Några författarkopplingar (2)

Karin Boye lämnade Berlin i början av oktober och stannade över några dagar i Göteborg. Hon var uppseendeväckande söt, med rouge på läpparna och pikant lugg. Sådant var 1932 tämligen ovanligt i Sverige, och hennes kontinentala apparition väckte en sådan uppmärksamhet i det stela Göteborg att man ropade ”lilla sötnos” efter henne. Karin blev förskräckt, hennes protest kom en gång med repliken: ”I Göteborg är alla människor Viktor Rydberg!”

Ur Margit Abenius' Karin Boye-biografi

Exakt vad Karin syftade på är inte klart. Kanske att Rydberg i allmänhetens medvetande framstod som en sedlighetens väktare. Något som är delvis fel, vilket bland annat kan läsas om här. Men i samma skrift, "Om nakenhet och klädselsätt", skriver han om just smink, och i det fallet ger han uttryck för en negativ syn. Något som mer har att göra med hans grundsyn på människan än några moraliska betänkligheter: att människan är vacker i sig, naturligt vacker.

Eftersom Boye kände till Rydberg väl, kan det mycket väl ha varit denna detaljkunskap om honom som gjorde att hon utbrast i ovanstående replik (och om det ändå vore så väl...)

Annars var ju Rydberg varken stel i umgängeslivet (möjligtvis en aning blyg, försiktig) eller valhänt i umgänget med kvinnor. Både hans texter och hans person uppskattades av kvinnorna, något som fick t. ex. Strindberg att avundsjukt och nedlåtande kalla Rydberg för "damernas professor". Han kunde vara flirtig och charmerande.

Kan Karin till och med ha syftat på detta senare; och att hennes "protest" inte var någon protest, utan ett rodnande avvärjande mot det något påflugna, men samtidigt smickrande tillmälet?

Karin Boye 1933, "söt" som hon troligen såg ut då hon kom till Göteborg 1932. (Bilden till höger är färglagd i efterhand.)

Karin Boye var annars influerad av Viktor Rydberg, framförallt hans mytvärld. Främst märks detta i diktsamlingen Gömda land (1924), och främst i denna i dikten "Asar och Alfer". Hon målade till och med akvareller med motiv ur Fädernas gudasaga, vilka får illustrera hennes dikt:

Asar och alfer

I
Asar och alfer delar makten

Asarna red över regnbågsbron
med frostvita vapen,
skymtade fjärran i Järnskogsmörkret
drypande odjursgapen.
Svärden klang och lyste,
när jättars namn hördes.
Rösternas genljud, hovarnas dån
långt i rymden fördes.

Alferna gick i spirande gräs
mjukt på smidiga fötter.
Träd sprang i blom, när alferna steg
lätt över knotiga rötter.
Jordriket gladde sig,
groende vår drog in,
majnatten lyste vit
av alfers vita skinn.

Asar och alfer drog till ting
och delade jordens makt.
Asarna satt som huggna stoder,
tunga av urtidsprakt.
Alferna gled som skuggor
- de vankar som de vill -
skuggor av allt som inte finns
men en gång kan bli till.

Forntidsrit

Asar och alfer rådslog
och delade jorden så:
åt asar allt som en hand kan ta
och allt ett ord kan nå,
åt asar allt som är talat
och all den tid som flytt -
åt alfer det som sedan är kvar:
allt namnlöst nytt.

Asar och alfer rådslog
och delade människors ätt:
åt asar dem som håller fast
vid fädernas ärvda rätt,
hövdingar och krigare
och alla offerpräster
och alla som ber i tempel -
från öster och till väster.

Asar och alfer rådslog
och delade människors släkt:
åt alfer dem som lyder blint
en dag som än ej bräckt,
alla som blotar i skogen
och fädernas lag ej stöder
och alla som växer som vilda träd -
alla, från norr till söder.

Så de rådde, och så det blev.
Så styr de jordens ring.
Asarna rår över lösen i strid
och synliga tecken och ting.
Men alferna styr de tingen
som aldrig ett namn har haft,
och allt vad de har och allt vad de ger
är fruktbarhetens kraft

II
Alfen Dag sjunger om Oden

I världsträdet nio dagar
offrad hängde han
- så blek såg jag ingen annan,
gud eller man -
rak, med sammanbiten mun,
härskarhänderna knutna,
över offret som han gjort
ögonlocken slutna.
Men min håg
spratt som en orm - jag ropade: "Vem har gjort det?
Den mörka rösten svarade, skälvande låg:
"Jag själv har gjort det."

Litet vet jag om visdomsbrunnen,
längade aldrig dit.
Dess glans är svart. Jag vet en källa,
glimmande silvervit:
djupt, djupt vid livets rötter
sköljer en våg mitt sinne.
Ingen krävde mitt öga som pant.
Jag dricker fritt där inne.
Som en ström
flyter min dag - som hade jag aldrig sport det
främmande svar, jag hör var natt i min dröm:
"Jag själv har gjort det."

Alvsmeden Valand

Då tycks mig jordens blommande vår
som döda ting och stoft
mor honom, offrad åt sig själv
i askens vinande loft.
Då söker min tanke förgäves en brunn,
som syns mig bragden värd,
en dryck, som måste vinnas hårt
med dyrbar offergärd.
Ingen makt
liknar deras, som tigit, tigit och gjort det.
Genom mörkret lyser med lågors prakt:
"Jag själv har gjort det."

Den gamla völvan talade sant.
"De starka", sad' hon en gång,
"är födda för höga makters blickar
och bävande människors sång.
Ju mer en stark kan lida ont,
dess mera svårt får han lära,
och mörka nornor gläds att se,
hur tungt en man kan bära."
Aldrig än
bar jag en börda - och vet ej av, att jag bort det-
Men den drömmen, ingen är stolt som den:
"Jag har själv gjort det."

III
Oden och Rind
(Genom förbjuden trolldom hade Oden vunnit alfdottern Rind, som enligt nornornas rådslag skulle föda Balders hämnare.

    "Mörka runor jag ristat, som ingen hand får rista,
jag som kallas för hövding i himlens hall.
Himmel och jord är sjuka. Himmel och jord skall brista.
En gång, oåterkalleligt, händer allt som händer,
ensamt, evigt, ristat i sten det står." -
    "Konung, ett jag känner, som alltid återvänder:
jordens heliga andning, höst och vår."

    Jordens skogar susade lugnt i tidens gryning,
susar än, när gudarnas makt är all.
Under nornornas spånad, under ödenas dyning
går ett alstrande hav av djup kristall.
Somna, nornornas skyttel! Inget blir förvandlat.
Världar vaknar i nya solars guld." -
    "En gång, oåterkalleligt, har jag redan handlat -
längtar att gälda på Vigrids vall min skuld."

Det gäller alltså att bestämma sig för om man är Alf eller Ase (eller bara människa, för de mer prosaiska naturerna). Att Boye är Alf står klart, liksom Rydberg, även om han kanske ville stå med ena foten hos asarna också. De två sorterna är bestämda att leva i harmoni med varandra inom var sitt ansvarsområde, men de får aldrig blanda sig, då går jorden under.

Men redan i debutsamlingen kan man spåra "Rydbergs" idealism i dikten "Idea".

Hjalmar Söderberg...
...är en annan författare med kanske för somliga oanade kopplingar till Rydberg. Det gäller bland annat mytologin. I den lilla lingvistiska uppsatsen "Fan" från 1938 försöker nämligen Söderberg åberopa stöd från Undersökningar i germanisk mytologi om ordet fans ursprung och Söderberg skriver halvironiskt att där "trodde jag mig förstås ha hittat den finaste fan jag kunde önska mig!"

Söderberg VAR en stor Rydberg-fan, mer ju äldre han blev. I "Signe" avslutar han:

Sedan rullade åren, och egentligen litterära impulser fick jag först ganska sent. Den första starka stöten kom då en av mina skolkamrater – det var n. v. professor Almkvist vid Karolinska institutet – under en lektion i modersmålet i 6:II i Norra Latin med väldig kläm deklamerade Viktor Rydbergs "Den flygande holländaren". Jag blev vild av förtjusning, och i månader efteråt drömde jag inte om annat än att någon gång i en avlägsen framtid kunna skriva något så styvt. Ännu har det inte lyckats mig, men varför skall man uppge hoppet?

Och i en liten efterskrift till Söderberg-samlingen Varia, där ovanstående "Signe" trycktes, såg han sig tvungen att tillägga följande:

Under korrekturläsningen av föregående lilla tillfällighetsskiss, vari jag på slutet har givit en antydan om det överväldigande intryck jag i gossåren mottog av Viktor Rydbergs poesi – ett intryck, som i själva verket genom alla de gångna åren har förblivit levande i mitt sinne – vaknade hos mig minnet av en nu tjugufem år gammal dumhet, som jag år 1896 skrev om Viktor Rydberg i den norska tidskriften "Samtiden", några månader efter hans död. (En dumhet, som för länge sedan skulle ha sjunkit i rättvis glömska, om inte den samvetsgranne Karl Warburg hade citerat den – med ogillande – i sin förträffliga levnadsteckning över Rydberg.) Jag skrev bland annat: "En skald för de utvalda, men en tänkare för seminarister." Det var, att börja med, inte särdeles träffande att kalla Viktor Rydberg, vars diktning med rätta var så älskad av gammal och ung, "en skald för de utvalda". Han varken var eller ville vara någon esoteriker. Men "en tänkare för seminarister" – vad kan jag egentligen ha menat med det? Förmodligen menade jag att han inte hade samma åsikter som jag, och att hans tänkande hade en halvreligiös, pedagogiskt-uppbygglig anstrykning, som var mig emot. För resten skall jag oförbehållsamt erkänna, att jag på den tiden var mera förtrogen med Hôtel Rydbergs kafé än med Viktor Rydbergs filosofi. (Hans föreläsningar i filosofi utgåvos för övrigt först många år efter hans död.) Att yttrandet om Rydberg som "en tänkare för seminarister" var en dumhet och en oförskämdhet, misstänkte jag redan i samma ögonblick jag återsåg det på tryck i "Samtiden". Men det hade dock – naturligtvis – sin psykologiska och tidshistoriska bakgrund. Jag hade några år förut som nybakad student en tidig morgonstund vandrat ut till Långholmen och hurrat för Hjalmar Branting då han släpptes ut efter ett fängelsestraff för "religionsbrott", och alla visste att Rydberg som juryman hade röstat för hans fällande. Sedan dess var Viktor Rydberg för mig, så länge han levde och ännu längre, en fallen stjärna. Därtill kom, att hans ålderdoms svärmeri för "det fornnordiska" för mig, liksom för de flesta av mina jämnåriga, var en fullkomlig fasa. Det kunde på den tiden inte ens falla mig in att försöka läsa "Fädernas gudasaga", långt mindre "Undersökningar i germanisk mytologi". Först ett tjugutal år senare förde mig mitt religionshistoriska intresse till att läsa detta Viktor Rydbergs vetenskapliga huvudverk, ett jätteverk av mångsidig lärdom, av stringent tänkande, kritiskt skarpsinne och genial kombination. Jag läste det med en spänning och en njutning, som inga rent skönlitterära böcker i senare år ha berett mig; jag skaffade mig en lärobok i isländska (och en ordbok) för att någorlunda kunna följa med de många citaten ur Eddorna. Det lyckades mig visserligen högst ofullständigt, och i vart fall förvärvade jag naturligtvis inte därmed någon kompetens att bedöma forskarens resultat. Men verket är sådant, att man kan läsa det med rik om än i vissa detaljer ofullständig behållning även utan att kunna fornisländska. För mig blev det i varje fall ett resultat: min första ungdoms mest älskade skald mötte mig här i ny gestalt, en gestalt som inte hade den ringaste likhet med en "tänkare för seminarister". Jag är för mycket fatalist för att "ångra" – men jag har känt det som ett inre behov att fira tjugufemårsminnet av denna gamla dumhet genom att återkalla den. Som skald, tänkare och lärd på en gång – en ytterligt sällsynt kombination! – har Viktor Rydberg ingen jämbördig i skandinavisk litteratur.

Inga dåliga ord, särskilt inte kommande från en författare uppvuxen och påverkad i naturalismens och socialismens 1880-tal.