Viktor Rydberg och Beowulfkvädet

Beowulfdikten har nu kommit ut i nyutgåva. Rydberg var tvivelsutan bekant med verket utan och innan efter sina efterforskningar i germanisk mytologi under 1880-talet. Huruvida han hade något inflytande på Rudolf Wickbergs beslut att översätta det på svenska är för mig okänt. (Jag vet inte heller om de var personligt bekanta; Wickberg är idag inte känd för något annat än sin översättning, och några biografiska uppgifter är svåra att få tag på.) Men då band II av Undersökningar i germanisk mytologi kommer ut, samma år som Beowulf-översättningens första version (Wickberg reviderade/förbättrade den 1914), skriver Rydberg däri följande:

Beowulfdikten är nu äntligen införlivad även med den svenska litteraturen genom en förträfflig översättning, verkställd av lektorn d:r Rudolf Wickberg.

Kan man av detta ana, att Rydberg har fått en förhandstitt på översättningen? I så fall ligger det nära till hands att de även haft korrespondens, kanske också träffats och diskuterat verket.

Den stora frågan vid denna tid var annars vilket folkslag hjälten Beowulf tillhörde. Man kan här misstänka, att Rydbergs ståndpunkt påverkat opinionen i stort och i så fall även Wickberg. Ur bokens inledning:

När Thorkelins omnämnda publicering ägde rum 1815 ansågs Beowulfs folk vara götar. Detta med hänvisning till att handskriftens ’geatas’ faktiskt motsvaras ljudmässigt av svenskans ’götar’. Fornengelskans ea motsvarade det dåtida nordiska au vilket i sin tur idag har omvandlats till ö. Slaget på Vänerns is som Wickberg nämner har starkt (om ej fullständigt) stöd i den isländska litteraturen, och ’Korpskogen’ där ett annat slag utspelar sig skulle då kunna vara Tiveden.

Denna teori ifrågasattes av Pontus Fahlbeck år 1884, som istället ville påvisa att geaterna var juter, en hypotes som vann anhängare i Sverige i form av bland andra Viktor Rydberg (vid denna tid förutom författare mytolog, professor i kulturhistoria och inflytelserik opinionsbildare) och just Rudolf Wickberg. I den första upplagan av dennes översättning var det därför jutarna som förklarades vara Beowulfs folk.

I början av 1900-talet kom dock genom Henrik Schück teorin om västgötarna att åter vinna terräng för att så småningom helt tränga ut den om jutarna. Det var främst idén om att götarna som ett ’inlandsfolk’ inte kunde motsvara de sjöfarande ’väder-götarna’ i diktverket, som hade fått Fahlbeck att leta annorstädes, men Schück visade att både norra Halland och södra Bohuslän mycket väl kunde ha tillhört västgötarna. Wickberg ändrade nu uppfattning.

Därefter har flera andra identifieringsförsök gjorts: ölänningar, gotlänningar, östgötar. Den mest långsökta teorin lanserades av den ansedde forskaren Curt Weibull 1974; enligt honom var geaterna daner. En sådan tolkning skulle dock helt slå sönder verkets handling och förminska dess konstnärliga värde.

Samtliga dessa rön har tagit sin utgångspunkt i detaljer i historien som inte anses stämma. Men det förefaller osunt att avfärda helheten på grund av detaljen – sådan kan ju ha ändrats i poetiskt syfte eller av missuppfattning – snarare bör väl detaljen avfärdas på grund av helheten. Sammantaget finns fortfarande starka argument för att det rör sig om västgötar, men det är omtvistat och var och en får bilda sig en egen uppfattning. För läsvärdet har det ringa betydelse (med undantag för Weibulls teori).