Viktor Rydberg och Lucia-sången

Bakgrund till Luciasången

Musiken och texten till Luciavisan anges ofta vara komponerad eller nedtecknad 1835 av den italienske tonsättaren Teodoro Cottrau (1827-1879). Det är troligen snarare så att Cottrau, som var son till den franskitalienske kompositören och sångsamlaren Guillaume Louis Cottrau (1797–1847) nedtecknade och översatte sången från neapolitanska till italienska. Cottrau publicerade sången som ”Barcarolla” 1849.

Uppgiften att melodin till luciasången skrevs ner av Gunnar Wennerberg på besök i Neapel 1852 är inte belagd. I Wennerbergs italienska resrutt 1851-1852 ingick inte Neapel.

Texten är lagd i munnen på skepparen till en liten slup eller utfärdsbåt, som (åtminstone i sångens början) ligger vid kaj i Neapel. Han ropar in passagerare genom att lyriskt beskriva hur fager stadsdelen Santa Lucia är från havet. "Tu sei l impero dell armonia, Santa Lucia!” – ”Du är harmonins rike, Santa Lucia.”

Den italienska melodin har tre texter på svenska. Ingen av dessa är en översättning av det italienska/neapolitanska originalet.

Enligt: http://sv.annysings.com/artikeldetails/Lucias%C3%A5ngen.html

Rydbergs koppling

Man kan alltså först konstatera att originaltexten till den svenska Lucia-visan inte handlar om helgonet/martyren Lucia, utan om stadsdelen/halvön i Neapelbukten, som i sin tur har döpts efter henne. Fredrika Bremer utförde en fullständig översättning jämte originaltexten i sin bok "Livet i gamla världen", del 2; boksidorna bifogas.

1874 var det Rydbergs tur att dåra de svenska läsarna med den romantiska och exotiska sången, i första kapitlet av boken "Romerska Sägner om Apostlarne Paulus och Petrus", Paulus i Neapel. Det handlar om en av Rydbergs favoritpoeters, Vergilius', grav:

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

    Sul mare luccica
    l’astro d’argento,
    placida è l’onda,
    prospero il vento ...
    O, dolce Napoli,
    suolo beato,
    doce sorridere
    volle il creato ...

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

Rydberg sammanslår de första fyra raderna ur två strofer, och undviker därmed det välbekanta "Santa Lucia" i slutverserna.