Vårdträdet -- Rydberg som "modern poet" och en liten anekdot

Vårdträdet är symbolen framför alla andra i den symboltyngda romanen Vapensmeden. Men redan 1888 hade Rydberg skrivit dikten "Vårdträdet". Stig Håkanson har i sin avhandling "Traditionalismen i Viktor Rydbergs Vapensmeden" (finns att ladda ned på Rydberg-sällskapets hemsida) visat att det framförallt var linden som Rydberg tänkte sig som vårdträd.

Kristinas lind vid Svartsjö slott

Idéutkastet till dikten hittas i en av Rydbergs anteckningsböcker, och är i sin obundna enkelhet både vackert och poetiskt; hade det skrivits idag hade det troligen motsvarat den färdiga dikten. I vår tid har vi som bekant övergivit den bundna, metriska diktformen och istället låtit poesin närma sig talspråket eller snarare det inre "tankespråket". Här är utkastet som hade arbetstiteln "Linden":

På odalbondens gård. En gren över lyren*, varigenom man kunde se även i senhöstens vissnade bladverk mot himmelsgrunder.
Runor släkten tecknat i deras bark. Släktens stamträd.
Fågelsången däri.
De från fjärran återvändande se det på avstånd.
De från åkern återkommande hämta svalka där.
Brölloppen firas där.
De första klättringarna där.
När på eftersommaren blomningen ägt rum, prydes hon med band.
Gamla mormor förtäljer sina sagor där.
Skalden sjunger där om Nornans sång och Gudrunds gråt.
Rimfrostens glans under vintern. Domherrarne med röda bröst.
Vid julen sädeskärven i hennes krona.
Helsko bindes under linden.
”Tag med i graven av dess sus.”
Ljuset från lyren i vinterkvällen.
Mannen från England, som fäller linden.
Första kyssen där.
När vreden sjöd lugnas han av suset.
Släktens må växa högre och högre som grenarna från lindens stam.
Klockornas klang förmäler sig väl med vårdträdets sus.
Orions sken
som hängde bältet på lindens gren.

* i vissa, inom primitivt uppförda byggnader: öppning i taket (l. vägg) för utsläppande av rök o. genomsläppande av ljus utifrån.

Vackert, inte sant? Och väldigt poetiskt. Rydbergs dikter uppfattas idag som något "stela", och det beror troligen på att han helt enkelt var "för bra" på att följa de metriska rytmmönstren, något som på hans tid beundrades mycket. Men "dikten" ovan visar att han hade en oerhört fin poetisk känsla även när han skrev fritt ur tanken.

"Mannen från England, som fäller linden", skulle i romanen ändras till Lars Gudmundsson, vapensmedens egen son. Han fäller också vårdträdet, en handling som symboliserar den slutgiltiga brytningen mellan fadern och sonen och den nya tiden med traditionerna.

Men vårdträdet som symbol och realitet var inget som Rydberg hade hittat på själv. Det fanns säkerligen fortfarande på hans tid många vårdträd på gårdar runt om i Sverige och kanske framförallt i Småland. Och i folktron var de inte bara symboler utan inneslöt krafter. När Jacob Wallenberg, skeppspräst och författare till den klassiska reseskildringen Min son på galejan, skulle tillträda sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås år 1777, stod ett vårdträd på prästgården. Trots varningar från lokalbefolkningen nedhögg Wallenberg trädet. Mindre än ett år senare var han död, i "en mystisk feber".

Det var kanske sådana historier som tjänade som inspiration för Rydbergs användande av vårdträdet. (Det måste dock här påtalas, att Jacob Wallenberg var långt ifrån någon Lars Gudmundsson-typ, utan snarare för sin tid en mycket fritt tänkande präst.)