Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att
Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin
Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.
Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter
Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.
Att inte Carl Larsson kände till
Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan
Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk.
Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.
Här följer några av illustrationerna.
P. S. Omslaget till
e-boksutgåvan är en nästan exakt reproduktion av Carl Larssons omslag till 1904 års utgåva.
