Gunnar Broberg om Rydberg och Strindberg

Jag har läst Gunnar Brobergs utmärkta bok "Nattens historia". Broberg är polylärd på ett sätt som är sällsynt i Sverige idag (ja inte bara i Sverige utan generellt, då allt fler specialiserar sig och borrar ned sig). Han är dock troligen inte särskilt djuplärd (som exempelvis Rydberg var). Hans stil är en esprit, som för tankarna till Linné. Men till saken, så här skriver han om Rydberg och Strindberg i boken (s. 234):

Empyrén är ett slagfält för tidens litterära fixstjärnor, där Strindberg besegrar Rydberg --eller vice versa. Man kan invända att det borde finnas plats för båda: Rydberg var filosof och systembyggande syntetiker, konsekvent i temaval och ståndpunkter, Strindberg i sin tur var nydanande i sitt bildspråk.

Broberg fortsätter med att påpeka att de tillhörde olika generationer, att Strindbergs tidiga verk "Hermione" och "Det sjunkande Hellas" var inspirerade av Rydbergs "Den siste atenaren". Och att Rydbergs "Gläns över sjö och strand" kan ses som en upprörd replik till en passage Strindbergs Nietschanska "I havsbandet". Han noterar också att "förhållandet" inte var det bästa och citerar den berömda passagen i Strindbergs "Legender" när han hittar ett ex. av "Medeltidens magi" och känner sig förföljd av sin forne förebild Rydberg. (Något förhållande fanns inte alls på det verkliga planet. De träffades aldrig på tu man hand, Rydberg ville inte. Min kommentar, se Olle Holmbergs uppsats under Länkar och resurser om detta.) Han sammanfattar: "Rydberg var en månskensdiktare och stjärnskådare." Strindberg påstås stå för det moderna. Nja, inte riktigt rätt. Månskensdiktare för tankarna till mystik och svärmeri, något som bara delvis finns hos Rydberg. För det mesta bara som en klangbotten medan det var dagsljuset som Rydberg egentligen sökte, även om det kanske bara kunde anas bortanför månskenet? Och hur modern var egentligen Strindberg i sina senare skrifter?