Rydbergs version av Völuspá ("Valans visdom")

Detta är en »återställd» version av den fornnordiska dikten Völuspá i Rydbergs översättning som publicerades efter hans död 1896, och som nu ingår i e-boken »Samlade dikter» (Mimer 2016). Den är inte daterad men uppskattas vara skriven mellan 1880 och 1884. Rydberg uttryckte vid flera tillfällen ett intresse att återställa Völuspá till dess "originalform" (ett påstående från hans sida), bestående av enhetliga 8-raders strofer. För att göra det behövde han utelämna vissa, till exempel listan med dvärgar.

Då denna diktöversättning inte är välspridd (den ingår inte ens i Warburgs "Samlade skrifter") publicerar jag den här.

Valans sång

1.
Hören mig alla
heliga ätter,
högre och lägre
Heimdallssöner!
Manad vill jag Valfaders
verk förtälja,
folkkvad forna
dem främst jag minns.

2.
Urtidsborne
jättar minns jag,
dem som mig fordom
fostrat hava;
nio urträd,
och detta maktträd
i mullen gömt.

3.
Var åldrars morgon,
då Ymer byggde.
Ej var sand, ej sjö,
ej svala böljor,
ej jord, ej heller
höjdens himmel,
ej gavs där ett gräs
i gapande svalg.

4.
Innan Burs söner
upplyft grunden,
de som mäktigt
Midgard skapat.
Sol sken sunnan
å salens stenar,
då grodde grunden
av gröna örter.

5.
Sol grep sunnan,
sällad till månen,
med höger hand
om himlaranden.
Sol visste icke,
var hon salar ägde,
månen visste icke,
vilken makt han ägde.

6.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
natt och nedan
namn de gåvo,
dagens mitt
och morgon namn.

7.
Asarne möttes
å Idaslätten,
byggde högrest
blotsal och blodkrets,
satte upp ässjor,
smidde smycken,
göto tänger
och gjorde verktyg.

8.
Å gård med tavel
de glade lekte,
av guld de hade
håvor alla,
tills tre kommo,
tursadöttrar,
jättevärldens
väldiga mör.

9.
Tills tre kommo,
ur talda skaran,
kraftige, älsklige
asar till stranden,
funno på landet
föga mäktande,
ödeblottade,
Ask och Embla.

(De hade ej ande,
ej hud de ägde,
ej bloder, ej later,
ej livets färger.
Oden gav ande,
hud gav Höner,
blod gav Lodur
och livets färger.)

10.
Ask vet jag stånda
nämnd Yggdrasil
stamhög vattnad med
skumvit grusvåg.
Dädan[1] kommer daggen,
som i dalar faller,
evigt grön han ståndar
över Urdarkällan.

11.
Dädan komma mör
som mycket veta,
tre från den sal,
under trädet ståndar.
Mänskolotter
och lag de lade,
korande öden
åt åldrarnes barn.

12.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
vem som i all luften
lömskhet blandat,
vem som givit Ods mö
åt jätteätten.

13.
Brutna vordo eder,
ord och löften,
vart mäktigt avtal
makter emellan.
Han, Tor, slog då till
i trängande harm.
Han sällan sitter
då slikt han hör.

14.
Ensam satt hon ute,
då den urgamle kom.
Asarnes härlige
såg in i hennes öga:
»Vad frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Allt vet jag Oden,
var du ögat dolt.»

15.
Valde henne härfader
halsband och ringar
för siande sång
och spåstavsvisdom.
Fullt vet hon sia,
fram ser hon längre.
Hon såg vida och vida
om världar alla.

16.
Hon minns den första
härstrid i världen,
när å spjut de
spetade Gullveig
och i Härs sal
henne brände,
tre gånger brände,
den tre gånger borna.

17.
Heid de henne nämnde,
var till hus hon kom,
spåklok vala,
som signade gander[2],
som visste att sejda,
sejda med håglust.
Alltid var hon åtrådd
av andra kvinnor.

18.
Då trädde makter alla
till tingsalen,
höghelige gudar,
att härpå akta:
om asarne borde
böter giva
eller alla gudar
gulden gälda.

19.
Slungade Oden
spjut i hären,
hovs då den första
härstrid i världen,
bruten vart asa-
borgens bålverk,
vaner kunde värnlösa
vallar trampa.

20.
Såg hon valkyrior
komma från fjärran,
såg dem till reds att
rida till Got-tjod.
Sköld bar Skuld
och Skuld bar Skagul,
redo att kora
i kampen fallne.

21.
Vet hon att Heimdalls
horn förborgats[3]
under det höga,
helga trädet;
ser hon det öst med
strida forsar
ur valfaders pant,
veten I mer eller vad?

22.
Ödet för Balder,
blödande offret,
Odenssonen,
såg hon förborgat.
Smärt och fager
stod då vuxen
högt över marken
mistelteinen.

23.
Vart av stängeln,
så smärt han syntes,
harmskott vådligt,
som Höd månd lossa.
Balders broder
vart boren tidigt.
Nattgammal grep till svärd
den gudasonen.

24.
Ej han händer tvagit,
ej huvud kammat,
förr’n å båle var han,
Balders bane.
Men Frigg grät
i Fensalar
Valhalls ve.
Veten I mer eller vad?

25.
Sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nåstrands mark,
åt norr är dörren.
Av flätade ormryggar
rest är salen.
Etterdroppar falla
in från ljoren[4].

26.
Dädan falla etter-
forsar östa
å dem, som stjäla andras
själsförtrogna.
Där hon såg vada
i svedande strömmar
meneds män
och mordvargar.

27.
Bunden såg hon ligga
i bergkettelunden
en skepnad lik
den lömske Loke.
Där sitter, föga
frejdad av mannen,
Sigyn hans viv.
Veten I mer eller vad?

28.
Gal hos asar
Gullenkamme,
som hjälten väcker
hos Valhalls herre.
Gal en annan
in under jorden,
en sotröd hane
i Hels salar.

29.
Öster ut i järnskogen
bor den gamle
och fostrar där
Fenris yngel.
Skall av dem alla
en förvisso
rustad i trollham
röva månen.

30.
Frossar på föda
av feges kroppar,
färgar gudarnes
fäste med blod.
Svart varder solskenet
somrar efter,
vredlynt varje vind.
Veten I mer eller vad?

31.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

32.
Bröder månde bröders
bane vara,
liv mellan syskons
söner spillas,
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, knivtid,
kluvna sköldar.

33.
Vindtid, vargtid
innan världen störtar,
ingen man
tör en annan skona,
Nidhögg livlösas
lemmar suger,
vargen sliter män.
Veten I mer eller vad? –

34.
Mims söner leka,
skapelsens öde
bådar sig gällt
ur gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall –
hornet i luften!
Oden mäler
med Mims huvud.

35.
Skälver åldrig
ask, den ståndande,
kvider Yggdrasil,
och jätten löses.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

36.
Vad är asar?
Vad är alver?
Jättars värld i stormgny!
Asar å tinget;
utanför stendörrar,
stönande dvärgar,
väggbergens vise.
Veten I mer eller vad? –

37.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.

38.
Nordan skyndar Ryme
med sköld framför sig.
Jormungand slingrar
i jättevrede,
ormen trycker vågsvall,
och örnen skränar,
i lik sliter Näbb-blek,
Nagelfar lossnar.

39.
Skeppet stävar östan,
det styrs av Loke.
Odjurssöner alla
med Freke fara.
Högt skria dödsmän
å Hels vägar,
med dem är Byleists
broder i färd.

40.
Surt far från söder
med svedjeflammor,
Muspels ledung[5] månde
på lågor komma.
Valgudens sol
över vallen bleknar
förrän jorden slukats
av Surts fränder.

41.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

42.
Över luften gapar
land-omslingraren,
sprutande giftglöd
och etterlågor.
Trollen flyga,
fälten dåna,
dödsmän trampa Helvägen,
himlen rämnar.

43.
Då är inne för Lin
hennes andra sorg,
när Oden far
att med ulven strida
och Beles lysande
bane med Surt.
Då månde Friggs
hugfröjd falla.

44.
Då kommer segerfaders
store son
Vidar till envig
med valens odjur.
Med handen sitt svärd
han stånda låter
i Ledrings foster.
Då är fadren hämnad.

45.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

46.
Då kommer den starke
sonen av Lodyn,
Vidars broder,
ulvabanen;
gångar Odens son
att med ormen kämpa,
midgardsormen, dräper
i vrede honom.

47.
Fot nio
går Fjorgyns son,
innan för nöddjärvt
gift han dignar.
Fjällblock regna,
fjälltroll segna,
dödsmän röja marken
från mänskor alla.

48.
Sol svartnar,
jord segnar i hav.
Från fästet de skära
stjärnor falla,
eld och brusande
ångor hävas
i skälvande hetta
till själva himlen.

49.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.

50.
Upp ser komma
andra gången
jord ur havet
i härlig grönska.
Forsar falla,
örn flyger över,
han som från fjället
fiskar spejar.

51.
Asarna mötas
å Idavallen
där de om väldigt
världsträd tala,
minna varann
om märkliga öden
och Fimbultys
forna runor.

52.
Månde osådda
åkrar växa,
all ont bättras
och Balder komma.
Ropts segerhem han
och Höd bebygga,
valgudar och vänner.
Veten I mer eller vad?

53.
Då månde åter
de underbara
tavlor av guld
i gräset hittas,
de som ägdes
i åldrens morgon
av gudars furste
och Fjölners ätt.

54.
Sal mer fager
än solen ser hon
täckt med guld
å Gimle stånda:
där skola dygdiga
skaror bygga
och allsköns glädje
evigt njuta.

55.
Höne får välja
fritt sitt öde,
Mode och Magne
Mjölner äga,
och söner av båda
bröderna bo i
Vindhem det vida.
Veten I mer eller vad?

56.
Då kommer den Höge
till hövdingsdomen,
den starke ovan
som allting råder.
Han domsmål sämjar
och strid förlikar
och stadgar en dyrkan,
som stånda skall.

[1] därifrån
[2] en sorts trollstavar
[3] dolts, gömts
[4] öppning i taket för ljus och rökutsläpp
[5] krigsflotta till havs