Han var även god vän med Viktor Rydberg, och vid beskedet om dennes död skrev han följande dikt, som jag tidigare har publicerat i efterordet till Romerska kejsare i marmor. Särskilt förtjust är jag i den sista strofen, som jag tycker är klockren och visar vilken begåvning Snoilsky verkligen var (Ekeliden var huset där Rydberg bodde efter flytten till Stockholm):
Stumma äro skaldens harpotoner,
borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
drabbar kanske blott en gång ett folk.
Slaget kom så oförmodat – smärtan
är för ny att tåla ordets skrud,
när igenom tusen, tusen hjärtan
ännu darrar detta dödens bud.
Huru foga hop av spridda stycken
denna bild vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarna av dessa smycken,
än ej födda släktens arvedel?
Sekler skola flitigt lägga samman
tankens underbara mosaik,
värmas av den eterklara flamman,
lyss till språkets magiska musik.
Tider, bättre, sällare kanhända,
skola fullt förstå den höga sång,
som Promethevs qvad till de elända
inför tvivlarn Ahasver en gång.
Nya ynglingar, ej nesligt snärde
i materiens, dådlöshetens band,
skola fatta vad Dexippos lärde
gossehären, väpnad för sitt land.
Själar, som av himmelsk längtan bäva,
skola höra siarstämmans ljud
och i ekospåren ödmjukt sträva
för att söka sanningen och Gud.
Så han lever, så han tänker, sjunger
för de kommande till fröjd och tröst.
Sekelslutets sorl och njutningshunger
dör engång – dock ej hans djupa röst.
Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
ha vi känsla endast för förlusten,
då vår vän, vår stolthet från oss gick.
Det är endast tomheten vi fatta,
ödsligheten på var plats han prytt,
och det är som ej vi velat skatta
vad vi ägt, förrn i den stund det flytt.
Aldrig höra mer din röst i tiden –
blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
aldrig, aldrig trycka mer din hand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar