Viktor Rydbergs tillfälligt avsomnade nyhetsbrev (redaktör Tore Lund) har återuppstått. I det senaste numret kan man bland annat läsa om fåglarna i Rydbergs diktning, nedvärderingen av hans poesi i en ny svensk poesiantologi samt hur nästan alla hans tidningstexter från tiden på Handelstidningen nu finns tillgängliggjorda i KB:s digitala databas. Jag bifogar nyhetsbrevet som ett gratis smakprov. För den som vill ha det regelbundet i sin mejlbox ingår det i medlemskapet i Rydberg-sällskapet.
https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXiTm56QkEybUVEU28/view?usp=sharing
En aktiv sida för alla som gillar Viktor Rydberg! Sidan kommer att uppdateras kontinuerligt med både senaste nytt och nedslag i historien.
söndag 7 maj 2017
söndag 12 mars 2017
Kort levnadsteckning ur "Berömda svenskar"
”Jag vet att det skall gå min Viktor mycket väl i världen och att han skall bli något ovanligt.” Så sade hans älskade moder strax innan hon föll offer för koleran 1834. Fadern, slotts- och fångvaktmästare i Jönköping, blev av sorgen oförmögen att sköta sin syssla. De fem fattiga barnen utackorderades och under sin skolgång försörjde sig Viktor med att lära yngre gossar latin. Avsikten att ta studenten ändrades då liberalen Johan Sandwall anställde honom i Jönköpingsbladet och 1849 tog honom med sig till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Då redaktören på grund av falsarier gick i landsflykt, fick Rydberg tid att ta studenten i Lund men tvingades sedan i flera år livnära sig som informator. GHT:s nye ägare, S. A. Hedlund, kallade honom till sig 1855 och i tjugo år var han knuten till redaktionen och fann i familjen Hedlund trofasta vänner för livet.Ur boken "Berömda svenskar från tolv sekler" (Gardar Sahlberg, Bonnier, 1981)
Han skrev utrikespolitiska artiklar och romanerna De vandrande djäknarne (1856), Fribytaren på Östersjön (1857), Singoalla (1857) och den av antik humanism burna Den siste athenaren (1859). Ingen av dessa blev särskilt uppmärksammad. Känd blev han först genom Bibelns lära om Kristus (1862), där dogmen om Kristi gudom förklaras oförenlig med bibelns ord. Rydberg kallades otroshjälte, varg i veum, men nu väckte hans tidigare diktning beundran. I en kalender hade han publicerat dikter som dominerades av förgängelsemotivet. I flera år ägnade han sig vid sidan av tidningsarbetet åt teologiskt författarskap, skrev bl. a. Medeltidens magi (1864), och satt ett par år i riksdagens andra kammare. En studieresa till Rom och Neapel -- hans enda -- gav stoff till Romerska sägner och Romerska kejsare i marmor. Skaldeådran flödade åter och han utgav sin översättning av första delen av Goethes Faust (1876), som i sin formfulländning står originalet nära. Det svenska språkets renande från främmande ord låg honom varmt om hjärtat.
Till Uppsala universitets 400-års jubileum 1877 skrev han den Kantat vid jubelfest-promotionen, som väckte en enorm beundran och än i dag ofta citeras. Samma år invaldes han i Svenska akademien. En önskan att knyta honom till huvudstaden uppfylldes då han 1884 fick en professur i kulturhistoria vid högskolan. Han hade då utgett samlingen Dikter (1882), bland vilka Dexippos, Snöfrid och Tomten -- liksom den i en samling från 1891 publicerade och med stark social medkänsla skrivna Den nya Grottesången och Betlehems stjärna -- snart blev kända och älskade av hela svenska folket. Hans sista roman var Vapensmeden, hägringar från reformationstiden (1891). Sina sista år tillbringade han i Djursholm. Fylld av kristen platonism, ständigt grubblande över livets mening, frågorna vadan och varthän, framstår han som sin tids främste kulturpersonlighet.
Vad man kan notera extra är att så sent som 1981 tvekade man alltså inte att beteckna Rydberg som "sin tids främsta kulturpersonlighet" (vilket förvisso är sant) i ett populärt hållet verk. Men att se en liknande formulering idag är svårt att föreställa sig. Man kanske kan kalla det historierevisionism, eller är det att hårdra det? Selektivt minne kanske är en bättre beskrivning...
onsdag 22 februari 2017
Foton på Rydberg-memorabilia
Via den här länken, kan man (sök på Viktor Rydberg, "alla samlingar") hitta en hel del intressanta foton på saker som har tillhört Rydberg et c.
http://www.gnm.se/sv/Vastarvet/Verksamheter/Goteborgs-Naturhistoriska-museum/Faktasidor/Sok-i-fotosamlingen/
Här är några smakprov. Med är också Rydbergs-frimärken, från 1945 tror jag, samt ångfartyget "Viktor Rydberg" i Jönköping från 1885. Det intressantaste föremålen tycker jag är skrivbordet (där han kan ha skrivit flera av sina sena verk) och gungstolen, som han satt i när han dog. -- Medaljongen tillhörde Susen Rydberg och innehöll en hårlock från Viktor och ett foto.
http://www.gnm.se/sv/Vastarvet/Verksamheter/Goteborgs-Naturhistoriska-museum/Faktasidor/Sok-i-fotosamlingen/
Här är några smakprov. Med är också Rydbergs-frimärken, från 1945 tror jag, samt ångfartyget "Viktor Rydberg" i Jönköping från 1885. Det intressantaste föremålen tycker jag är skrivbordet (där han kan ha skrivit flera av sina sena verk) och gungstolen, som han satt i när han dog. -- Medaljongen tillhörde Susen Rydberg och innehöll en hårlock från Viktor och ett foto.
måndag 12 december 2016
Viktor Rydberg och Lucia-sången
Bakgrund till Luciasången
Musiken och texten till Luciavisan anges ofta vara komponerad eller nedtecknad 1835 av den italienske tonsättaren Teodoro Cottrau (1827-1879). Det är troligen snarare så att Cottrau, som var son till den franskitalienske kompositören och sångsamlaren Guillaume Louis Cottrau (1797–1847) nedtecknade och översatte sången från neapolitanska till italienska. Cottrau publicerade sången som ”Barcarolla” 1849.Uppgiften att melodin till luciasången skrevs ner av Gunnar Wennerberg på besök i Neapel 1852 är inte belagd. I Wennerbergs italienska resrutt 1851-1852 ingick inte Neapel.
Texten är lagd i munnen på skepparen till en liten slup eller utfärdsbåt, som (åtminstone i sångens början) ligger vid kaj i Neapel. Han ropar in passagerare genom att lyriskt beskriva hur fager stadsdelen Santa Lucia är från havet. "Tu sei l impero dell armonia, Santa Lucia!” – ”Du är harmonins rike, Santa Lucia.”
Den italienska melodin har tre texter på svenska. Ingen av dessa är en översättning av det italienska/neapolitanska originalet.
Enligt: http://sv.annysings.com/artikeldetails/Lucias%C3%A5ngen.html
Rydbergs koppling
Man kan alltså först konstatera att originaltexten till den svenska Lucia-visan inte handlar om helgonet/martyren Lucia, utan om stadsdelen/halvön i Neapelbukten, som i sin tur har döpts efter henne. Fredrika Bremer utförde en fullständig översättning jämte originaltexten i sin bok "Livet i gamla världen", del 2; boksidorna bifogas.
Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:Rydberg sammanslår de första fyra raderna ur två strofer, och undviker därmed det välbekanta "Santa Lucia" i slutverserna.
Sul mare luccica
l’astro d’argento,
placida è l’onda,
prospero il vento ...
O, dolce Napoli,
suolo beato,
doce sorridere
volle il creato ...
och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.
onsdag 7 december 2016
Rydbergs tomte i Harald Wibergs tappning som frimärksmotiv
Postens nya julserie med frimärken har Harald Wibergs Rydberg-tomte som motiv. För det var väl i samband med att Wiberg illustrerade Rydbergs dikt "Tomten" som han kom till första gången.
måndag 28 november 2016
Rydberg om apostlarna Petrus och Paulus
I den nya boken "Tidiga kristna martyrer" lånas ett stycke text av Rydberg, vilket skildrar apostlarna Petrus och Paulus död i Rom.
Som en anvisning till sina läsare tillfogade Rydberg följande: ”Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i Nya Testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. [...] Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskilt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, vila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgiver. Men i detta fall hava verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och varom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på vilken det är omöjligt att utrannsaka, var den ena ändar och den andra vidtager.”
Som en anvisning till sina läsare tillfogade Rydberg följande: ”Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i Nya Testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. [...] Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskilt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, vila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgiver. Men i detta fall hava verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och varom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på vilken det är omöjligt att utrannsaka, var den ena ändar och den andra vidtager.”
Ur Viktor Rydbergs bok Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus har vi följande skildring, här sammandragen:
Under högaltaret [i Pauluskyrkan, San Paolo fuori le Mura] är aposteln Paulus’ grav, och vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg, som han gick för att motta martyrkronan. [...] En inskrift ... visar vilket rum Avskedskapellet [en bit innan man kommer fram till kyrkan] intar i den krans av arvsägner, som flätat sig kring apostlarnes minne. Inskriften har följande lydelse:
På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gick att blodvittna, och sade Paulus till Petrus:
Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde för Kristus’ alla lamm!
Och Petrus till Paulus:
Gå i frid, du det godas förkunnare, du de rättfärdiges vägvisare till frälsning!
Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts ur mamertinska fängelset för att avlivas, Paulus på avrättsplatsen utanför Ostiensiska porten, Petrus på Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke på hans väg, och detta medgavs honom av vaktens hövitsman. Och sålunda gick de, sida vid sida, hand i hand, tröstande och hugnande varandra, tills de kommit halvvägs mellan stadsporten och det fält, där Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där Avskedskapellet nu står. Där gav de varandra den fridshälsning, som ovan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.
Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängivne hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen över de kullar med härlig utsikt kring kampagnan, bland vilka Via Ardeatina Nuova i vår tid framgår, och förbi en villa, tillhörig Salvius Otho (den samme som vart Neros efterträdare på kejsarstolen), samt ledde slutligen fram till den omgärdade blodsåkern.
Den lugna kärlek, varmed Paulus talade till vakten, och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade förundrat och gripit flere av soldaterna. Och då bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprang ur den sluttande gräsvall, som blodats av offrets huvud, då kastade sig någre soldater på knä och ropade: ”Denne var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själv har vittnat för hans ords sanning!”
Tre av dem, Longinus, Alcestes och Megistus, framräckte sina händer och ropade: ”Slå nu även oss i länkar och antvarda oss åt domaren och döden, ty vad Paulus från Tarsus brutit, därtill är även vi saker, i det vi säger: vi tror på en enda Gud, vår skapare och fader och hans son Jesus Kristus!”
Två dagar därefter ljöt Longinus, Alcestes och Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.
Petrus avrättades samma dag som Paulus. Efter avskedet från denne fördes han tillbaka till staden och över Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp för Janikulus, på vars högsta topp korset väntade honom.
Petrus bad att varda korsfäst med huvudet nedåt, emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge som hans herre och mästare. Bödlarne efterkom hans önskan.
Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som var från österlandet: greker, israeliter och syrer, och enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras kvarlevor. De tog fördenskull martyrernas kroppar, inneslöt dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en skrift av Gregorius den store förmäls, att när de hunnit till andra milstolpen vid Appiska vägen, uppstod en den häftigaste storm. En rasande virvelvind blåste emot staden, ett mörker likt vinternattens föll över Tiberdalen, åskan dånade och från ömse sidor väste blixtar tätt över vägen, som om keruber korslagt sina flammande svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna sig skatter, som endast världens huvudstad och hävdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom skulle ju en dag täljas som Petrus’ och Paulus’ verk, och i framtidens bok var det ju tecknat, att apostlarne skulle övervinna caesarerna. Som vartecken av denna seger står sedan århundraden Petrus’ bronsstod på kejsar Trajanus’ segerpelare och Paulus’ på kejsar Marcus Aurelius’, och medan caesarernas mausoleer ligger i grus eller, som den hadrianska, står avklädda sin prakt och tjänar andra ändamål, häver sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn som jättevårdar över fiskarens och tältdukvävarens stoft. (Kap. 7)
söndag 13 november 2016
Rydbergs version av Völuspá ("Valans visdom")
Detta är en »återställd» version av den fornnordiska dikten Völuspá i Rydbergs översättning som publicerades efter hans död 1896, och som nu ingår i e-boken »Samlade dikter» (Mimer 2016). Den är inte daterad men uppskattas vara skriven mellan 1880 och 1884. Rydberg uttryckte vid flera tillfällen ett intresse att återställa Völuspá till dess "originalform" (ett påstående från hans sida), bestående av enhetliga 8-raders strofer. För att göra det behövde han utelämna vissa, till exempel listan med dvärgar.
Då denna diktöversättning inte är välspridd (den ingår inte ens i Warburgs "Samlade skrifter") publicerar jag den här.
Valans sång
1.
Hören mig alla
heliga ätter,
högre och lägre
Heimdallssöner!
Manad vill jag Valfaders
verk förtälja,
folkkvad forna
dem främst jag minns.
2.
Urtidsborne
jättar minns jag,
dem som mig fordom
fostrat hava;
nio urträd,
och detta maktträd
i mullen gömt.
3.
Var åldrars morgon,
då Ymer byggde.
Ej var sand, ej sjö,
ej svala böljor,
ej jord, ej heller
höjdens himmel,
ej gavs där ett gräs
i gapande svalg.
4.
Innan Burs söner
upplyft grunden,
de som mäktigt
Midgard skapat.
Sol sken sunnan
å salens stenar,
då grodde grunden
av gröna örter.
5.
Sol grep sunnan,
sällad till månen,
med höger hand
om himlaranden.
Sol visste icke,
var hon salar ägde,
månen visste icke,
vilken makt han ägde.
6.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
natt och nedan
namn de gåvo,
dagens mitt
och morgon namn.
7.
Asarne möttes
å Idaslätten,
byggde högrest
blotsal och blodkrets,
satte upp ässjor,
smidde smycken,
göto tänger
och gjorde verktyg.
8.
Å gård med tavel
de glade lekte,
av guld de hade
håvor alla,
tills tre kommo,
tursadöttrar,
jättevärldens
väldiga mör.
9.
Tills tre kommo,
ur talda skaran,
kraftige, älsklige
asar till stranden,
funno på landet
föga mäktande,
ödeblottade,
Ask och Embla.
(De hade ej ande,
ej hud de ägde,
ej bloder, ej later,
ej livets färger.
Oden gav ande,
hud gav Höner,
blod gav Lodur
och livets färger.)
10.
Ask vet jag stånda
nämnd Yggdrasil
stamhög vattnad med
skumvit grusvåg.
Dädan[1] kommer daggen,
som i dalar faller,
evigt grön han ståndar
över Urdarkällan.
11.
Dädan komma mör
som mycket veta,
tre från den sal,
under trädet ståndar.
Mänskolotter
och lag de lade,
korande öden
åt åldrarnes barn.
12.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
vem som i all luften
lömskhet blandat,
vem som givit Ods mö
åt jätteätten.
13.
Brutna vordo eder,
ord och löften,
vart mäktigt avtal
makter emellan.
Han, Tor, slog då till
i trängande harm.
Han sällan sitter
då slikt han hör.
14.
Ensam satt hon ute,
då den urgamle kom.
Asarnes härlige
såg in i hennes öga:
»Vad frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Allt vet jag Oden,
var du ögat dolt.»
15.
Valde henne härfader
halsband och ringar
för siande sång
och spåstavsvisdom.
Fullt vet hon sia,
fram ser hon längre.
Hon såg vida och vida
om världar alla.
16.
Hon minns den första
härstrid i världen,
när å spjut de
spetade Gullveig
och i Härs sal
henne brände,
tre gånger brände,
den tre gånger borna.
17.
Heid de henne nämnde,
var till hus hon kom,
spåklok vala,
som signade gander[2],
som visste att sejda,
sejda med håglust.
Alltid var hon åtrådd
av andra kvinnor.
18.
Då trädde makter alla
till tingsalen,
höghelige gudar,
att härpå akta:
om asarne borde
böter giva
eller alla gudar
gulden gälda.
19.
Slungade Oden
spjut i hären,
hovs då den första
härstrid i världen,
bruten vart asa-
borgens bålverk,
vaner kunde värnlösa
vallar trampa.
20.
Såg hon valkyrior
komma från fjärran,
såg dem till reds att
rida till Got-tjod.
Sköld bar Skuld
och Skuld bar Skagul,
redo att kora
i kampen fallne.
21.
Vet hon att Heimdalls
horn förborgats[3]
under det höga,
helga trädet;
ser hon det öst med
strida forsar
ur valfaders pant,
veten I mer eller vad?
22.
Ödet för Balder,
blödande offret,
Odenssonen,
såg hon förborgat.
Smärt och fager
stod då vuxen
högt över marken
mistelteinen.
23.
Vart av stängeln,
så smärt han syntes,
harmskott vådligt,
som Höd månd lossa.
Balders broder
vart boren tidigt.
Nattgammal grep till svärd
den gudasonen.
24.
Ej han händer tvagit,
ej huvud kammat,
förr’n å båle var han,
Balders bane.
Men Frigg grät
i Fensalar
Valhalls ve.
Veten I mer eller vad?
25.
Sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nåstrands mark,
åt norr är dörren.
Av flätade ormryggar
rest är salen.
Etterdroppar falla
in från ljoren[4].
26.
Dädan falla etter-
forsar östa
å dem, som stjäla andras
själsförtrogna.
Där hon såg vada
i svedande strömmar
meneds män
och mordvargar.
27.
Bunden såg hon ligga
i bergkettelunden
en skepnad lik
den lömske Loke.
Där sitter, föga
frejdad av mannen,
Sigyn hans viv.
Veten I mer eller vad?
28.
Gal hos asar
Gullenkamme,
som hjälten väcker
hos Valhalls herre.
Gal en annan
in under jorden,
en sotröd hane
i Hels salar.
29.
Öster ut i järnskogen
bor den gamle
och fostrar där
Fenris yngel.
Skall av dem alla
en förvisso
rustad i trollham
röva månen.
30.
Frossar på föda
av feges kroppar,
färgar gudarnes
fäste med blod.
Svart varder solskenet
somrar efter,
vredlynt varje vind.
Veten I mer eller vad?
31.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
32.
Bröder månde bröders
bane vara,
liv mellan syskons
söner spillas,
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, knivtid,
kluvna sköldar.
33.
Vindtid, vargtid
innan världen störtar,
ingen man
tör en annan skona,
Nidhögg livlösas
lemmar suger,
vargen sliter män.
Veten I mer eller vad? –
34.
Mims söner leka,
skapelsens öde
bådar sig gällt
ur gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall –
hornet i luften!
Oden mäler
med Mims huvud.
35.
Skälver åldrig
ask, den ståndande,
kvider Yggdrasil,
och jätten löses.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
36.
Vad är asar?
Vad är alver?
Jättars värld i stormgny!
Asar å tinget;
utanför stendörrar,
stönande dvärgar,
väggbergens vise.
Veten I mer eller vad? –
37.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.
38.
Nordan skyndar Ryme
med sköld framför sig.
Jormungand slingrar
i jättevrede,
ormen trycker vågsvall,
och örnen skränar,
i lik sliter Näbb-blek,
Nagelfar lossnar.
39.
Skeppet stävar östan,
det styrs av Loke.
Odjurssöner alla
med Freke fara.
Högt skria dödsmän
å Hels vägar,
med dem är Byleists
broder i färd.
40.
Surt far från söder
med svedjeflammor,
Muspels ledung[5] månde
på lågor komma.
Valgudens sol
över vallen bleknar
förrän jorden slukats
av Surts fränder.
41.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
42.
Över luften gapar
land-omslingraren,
sprutande giftglöd
och etterlågor.
Trollen flyga,
fälten dåna,
dödsmän trampa Helvägen,
himlen rämnar.
43.
Då är inne för Lin
hennes andra sorg,
när Oden far
att med ulven strida
och Beles lysande
bane med Surt.
Då månde Friggs
hugfröjd falla.
44.
Då kommer segerfaders
store son
Vidar till envig
med valens odjur.
Med handen sitt svärd
han stånda låter
i Ledrings foster.
Då är fadren hämnad.
45.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
46.
Då kommer den starke
sonen av Lodyn,
Vidars broder,
ulvabanen;
gångar Odens son
att med ormen kämpa,
midgardsormen, dräper
i vrede honom.
47.
Fot nio
går Fjorgyns son,
innan för nöddjärvt
gift han dignar.
Fjällblock regna,
fjälltroll segna,
dödsmän röja marken
från mänskor alla.
48.
Sol svartnar,
jord segnar i hav.
Från fästet de skära
stjärnor falla,
eld och brusande
ångor hävas
i skälvande hetta
till själva himlen.
49.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.
50.
Upp ser komma
andra gången
jord ur havet
i härlig grönska.
Forsar falla,
örn flyger över,
han som från fjället
fiskar spejar.
51.
Asarna mötas
å Idavallen
där de om väldigt
världsträd tala,
minna varann
om märkliga öden
och Fimbultys
forna runor.
52.
Månde osådda
åkrar växa,
all ont bättras
och Balder komma.
Ropts segerhem han
och Höd bebygga,
valgudar och vänner.
Veten I mer eller vad?
53.
Då månde åter
de underbara
tavlor av guld
i gräset hittas,
de som ägdes
i åldrens morgon
av gudars furste
och Fjölners ätt.
54.
Sal mer fager
än solen ser hon
täckt med guld
å Gimle stånda:
där skola dygdiga
skaror bygga
och allsköns glädje
evigt njuta.
55.
Höne får välja
fritt sitt öde,
Mode och Magne
Mjölner äga,
och söner av båda
bröderna bo i
Vindhem det vida.
Veten I mer eller vad?
56.
Då kommer den Höge
till hövdingsdomen,
den starke ovan
som allting råder.
Han domsmål sämjar
och strid förlikar
och stadgar en dyrkan,
som stånda skall.
[1] därifrån
[2] en sorts trollstavar
[3] dolts, gömts
[4] öppning i taket för ljus och rökutsläpp
[5] krigsflotta till havs
Då denna diktöversättning inte är välspridd (den ingår inte ens i Warburgs "Samlade skrifter") publicerar jag den här.
Valans sång
1.
Hören mig alla
heliga ätter,
högre och lägre
Heimdallssöner!
Manad vill jag Valfaders
verk förtälja,
folkkvad forna
dem främst jag minns.
2.
Urtidsborne
jättar minns jag,
dem som mig fordom
fostrat hava;
nio urträd,
och detta maktträd
i mullen gömt.
3.
Var åldrars morgon,
då Ymer byggde.
Ej var sand, ej sjö,
ej svala böljor,
ej jord, ej heller
höjdens himmel,
ej gavs där ett gräs
i gapande svalg.
4.
Innan Burs söner
upplyft grunden,
de som mäktigt
Midgard skapat.
Sol sken sunnan
å salens stenar,
då grodde grunden
av gröna örter.
5.
Sol grep sunnan,
sällad till månen,
med höger hand
om himlaranden.
Sol visste icke,
var hon salar ägde,
månen visste icke,
vilken makt han ägde.
6.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
natt och nedan
namn de gåvo,
dagens mitt
och morgon namn.
7.
Asarne möttes
å Idaslätten,
byggde högrest
blotsal och blodkrets,
satte upp ässjor,
smidde smycken,
göto tänger
och gjorde verktyg.
8.
Å gård med tavel
de glade lekte,
av guld de hade
håvor alla,
tills tre kommo,
tursadöttrar,
jättevärldens
väldiga mör.
9.
Tills tre kommo,
ur talda skaran,
kraftige, älsklige
asar till stranden,
funno på landet
föga mäktande,
ödeblottade,
Ask och Embla.
(De hade ej ande,
ej hud de ägde,
ej bloder, ej later,
ej livets färger.
Oden gav ande,
hud gav Höner,
blod gav Lodur
och livets färger.)
10.
Ask vet jag stånda
nämnd Yggdrasil
stamhög vattnad med
skumvit grusvåg.
Dädan[1] kommer daggen,
som i dalar faller,
evigt grön han ståndar
över Urdarkällan.
11.
Dädan komma mör
som mycket veta,
tre från den sal,
under trädet ståndar.
Mänskolotter
och lag de lade,
korande öden
åt åldrarnes barn.
12.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
vem som i all luften
lömskhet blandat,
vem som givit Ods mö
åt jätteätten.
13.
Brutna vordo eder,
ord och löften,
vart mäktigt avtal
makter emellan.
Han, Tor, slog då till
i trängande harm.
Han sällan sitter
då slikt han hör.
14.
Ensam satt hon ute,
då den urgamle kom.
Asarnes härlige
såg in i hennes öga:
»Vad frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Allt vet jag Oden,
var du ögat dolt.»
15.
Valde henne härfader
halsband och ringar
för siande sång
och spåstavsvisdom.
Fullt vet hon sia,
fram ser hon längre.
Hon såg vida och vida
om världar alla.
16.
Hon minns den första
härstrid i världen,
när å spjut de
spetade Gullveig
och i Härs sal
henne brände,
tre gånger brände,
den tre gånger borna.
17.
Heid de henne nämnde,
var till hus hon kom,
spåklok vala,
som signade gander[2],
som visste att sejda,
sejda med håglust.
Alltid var hon åtrådd
av andra kvinnor.
18.
Då trädde makter alla
till tingsalen,
höghelige gudar,
att härpå akta:
om asarne borde
böter giva
eller alla gudar
gulden gälda.
19.
Slungade Oden
spjut i hären,
hovs då den första
härstrid i världen,
bruten vart asa-
borgens bålverk,
vaner kunde värnlösa
vallar trampa.
20.
Såg hon valkyrior
komma från fjärran,
såg dem till reds att
rida till Got-tjod.
Sköld bar Skuld
och Skuld bar Skagul,
redo att kora
i kampen fallne.
21.
Vet hon att Heimdalls
horn förborgats[3]
under det höga,
helga trädet;
ser hon det öst med
strida forsar
ur valfaders pant,
veten I mer eller vad?
22.
Ödet för Balder,
blödande offret,
Odenssonen,
såg hon förborgat.
Smärt och fager
stod då vuxen
högt över marken
mistelteinen.
23.
Vart av stängeln,
så smärt han syntes,
harmskott vådligt,
som Höd månd lossa.
Balders broder
vart boren tidigt.
Nattgammal grep till svärd
den gudasonen.
24.
Ej han händer tvagit,
ej huvud kammat,
förr’n å båle var han,
Balders bane.
Men Frigg grät
i Fensalar
Valhalls ve.
Veten I mer eller vad?
25.
Sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nåstrands mark,
åt norr är dörren.
Av flätade ormryggar
rest är salen.
Etterdroppar falla
in från ljoren[4].
26.
Dädan falla etter-
forsar östa
å dem, som stjäla andras
själsförtrogna.
Där hon såg vada
i svedande strömmar
meneds män
och mordvargar.
27.
Bunden såg hon ligga
i bergkettelunden
en skepnad lik
den lömske Loke.
Där sitter, föga
frejdad av mannen,
Sigyn hans viv.
Veten I mer eller vad?
28.
Gal hos asar
Gullenkamme,
som hjälten väcker
hos Valhalls herre.
Gal en annan
in under jorden,
en sotröd hane
i Hels salar.
29.
Öster ut i järnskogen
bor den gamle
och fostrar där
Fenris yngel.
Skall av dem alla
en förvisso
rustad i trollham
röva månen.
30.
Frossar på föda
av feges kroppar,
färgar gudarnes
fäste med blod.
Svart varder solskenet
somrar efter,
vredlynt varje vind.
Veten I mer eller vad?
31.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
32.
Bröder månde bröders
bane vara,
liv mellan syskons
söner spillas,
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, knivtid,
kluvna sköldar.
33.
Vindtid, vargtid
innan världen störtar,
ingen man
tör en annan skona,
Nidhögg livlösas
lemmar suger,
vargen sliter män.
Veten I mer eller vad? –
34.
Mims söner leka,
skapelsens öde
bådar sig gällt
ur gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall –
hornet i luften!
Oden mäler
med Mims huvud.
35.
Skälver åldrig
ask, den ståndande,
kvider Yggdrasil,
och jätten löses.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
36.
Vad är asar?
Vad är alver?
Jättars värld i stormgny!
Asar å tinget;
utanför stendörrar,
stönande dvärgar,
väggbergens vise.
Veten I mer eller vad? –
37.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.
38.
Nordan skyndar Ryme
med sköld framför sig.
Jormungand slingrar
i jättevrede,
ormen trycker vågsvall,
och örnen skränar,
i lik sliter Näbb-blek,
Nagelfar lossnar.
39.
Skeppet stävar östan,
det styrs av Loke.
Odjurssöner alla
med Freke fara.
Högt skria dödsmän
å Hels vägar,
med dem är Byleists
broder i färd.
40.
Surt far från söder
med svedjeflammor,
Muspels ledung[5] månde
på lågor komma.
Valgudens sol
över vallen bleknar
förrän jorden slukats
av Surts fränder.
41.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
42.
Över luften gapar
land-omslingraren,
sprutande giftglöd
och etterlågor.
Trollen flyga,
fälten dåna,
dödsmän trampa Helvägen,
himlen rämnar.
43.
Då är inne för Lin
hennes andra sorg,
när Oden far
att med ulven strida
och Beles lysande
bane med Surt.
Då månde Friggs
hugfröjd falla.
44.
Då kommer segerfaders
store son
Vidar till envig
med valens odjur.
Med handen sitt svärd
han stånda låter
i Ledrings foster.
Då är fadren hämnad.
45.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.
46.
Då kommer den starke
sonen av Lodyn,
Vidars broder,
ulvabanen;
gångar Odens son
att med ormen kämpa,
midgardsormen, dräper
i vrede honom.
47.
Fot nio
går Fjorgyns son,
innan för nöddjärvt
gift han dignar.
Fjällblock regna,
fjälltroll segna,
dödsmän röja marken
från mänskor alla.
48.
Sol svartnar,
jord segnar i hav.
Från fästet de skära
stjärnor falla,
eld och brusande
ångor hävas
i skälvande hetta
till själva himlen.
49.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.
50.
Upp ser komma
andra gången
jord ur havet
i härlig grönska.
Forsar falla,
örn flyger över,
han som från fjället
fiskar spejar.
51.
Asarna mötas
å Idavallen
där de om väldigt
världsträd tala,
minna varann
om märkliga öden
och Fimbultys
forna runor.
52.
Månde osådda
åkrar växa,
all ont bättras
och Balder komma.
Ropts segerhem han
och Höd bebygga,
valgudar och vänner.
Veten I mer eller vad?
53.
Då månde åter
de underbara
tavlor av guld
i gräset hittas,
de som ägdes
i åldrens morgon
av gudars furste
och Fjölners ätt.
54.
Sal mer fager
än solen ser hon
täckt med guld
å Gimle stånda:
där skola dygdiga
skaror bygga
och allsköns glädje
evigt njuta.
55.
Höne får välja
fritt sitt öde,
Mode och Magne
Mjölner äga,
och söner av båda
bröderna bo i
Vindhem det vida.
Veten I mer eller vad?
56.
Då kommer den Höge
till hövdingsdomen,
den starke ovan
som allting råder.
Han domsmål sämjar
och strid förlikar
och stadgar en dyrkan,
som stånda skall.
[1] därifrån
[2] en sorts trollstavar
[3] dolts, gömts
[4] öppning i taket för ljus och rökutsläpp
[5] krigsflotta till havs
söndag 2 oktober 2016
Översomrade tomtar vid Rydbergs grav?
Det varma vädret till trots närmar sig julsäsongen, men frågan om inte slutet av september är i tidigaste laget...
Förra helgen besökte jag Östra kyrkogården i Göteborg och gick då förbi Rydbergs mausoleum. Till min förvåning stod följande tomteparad redan uppställd framför dörren. Har de möjligen översomrat, eller är de nyligen ditställda som ett tidigt jultecken?
Förra helgen besökte jag Östra kyrkogården i Göteborg och gick då förbi Rydbergs mausoleum. Till min förvåning stod följande tomteparad redan uppställd framför dörren. Har de möjligen översomrat, eller är de nyligen ditställda som ett tidigt jultecken?
söndag 11 september 2016
Viktor Rydbergs bibliotek
År 2008 utgavs Magdalena Grams studie över Rydbergs privata boksamling/bibliotek i bokform under titeln: "En läsande skald". Boken är definitivt läsvärd för den Rydbergintresserade och för den som är intresserad av svensk litteratur och eller kulturhistoria.
En brist har den dock enligt mitt tycke: den saknar en förteckning över samtliga titlar som ingår i biblioteket. Gram har gjort ett urval av cirka 100 titlar utav nästan 3000. Eftersom hennes urval med säkerhet är präglat av personliga preferenser, kunskaper och vad hon ansett relevant i förhållande till modernismens genombrott och dagens postmodernism, ger inte boken en helt rättvisande bild tycker jag.
Jag kontaktade Magdalena och frågade om detta. Hon hänvisade dock till Nordiska museets bibliotek, där samlingen förvaras. Av dem fick jag svar att "Nej, tyvärr, katalogen finns i bibliotekets expedition i skriven form, inte skannad och OCR-tolkad. Det hade varit bra men dit har vi ännu inte hunnit. Ännu bättre hade det varit om den vore katalogiserad i Libris men det kräver ännu mer resurser som fn inte finns."
Detta hade kanske inte varit så anmärkningsvärt, om det inte varit att hela biblioteket donerades av Susen Rydberg med det villkoret att det ställdes ut för allmänhetens beskådan (hon hotade till och med att ta tillbaka gåvan ett tag), därtill i en miljö som efterliknande Viktors arbetsrum på Ekeliden. Länge fanns också en paviljong på Skansen med just detta: Rydbergs arbetsrum, men den revs 1963 och Rydbergs boksamling städades undan till glömskans arkiv. Man behöver inte fråga sig varför detta skedde just på 1960-talet, när tidsandan var att "allt gammalt skulle städas bort". -- Jag tycker alltså att man åtminstone kunde katalogisera Rydbergs samling, som är en av de största och finaste privata boksamlingar från 1800-talet i Sverige.
Jag länkar till en uppsats av Magdalena Gram, som sammanfattar bokens innehåll. Den är värd att läsa. För den som vill forska vidare finns som sagt även boken att köpa, som är rikt illustrerad i färg och kommenterar runt 100 titlar samt har en längre inledning.
http://www.kb.se/dokument/Biblis/viktor_rydberg.pdf
http://www.bokus.com/bok/9789171085290/viktor-rydberg-en-lasande-skald/
En brist har den dock enligt mitt tycke: den saknar en förteckning över samtliga titlar som ingår i biblioteket. Gram har gjort ett urval av cirka 100 titlar utav nästan 3000. Eftersom hennes urval med säkerhet är präglat av personliga preferenser, kunskaper och vad hon ansett relevant i förhållande till modernismens genombrott och dagens postmodernism, ger inte boken en helt rättvisande bild tycker jag.
Jag kontaktade Magdalena och frågade om detta. Hon hänvisade dock till Nordiska museets bibliotek, där samlingen förvaras. Av dem fick jag svar att "Nej, tyvärr, katalogen finns i bibliotekets expedition i skriven form, inte skannad och OCR-tolkad. Det hade varit bra men dit har vi ännu inte hunnit. Ännu bättre hade det varit om den vore katalogiserad i Libris men det kräver ännu mer resurser som fn inte finns."
Detta hade kanske inte varit så anmärkningsvärt, om det inte varit att hela biblioteket donerades av Susen Rydberg med det villkoret att det ställdes ut för allmänhetens beskådan (hon hotade till och med att ta tillbaka gåvan ett tag), därtill i en miljö som efterliknande Viktors arbetsrum på Ekeliden. Länge fanns också en paviljong på Skansen med just detta: Rydbergs arbetsrum, men den revs 1963 och Rydbergs boksamling städades undan till glömskans arkiv. Man behöver inte fråga sig varför detta skedde just på 1960-talet, när tidsandan var att "allt gammalt skulle städas bort". -- Jag tycker alltså att man åtminstone kunde katalogisera Rydbergs samling, som är en av de största och finaste privata boksamlingar från 1800-talet i Sverige.
Jag länkar till en uppsats av Magdalena Gram, som sammanfattar bokens innehåll. Den är värd att läsa. För den som vill forska vidare finns som sagt även boken att köpa, som är rikt illustrerad i färg och kommenterar runt 100 titlar samt har en längre inledning.
http://www.kb.se/dokument/Biblis/viktor_rydberg.pdf
http://www.bokus.com/bok/9789171085290/viktor-rydberg-en-lasande-skald/
lördag 6 augusti 2016
"Over a century of scholarship" -- stor samling Rydberg-resurser på engelska
Amerikanen William Reaves, som på egen hand gjort en nyöversättning av Rydbergs Undersökningar i germanisk mytologi, listar här ett antal länkar, citat och referat om Rydberg, vilka spänner över mer än hundra år, fram till våra dagar.
http://www.germanicmythology.com/scholarship/main.html
http://www.germanicmythology.com/scholarship/main.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)