Stolt viking

Ytterligare ett utdrag ur ett resebrev, den här gången från Rom, till S. A. Hedlund den 9 februari 1874. Det är hans första brev från Rom och skrivet tre dagar efter ankomsten. Här reflekterar han över Sverige och hur han längtar hem trots att det är så vackert och skönt i Rom. Fransmännen får åter en släng av sleven.

"I Genua hade jag under min korta vistelse mycket trefligt. Jag gjorde en båtfärd kring den ståtliga hamnen och strök länge omkring på de särdeles lifliga gatorna.

Hvad jag hitintills sett af italienarne har gjort ett godt intryck på mig. De äro mer högvuxne, vackrare och föra sig värdigare än fransmännen, och äro i sitt sätt mot främlingar utmärkt hygglige och grannlaga. Qvinnorna äro qvinligare och männen manligare än i Frankrike.

Jag hoppas till Gud, att allt står väl till der hemma. Hemmet är mig dyrbarare, ju längre jag är derifrån, det känner jag. Medan jag stod på Monte Pincio bland palmer och lagrar, trängde sig på mig ett minne från en majdag på Bjurslätt, då jag var ensam derute, och fruktträden stodo i blomma och fåglarne sjöngo, och derefter minnen af de många eftermiddagsstunderna, då jag från vägen vek in i vrån der till höger med verandan, syrenhäckarne, Emmas blomsterrundel och »det blåsande berget» och der mötte mina Bjurslättsvänner, och jag tyckte, att de som ega denna lilla vrå bland bergen hafva intet skäl att afundas den öfriga verlden. — Att våra vikingar, sedan de sökt »frejd och rikedom» på söderns kuster, återvände till Norden förundrar mig vida mindre än att en del af dem kunde på allvar slå sig ned i Normandie."

Resebrev från Köpenhamn

Det här är i början på Viktors Rom-resa, som även skulle gå över Paris innan han styrde kosan mot "den eviga staden". Paris blev han inte särskilt förtjust i (eller var det fransmännen?), men Köpenhamn, liksom Rom, föll honom i smaken. Man kan redan här ana det goda lynne och den inspiration som blev resultatet av Romvistelsen.

Viktor Rydberg till S. A. Hedlund.

Köpenhamn d. 10 jan. 1874.

Käraste Sven!

Icke förr än i dag lemnar jag Köpenhamn, för att öfver Kiel, Hamburg och Köln utan uppehåll kila till Paris. Här har kungliga biblioteket fasthållit mig. Man tillhandagår läsare derstädes på det utmärktaste sätt, och allt hvad man i bokväg önskar fås genast tillika med en lugn och treflig plats att läsa och skrifva vid. I Paris lär det vara helt annorlunda. Der lär man kunna få vänta i flere dagar, innan man får hvad man vill ha, och när det ändtligen skett, har man svårt att på stället draga någon nytta af böckerna. Utslaget af mina studier härstädes är jag förtjust af. Jag har, som jag tror, på ett fullständigt tillfredsställande sätt lyckats tolka två af de märkligaste och äldsta runeinskrifter, om hvilkas tydning man hit intills hardt när förtviflat, och tydningarna äro till innehållet och i språkligt hänseende ganska märkliga. Den ena af dem har jag meddelat samme dr Jessen, hvars bref du från Gborg tillsändt mig. Förliden söndag kom Herslow till mig, och i hans sällskap tillbragte jag den dagen. Derigenom kom jag att försumma Oldnordiska museet, som endast den dagen och om torsdagen är öppet. Således ännu ett skäl för mig att stanna här öfver torsdagen. Nu har jag sett nästan allt sevärdt, äfven teatrarne och genomströfvat staden i alla riktningar. Stoff till ett bref har jag samlat, men ej kommit mig för att sätta det på papperet. Det kommer efter åt. I politiskt hänseende kom jag att göra en liten iakttagelse, då jag på Casino åsåg ett nyårsstycke, som sökte vinna bifall medelst kupletter, riktade mot venstern. Detta misslyckades fullständigt. Ett svagt försök att applådera de för öfrigt udd- och menlösa utfallen nedhyssjades genast.

Mina runstenstydningar skall jag från Paris sända dig i en för offentliggörande utarbetad afhandling.

Hit intills har jag på min resa haft roligt, om än jag känner det litet ensligt och saknar den omgifning, som är mig så kär. Emellertid gläder jag mig åt att kunna tänka mig till baka till hemmet och till 11:0 12 Östra Hamngatan.

Folket här i Köpenhamn är, så vidt jag kunnat iakttaga, ett det mest godlynta slägte man kan tänka sig. Herslow förde mig till ett folkförlustelseställe, ett »Vinter-Tivoli»,der denna egenskap lyste i all sin glans. Publikum, bestående af handtverkare med hustrur och barn, soldater, arbetare o. s. v., drack öl och åt smörgåsar, lyssnande till några skrala sångerskors toner med den naivaste glädje, och instämde alltid i refrängerna, hvarvid den frivilliga koren sökte göra sin sång så antaglig och taktmessig som möjligt. Det var som om en mängd skolbarn sjungit efter taktpinne och under lärares uppsigt. Rummet var öfver fullt, man trängdes bland ölsejdlar och smörgåsar; men sämjan gaf rum, och fick någon innehållet af en sejdel öfver sig, bad man ömsesidigt »om forladelse». De store gåfvo plats för de små, för att dcsse skulle kunna se sångerskorna. Allt var paradisiskt, till och med en af sångerskornas kostymer, men äfven detta togs, så vidt jag kunde märka, på oskyldigaste vis.

På kaféerna har jag ej kunnat märka några politiska samtal, ej ens då kungens svar på folktingets adress offentliggjordes. I folktinget har jag varit och sett gubbarne, bland andra Hall, Klein, Bojsen och Lucianus Kofod, hvilken sistnämnde såg mycket raggig ut.

Nästa bref får du från Paris. De aldra hjertligaste helsningar till Stina, Emma, Alfhild, Torsten i Leipzig, Elin, Matilda, Mia, Emma-lillan, Ditan, kamraterna på byrån, Thilda, Sophic, Anna, Augusta, äfven som till Bjurslätt, om ni går dit ut någon gång i vinter. Har min uppsats i Svensk Tidskrift ännu varit synlig?

Din tillgifnaste

Viktor Rydberg.