Kort levnadsteckning ur "Berömda svenskar"

”Jag vet att det skall gå min Viktor mycket väl i världen och att han skall bli något ovanligt.” Så sade hans älskade moder strax innan hon föll offer för koleran 1834. Fadern, slotts- och fångvaktmästare i Jönköping, blev av sorgen oförmögen att sköta sin syssla. De fem fattiga barnen utackorderades och under sin skolgång försörjde sig Viktor med att lära yngre gossar latin. Avsikten att ta studenten ändrades då liberalen Johan Sandwall anställde honom i Jönköpingsbladet och 1849 tog honom med sig till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Då redaktören på grund av falsarier gick i landsflykt, fick Rydberg tid att ta studenten i Lund men tvingades sedan i flera år livnära sig som informator. GHT:s nye ägare, S. A. Hedlund, kallade honom till sig 1855 och i tjugo år var han knuten till redaktionen och fann i familjen Hedlund trofasta vänner för livet.

Han skrev utrikespolitiska artiklar och romanerna De vandrande djäknarne (1856), Fribytaren på Östersjön (1857), Singoalla (1857) och den av antik humanism burna Den siste athenaren (1859). Ingen av dessa blev särskilt uppmärksammad. Känd blev han först genom Bibelns lära om Kristus (1862), där dogmen om Kristi gudom förklaras oförenlig med bibelns ord. Rydberg kallades otroshjälte, varg i veum, men nu väckte hans tidigare diktning beundran. I en kalender hade han publicerat dikter som dominerades av förgängelsemotivet. I flera år ägnade han sig vid sidan av tidningsarbetet åt teologiskt författarskap, skrev bl. a. Medeltidens magi (1864), och satt ett par år i riksdagens andra kammare. En studieresa till Rom och Neapel -- hans enda -- gav stoff till Romerska sägner och Romerska kejsare i marmor. Skaldeådran flödade åter och han utgav sin översättning av första delen av Goethes Faust (1876), som i sin formfulländning står originalet nära. Det svenska språkets renande från främmande ord låg honom varmt om hjärtat.

Till Uppsala universitets 400-års jubileum 1877 skrev han den Kantat vid jubelfest-promotionen, som väckte en enorm beundran och än i dag ofta citeras. Samma år invaldes han i Svenska akademien. En önskan att knyta honom till huvudstaden uppfylldes då han 1884 fick en professur i kulturhistoria vid högskolan. Han hade då utgett samlingen Dikter (1882), bland vilka Dexippos, Snöfrid och Tomten -- liksom den i en samling från 1891 publicerade och med stark social medkänsla skrivna Den nya Grottesången och Betlehems stjärna -- snart blev kända och älskade av hela svenska folket. Hans sista roman var Vapensmeden, hägringar från reformationstiden (1891). Sina sista år tillbringade han i Djursholm. Fylld av kristen platonism, ständigt grubblande över livets mening, frågorna vadan och varthän, framstår han som sin tids främste kulturpersonlighet.

Ur boken "Berömda svenskar från tolv sekler" (Gardar Sahlberg, Bonnier, 1981)

Vad man kan notera extra är att så sent som 1981 tvekade man alltså inte att beteckna Rydberg som "sin tids främsta kulturpersonlighet" (vilket förvisso är sant) i ett populärt hållet verk. Men att se en liknande formulering idag är svårt att föreställa sig. Man kanske kan kalla det historierevisionism, eller är det att hårdra det? Selektivt minne kanske är en bättre beskrivning...