Några författarkopplingar (1)

Hur förhöll sig kommande (och tidigare) generationers författare till Rydberg? Hur påverkades de? Här följer några axplock som jag har stött på genom åren.

Birger Sjöberg
Förutom att hela Fridas visor kan anses djupt influerad av Rydbergs idealism -- vad Sjöberg gör är ju att förflytta denna idealism till och tillämpa den på vardagslivet i en småstad i Sverige, precis det Rydberg ansåg vara den verkliga idealismen: realism förädlad av det sköna, sanna och goda -- så finns i boken en direkt koppling, nämligen i följande, först som en not i "Frida i vårstädningen":

* I Fridas hem funnos tvenne väggklädnader, den ena med inskriptionen »Lägg hatt och stav i stuguvrån» o. s. v. och den andra med »Vad rätt du tänkt» et c.

Och sedan direkt i "Tröst i naturen":

»Vad rätt du tänkt
kan ej av tiden härjas.
Var rätt du tänkt,
vad du i kärlek vill!»

(ur "Jubelfestkantaten")

Esaias Tegnér
Rydbergs favoritförfattare var enligt honom själv (i "Realisten Åbrandsson") Tegnér, Stagnelius och Vergilius. Förutom detta så lär ju Rydberg ha träffat Tegnér under sin gymnasietid i Växjö (jag vet inga detaljer om detta möte i skrivande stund).

Det finns en text av Tegnér, hans mest berömda: Frithiofs saga, där man nästan kan utläsa hela Rydbergs världsbild. Det gäller i synnerhet i slutkapitlet: "Försoningen". Man kan enkelt ana vilken påverkan denna bok har haft på den unge Rydberg.

Verner von Heidenstam & Oscar Levertin
Varför buntar jag ihop dessa två, jo de var ju chefsarkitekter bakom den litterära 90-talismen, där Heidenstam stod för det mesta och bästa i litterär och teoretisk väg, medan Levertin var kritikern som skapade opinion och banade vägen till de breda massorna. Jag vill hävda att Heidenstam försökte återskapa kungslinjen i svensk diktning och tog då över efter Rydberg.

Hur mycket 90-talisterna uppskattade Rydberg som vägröjare och vapenbroder exemplifieras av Oscar Levertins ord efter Rydbergs död: "... den svenska bildningens vapensmed, den svenska diktningens patriark." Levertin karaktäriserade en gång Rydbergs diktning med hjälp av en vacker metafor: "Den äger skuggan och svalkan, den ljusa skönheten i ett från antikt tempel till kristen basilika omändrad marmorhall. Svalorna sjunga vid kapitälerna. Solljuset flödar in brett och stilla mellan pelarstammarna -- det är ro därinne full av ljus meditation och klar höghet." Levertins liknelse blev på sin tid mycket berömd, med all rätt.

Och när Rydberg dött var det Heidenstam som beklagade sig över att inget minnesmonument hade planerats för Rydberg i "Om svenskarnes lynne": "Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en av våra avsomnade diktare. Vilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Varför gjorde vi det icke? Därför att vi voro för blyga."

Här lånar jag ett kort stycke av ur Anders Burmans artikel "Verner, Oscar och Viktor" (Veritas nr 23):

"... redan 1888, efter det att Heidenstam hade givit ut sin debutsamling Vallfart och vandringsår, tog den äldre diktaren honom till sig. Den 26 april 1888 skickade han ett vänligt och uppmuntrande brev till den unge författarkollegan som senare följdes upp av fler brev. Med anledning av romanen Endymion, som Rydberg tydligen fått sig tillsänd, nedtecknar han på ett visitkort följande ord till Heidenstam i juni 1889: Det var min afsigt att skrifva ett långt bref om "Endymion", hvars grundåskådning jag uppfattadt och, hvad dess estetiska halt vidkommer nödgas erkänna för rigtig; hvars skildringar stått i färger och former för min fantasi och beredt mig en sällan erfaren njutning, och hvars snilleblixtar jag beundrar. Emottag tillsvidare denna tacksägelse. Och i ett brev tre år senare framhåller Rydberg hur han i Heidenstams därpå följande roman Hans Alienus – liksom i Levertins dikter – älskar "att se tecken af befrielse från det ok, som nu i tio års tid böjt den svenska litteraturens nacke mot jorden". Det var således fråga om ett ömsesidigt förhållande mellan Heidenstam och Levertin å ena sidan och Rydberg å den andra. Otvivelaktigt uppskattade och understödde de varandra i kampen mot den naturalistiska estetiken. I ett brev till Lervertin berättar Heidenstam om sitt första möte med Rydberg. "Han tycktes mig nästan – hur skall jag säga – obetydlig. Detta kanske emedan han var sluten och stilla. Men hur nobel var han icke. Han ville endast tala om frånvarande så, 'som hade de stått i rummet bredvid och hört på'." Och han fortsätter: "När jag nu efteråt jemför honom med Sbg [Strindberg], hur blir ej den förre fin och sympatisk, hur klart inser jag ej, åt hvilken sida jag sjelf helst skulle längta att utveckla mig, om jag endast kunde."