Minnen -- Ernst Wigforss, och Viktor Rydberg

Minnen heter Ernst Wigforss självbiografi som utkom i två delar på 1950-talet. Det är den första delen som här kommer att beröras.

Vem var Ernst Wigforss?

Ernst Johannes Wigforss, född 24 januari 1881 i Halmstad, död 2 januari 1977 i Stora Hult i Båstads kommun, var en svensk socialdemokratisk politiker. Han var finansminister 1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949. Han blev även docent i nordiska språk vid Lunds universitet 1913.

Wigforss räknas till den svenska socialdemokratins stora ideologer, och tillhörde från studieåren den intellektuella eliten vid Lunds universitet. Som den förste betydande finansministern för de svenska socialdemokraterna har hans ekonomiska program och teorier färgat politiken; han har deltagit i byggandet av vad som kallas folkhemmet och omdanat den svenska socialdemokratins ideologi.

Kända citat

Wigforss är den som myntade: "Den som är satt i skuld är inte fri." Återanvänt och fäst i det svenska folkets kollektiva minne genom Göran Perssons bruk av det under 1990-talets skuldkris. Ord har makt! Ernst Wigforss var djupt påverkad av Viktor Rydberg, vilket kommer visas längre ned, och jag vill här flika in att det är möjligt att Wigforss inspirerats till ovanstående citat av honom. Jag tänker då på ett avsnitt i Vapensmeden som kallas "Gälden till Lübeck" och ingår som en separat del i det tolfte kapitlet:

Sveriges skuld till Lübeck skulle gäldas, och då medel härtill saknades, måste kung Gösta tillgripa kyrkors och klosters dyrbarheter. Det var ett farligt steg, men nöden väjer icke. Faran var tydlig för envar, som hade tillfälle att bevittna allmogens ord, blickar och åtbörder, när den, samlad kring sina sockenkyrkor, åsåg, huru kalkar och monstranser bortfördes. Samma folk, som villigt gick till sina tunga sysslor och ödmjukt bar hungern och alla i litanian omnämnda naturhemsökelser, knotade och knöt nävarne kring spjut och yxor, när en mänsklig myndighet syntes förgripa sig på dess rätt, och det var hågat att genast nyttja sina »värjor», när därtill kom, att förgripelsen liknade helgerån. Vid dessa tillfällen sågs på än den ene kyrkobacken, än den andre i Smålands, Västergötlands och Östergötlands härader den av folket med undran betraktade och likväl nästan över allt med ett märkvärdigt förtroende bemötte Svante harpolekaren. Även de misstänksamme bland de äldre och inflytelserikare dannemännen ville gå i god för att han var folkvän. Rykten gingo, att han var ättling av en släkt, som fordom betytt mycket i Sverige och hållit sköld över landets bästa och folkets rätt. I Ekesjötrakten menade några, att de igenkände honom: att de sett honom som gosse på hovgården där, och att han då gällde för en Sture. Andre sade annat. Likaledes förmäldes, att Joulf Slatte, Stigmans-Oden, vilken mången också trodde vara folkvän, ehuru av en alldeles egen, okristlig och förskräckande art, hade förklarat fågelfri den man, som vågade kröka ett hår på harpolekarens huvud.

Som oftast samlade sig menigheten på kyrkobacken kring denne och åhörde vad han hade att säga om dagens tilldragelser. Han sökte icke förringa vad som skett och möjligen skulle ske; han tvärtom sade sig förutse, att sedan penningar, kalkar och monstranser tagits, torde ordningen förr eller senare komma till kyrkoklockorna, ty det utfattiga rikets skuld och utgifter för dess ordnande och värnande voro stora. Han sökte ej försvaga intrycket på allmogens känslor av de nödtvungna kyrkoroven; han tvärtom fördjupade med tal och sång detta intryck, men omgestaltade det på samma gång till likhet med vad han själv kände. Sedan han från kyrkobacken följt någon av de förnämligare sockenmännen till dennes hem, vanligen ledsagad av många bygdens män och kvinnor, sjöng han där först psalmer och hymner, som voro dem bekanta och kära, så Engelbrektsvisan eller någon liknande, som uppkallade fosterländska minnen, därefter en sång, som han diktade under stundens ingivelse.

Än om monstransen, varur släkte efter släkte sökt enhet med det gudomliga i folkbefriaren från Nasaret; varur man efter man, kvinna efter kvinna hämtat den hemlighetsfulla kraften till en villig och hopprik färd in i det land, där de hädangångne bida världsförvandlingens dag...

Än om kyrkoklockorna, som samstämmigt inringa gudstjänstens och vilans dagar; vid vilkas ljud de nyfödde bäras till dopet och de avlidne till graven.

Snart skola de kanske tystna, sedan de i århundraden frambragt ur malmen klingande tidslänkar till förening mellan bortsvävande och anländande själar.

Men vad sedan?

Väga dessa offer mer än förlusten för svenska folket av dess heder? Skuld skall gäldas, om ock med mödor intill döden. Skuld är en kämpe, som skall döda din själsadel, om icke du dödar honom. Medvetandet av vanära skulle tynga ditt arbete på åkern och i skogen, svenske man. Det skulle rycka vingarne av de böner du uppsänder för dina tegars gröda och ditt hems trevnad.

Medvetandet av bevarad ära skall fördjupa plogfåran och öka groddkraften i de frön du i henne sår. Det skall giva dina böners vingar spännkraft. Det skall hålla dig rak inför dem, som vilja vara dina herrar, och det skall giva mångfaldigad kraft åt de slag du slår för frihet, lag och rätt. Ur plogfåran och ur bönen och ur ditt i strider för rätten gjutna blod skall komma välsignad äring; ur den välsignade äringen skönare prydnader för dina altaren, renare och starkare klocktoner över Sverige. –

Sådant sjöng Svante vid sin harpa. Och såsom konung Hjarrande med sin mäktade besvärja oväder och böljor, lade sig även för denne harpolekares toner tillsvidare den storm, som hotat med plötsligt utbrott.

Om ni nu läser ovanstående, så visst förefaller det sannolikt att Wigforss fått andemeningen i sitt citat härifrån. Ja, osannolikt är det i vart fall inte.

Wigforss har även sagt: "Har det någonsin i mina ådror flutit några droppar av det blod man kallar revolutionärt, har jag ärvt dem från Viktor Rydberg, inte från Karl Marx." Detta än idag någorlunda kända citat är dock något märkligt, enligt mig. Hur skall det uppfattas? Ernst Wigforss var ju inte revolutionär utan reformist, som ville införa socialismen på demokratisk väg. (Jag vill för övrigt här påpeka att Rydberg absolut INTE var socialist. Han ställde sig inte bakom vare sig dess filosofiska grundvalar eller dess praktiska utformning. Men han hade en medmänsklighet och kritisk läggning mot samhället som tilltalade och inspirerade socialisterna.) Problemet är att Rydberg inte heller han var revolutionär utan även han reformist. Så var kommer det "revolutionära blodet" ifrån? Antingen har W. misstolkat R., eller så menar W. helt enkelt att hans reformism har kommit från R. Det vill säga, han har aldrig velat bli revolutionär eftersom förändring kan nås på fredlig väg, genom en revolution av människors sinnen.

Minnen, del I -- beröringspunkter med Viktor Rydberg

För det första, är boken läsvärd? Både ja och nej. Är man Socialdemokrat, solklart ja. Är man bara intresserade av politik och/eller svensk modern historia, ja, men med viss tvekan. Övriga håller sig undan.

W. var en intellektuell av mycket hög rang. Han var inte bara forskare själv inom språkområdet (främst dialektforskning) utan var intellektuell till sin läggning. Han var mycket kulturellt bildad och intresserad, dessutom kanske framförallt filosofiskt beläst och insatt. Det var sådana politiker som byggde upp och fick inflytande i våra politiska partier förr! (Vår nutida statsminister, Reinfeldt, vars bild av en lyckad kulturell afton innefattar läsandet av Camilla Läckbergs senaste deckare och melodifestivalen med ett glas bag-in-box-vin, står i stark relief. Och vad Stefan Löfvén har för andligt liv törs man knappt tänka på.)

W. var också mycket intelligent, det framgår av boken. Men det rör sig främst om ett snabbrörligt intellekt, som registrerar och förstår men saknar större djup och i grunden förmåga till egna tankesystem. Han var medveten om denna sin brist, något som troligen gjorde att han inte fortsatte på forskarbanan, även om han var mycket stolt över sin avhandling, vars fullbordan han själv upplever som ett överkommande av sin brist. Istället drogs han in i de radikala studentkretsarna i Lund, och fortsatte in i politiken via några år i läraryrket. Där ungefär slutar den första delen av hans memoarer.

Boken är ganska "pratig". Man upplever aldrig att det är välformad litterär skapelse man läser utan en variant av dagboksanteckningar i efterhand. Det är ganska "friskt" i början, men blir snart tjatigt och något opassande, i synnerhet som innehållet till över hälften består av litterära, filosofiska och politiska reflektioner.

W. växte upp i ett harmoniskt, kristet hem. Hans far var målare som drev egen firma och även hade anställda. De verkar ha haft studietradition och de bodde i ett eget hus inne i staden. Det rör sig alltså om vad man skulle kunna kalla "medelklass" på den tiden.

Under läsandet av boken har jag satt små lappar som markering där R. berörs. En genomräkning ger hela 33 stycken. Det rör sig också i många fall om längre resonemang. Ja R. är den person som ges mest utrymme i denna bok förutom W. själv. Redan på andra sidan sätts tonen då W. skriver: "Typen finner man bara hos individen." (inspirerat av R. text "I halvslummer").

Senare skriver han om en hos familjen inackorderad Åbjörnson: "Han går igen i Viktor Rydbergs Realisten Åbrandsson."

När han började läroverket kom han i kontakt med mycket litteratur via biblioteken och kamraters inflytande, och han nämner att han troligen läste de nordiska guda- och hjältesagorna i "Rydbergs omdiktning", dvs Fädernas gudasaga. Men det var tydligen inget som hänförde honom just då: "Ingenting av Viktor Rydberg tycks ha funnits med eller kommit inom min synkrets. Men när han kom, kom han som en uppenbarelse."

Han skriver: "Hans efterskrift till Grottesången är ju ett angrepp på den materialistiska socialismen. Jag borde veta, hur jag reagerade vid läsningen första gången, men jag minns det inte. Vad jag däremot minns, är olusten senare, då jag inte tyckte jag kunde förlika detta angrepp med den anda, som talade ur dikten." (Här kan man se, att W. inte i grunden ställer upp på R. världsbild, kanske inte ens förstår den.)

Han läste vid denna tid (runt 17, 18 års ålder) Rydbergs tidiga "religionskritiska" böcker, Den siste Atenaren, Medeltidens magi och Bibelns lära om Kristus. "Det var tilltalande för mina känslor [sic!] att få argument för att treenighetsläran och Kristi gudom var främmande [ett märkligt ordval] evangelierna. Men det fortsatta studiet av tilläggen till senare upplagor oroade mig. Polemiken mot dem som inte ville se mer än den empiriska mänskan, tycktes tyda på någon tro om hans särställning inom mänskligheten [detta framgår dock tydligt i redan första upplagan av boken], som inte passade mina religiösa behov, och inte syntes höra hemma i Rydbergs tankevärld i övrigt. [...] Jag hade ingenting emot att den som ville, kunde tala om vad Jesus uppenbarade av gudomen, bara man medgav att samma gudomliga, om än i olika grad, uppenbarade sig hos oss alla." Det rör sig alltså om tankegångar hos W. som fanns i det sena 1800-talets Teosofi och vår egen tids New Age (Rydberg stödde för övrigt aldrig Teosofin, något som Tore Lund har visat.) Han vill sjunga i stämma med Tomas Di Leva: "Everyone is Jesus". Något sådant skulle R. aldrig ha ställt upp på. (Detta är väl något som tarvar ett eget inlägg för att beröra hur Rydberg såg på den saken.)

Han har svårt att acceptera R. åsikter i frågan och skriver i en dagboksanteckning 1906: "Allt ända fram till studentexamen tror jag kan sammanfattas av Rydberg. Inte så som jag sett honom återgiven i en del unga teologhjärnor och -hjärtan utan sådan som jag tror han verkligen var. [...] Skall det finnas något enande i allt som kommit efter, så måste det åtminstone ha legat preformerat i den första sådden..."

Han beskriver de texter hos Rydberg som slog an hos honom. Han föredrar "Lukanus marterad" framför "Kantaten", "Caesarernas visdom" framför "Träsnittet i psalmboken". Wigforss tilltalas med andra ord inte främst av Rydbergs idealism eller andlighet, utan av det som han uppfattar i ovan nämnda citat som "revolutionärt". Dikten "Dexippos" lämnar W. "kall". Han skyr "patriotismen". Också det något som R. skulle utveckla i sitt senare författarskap. W. angriper sin egen "sentimentalitet" och anger en ovilja mot densamma som förklaring till varför han inte gillar vissa dikter eller strofer. Men "skönheten" uppskattade han, och han citerar en strof ur "Antinous" och en strof ur "Oro".

Under skolundervisning i filosofi kommer han i beröring med materialismen och Platons idévärld, men ser problem i dem båda. Han skriver: "Jag vet bara att när jag sedan fick läsa Rydbergs "Ting och fenomen", tyckte jag att det var en mycke bättre inledning till studier av den mänskliga tankens möjligheter att fatta tillvaron."

"Jag var bara säker på att jag fann den metafysik som tagit min inbillning fången i Drömliv och Grubblaren [dikter av R.], mera tillfredställande än den materialistiska metafysik, som tycktes vara det enda alternativet."

W. berör naturligtvis en massa annan litteratur som lästes av honom och hans kamrater, ingen här nämnd och ingen glömd, men vad som är anmärkningsvärt är att inte Strindberg finns med. Han skriver själv på ett ställe, lite urskuldande, om detta. Men detta är vittnes börd om att en litteraturintresserad gosse från ett mindre bemedlat hem kunde gå en hel uppväxt utan att komma i kontakt med "den store". Inte ens under universitetstiden verkar Strindberg ha kommit in i hans eller vännernas krets. Var Strindberg bara en angelägenhet för en snäv krets i huvudstaden en kort tid under 1880-talet? Var hela hans upprättande ett resultat av Strindbergsfejden, då han ställde sig på den socialistiska sidan, och hans sena dramers internationella berömmelse?

I ett senare flera sidor långt avsnitt återkommer W. till R. dikter och framförallt Grottesången. Att socialisterna uppskattade och utnyttjade dikten, trots efterordet som kritiserar dem, är välkänt. Den ingick i den tidiga Socialdemokratins förslag på lämplig litteratur. Det fanns väl vid denna tid inga "arbetarförfattare" av rang, och man fick låna det som stod till buds. Senare önskade man avskudda sig detta "liberala" ok. Branting skrev, nämner W., att denna dikt "kunde ha blivit den på långliga tider förnämsta på svenskt tungomål, om författaren tagit steget fullt ut och pekat på socialismen såsom räddningen från Grotte..." Säkerligen var det för att gardera sig mot denna typ av reaktioner som R. valde att lägga till sin efterskrift till dikten. Det är ju det mekaniska, människan som maskin och enbart kugge i ett samhällsmaskineri som R. i grunden vill angripa, oavsett om hon utnyttjas av materialister i form av kapitalister eller i form av socialdemokratiska politiker och byråkrater. Vad var den andra halvan av det svenska 1900-talet om inte storskalighet i industrin, storskalighet och rivningshets i byggpolitiken, människor som brickor i det socialdemokratiska samhällsbygget, nedbrytningar av andlighet, gemenskaper och traditioner? Såg de inte följden av sin politik, ville de inte se? W. tar för övrigt även upp den fällande domen mot Viktor Lennstrand. Han har i samband med detta "problem" med sina "känslor" till R.

Det kan nämnas att det är "Den nya Grottesången" som W. anför som "revolutionsinspiration" n:r 1.

Att W. inte riktigt på djupet ville ta till sig R. visar att han senare omfamnade den materialistiska historieuppfattningen. Detta går stick i stäv med R. idealistiska historieuppfattning. Det Karl Marx gjorde var ju att ta Hegels historieuppfattning och vända den upp och ned. Det är också intellektuellt mycket svårt att vara filosofiskt "idealist" (som W. ändå verkar vara) och samtidigt försvara en materialistisk historieuppfattning. Men W. vill inte se "idealism" som en religion. Det är sant, men den öppnar i vart fall upp för möjligheten till religion, och den är i sin essens anti-materialistisk, dvs den uppfattar världen som i första hand andlig.

W. återkommer till tankar kring Gud och R. dikt "Prometeus", som han upplever som "förvirrande", och Medeltidens magi, varur han ställer sig bakom R. kritik av dualismen. W. vill se Gud som "Det Absoluta". Är det möjligt att reducera religion till något mer banalt? Frågan är ju förstås: Vad är Det Absoluta? Allt annat är gungfly. Man kan här se ett mönster i W. förhållande till R. Han vill att R. skall ge honom svaren, men får dem endast delvis eftersom de inte stämmer med vad han själv kan acceptera. Tyvärr verkar inte W. ha gjort någon djupare analys av varför han och R. har en diskrepans.

Under studenttiden i Lund försvinner R. alltmer från horisonten. W. dras in i sin egen tids intellektuella strider, han umgås med radikala, i vars kretsar R. till och med sågs som något misstänkt; fanns det några "smygidealister" med Rydbergs porträtt på väggen?

Sammanfattningsvis: Viktor Rydberg ligger som ett grundackord i Ernst Wigforss tankevärld, något som han ständigt återkommer till och prövar emot. Det skär sig ofta, men utan att han skall förkasta Rydberg.