Visar inlägg med etikett rom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rom. Visa alla inlägg

söndag 23 augusti 2020

Italiensk schlager à la 1800-tal

Ett litet utdrag ur Rydbergs brev till S. A. Hedlund från Rom den 17 april 1874 visar att Italien, och i synnerhet Neapel, verkligen är schlagerns hemland:

I morgon afton torde jag vara i Neapel, der lifvet är ett helt annat än här, och der man efter en flygtig blick på en strålande natur och ett för rasande skrikigt och illa uppfostradt menniskoslägte kan styra sin kosa mot norr. Emellertid är det Neapel, och särskildt de neapolitanske lazzaronerna, som förse Italien med folkvisor, åtminstone en om året, som under några månader idkeligen sjunges, tills hon är alldeles utsliten. Under den tid jag varit här, har »romerska senaten och folket» lefvat på en neapolitansk visa, »Palombella», som kom hit under karnevalen och sedan dagligen varit hörd och nattligen derjämte, så att man verkligen får för mycket af »Palombella».

Notera också att "folkvisa" ingalunda var likställt med något genuint som uppstod spontant hos de djupa folklagrens tradition eller någon plågad konstnärssjäl på landsbygden, utan helt enkelt en schlager "avsedd för folket".

lördag 18 juli 2020

Stolt viking

Ytterligare ett utdrag ur ett resebrev, den här gången från Rom, till S. A. Hedlund den 9 februari 1874. Det är hans första brev från Rom och skrivet tre dagar efter ankomsten. Här reflekterar han över Sverige och hur han längtar hem trots att det är så vackert och skönt i Rom. Fransmännen får åter en släng av sleven.

"I Genua hade jag under min korta vistelse mycket trefligt. Jag gjorde en båtfärd kring den ståtliga hamnen och strök länge omkring på de särdeles lifliga gatorna.

Hvad jag hitintills sett af italienarne har gjort ett godt intryck på mig. De äro mer högvuxne, vackrare och föra sig värdigare än fransmännen, och äro i sitt sätt mot främlingar utmärkt hygglige och grannlaga. Qvinnorna äro qvinligare och männen manligare än i Frankrike.

Jag hoppas till Gud, att allt står väl till der hemma. Hemmet är mig dyrbarare, ju längre jag är derifrån, det känner jag. Medan jag stod på Monte Pincio bland palmer och lagrar, trängde sig på mig ett minne från en majdag på Bjurslätt, då jag var ensam derute, och fruktträden stodo i blomma och fåglarne sjöngo, och derefter minnen af de många eftermiddagsstunderna, då jag från vägen vek in i vrån der till höger med verandan, syrenhäckarne, Emmas blomsterrundel och »det blåsande berget» och der mötte mina Bjurslättsvänner, och jag tyckte, att de som ega denna lilla vrå bland bergen hafva intet skäl att afundas den öfriga verlden. — Att våra vikingar, sedan de sökt »frejd och rikedom» på söderns kuster, återvände till Norden förundrar mig vida mindre än att en del af dem kunde på allvar slå sig ned i Normandie."

måndag 28 november 2016

Rydberg om apostlarna Petrus och Paulus

I den nya boken "Tidiga kristna martyrer" lånas ett stycke text av Rydberg, vilket skildrar apostlarna Petrus och Paulus död i Rom.
omslag_martyrer_620
Som en anvisning till sina läsare tillfogade Rydberg följande: ”Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i Nya Testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. [...] Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskilt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, vila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgiver. Men i detta fall hava verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och varom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på vilken det är omöjligt att utrannsaka, var den ena ändar och den andra vidtager.”

Ur Viktor Rydbergs bok Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus har vi följande skildring, här sammandragen:
Under högaltaret [i Pauluskyrkan, San Paolo fuori le Mura] är aposteln Paulus’ grav, och vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg, som han gick för att motta martyrkronan. [...] En inskrift ... visar vilket rum Avskedskapellet [en bit innan man kommer fram till kyrkan] intar i den krans av arvsägner, som flätat sig kring apostlarnes minne. Inskriften har följande lydelse:
På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gick att blodvittna, och sade Paulus till Petrus:
Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde för Kristus’ alla lamm!
Och Petrus till Paulus:
Gå i frid, du det godas förkunnare, du de rättfärdiges vägvisare till frälsning!
Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts ur mamertinska fängelset för att avlivas, Paulus på avrättsplatsen utanför Ostiensiska porten, Petrus på Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke på hans väg, och detta medgavs honom av vaktens hövitsman. Och sålunda gick de, sida vid sida, hand i hand, tröstande och hugnande varandra, tills de kommit halvvägs mellan stadsporten och det fält, där Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där Avskedskapellet nu står. Där gav de varandra den fridshälsning, som ovan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.
Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängivne hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen över de kullar med härlig utsikt kring kampagnan, bland vilka Via Ardeatina Nuova i vår tid framgår, och förbi en villa, tillhörig Salvius Otho (den samme som vart Neros efterträdare på kejsarstolen), samt ledde slutligen fram till den omgärdade blodsåkern.
Den lugna kärlek, varmed Paulus talade till vakten, och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade förundrat och gripit flere av soldaterna. Och då bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprang ur den sluttande gräsvall, som blodats av offrets huvud, då kastade sig någre soldater på knä och ropade: ”Denne var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själv har vittnat för hans ords sanning!”
Tre av dem, Longinus, Alcestes och Megistus, framräckte sina händer och ropade: ”Slå nu även oss i länkar och antvarda oss åt domaren och döden, ty vad Paulus från Tarsus brutit, därtill är även vi saker, i det vi säger: vi tror på en enda Gud, vår skapare och fader och hans son Jesus Kristus!”
Två dagar därefter ljöt Longinus, Alcestes och Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.
Petrus avrättades samma dag som Paulus. Efter avskedet från denne fördes han tillbaka till staden och över Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp för Janikulus, på vars högsta topp korset väntade honom.
Petrus bad att varda korsfäst med huvudet nedåt, emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge som hans herre och mästare. Bödlarne efterkom hans önskan.
Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som var från österlandet: greker, israeliter och syrer, och enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras kvarlevor. De tog fördenskull martyrernas kroppar, inneslöt dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en skrift av Gregorius den store förmäls, att när de hunnit till andra milstolpen vid Appiska vägen, uppstod en den häftigaste storm. En rasande virvelvind blåste emot staden, ett mörker likt vinternattens föll över Tiberdalen, åskan dånade och från ömse sidor väste blixtar tätt över vägen, som om keruber korslagt sina flammande svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna sig skatter, som endast världens huvudstad och hävdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom skulle ju en dag täljas som Petrus’ och Paulus’ verk, och i framtidens bok var det ju tecknat, att apostlarne skulle övervinna caesarerna. Som vartecken av denna seger står sedan århundraden Petrus’ bronsstod på kejsar Trajanus’ segerpelare och Paulus’ på kejsar Marcus Aurelius’, och medan caesarernas mausoleer ligger i grus eller, som den hadrianska, står avklädda sin prakt och tjänar andra ändamål, häver sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn som jättevårdar över fiskarens och tältdukvävarens stoft. (Kap. 7)

onsdag 20 april 2016

Rydberg tar sig an tiggeriet

I denna lilla text, som skrevs efter hemkomsten från Rom 1874, ger Rydberg sin syn på tiggeriplågan som ännu fortgick i Rom, påhejad av det katolska prästerskapet som använde tiggarna för att döva sina samveten och göra "goda gärningar". Detta prästerskap motsvaras i Sverige i dag förvisso av de flesta representanter för Svenska kyrkan (som alltså har glömt den klassiska protestantiska och lutherska hållningen till tiggeri, som var negativ) och andra som vill "döva sina samveten och göra goda gärningar", men vill de egentligen hjälpa, och vill alla tiggare bli hjälpta? Kanske behöver de en vänlig men mycket bestämd spark i baken i stället?

Tiggarne i Rom

Den förste romare jag mötte, då jag på min första dag i Rom steg ut ur »Albergo Nazionales» pelarprydda vestibul, var en tolf års gosse, klädd i sliten hatt och ett klädesstycke af oviss färg, draperadt som kappa. Jag frågade honom efter en gata. Han å sin sida frågade hvad klockan var, och när jag upplyste honom därom, sade han: »al vestro servizio! jag har tid att följa er». Och han följde mig ett långt stycke och lämnade mig ej, förrän han öfvertygat sig, att jag stod framför den sökta husnummern. Jag trodde mig böra visa honom min tacksamhet med en liten gåfva, men kan ej beskrifva den på en gång höfliga och stolta åtbörd, hvarmed han, utan att se på den framräckta penningen, tillbakavisade honom, hvarefter han med ett välljudande addio lyfte sin hatt till afsked och, kastande högra fliken af sin kappa öfver vänstra axeln, aflägsnade sig, draperad som en antik stod.

Öfvertygad, som jag varit, att vid första steget på en romersk gata omringas af tiggare, kände jag mig gladt öfverraskad af detta möte. Jag tyckte mig i den stolte gossen ha sett en ättling af de gamle kviriterna, som fordom bodde på Roms kullar, och ett godt förebud om de nya släkten, som skola uppväxa där under det fria och framåtsträfvande Italiens färger.

Det dröjde emellertid icke länge, innan jag fick göra bekantskap med medlemmar af Roms tiggande brödraskap. Desse hafva en genom öfning underbart uppdrifven förmåga att bland främlingar igenkänna dem, som äro »gröne», och det tar verkligen sin tid, innan en dylik grön person hunnit mogna till förhärdelse mot de konster, hvarmed de förstå att aflocka honom hans skatt till deras lättja. Under de första dagarne röres man djupt af deras sorgset bedjande: »Jag dör af hunger», hvilket ljuder så trovärdigt, äfven när det kommer från ungdomar med kinder, feta och blomstrande som barockens kyrkoänglars, och jag ordentligt skämdes å mina i Rom hemmahörande landsmäns vägnar, när jag märkte, att de kunde gå förbi en sådan arm like utan att hvarken se eller höra honom. Efter några dagars förlopp börja emellertid starka tvifvelsmål vakna om den hotande hungersnöden, och man känner sig mer och mer otillgänglig för den tragiska sidan af tiggarkonsten. Värre är att värja sig mot den glada genren, mot de tiggare, som förstå att med den morgonfriskaste och fryntligaste uppsyn hälsa sitt buon giorno och framräcka handen på ett sätt, som om de i gengåfva af en kopparslant vore i stånd att tillförsäkra oss ett helt år af molnfria dagar och muntert lynne. De äro och förblifva nästan oemotståndlige. Man märker för öfrigt vissa skeden i främlingens förhållande till tiggarskrået. Först ger han utan vidare och ger till alla. Därefter ger han till några och tror sig kunna afspisa de andra med ett kort nej. Men detta är ett fruktansvärdt misstag. Äfven det sträfvaste och mest afgörande nej är för den romerske tiggaren ingenting annat än ett tillkännagifvande, att man vill dagtinga, och ett löfte, att man skall gifva med sig, om han är ihärdig. Ett sådant nej piggar upp honom till de otroligaste ansträngningar, han följer dig gata upp och gata ned, och du skall vara en man med fasta grundsatser, om du icke till slut tycker, att han ej bör hafva mödat sig så mycket för ingenting. Det tredje skedet är den obrottsliga tystnadens. Men icke heller den är ett ofelbart skyddsmedel. Ty det kan hända, att du i ögat eller minen har något som talar; detta något kan vara harmset, bistert, argt, något, som svär vid underjordens floder, att du aldrig skall gifva med dig -- lika godt: tiggaren uppfattar det som en inbjudning till meningsbyte om saken, och han följer dig. Det fjärde skedet är den vandrande stodens. Du ser icke tiggaren, du hör honom icke, han finnes icke inom kretsen för din iakttagelseförmåga. Detta hjälper i någon mån. Ändtligen hinner du det femte skedet: signeriets. Ditt vänliga värdfolk underrättar dig, att det finns ett visst tecken, som verkar med trolsk makt på äfven den mest efterhängsne inom skrået. Tecknet är detta: du kröker högra armen, så att handen kommer i jämnhöjd med axeln, utsträcker pekfingret och långfingret och beskrifver med handen vid pass åttondedelen af en cirkels omkrets. Teckenspråket har uti Italien hunnit hög utveckling, och man kan därmed uttrycka mycket, hvarför talspråket saknar ord; men aldrig hade jag väntat, att det nu skildrade kunde äga en så omotståndligt afgörande vältalighet. När helst jag gjorde det, gaf tiggaren ögonblickligt sin sak förlorad. Det vanliga löftet, att jag för en soldo skulle slippa skärseldens plågor, förstummades på hans läppar, hans ansikte uttryckte fullständig hopplöshet, och han vände sig bort för att söka rof på annat håll.

Roms nuvarande stadsstyrelse gör mycket för att hämma, om ej utrota tiggeriet, och detta, ehuru ännu ett plågoris, är på långt när icke så svårt som förr. De oförskämdaste och farligaste inom skrået, de som stodo på gränsen till röfvarhandtverket och hade sitt älsklingstillhåll i stadens östligare delar, där de i synnerhet anhöllo ensamma fruntimmer med sitt hotande: »jag dör af hunger», äro bortsopade af den nya polisen; den siste eller mest kände af det släktet, hvilken länge lyckats dölja sig för ordningsmakten, greps, medan jag var i Rom, och denna händelse omtalades som en glad nyhet i stadens alla tidningar. Roms tiggare hafva alla skäl att med prästerna förbanna den dag, då italienarne intågade i Rom. Också tillhöra de den klerikala meningsflocken, och de: viva Pio Nono! som man finner klottrade här och där på murarne, äro utan tvifvel till största delen hjärteutgjutelser af de skrifkunnige bland denna ohyra. Det mäktigaste hindret för tiggeriets hämmande är det medhåll detsamma röner från prästerna. De klerikala bladen grufva sig dagligen öfver den gudlösa italienska regeringens försök att stoppa denna »källa för utöfvande af kristlig misskundsamhet»; de skämmas icke för att ogilla, att man nu söker uppfostra den fattiga klassens barn till arbetsamhet och känsla af mänsklig värdighet; de skryta med att monsignore X. eller Y., som tillhöra kyrkans furstar, äro »gode vänner och bekante» med »den hederlige tiggaren» Z. och framhålla detta som drag af kristlig jämlikhet; kyrkorna få ännu i dag tjänstgöra som fristäder för efterhängsne bettlare, och barn, som skolka från folkskolan, uppmuntras i de kvarvarande klostren med mat och dryck för sin lättja. Under århundraden har tiggarväsendet varit systematiskt omhuldadt af präststyrelsen. Det var ett historiskt rön, att när helst näringsid uppblomstrat i staden och en förmögen borgarklass, ett burget arbetarestånd utvecklat sig, då började i Rom, likasom uti Italiens andra städer, en republikansk ande röra på sig och kraf uppstå på borgerlig själfstyrelse, kraf som stundom uppträdde med sådan styrka, att påfven tyckte det tryggast draga till en annan marknad. Man fann det därför bättre öfverensstämma med kyrkans fördelar att hafva ett romerskt folk, deladt i de tre klasserna: präster, prinsar och tiggare, ty Roms egenskap af den kristna världens hufvudstad kunde alltid sätta det i stånd att lefva utan arbete. Under sådana förhållanden, och då den nya ordningen, endast några få år gammal, måste kämpa med ett ondt, som har århundradens rötter, må man ej undra öfver, att Rom ännu öfverflödar af tiggare, men väl däröfver, att där finnas fattiga människor i mängd, som blygas för detta näringsfång och älska att arbeta.