långa avstånd till närmaste rättskipande instans, och upprätthållandet av ordningen i mindre frågor låg långt längre ned i strukturen än idag. Det fanns troligen också rätt att vända sig till högre instans (kanske i första hand sockenprästen) för det tjänstehjon som blivit orättrådigt behandlad. Så även om husagan känns fruktansvärd för oss idag, överdriver nog R. rejält i sin indignation. Notera också hur R. ställer prästerskapet i motsatsförhållande till kristendomen! Att det fanns präster som opponerade sig mot avskaffandet hade nog mer att göra med deras syn på samhällets organisation, där kyrkan hade erhållit stor makt även inom det världsliga, än med kristendomen.

För den som vill läsa mer om sockenprästens roll och ansvar i bondesamhället:

https://slakthistoria.se/livet-forr/sockenprasten-var-bygdens-nav

(Häri finner man för övrigt förklaringen till att så många präster i Svenska Kyrkan var mindre gudfruktiga än önskvärt. Tjänsten som präst blev istället en trygg och statusfylld utkomst, och kronan såg kanske hellre dugliga och praktiska män på denna post än män av Gud.)

Under 1800-talet fanns en rörelse i Sverige under namn av "nyreformationen" som enligt många hade fått sitt verkliga startskott av Nils Ignells Granskning af den evangelisk-lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken (1843). Reformationen uppfattades här som ofärdig och att missbruken inom kyrkan visserligen till stor del hade avskaffats, men att läran i övrigt bibehållits oförändrad. Detta är fullständigt felaktigt. Reformationen skedde i första hand av läran. Det var läran som Luther reformerade, medan kyrkans bruk fick vara kvar i den mån de inte stred mot läran. Det är därför den lutherska kyrkan, vilket vi tidigare berörde, än idag är den evangeliska kyrka som mest liknar den katolska till det yttre. Men vi noterar avsikten hos Ignell: att slå sönder ortodoxin och då troligen främst läran om treenigheten. Det var alltså denna trend som Rydberg hängde på som ung skriftställare och liberal.

BLOK driver i en något annan form "nyreformationens" huvudfrågor: (1) Det nya testamentets texter är starkt färgade av myter och (2) Jesus var enbart människa.

Här är det kanske läge att påpeka det sammanhang Rydberg skrev i. För det första, hur radikala var hans idéer egentligen i Sverige? Boströmianismen, ett filosofiska system uppkallat efter sin upphovsman Christopher Jacob Boström, dominerade svensk universitetsfilosofi under hela senare delen av 1800-talet, alltså vid den tid R. skrev BLOK. Det var en idealistisk filosofi om Gud och dennes idéer som den yttersta verkligheten. Boström förnekade dock Kristi gudom och dementerade helvetesläran (liksom Rydberg, som också var idealist) 1864, bara två år före sin död. Man bör av detta kunna dra följande slutsatser. Förnekandet av Jesu gudom och andra icke-kristna ståndpunkter var utbrett hos den intellektuella eliten i Sverige, men inte hos den stora massan eller i debatten, och torgfördes inte av feghet eller opportunistiska skäl. Det var först i och med den ljungbergska striden och BLOK som detta blev mer vanligt och accepterat. Till och med Boström själv, med all sin tyngd och anseende, väntade tills efter BLOK och att R. hade blivit friad från åtal för boken med att offentliggöra och tydliggöra sina ståndpunkter. Det är alltså i det sammanhanget som R. uppträder med BLOK, som en ung riddare, orädd att gå i fronten för den strid som andra inte vågat, på grund av sina högavlönade uppdrag som betalas av den svenska staten. R. däremot, är än så länge bara en ung, lovande journalist och författare i den unga och lovande staden Göteborg, och har i stort sett inget att förlora. Men det var inga nya, radikala idéer som han framförde, i alla fall inte i de kretsarna han rörde sig (och inte heller i ett längre historiskt sammanhang).

Startskottet för R.s inträde i debatten var alltså den ljungbergska striden. Lektor Nils Wilhelm Ljungberg var boströmian, och höll i maj 1861 en föreläsning vid Göteborgs Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle. Handelstidningen (där R. jobbade) publicerade en resumé av föredraget, som enligt Ljungberg dock var alltför "politiskt korrekt" och fördunklade de centrala filosofiska begreppen. Han skrev därför två repliker i Göteborgs-Posten och förtydligade där sin tes. I den sista, ”Genmäle till Handelstidningen” formulerar han flera påståenden som kom att väcka stor uppståndelse: att Jesus enligt Bibeln inte är Gud, att treenighetsläran i hög grad därför är obiblisk och att den ”förnuftsvidriga dogm-byggnad, som så länge lutat till fall, ohjälpligen [skulle] störta öfver ända”. Handelstidningen, som nu tvingades ta tydligare ställning, lovordade i det följande Ljungberg för dennes yttranden (som de ju faktiskt höll med om).

Enligt senare forskning har det framkommit att Ljungberg troligen var homosexuell (liksom vännen Pontus Wikner), och det fanns således personliga skäl för honom att kritisera kyrkans lära, eller "dogmer", som de kritiska brukar kalla den.

Striden pågick under resten av året, och Göteborgs domkapitel med Peter Wieselgren i spetsen ville ha Ljungberg avsatt. R. ansåg i och med detta indignerat att Ljungberg blev orättvist behandlad. Om författandet av BLOK skrev han 1887 till S. A. Hedlund:

Själf vet du bäst, huru jag kom att uppträda på det dogmatiska slagfältet. Jag såg en ädel man, framlidne lektor Ljungberg, stå där utan någon vän vid sin sida, angripen av fanatiker, som ville moraliskt och medborgerligt tillintetgöra honom. Öfvertygad som jag var och är, att det var han, icke hans angripare som stod på biblisk grund, skref jag Bibelns lära om Kristus.

Återigen måste man konstatera hur obalanserad R. är i sin retorik kring denna fråga. "Angripen av fanatiker"?! En organisation som vill försvara sina kärnvärden, vilket de har rätt till. Värden som de själva tror på, liksom R. och Ljungberg trodde på sina. Och R.s position hade alltså så sent som 1887 inte ändrats i själva sakfrågan; däremot hade han som vi sett ångrat sin hårda retorik. Detta, kan man konstatera av brevet ovan, var emellertid bara i offentlighetens ljus. Privat uttryckte han sig lika hårt som förut.

I februari 1862 tar så R. ledigt från Handelstidningen för att skriva något till Ljungbergs försvar. Detta lilla projekt växte ut och blev till "Bibelns lära om Kristus".

Bokens teser

I dess inledande kapitel, ”Undersökningens grundvillkor”, presenterar R. uppsatsens syfte, ambition och vetenskapliga förutsättningar: genom att fri från dogmer undersöka kristendomens enda auktoritet, Bibeln, ämnar han ”utröna huruvida kyrkans lära om Kristus öfverensstämmer med nya testamentets”.

Han påstår sig alltså utgå från Nya Testamentet i sin undersökning, till skillnad från den högre textkritiken och Jesu liv-rörelsen, vilka ville bortförklara Bibelns auktoritet, eller i vart fall allt övernaturligt i den. Det är detta som gör BLOK till en unik bok, för han väljer frivilligt att spela på motståndarens planhalva. Redan här framstår dock R. som en ohederlig debattör, och BLOK som en tendensskrift, för som vi såg i början av denna artikel, så tror inte R. på Nya Testamentets auktoritet (såvida det inte stöder hans personliga åsikter). Han fastslår emellertid för undersökningens syfte, att Bibeln i dogmatiska frågor utgör den definitiva auktoriteten.

Hur, frågar sig sedan Rydberg, genomför man en granskning fri från dogmatisk inskränkthet? Han menar att kyrkliga samfund har skapat en egen exegetik med "egna bibeltexter, besmittade med förfalskningar och fel, som icke rättas, ifall de lända hennes dogmatik till godo, […]; grekiska ordböcker, som till ord och meningar i nya testamentets grundtext lemna just de öfversättningar och förklaringar, hvilka kyrkan gillar, om än den opartiskt stående språkvetenskapen erkänner dem för oriktiga; samt slutligen sina särskilda bibelverk, i hvilka versernas sammanhang som oftast afbrytes af anmärkningar, egnade att i brodden qväfva hvarje af bibelordet möjligen ingifvet tvifvel om riktigheten af en inplantad mening."

R. skapar här en "strawman" (halmgubbe) av sina motståndare. Detta ohederliga debattknep, som går ut på att måla upp en bild av motståndaren som inte stämmer, för att sedan nedgöra den med sina egna argument, är något av det äldsta som finns, och imponerade visserligen inte på seriösa bedömare, men säkert på den stora massan. Och allt som han anklagar sina motståndare för gör i så fall hans egen sida på samma sätt. Inget är orimligt. De använder den Bibelversion som de anser vara den mest sanningsenliga; de använder grekiska ordböcker, och slutligen använder de olika väl utarbetade Bibelkommentarer som förklarar och viker ut texterna. -- Dessutom stämmer det inte att kyrkan medvetet förfalskade bibeltexter (under denna tid pågick redan arbetet med 1917 års Bibelöversättning, i vilket man tog till sig de senaste rönen inom textforskningen). Påståendet om de grekiska ordböckerna är rent av falskt, för det är än idag ingen större skillnad i översättningarnas betydelse på svenska jämfört med då. Att ett ord kan ha många olika bibetydelser som måste tolkas utifrån sammanhanget är inget unikt för Nya Testamentets översättningsarbete och utgör inget bevis för partiskhet från den ena eller andra sidan. Bibelkommentarer, som ju ingalunda ses som auktoritativa av kyrkan, är just motsvarigheten till det R. själv gör i BLOK.

R. däremot, ja han är förstås "neutral", en granskning helt oberoende från "dogmatikens så väl som den moderna världsåskådningens" förutsättningar. Det låter ju bra, men ingen granskning är oberoende från förutsättningar, och detta vet R. naturligtvis; det handlar bara om ett retoriskt trick. I synnerhet när det förekommer i en skrift så tendentiös och vinklad som BLOK, uppenbarligen en stridsskrift, skriven med en redan från början given slutsats för ögonen, inte en oberoende undersökning. Visst är det gott att R. inte vill utgå från den moderna rationalismens förnekande av allt övernaturligt, men det innebär inte att granskningen för det är neutral.

R. inleder nu själva "granskningen" med att undersöka den samtid i vilken de nytestamentliga skrifterna författades. Man måste ”känna det land, det folk, den tid, hvarifrån dessa skrifter leda sitt upphof, den föreställningskrets, i hvilken de lefde, för hvilka Jesus förkunnade att han var Messias.” Motiveringen är enkel: hur ny hans lära än må ha varit för det judiska folket, måste Jesu budskap i någon mån ha fogats samman med redan etablerade gudsföreställningar. Men detta som R. framför är inget nytt. För de nytestamentliga författarna skrev självklart utifrån sina gudsföreställningar och utgångspunkten att Jesus var den utlovade Messias som lagen och profeterna (Gamla Testamentet) talade om, något som Jesus själv hade förkunnat för dem. Så R. måste ha någon annan baktanke med denna "undersökning", nämligen att de nytestamentliga skrifterna till största delen är sent författade förfalskningar eller förvrängningar. Men genom att undersöka andra skrifter (t. ex. Henoks bok) kan man, tycker han, bilda sig en mer oförfalskad bild av Jesus. Tyvärr ställde sig här R. på fel sida av historien. Idag anses alla skrifter i NT vara författade före år 100 e. Kr. och de allra flesta före 80-talet e. Kr. De tidigaste är från 40-talet. (Jesu korsfästelse skedde 30 alt. 33 e. Kr.)

R. fortsätter med påståendet att reformation inte är avslutad: ”Stor och olycksdiger var ock förvillelsen, som af den nyss nämnda blef en följd", när hans [Luthers] katekeser blev auktoriteter. Hos de kyrkomän som tog vid efter Luther ”gjorde sig åter den gamla trälandan gällande” när de på avvägar sökte en ny påve att underkasta sig. Så kom den – den apostoliska trosbekännelsen, och ”dermed var protestantismens utgångspunkt och hufvud-grundsats förnekad af protestanterna sjelfva”. Trosbekännelsen som R. menar att kyrkan ska förkasta är den äldsta av de tre så kallade ekumeniska huvudsymbola. Den har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom, 200-talets början. Varför ska man då förkasta denna enligt R.? Anledningen är enkel, den proklamerar treenigheten:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre...

Så mycket för neutraliteten alltså. Här återkommer den urgamla teorin att treenigheten är en sentida uppfinning som inte finns i Bibeln. Det är denna teori som R. tydligen menar att Luther inte stod bakom och skulle ha förkastat om hans undersökningar bara fått fortsätta!! Men Luthers evangelielära (som bygger på Bibeln) faller som ett korthus om treenigheten inte är sann. Föreställningen att hela reformationens teologi var beroende av Luther är också en grov överdrift. Den lutherska kyrkans bekännelseskrifter består ingalunda av Luthers skrifter (några av dem ingår men är i minoritet), även om han ses som en mycket stor auktoritet och har haft avsevärt inflytande. Lutheranism var från början motståndarnas öknamn på den evangeliska kyrkan, men när nya inriktningar kom, t. ex. kalvinismen, fastnade det och blev ett praktiskt sätt att särskilja sig från dessa. Tyvärr tror folk än idag att detta innebär att den består av enbart Luthers läror, eller att ingenting som Luther har skrivit förkastas av den, vilket inte är sant.

R. vill ersätta reformationens "papperspåve", den viktiga principen "sola scriptura", med en ny princip, nämligen friheten, "att i det religiösa tro på friheten är att tro på Gud". Jag misstänker att det är i dubbel mening R. använder ordet frihet här, dels i betydelsen "fri forskning", dels i betydelsen "fri från lärosatser och Skriften", med andra ord klassisk liberalteologi: en inkluderande "kristendom" utan trossatser eller en Jesus som är Guds son och den enda vägen till frälsning. Tänk ungefär Svenska Kyrkan av idag år 2021.

Mottagandet av BLOK kan förenklat delas upp i tre läger:

1) De som (på goda grunder) bestred de påståenden som förekommer däri. Detta var tyvärr nästan enbart kyrkans män.

2) De som fortfarande var troende, men inte klassiskt kristna, och välkomnade boken med öppna armar och nu offentligen vågade hysa sina åsikter. Hit hörde nog en stor del av Sveriges dåvarande "elit", som ansåg det vara förnuftsvidrigt att Gud skull bestå av tre personer och ändå vara en. Och hur kunde en son vara likvärdig med Fadern? (Den klassiska läran är här att Gud är ett väsen, men tre personer (hypostaser), medan Jesus är en person och två väsen, både ett mänskligt väsen och Guds väsen. Mer om detta här: https://www.ligonier.org/learn/series/mystery-of-the-trinity/one-in-essence-three-in-person)

3) De som med boken som stöd lämnade tron helt och blev ateister. Dessa kämpade som bekant senare Rydberg själv emot.

Som exempel på kända författare som delade hans syn att Jesus inte är Guds Son har vi Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf.

R. menar att judendomen i ett sent skede kom under zoroastriskt inflytande, vilket skulle ha skapat en dualism mellan gott och ont (något han förvisso inte var först med att hävda). Tydligast tycker han sig se detta i Daniels bok. "Verlden, ifrån att vara Jahvehs oomtvistade besittning, blef till en tummelplats för striden mellan honom, den goda principen, och en ond princip." Han anser alltså att principen om det onda inte förekom hos israeliterna under gammaltestamentlig tid. För att rättfärdiga en sådan extrem ståndpunkt måste han förneka syndafallet (1 Mosebok) och hela Jobs bok (den äldsta boken i Bibeln enligt de flesta forskare), plus många andra ställen, samt förskjuta författandet av delar utav Daniels bok till cirka 164 f. Kr. (något som görs av sekulära forskare än idag) för att bortförklara de av Daniels profetior som uppfylls med stor exakthet (man får ju som bekant inte tro på något övernaturligt). Annars hade ju dessa profetior validerat bokens äkthet och genuina författarskap.

Detta, att han inte tror på en djävul, nej inte ens en ond princip, är något som Rydberg antyder på andra ställen i sina skrifter. Ondskan förklarar han istället som avsaknad av det goda, i något som påminner om nyplatonikernas lära. Men jag tror faktiskt inte att det är därifrån han har fått det. Nej, jag tror att den stora inflytelsen och förebilden för Rydbergs kristendomssyn var Origenes, den alexandrinske teologen, verksam första halvan av 200-talet e. Kr. Många av de ståndpunkter som Origenes hade delades av Rydberg:

1. Ordet (Logos, Sonen) är underordnat Fadern. (Det stämmer om man talar om Jesus i egenskap av människa.)

2. Själen preexisterar jordelivet (om detta skrev Rydberg en hel uppsats, en idé som för övrigt mormonerna delar).

3. Jesus uppstod inte fysiskt från de döda och han kommer inte en andra gång. Människan får ingen fysisk uppståndelse. (Rydberg antyder på några ställen i sina skrifter, men jag minns inte exakt referens, att han tror på en sorts uppgående i "världssjälen" efter döden, i något som liknar de österländska religionerna.)

4. Helvetet existerar inte; skärselden däremot existerar. (Om R.s ståndpunkt angående detta se Vapensmeden. Huruvida det var R.s egen åsikt eller bara att han sympatiserade med läran vet jag ej.)

5. Alla varelser kommer att försonas med Gud (inklusive Hitler, Nero, Stalin och Pol Pot). (Se Vapensmeden.)

6. Allt som är skapat har en själ (se Vapensmeden).

Hur som helst. Nu skulle enligt R. den judiska idén om en mänsklig befriare av Davids ätt förenas med en ondskans besegrare. Kanske var det ärkeängeln Mikael som kunde inta den rollen (något som Jehovas vittnen hävdar)?

R. påtalar att en "Messias" fram till Jesu tid hellre skall förstås som en människa än Gud. När man i konciliet i Nicaea år 325 fördömer den som hävdar Jesu uteslutande mänsklighet, ”återstod för de ortodoxe utläggarne intet annat än att söka borttolka de ofvan anförda benämningarne, hvarmed de ock troget hafva sysslat allt intill våra dagar.” Ja, det är den gamla konspirationsteorin, som kristendomsmotståndarna alltid åberopar och som upprepades så sent som för några år sedan av Dan Brown i "Da Vinci-koden", att treenigheten blev doktrin år 325. Det är en totalt historielös hållning. Snarare är sanningen att treenigheten var den ortodoxa uppfattningen från början och att de avvikande uppfattningarna uppfanns efterhand av intellektuella som kom ur andra traditioner än den judiska som inte kunde acceptera denna för deras intellekt oacceptabla tanke att en människa är Gud.

Sedan kommer R.s stora "bevis"! Hör och häpna, det är... Henoks bok. Denna samling av tre distinkta delar, bestående av märkliga syner helt utan förankring i historiska händelser, ställer han alltså högre i fråga om trovärdighet än Nya Testamentet. I Henoks bok finns föreställningen om en Messias som är himmelsk, men

Han tvärtom iakttager sorgfälligt att skilja mellan Gud och frälsaren. Messias är utvald af Gud „efter dennes välbehag“, och det namn, hvarmed han oftast i boken kallas, är fördenskull „den utvalde“. Hans andra namn är „menniskosonen“, hvilket för Henochsbokens författare ej betyder annat än hvad det utsäger: att Messias, när han ur preexistensen ingått i sinneverlden, är son af en menniska. Han kallas derför äfven „mannasonen“ och „qvinnosonen”.

Även om man lika gärna kan argumentera för att Henoks bok beskriver den kristna messiasidén (detta görs av kristna författare än idag) så skulle R.s påstående inte vara något argument emot Jesu gudom. Varför dödades Jesus? Just därför att judarna tyckte att han hädade när han beskrev sig själv likvärdig med Fadern. Så Henoks bok bekräftar bara det som beskrivs i Nya Testamentet, nämligen att Jesus förföljdes och dödades därför att han beskrev sig själv på ett annat sätt än förväntat. Det var därför som lärjungarnas budskap var så revolutionerande, när de "omtolkade" eller snarare klargjorde lärorna i Gamla Testamentet. Det var ju detta som Jesus gjorde för dem på vägen till Emmaus efter sin uppståndelse, då han utlade texten om sig själv. Kom ihåg att de tidiga kristna inte hade något NT utan förlitade sig helt på GT. Man kan se det som att Guds uppenbarelse sker gradvis, fram tills Jesus kommer och som en nyckel dyrkar upp alltihop. -- Till yttermera visso spelar det faktiskt ingen roll vad som förväntades. Vad som förväntades har ingen inverkan på vad som de facto egentligen skedde och vad som är sant!

Henoklitteraturen strävar enligt Rydberg ”i högre mån än de synoptiska evangelierna och minst i samma mån som Paulus och Johannes” efter att påvisa Jesu rättfärdighet och fullkomlighet -- som människa. Återigen, även om vi ger R. rätt, so what? Jesus är enligt den kristna tron 100 % människa. Han har en mänsklig, fysisk kropp, han har en mänsklig natur. Och själva poängen med att Jesus lever ett perfekt och syndfritt liv under sin tid på jorden är att han gör det i egenskap av människa (som den "andre Adam") genom sin mänskliga natur. Att han levde syndfritt i egenskap av sin gudomliga natur är liksom givet, eftersom Gud per definition inte kan synda och är fullständigt rättfärdig.

I det femte kapitlet av BLOK börjar R. granska själva Skriften. Som jag tidigare nämnt är det märkligt av R. att åberopa Bibeln som auktoritet då han tillhör ett läger som i princip ifrågasätter dess auktoritet. I vilket fall anför R. här ett antal verser som han anser visa att Jesus inte är det absolut goda (Mark 10:17-18; Luk 18:18-19), det absoluta vetandet (Mark 13:32; Joh 8:28-29, 12:49-50, 14:10, 15:15) eller allsmäktig (Matt. 20:23).

”Det är genom underkastelse, ej genom ursprunglig jemlikhet och väsens enhet, som sonens vilja öfverenstämmer med fadrens” (Matt 26:39, jfr Mark 14:36 samt Luk 22:42; Joh 6:38).

Ja, men allt detta är i fullständig harmoni med Jesus som en del av treenigheten, eftersom det är Jesus som människa, hans mänskliga natur, som är verksam.

Jesu kraft är enligt R. också tillgänglig för alla som tror:

"Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen." (Joh 14:12-13).

Även detta är i harmoni med ortodoxin. Notera min understrykning ovan, att det är genom Jesus som vi får kraften, inte som Jesus, som hade kraften av sig själv. Det är också såsom adopterade bröder och systrar (någonsin undrat varför kristna kallar varandra "bröder" och "systrar"?) till Jesus som vi kan kallas Guds barn, eller "Guds son", på samma sätt som Jesus kallas Guds son. Men inte utan Jesus. Detta är nämligen något som R. också anför som bevis för att Jesus bara var människa.

Och begreppet "människosonen", vilket Jesus mycket riktigt använder, är en hänvisning till Daniels bok (Daniel 7:9-14) enligt vilken han kommer och upprättar sitt fridsrike (tillika till hans roll som människa).

Sedan tar R. upp sju bibelord som motståndarna använder för att visa att Kristus är Gud (Apg 20:28; 1 Tim 3:16; Rom 9:5; Hebr 1:8; Upp 1:11, 22:13; Joh 10:30; 1 Joh 5:20; 20-28, Joh 1-5.)*

[De] stode så isolerade och i en så förvånande motsägelse till nya testamentets hela öfriga innehåll, att man borde betänka sig mer än en gång, innan man missbrukade den ur trons analogi dragna tolkningsregeln ända derhän att på våldsammaste sätt förtyda hundratals andra kristologiska ställen, för att bringa dem till öfverensstämmelse med detta lilla fåtal.

* Det finns naturligtvis fler än dessa.

Men just denna "icke överensstämmelse" är ju ur vilken treenighetsläran har uppstått! Den kristna ortodoxin är en lära med vilken hela Bibeln kan läsas som i ett harmoniskt helt från Genesis till Uppenbarelseboken, med Jesus som huvudperson, samt betraktas som Guds ord, medan R. och hans parti bara kan se den som en samling högst bristfälliga och opålitliga texter, varur man kan välja och vraka efter sin egen smak. Eftersom R. är motståndare till treenigheten väljer han att bortförklara eller ignorera just det som inte stämmer överens med hans uppfattning.

R. jämför även "den kritiskt återställda" grundtexten med den svenska Bibeln ("Karl XII:s Bibel") och hur de skiljer sig åt. Han gör i samband med detta också ett antal omtolkningar av omstridda textställen, naturligtvis på ett sätt som stöder hans teser. Att grundtexten som används idag inte skulle stödja den kristna ortodoxin är emellertid ett fullständigt falskt påstående. Nästan alla konfessionella kyrkor av idag använder översättningar baserade på den nya grundtexten, dock undviker de dåliga och liberala översättningar, som inte översätter grundtextens betydelse på rätt sätt, till exempel Bibel 2000. De undviker alltså omtolkande och tendentiösa översättningar, sådana som R. själv gör i BLOK. -- För övrigt är inte alls skillnaden mellan den "återställda grundtexten" och den som användes förr så väldigt stor när man läser dem bredvid varandra, och det är inte heller ens helt utrett att den nya texten verkligen är den som gäller; många är inte övertygade, och det finns skäl för det, men det kan vi inte ta här.

Det som var mest chockartat för den tidens människor, och väl något av det som R. betonar mest, var ifrågasättandet av Comma Johanneum (1 Joh. 5:7-8; https://www.compellingtruth.org/comma-Johanneum.html). Egentligen påverkar inte detta Bibelns lära om Kristus. Men R. antyder att Jesu gudom kan ifrågasättas endast med utgångspunkt från att detta ställe enligt de flesta textkritiker är ett senare tillägg och inte tillhör ursprungstexten.

R. tar sedan upp en till synes legitim kritik, nämligen att om Jesus var två naturer i en person, då skulle han ljuga (i egenskap av den gudomliga naturen) när han uttalar sig som människa och vice versa. För lekmännen som läste detta framstod det säkert som ett vasst angrepp på kyrkans lära. Problemet är emellertid gammal skåpmat och har debatterats till döds inom kyrkan själv:

Jesus’ two natures are not “mixed together” (Eutychianism), nor are they combined into a new God-man nature (Monophysitism).  They are separate yet act as a unit in the one person of Jesus.  This is called the Hypostatic Union.

De två naturerna är alltså inte blandade. Ändå kan människan Jesus hävda sin gudomlighet:

A doctrine that is related to the Hypostatic Union is the communicatio idiomatum (Latin for “communication of properties”).  This is the teaching that the attributes of both the divine and human natures are ascribed to the one person of Jesus.  This means that the man Jesus could lay claim to the glory He had with the Father before the world was made (John 17:5), claim that He descended from heaven (John 3:13), and also claim omnipresence (Matt. 28:20).

Jesus var både helt Gud och helt människa i en enda odelad person:

He is worshiped (Matt. 2:2, 11; 14:33) He worshiped the Father (John 17)

He was called God (John 20:28; Heb. 1:8) He was called man (Mark 15:39; John 19:5)

He was called Son of God (Mark 1:1) He was called Son of Man (John 9:35-37)

He is prayed to (Acts 7:59) He prayed to the Father (John 17)

He is sinless (1 Pet. 2:22; Heb. 4:15) He was tempted (Matt. 4:1)

He knows all things (John 21:17) He grew in wisdom (Luke 2:52)

He gives eternal life (John 10:28) He died (Rom. 5:8)

All the fullness of deity dwells in Him (Col. 2:9) He has a body of flesh and bones (Luke 24:39)

https://carm.org/doctrine-and-theology/jesus-two-natures-god-and-man/

Så R. drar alltså fram ett gammalt "problem" som redan är löst och framställer det som nytt och olöst inför läsarna.

BLOK avslutas med att driva hem själva poängen. Rydbergs syn på Jesus:

idealmenniskan, i hvars oförmörkade gudsbeläte vi skulle igenkänna oss sjelfva sådane vi voro af Gud tänkte, sådane vi borde vara och måste blifva; i hvars oskuld och syndfrihet vi skulle se vårt slägtes återupprättelse; i hvars sjelfuppoffrande segerrika kamp mot verldens onda vi skulle hemta föredömet och kraften till en lefnad, som modigt offrar sig åt Gud och sanningen och nästan

Detta är inget annat än den subjektiva försoningsläran, första gången framställd av Peter Abelard på 1100-talet, som ett svar på Anselm av Canterburys objektiva försoningslära (den lära som låg till grund för reformationens försoningslära), och återupptagen av 1800-talets teologiska liberaler. Man kan läsa mer om dessa olika läror här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Försoningslära

Vad som dock bör påpekas är att dessa tre läror inte står i motsats till varandra, utan alla tre kan och bör förenas i en kristen tro. Men alla tre är inte likvärdiga, och de är i beroendeställning till varandra. Framförallt är den subjektiva försoningsläran meningslös i avsaknad av någon av de två andra, och kan alltså inte existera fristående från dem såsom R. vill ska vara fallet. För som sagt, om Jesus död på korset var meningslös så upphör den också att vara en förebild.

Människan ”som förlorat medvetandet af sitt ursprung och sin bestämmelse” behövde inse det egna släktets härlighet; människan behövde, menar Rydberg, förebilden av en annan människa. Jesus som ett slags idol med andra ord. Eller varför inte moder Teresa, eller Dalai Lama, eller Elvis? Ja, det är mänskligt att söka förebilder, men det leder mest till idoldyrkan.

R. angriper i detta sammanhang ortodoxins lära att Jesus återuppväckte sig själv från döden med stöd av 1 Kor. 6:14; ”Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss.” Men det är återigen en halmgubbe, för kyrkan och Bibeln lär (och det hade redan debatterats klart) att alla tre delar av treenigheten reste upp Jesus. En bra sammanfattning finns här:

https://www.blueletterbible.org/faq/don_stewart/don_stewart_1350.cfm

Och om R. har rätt så kallar han Jesus för lögnare:

Förstör detta tempel, och jag ska bygga upp det igen på tre dagar (Joh. 2:18,19)

Och så kommer det till slut, varför vi läsare har tvingats genomlida detta oärliga och dåligt argumenterade verk på flera hundra sidor:

och att dessa ännu och för alltid äro lämpliga att utgöra grundvalen för en kyrka, som vore i stånd att omfatta hela menskligheten, sedan det blifvit uppenbart, att Jesu lära är ett uttryck af det allmänna, i menskligheten verkande gudomliga förnuftet sjelft.

Det handlar med andra ord om en politisk dröm, en liberal politisk dröm, om att förena alla religioner. För Kristus hävdade att han var exklusiv, och hans mirakel och framför allt uppståndelse bekräftade denna exklusivitet. Och denna exklusivitet står i vägen för Rydbergs politiska mål. Så enkelt var det.

Källor och litteratur

Jag har vid författandet av denna uppsats använt mig av i huvudsak två källor, Johan Sundeens skrift för receptionen och sammanhanget, och Frida Arvidssons kandidatuppsats för en sammanfattning av innehållet. Bibelns lära om Kristus läste jag för många år sedan och hennes skrift fungerade som stöd så att jag inte behövde läsa om den.

Otroshjälte och religiös kulturpersonlighet, ingår i 'Efter Viktor Rydberg -- Receptionshistoriska studier', Södertörns högskola, Johan Sundeen

Nyreformationens otroshjälte och Jesus, Kandidatuppsats Religionsvetenskap, Linnéuniversitetet, Växjö, Frida Arvidsson

För en bra sammanfattning av Jesu liv-rörelsen och dess olika grenar och utveckling: Reasonable Faith, Kapitel 7, William Lane Craig