Gunnar Broberg om Rydberg och Strindberg

Jag har läst Gunnar Brobergs utmärkta bok "Nattens historia". Broberg är polylärd på ett sätt som är sällsynt i Sverige idag (ja inte bara i Sverige utan generellt, då allt fler specialiserar sig och borrar ned sig). Han är dock troligen inte särskilt djuplärd (som exempelvis Rydberg var). Hans stil är en esprit, som för tankarna till Linné. Men till saken, så här skriver han om Rydberg och Strindberg i boken (s. 234):

Empyrén är ett slagfält för tidens litterära fixstjärnor, där Strindberg besegrar Rydberg --eller vice versa. Man kan invända att det borde finnas plats för båda: Rydberg var filosof och systembyggande syntetiker, konsekvent i temaval och ståndpunkter, Strindberg i sin tur var nydanande i sitt bildspråk.

Broberg fortsätter med att påpeka att de tillhörde olika generationer, att Strindbergs tidiga verk "Hermione" och "Det sjunkande Hellas" var inspirerade av Rydbergs "Den siste atenaren". Och att Rydbergs "Gläns över sjö och strand" kan ses som en upprörd replik till en passage Strindbergs Nietschanska "I havsbandet". Han noterar också att "förhållandet" inte var det bästa och citerar den berömda passagen i Strindbergs "Legender" när han hittar ett ex. av "Medeltidens magi" och känner sig förföljd av sin forne förebild Rydberg. (Något förhållande fanns inte alls på det verkliga planet. De träffades aldrig på tu man hand, Rydberg ville inte. Min kommentar, se Olle Holmbergs uppsats under Länkar och resurser om detta.) Han sammanfattar: "Rydberg var en månskensdiktare och stjärnskådare." Strindberg påstås stå för det moderna. Nja, inte riktigt rätt. Månskensdiktare för tankarna till mystik och svärmeri, något som bara delvis finns hos Rydberg. För det mesta bara som en klangbotten medan det var dagsljuset som Rydberg egentligen sökte, även om det kanske bara kunde anas bortanför månskenet? Och hur modern var egentligen Strindberg i sina senare skrifter?

Nyproducerad TV-dokumentär om Rydberg

Peter Luthersson har för Axess TV:s räkning spelat in följande halvtimmeslånga dokumentär om Rydberg. Den finns tillgänglig tills vidare via Axess hemsida.

http://www.axess.se/tv/vodplayer.aspx?vod=7602

Viktor Rydberg blev sin tids mest beundrade och aktade svenska författare, beundrad och aktad inte bara för sin gestaltningsförmåga och poetiska ton utan också för sin vidsträckta och kopiösa lärdom och för sitt allvar och sin moraliska instinkt. Han var född i Jönköping 1828 och delvis präglad av sådant som hörde till stadens karakteristika: frisinnet, frikyrkligheten och företagandet.

Även om programmet fokuserar på Rydberg i Jönköping, behandlas hela hans liv. Dokumentären är enligt mig mycket välgjord och sevärd.

Han benämner bland annat romanen Vapensmeden som "mästerlig" (håller med). Jag fastnade också för följande:

När han dog 1895 var han utan jämförelse Sveriges mest aktade och framstående intellektuelle och författare. En senare tid har kommit att föredra Strindberg, och om man gillar hat och veckotidningsämnen, må det väl vara hänt. Rydberg går man till om man tycker bättre om en del gammaldags kvaliteter, som visdom, själsdjup och väsentlighetssinne. [? Det sista ordet halvt ohörbart.]

Rekommenderas varmt!

Svipdags dramatiska äventyr

Efter läsningen av Fädernas gudasaga är de båda alvsmederna Valand (upprorisk mot asagudarna) och Svipdag (delvis försonande kraft med samma gudar) något av det man minns tydligast. Kanske därför att det är kring dessa två som Rydberg spinner själva huvudintrigen. Och så verkar det ha varit även förr i världen, på tiden då verket var som mest inflytelserikt. Hjalmar Söderberg berättar dråpligt och humoristiskt följande i texten SVIPDAGARNA (1910), som jag har hittat i samlingen Varia av samme författare:

En afton träffade jag på Café Luitpold i München en resande landsman, som hade med sig Strindbergs ”Tal till svenska nationen”. Då han gick glömde han den kvar i den röda schaggsoffan. Jag kastade mig girigt över dyrgripen. Jag vill inte påstå att läsningen beredde mig någon desillusion; boken var ungefär sådan som jag hade väntat. Då Fichte för cirka hundra år sedan skrev sina ”Tal till den tyska nationen”, hade han ett och annat att säga, som verkligen angick den tyska nationen. Jag vet inte om det möjligen är för kontrastverkans skull som Strindberg har annekterat den berömda Fichteska titeln; i så fall är det ett lyckligt grepp. Hans ”Tal till svenska nationen” visade sig – som jag hade väntat – bestå i en oavbruten jämmer och veklagan över hans konkurrenters orättvisa framgångar. En får Nobelpris, en annan blir hedersdoktor, en tredje kommer in i Akademien, en fjärde blev professor i litteraturhistoria och dog helt plötsligt innan Strindberg ännu hunnit skälla ut honom som han tänkt – den skadan måste tas igen! Och ”svenska folket” skall vara domare och vittne! Vad: om Strindberg på en ledig stund skulle ta och läsa om den lilla biten om ”Svenska folket” i Nya riket. Kanske kunde den gamle Strindberg ha något att lära av den unge Strindberg – den unge Strindberg, av vilken vi andra ha lärt så mycket. Vad vi ha lärt av den gamle, det tala vi helst tyst om... Men nog om det. Egentligen var det en historia jag ville berätta. Strindberg lider inte bara av Heidenstams och Levertins och de andras framgångar; han lider också av Axel Klinckowströms. Och det tycker jag går för långt! Han vrider sig av smärta och raseri över att Klinckowström för ett par år sedan fick Svenska akademiens stora pris för en teaterpjäs på vers om Olof Trätälja. Han har uppfattat detta pris som en personlig förolämpning mot sig. Men om det i någon mån kan lugna Strindberg – ty allting blir lättare att bära när man förstår – så är jag i tillfälle att upplysa, varför Klinckowström fick detta pris. Jag vill inte låta påskina, att jag har något formligt uppdrag därtill av Akademien; jag gör det fullkomligt frivilligt. Jag tror mig med full visshet våga påstå, att Akademien, då den gav Klinckowström priset, alldeles icke lät sig ledas av något begär att förfördela Strindberg; men att Akademien däremot icke kunde undgå att i någon mån påverkas av ett i och för sig vackert och ädelt begär att sent omsider gottgöra en gammal oförrätt mot Klinckowström, eller kanske rättare ett gammalt misstag. Har Strindberg verkligen aldrig hört historien om de båda Svipdagarna? Klinckowström skrev en gång i blomman av sin ungdom ett stort poem om en viss Svipdag – jag anar inte vem Svipdag var – och sände in det till Akademien. (Han var nämligen i den ekonomiska ställning, att han hade råd att vänta ett halvår på utbytet av sitt arbete. När vi andra hade skrivit något, gick det naturligtvis ögonblickligen i trycket, och honoraret lyftes ögonblickligen, om det inte var lyft i förskott... Därav kommer det sig att Akademien så gott som aldrig får andra poem till bedömande än sådana som ingen förläggare eller tidningsredaktör velat ha. Och därav är åter följden den, att Akademien för att då och då kunna dela ut ett pris, är helt enkelt av den bittraste nöd tvungen att vid sina prisbelöningar anlägga en mycket blygsam måttstock. (Den saken tycks Strindberg inte ha tänkt på.) Förlåt parentesen! Klinckan sände alltså in sin Svipdag till Akademien någon skimrande vårdag något år i början av nittitalet. Ljusa förhoppningar omfladdrade som små amoriner det tunga postpaketet. Klinckowström råkade vara litet bekant med Viktor Rydberg. Och Viktor Rydberg hade på något vis fått nys om att Klinckowström hade skrivit ett poem om Svipdag; han läste därför poemet med det lilla plus av intresse och välvilja, som följer av personlig bekantskap; och vid ett sammanträffande med den unge skalden råkade han – oförsiktigt, mycket oförsiktigt! – undfalla sig en liten antydan om att det kanske rent av kunde bli fråga om ett litet andra pris... Den unge skalden lyckades med hjälp av sitt skägg – redan på den tiden det längsta skägg i Stockholm – dölja sina blandade känslor – blandningen av bitter missräkning, ty han hade naturligtvis hoppats på stora priset, och av vild segerglädje över att det i alla fall skulle bli ett pris! En guldmedalj, ett diplom! Ha! Men annorlunda stod det skrivet i stjärnorna. Till det sammanträde i Skeppsbron 18, där prisfrågan skulle avgöras, kom Viktor Rydberg verkligen in från Djursholm – vad han annars sällan lär ha gjort. Men han var en arbetets son, och han var trött. Och då sekreteraren med sin sömngivande röst, som lär ha verkat säkrare än opium och kloral, började läsa upp poem efter poem, vers efter vers, pekoral efter pekoral, föll han nästan ögonblickligen i oskuldens djupa sömn. Efter en stund blev han väckt av Sander, som satt bredvid honom. (”Sander betyder gös”, brukade Snoilsky säga, men det är en annan historia ...) Sander gav honom en mild knuff med armbågen.– Vad är det? frågade Rydberg.– Vad tycker du om det där han nu läste opp? frågade Sander. Viktor Rydberg gnuggade sig i ögonen:– Jag hörde inte så noga på, sade han. – Det var synd, svarade Sander. För det var ett ovanligt blomstrande pekoral. Och det passade varken med din eller min mytologi. – Så, sade Rydberg, vad var det om?– Det var något om Svipdag, svarade Sander. – Svipdag? Men det poemet har jag läst! Och det är mycket bra och är precis efter min mytologi! Och Viktor Rydberg bad om ordet och höll ett litet anförande, vari han sade det som han hade tänkt säga om Svipdag, framhöll poemets förtjänster, gled med varsam hand över dess svagheter och slutade med att föreslå ett andra pris Förslaget mötte intet nämnvärt motstånd. De andra äldre herrarna hade inte heller ”hört så noga på”. Svipdag fick andra pris, och Viktor Rydberg for hem till Djursholm med gott samvete. Men o ve och förbannelse! O satan och helvete! O slumpens grymma lek, o ödets oberäkneliga kastrull! Den Svipdag, som sekreteraren nyss hade läst upp och som på Viktor Rydbergs rekommendation hade fått andra priset, var inte Klinckowströms Svipdag. Den var av en annan skald, som oberoende av Klinckowström hade gått av och an på sin kammare och också han drömt om Svipdag, grubblat över Svipdag, diktat om Svipdag. Och det var hans poem, som nu hade fått pris. Det var Oskar Bensows Svipdag. Senare upplästes Klinckowströms Svipdag. Den fick nöja sig med ett skymfligt hedersomnämnande. Den bättre välsignelsen var redan bortgiven. Isak kunde inte ta tillbaka den välsignelse, som han av misstag givit åt Jakob, för att ge den åt Esau. Det stod inte i hans makt. Man kan tänka sig Klinckowströms berättigade grämelse och raseri. Det är något som jag tror att Strindberg har goda förutsättningar att förstå. Man kan också tänka sig Oskar Bensows känslor, när det småningom började dunsta ut att hans andra pris egentligen berodde på ett misstag... Och det värsta var, att när bägge Svipdagarna något senare kommo ut i tryck, var det uppenbart för envar (d. v. s. för de få som av någon löjlig slump råkade läsa dem) att det måste vara ett misstag. Det kunde naturligtvis inte undvikas att bägge Svipdagsskalderna en tid tittade lite snett på varandra. Slutet blev att de kommo överens att fara ut till Djursholm och avfordra Viktor Rydberg en förklaring. Då förhandlingarna skulle börja, drog Klinckowström upp en modern browning och lade den framför sig på bordet. Bensow drog fram en revolver av något billigare typ och lade den på bordet. Viktor Rydberg betraktade skjutvapnen med intresserad förvåning. – Jaså, sade han, är det på det viset? Varpå han gick in i ett annat rum och hämtade sin gamla fäderneärvda ryttarpistol och lade den framför sig på bordet. – Nu kan vi börja! sade han. Hur Viktor Rydberg sedan utredde saken har jag glömt, men naturligtvis blev det punsch och toddy och frid och försoning. Nu hemställer jag till Strindberg, om han inte finner det rättvist och billigt, att Akademien senare begagnade ett lämpligt tillfälle att ge Klinckowström en liten upprättelse? Jag hör i andanom Strindbergs svar:– Men när får jag upprättelse för de tusentals bovstreck och förföljelser jag varit utsatt för? Vi böra hoppas att Strindberg får upprättelse i himlen, om inte förr. Han tror ju på himlen. Varför bråkar han då så förbaskat med de dumma jordiska tingen?

Undertecknad tillhör nu en av dem som "av någon löjlig slump råkade läsa dem", det är Oscar Bensows version, den som enligt Söderberg oförtjänt fick priset (Klinkans version har jag inte hittat). Enligt mitt tycke är det dock långt ifrån oävet och jag laddar upp filen för den som själv vill läsa.

Svipdag och Fröja, av John Bauer

En annan som skrev med Rydberg som förebild och inspiration var barnboksförfattarinnan Anna Maria Roos. Det framgår tydligt av hennes förord till boken Lekar och sagospel, där den andra avdelningen helt och hållet berör det fornnordiska och de två centrala dramerna handlar om Svipdag. Dessa dramer går utmärkt att läsa med behållning även för vuxna. Det ena heter Svipdag vinner Fröja och det andra Svipdags övermod. Klicka på länkarna för faksimil-versioner i PDF-format.

Sammantaget kastar dessa tre dramatiseringar nytt ljus på och levandegör Svipdag-legenden.

Den sedlige idioten Lagercrantz, Caligula, Stolpe och Rydberg

Två av 1900-talets största kulturella och intellektuella profiler i Sverige var Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den förra konservativ, katolik, den senare radikal. De representerar två motpoler i den svenska samhällsutvecklingen, där Lagercrantz sida tog en näst intill fullständig seger (och jag avser nu den kulturella, värdebaserade sidan av samhället, ej den ekonomiska), ivrigt understödd av politikerna kring Palme; en seger som ligger kvar som en våt, tryckande filt över Sverige än idag (en debatt där den ena sidan vinner fullständigt leder sällan till något gott). Lagercrantz stod nästan alltid på de radikalas sida via sitt organ Dagens Nyheter (liberal?, pyttsan!), vare sig det handlade om "trolöshetsdebatten" (den svenska kulturrevolutionen) eller maoisterna. Annars är ju Sven Stolpe unik, för han är en få på "högersidan" som faktiskt överglänste sina motståndare i kvickhet, formuleringsförmåga och karisma.

År 1980 utkom Stolpe med en biografi om sin antagonist, enkelt betitlad Olof Lagercrantz, och det är däri vi hittar det berömda citatet om honom:

Sedlig idiot, var han för ingen del något dumhuvud.

Detta handlar från början om den romerske kejsaren Caligula och är av Viktor Rydbergs penna (Romerska kejsare i marmor). Det är träffande om Lagercrantz och har därför levt vidare. Det var dessutom extra taskigt, eftersom Lagercrantz beundrade Rydberg (och ville ge honom en högre ställning på den svenska parnassen än andra kulturradikaler på 1960-talet).

Sven Stolpe var en mästare på mustiga, träffande formuleringar. Han såg också, till skillnad från många andra men i likhet med Rydberg, August Strindbergs stora brister som tänkare och människa, men också, i likhet med Rydberg, hans begåvning, omväl begränsad.

Strindberg var en genomusel människa.

Lyssna här.

Andra citat:

Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.

Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.

Det sista citatet är från Gäst hos Hagge, ett fantastiskt program där Stolpe får breda ut sig på ett charmant sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=OAVN2d09wOo
http://www.svtplay.se/klipp/137400/gast-hos-hagge-sven-stolpe