Stolt viking

Ytterligare ett utdrag ur ett resebrev, den här gången från Rom, till S. A. Hedlund den 9 februari 1874. Det är hans första brev från Rom och skrivet tre dagar efter ankomsten. Här reflekterar han över Sverige och hur han längtar hem trots att det är så vackert och skönt i Rom. Fransmännen får åter en släng av sleven.

"I Genua hade jag under min korta vistelse mycket trefligt. Jag gjorde en båtfärd kring den ståtliga hamnen och strök länge omkring på de särdeles lifliga gatorna.

Hvad jag hitintills sett af italienarne har gjort ett godt intryck på mig. De äro mer högvuxne, vackrare och föra sig värdigare än fransmännen, och äro i sitt sätt mot främlingar utmärkt hygglige och grannlaga. Qvinnorna äro qvinligare och männen manligare än i Frankrike.

Jag hoppas till Gud, att allt står väl till der hemma. Hemmet är mig dyrbarare, ju längre jag är derifrån, det känner jag. Medan jag stod på Monte Pincio bland palmer och lagrar, trängde sig på mig ett minne från en majdag på Bjurslätt, då jag var ensam derute, och fruktträden stodo i blomma och fåglarne sjöngo, och derefter minnen af de många eftermiddagsstunderna, då jag från vägen vek in i vrån der till höger med verandan, syrenhäckarne, Emmas blomsterrundel och »det blåsande berget» och der mötte mina Bjurslättsvänner, och jag tyckte, att de som ega denna lilla vrå bland bergen hafva intet skäl att afundas den öfriga verlden. — Att våra vikingar, sedan de sökt »frejd och rikedom» på söderns kuster, återvände till Norden förundrar mig vida mindre än att en del af dem kunde på allvar slå sig ned i Normandie."

Resebrev från Köpenhamn

Det här är i början på Viktors Rom-resa, som även skulle gå över Paris innan han styrde kosan mot "den eviga staden". Paris blev han inte särskilt förtjust i (eller var det fransmännen?), men Köpenhamn, liksom Rom, föll honom i smaken. Man kan redan här ana det goda lynne och den inspiration som blev resultatet av Romvistelsen.

Viktor Rydberg till S. A. Hedlund.

Köpenhamn d. 10 jan. 1874.

Käraste Sven!

Icke förr än i dag lemnar jag Köpenhamn, för att öfver Kiel, Hamburg och Köln utan uppehåll kila till Paris. Här har kungliga biblioteket fasthållit mig. Man tillhandagår läsare derstädes på det utmärktaste sätt, och allt hvad man i bokväg önskar fås genast tillika med en lugn och treflig plats att läsa och skrifva vid. I Paris lär det vara helt annorlunda. Der lär man kunna få vänta i flere dagar, innan man får hvad man vill ha, och när det ändtligen skett, har man svårt att på stället draga någon nytta af böckerna. Utslaget af mina studier härstädes är jag förtjust af. Jag har, som jag tror, på ett fullständigt tillfredsställande sätt lyckats tolka två af de märkligaste och äldsta runeinskrifter, om hvilkas tydning man hit intills hardt när förtviflat, och tydningarna äro till innehållet och i språkligt hänseende ganska märkliga. Den ena af dem har jag meddelat samme dr Jessen, hvars bref du från Gborg tillsändt mig. Förliden söndag kom Herslow till mig, och i hans sällskap tillbragte jag den dagen. Derigenom kom jag att försumma Oldnordiska museet, som endast den dagen och om torsdagen är öppet. Således ännu ett skäl för mig att stanna här öfver torsdagen. Nu har jag sett nästan allt sevärdt, äfven teatrarne och genomströfvat staden i alla riktningar. Stoff till ett bref har jag samlat, men ej kommit mig för att sätta det på papperet. Det kommer efter åt. I politiskt hänseende kom jag att göra en liten iakttagelse, då jag på Casino åsåg ett nyårsstycke, som sökte vinna bifall medelst kupletter, riktade mot venstern. Detta misslyckades fullständigt. Ett svagt försök att applådera de för öfrigt udd- och menlösa utfallen nedhyssjades genast.

Mina runstenstydningar skall jag från Paris sända dig i en för offentliggörande utarbetad afhandling.

Hit intills har jag på min resa haft roligt, om än jag känner det litet ensligt och saknar den omgifning, som är mig så kär. Emellertid gläder jag mig åt att kunna tänka mig till baka till hemmet och till 11:0 12 Östra Hamngatan.

Folket här i Köpenhamn är, så vidt jag kunnat iakttaga, ett det mest godlynta slägte man kan tänka sig. Herslow förde mig till ett folkförlustelseställe, ett »Vinter-Tivoli»,der denna egenskap lyste i all sin glans. Publikum, bestående af handtverkare med hustrur och barn, soldater, arbetare o. s. v., drack öl och åt smörgåsar, lyssnande till några skrala sångerskors toner med den naivaste glädje, och instämde alltid i refrängerna, hvarvid den frivilliga koren sökte göra sin sång så antaglig och taktmessig som möjligt. Det var som om en mängd skolbarn sjungit efter taktpinne och under lärares uppsigt. Rummet var öfver fullt, man trängdes bland ölsejdlar och smörgåsar; men sämjan gaf rum, och fick någon innehållet af en sejdel öfver sig, bad man ömsesidigt »om forladelse». De store gåfvo plats för de små, för att dcsse skulle kunna se sångerskorna. Allt var paradisiskt, till och med en af sångerskornas kostymer, men äfven detta togs, så vidt jag kunde märka, på oskyldigaste vis.

På kaféerna har jag ej kunnat märka några politiska samtal, ej ens då kungens svar på folktingets adress offentliggjordes. I folktinget har jag varit och sett gubbarne, bland andra Hall, Klein, Bojsen och Lucianus Kofod, hvilken sistnämnde såg mycket raggig ut.

Nästa bref får du från Paris. De aldra hjertligaste helsningar till Stina, Emma, Alfhild, Torsten i Leipzig, Elin, Matilda, Mia, Emma-lillan, Ditan, kamraterna på byrån, Thilda, Sophic, Anna, Augusta, äfven som till Bjurslätt, om ni går dit ut någon gång i vinter. Har min uppsats i Svensk Tidskrift ännu varit synlig?

Din tillgifnaste

Viktor Rydberg.

Rydberg stoppade förslaget om pliktexemplar

Idag är alla bokförlag i Sverige skyldiga att skicka pliktexemplar till universitetsbiblioteken för alla tryckta böcker. Denna "skatt" belastar ju de smalare titlarna och förlagen oproportionerligt mycket, även om kostnaden inte blir jättehög eftersom biblioteken står för portot.

Tydligen låg ett liknande förslag i riksdagen redan 1872, men skall enligt Rydbergs egna ord ha blivit stoppat av honom. Detta tycks framgå av ett brev från honom till S. A. Hedlund den 11 april 1872, i vilket ha skriver följande:

Särskildt var diskussionen stormig i fråga om boktryckares förbindelser till biblioteken. Jag lyckades få ut ur förslaget skyldigheten för boktryckaren att själv skicka det honom avpressade rovet till bibliotekerna, och detta fann man fasligt, eftersom justitiekanslerns mödor där igenom skulle ökas.

Exakt vad förslaget innehöll och motiveringen till Rydbergs avslag går inte att utläsa. Men man kan förstås som liberal ha betänkligheter på två plan: yttrandefrihet (varför ska staten ha automatisk tillgång till och information om alla tryckta skrifter?) och näringsfrihet (varför ska förlagen/tryckerierna tvingas ge bort något gratis till staten?).

Rydberg mognade i riksdagen

Hur en ny miljö och nya utmaningar, i bästa fall, kan bidra till människors utveckling och tillfredsställelse med livet vet vi nog alla lite till mans. Detta verkar ha varit fallet även för Rydberg under hans riksdagsvistelse, något man anar av följande ur ett av hans brev till Hedlund den 11 april 1872. Det visar också tycker jag på den respekt som Rydberg ändå hade för de äldre och i många fall mer konservativa riksdagsmän, som han, den liberale spjutspetsen från Göteborg, hade skickats till med tanken att sätta på plats:

Min ställning i kammaren har under denna riksdag varit mycket behaglig, men också mycket besvärlig. För dessa besvär är jag dock inom mig tacksam, ty jag har tvungits att intressera mig för göromålen, och ur detta tvång har följt nöje och tillfredsställelse. Besvärad har jag dock, som nämndt, varit. När erfarna riksdagsmän hugga fast mig, för att höra mina tankar om »guldfoten», regeringens förslag till ändring af »sjuttiotvåan», frågan om de ordinarie skatterna o. s. v., så har nöden tvungit mig att icke tiga. Men för att säga något, måste man tänka något, och så har jag helt plötsligt måst nödga tankegången in i de der sakerna.

Rydberg på Göteborgs Konstmusem

Det är i anslutning till Fürstenbergska galleriet, i ett av sidorummen, som man hittar följande konstverk/fris av Carl Larsson (vän till Rydberg) med Rydbergs text ur Den siste atenaren: "Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager är symbolen för deras strider och segrar."

Rydberg på Göteborgs Stadsmuseum

Personligen tycker jag att utställningen om 1800-talet är den mest välgjorda och intressanta på Göteborgs Stadsmuseum, och för den som vill få en uppfattningen om den miljö som Rydberg verkade i är den ypperlig. Han omnämns också, med rätta, åtminstone på tre informationstavlor. Jag har tagit mig friheten att fotografera av dem och de bifogas nedan. Den första tavlan handlar om Handelstidningen, Hedlund och Rydberg.

Den andra tavlan handlar om riksdagsreformen 1866 till tvåkammarsriksdag, vilket firades med fest, arrangerad av bland andra Rydberg.

Den tredje tavlan handlar om kulturlivet i Göteborg.

Rydbergs "homoerotiska läggning" vederlagd

Sensationen var stor år 1928, då Viktor Svanberg i en avhandling ("Novantiken i Den siste atenaren") påstod att Viktor Rydberg, den tidens svenska "nationalförfattare", var homosexuell, och inte bara det, att han drogs till yngre pojkar (förvisso inte ovanligt bland homosexuella än idag).

Tesen som låg till grund för påståendet/antagandet var att Viktor Rydbergs ömma och kärleksfulla brev till pojken Rudolf Ström, som han hade varit informator åt, hade censurerats av hustrun Susen. Hon hade nämligen gjort avskrifter av breven, och originalen påstods ha blivit förstörda, efter familjen Ströms önskemål spekulerades det i. Dessutom ansåg sig Svanberg ha sett "strykningar" i breven. Dessa utelämnade avsnitt skulle ha markerats av Susen i avskriften med flera tankstreck efter varandra. Victor Svanberg, som själv var homosexuell, läste troligen in mer i brevens ömhetsbetygelser än vad som fanns där, och bevisen för att det egentligen rörde sig om regelrätt "gossekärlek" fann han i de "strukna" ställena i breven och antagandet att originalbreven hade förstörts.

Vilket utmärkt sätt att rättfärdiga sin egen läggning (som var förbjuden vid denna tid) och dessutom propagera för homosexualitetens normaliserande, om den både folkkäre och i intellektuella kretsar uppburne Rydberg var homosexuell! Att det dessutom rörde sig om "gossekärlek", alltså pederasti, vilket än idag är olagligt, har satt en fläck på Rydbergs namn, vilket vi ska få se i följande stycke.

Under åren som följde har denna teori, som ju är ganska spekulativ, alltmer omvandlats till ett faktum, dels bland forskare, som har använt den som ett axiom i sin egen forskning, och bland litteraturskribenter, som har svängt sig med alltmer säkra och vårdslösa formuleringar i frågan.

Invändningarna mot Svanbergs teori var till en början många. Den tyngsta naturligtvis Rydbergs väldokumenterade förälskelser i kvinnor, innan äktenskapet med Susen Hasselblad. Dessutom lär han ha haft mer tillfälliga förbindelser. Mer om det kan man läsa i Örjan Linbergers upppsats i Veritas 20 2005:

De enstaka notiser som finns från Rydbergs tid som journalist på Handelstidningen i Göteborg fram till 1860-talets mitt tyder på att han i likhet med många andra ogifta och medelålders män sökte sexuell tillfredsställelse genom kontakter med kvinnliga expediter i cigarraffärer eller servtriser på värdshus och kaféer, eventuellt hos yrkesprostituerade. ”Någon renlevnadsman var Rydberg knappast i sin ungdom”. skriver Henrik Hedlund, som övertog ledningen av Handelstidningen efter sin farbror S. A. Hedlund och väl kände till vad redaktionsskvallret hade att berätta om tidningens medarbetare.

http://vrsidor.se/PDFveritas/lindberger2005.pdf

Denna invändning skuffades dock senare undan, och dessutom kunde väl Rydberg ha varit bisexuell tänkte en del. Teorin växte långsamt till en sanning, särskilt från och med kulturradikalismens ökade inflytande i början av 1970-talet. Och på 1980-talet kunde Sven Delblanc utan att bli ifrågasatt påstå att: "det allmänna omdömet numera är att Rydberg hade en erotisk kapacitet för gossar och ynglingar" (fritt citat). Lars Forsell trodde att "Rydberg var lite mer tvärsexuell än de flesta av oss"; och värre blev det, när Svante Nordin skrev att "Rydbergs erotiska böjelser var exklusivt inriktade på mycket unga pojkar", och det enligt Strindbergforskaren Göran Söderström handlade enbart om "förpubertala pojkar". Fler har bidragit i denna kör av röster. Men allt är antaganden, för inga nya bevis har tillkommit sedan Svanbergs avhandling, förutom en del litterära analyser av Rydbergs texter. Jo, förresten ett, men även detta ganska tveksamt, som vi ska se i det följande.

Litteraturhistorikern Olle Holmberg intervjuade 1933 en anonym vän (fru L.) till Susen Rydberg. Hon påstod att Rydberg i början av äktenskapet hade varit sexuellt ointresserad, och när han senare gjorde närmanden hade Susen tapppat lusten. Äktenskapet var ju barnlöst, och slutsatsen som sammantaget har dragits är att äktenskapet var ofullbordat, eller "vitt" som det hette förr. Men det finns flera problem med att använda fru L.s vittnesbörd för några säkrare slutsatser. Dels gjordes intervjun 1933, dvs 50 år efter att händelserna ägt rum. Dels är det troligt att L. var påverkad av Svanbergs avhandling som kommit ut några år tidigare. Som alla som jobbar inom rättsväsendet känner till, skulle denna typ av vittnesmål, om det inte backades upp av andra oberoende källor, inte vara värt någonting i en rättegång. Men även här har forskare och litteraturskribenter efterhand alltmer tagit det "vita" äktenskapet för ett konstaterande.

Men nu har ett sensationellt fynd gjorts: Rydberg-forskaren Birthe Sjöberg har nämligen hittat originalbreven!! De finns på Stiftsbiblioteket i Linköping, och visar att avskrifterna till punkt och pricka följer originalen. De uteslutningar av känsligt innehåll, som Svanberg tyckte sig ha sett, var inget annat än vanliga paus-tankstreck gjorda av Rydberg själv. Ett av breven finns avfotograferat i nämnda bok.

Alltså tycks mattan dras undan för hela denna teori. Och därmed också en varning till framtida humanist-forskare att inte dra politiskt eller socialt motiverade slutsatser på lösa grunder.

Vidare finns det nu ytterligare ett bevis som pekar mot teorin. Samma Sjöberg har även lokaliserat ett brev som pojken, Rudolf Ström, har skrivit i vuxen ålder till Rydberg (1892). Han skriver däri hur "hans varma barnasjäl var fäst" vid Rydberg, "den förste verklige vän jag förvärvade". "Dina senare, kärleksfulla brev till mig bära därom det skönaste vittnesbörd, brev, som numera med avundsjuk ömhet bevaras av min kära, lilla hustru." -- Inget smusslande där alltså, och de ömhetsbetygelser som förekommer i breven till pojken uppfattades varken av honom eller hans hustru som olämpliga eller onormala, tvärtom! I vår tid skulle de möjligen göra det, men inte när de skrevs.

Finns det då ingenting i Rydbergs författarskap som talar för Svanbergs teori? Jo, det kan man tycka. Det finns ställen där han beskriver barns nakna kroppar ingående och uppskattande (men hur många föräldrar som sitt sina små leka nakna på stranden kan inte instämma i det). Det finns konstuppsatsen om kejsar Hadrianus och Antinous (kejsarens favorit och förtrogne). Dock bör man påpeka att det aldrig framställs som att de båda hade ett fysiskt kärleksförhållande i nämnda uppsats, och kanske var inte heller det den allmänna uppfattningen på Rydbergs tid. Sedan finns det ett ställe i Vapensmeden där två flickor framställs som förälskade i varandra. Men är inte detta bara ett utfall av Rydbergs psykologiska skarpsyn? Det är ju inte ovanligt att yngre flickor nästan lever som älskare (men utan sexuella inslag) med sina bästisar.

Sammantaget är Svanbergs teori nu vederlagd. Och säkra påståenden om Rydbergs "gossekärlek" får numera anses tillhöra förtalets kategori. Visst kan man fortfarande spekulera i detta, men jag ser ingen fastare grund för det.

Om allt det här kan man läsa mer ingående i Birthe Sjöbergs bok Dialog eller dynamit.

När Rydberg träffade kungen

Det rör sig om ett möte under Rydbergs första riksdagsperiod, återberättat i ett brev till S. A. Hedlund d. 6 april 1870 (mötet skedde alltså den 5 april), och den kung det rör sig om är Karl XV, känd bland annat för sina amorösa äventyr, något han tydligen också tog upp med Rydberg. Syftet med det enskilda samtalet, som skedde på kungens initiativ och efter en middagsbjudning, verkar ha varit dels nyfikenhet från kungens sida (på en av de främsta liberalerna i landet, och den kände författaren och tidningsmannen), dels ett försöka att sondera terrängen och försöka påverka Rydberg politiskt. Därefter ska samtalet ha tagit en allt personligare och förtroligare ton, på ett sätt som nästan verkar opassande för en kung som nyss har träffat någon första gången. Även om Rydberg skruvade på sig av de förtroligheter han meddelades om konungens privatliv, skulle han aldrig få för sig att svika ett sådant förtroende. Där visade sig Karl XV vara en lika god bedömare av karaktären hos människor som Rydberg själv var.

I söndags hade jag, så att säga, ett äfventyr. Jag var bjuden till kungen, spisade middag der i sällskap med åtskilliga storgubbar samt ledamöter af 1: sta och 2: dra kamrarne och ämnade just efter väl intaget kaffe begifva mig mina färde tillika med de andra gästerna, då en kabinettskammarherre underrättade mig, att kungen ville, att jag skulle stanna qvar. När vi blifvit ensamma med hofuppvaktningen, tog H. M. en punschbutelj i hand och anvisade mig en annan (men jag tog försigtigtvis i stället en sodavattensflaska), hvarefter vi, högstdensamme före och jag efter, marscherade in i det ryktbara hörnrummet i entresollen, der han har sin atelier. Der anvisade han mig en beqväm stol, fyllde mitt glas, räckte mig cigarr, tände med högst egen hand en sticka och räckte mig den, hvarefter han började tala — om hvad? Jo, först om militärfrågan, i hvilken diskussionen slutade dermed, att han, stötande mig med pekfingret för bröstet, ropade: »pip! jag visste nog, hvar jag hade dig!» Derefter om politik i allmänhet, hvarunder han uttalade sig häpnadsvärdt frispråkigt, om än icke uppriktigt, och gaf mig förtroenden, hvilkas värde torde vara tvifvelaktigt, men som jag likväl lofvat icke yppa. Allt detta var emellertid endast förspelet till det egentliga samtalet, som rörde — vill du tro det? — hans hjerteangelägenheter, hans förbindelser med Evas slägte, hans åsigter om qvinnan, hans felsteg och hans svärmerier. Och svärmisk visade han sig ännu i högsta grad. Jag kan icke neka, att han under de två timmar detta samtal räckte visade en älskvärd sida af sin karakter, hvars tillvaro jag icke anat. Knappt ett spår af cynism, men desto mer af öfverspänd poetisk uppfattning. Reflexionerna och hjerteutgjutelserna omvexlade med uppläsandet af poemer — — — Under samtalet glömde jag aldrig, att jag hade kungen framför mig, men jag tror på samma gång, att jag visade takt deruti, att jag icke var det ringaste ceremoniös och kruscrlig, ty det hade ej passat för situationen. Jag minnes efteråt, att jag, lifvad af konversationen, mer än en gång steg upp från min stol, och stod, kraftigt orerande, framför hans. Cigarrer och punsch konsumerades väldeliga (det sednare dock i försigtiga portioner af mig sjelf). Slutligen blef förtroligheten så stor, att han erbjöd sig visa mig sina dagböcker, der han nedlagt sina »innersta tankar och känslor»; men nu var det långt lidet på qvällen, och det öfverenskoms, att detta skall ske först sedan han kommit tillbaka från Norge. Blir det af — hvilket jag icke önskar — så har han vändt sig till en person, som ej skall missbruka hans förtroende, äfven om jag ej kan uppskatta detta förtroende s å högt eller känna mig deraf s å smickrad, som om jag visste, att han va l d e dem, för hvilka han så öppnar sin själ. Har han haft den egennyttiga beräkningen att vinna en anhängare vid kom-mande voteringar, så har han deri misslyckats, men deremot har han verkligen afvunnit mig en tillgifvenhet af det slag, att jag aldrig skulle kunna bli ond på honom, ty älskvärd är han med alla sina svagheter och snedsprång. (I parentes vill jag tillägga, att jag begagnade ett tillfälle att varna honom för en viss taburett-aspirant, hvarvid jag fick ett svar, som var i hög grad karakteristiskt.)
Dock nog härom. Det var »ett äfventyr», och det är allt. Jag ångrar emellertid icke, att jag begaf mig till den der middagen, ty dylika saker äro roliga att erinra sig.

Rydberg om katolicismen

Viktor Rydberg var en stark motståndare till katolicismen och påve-väldet. Det är uppenbart från sådana uppsatser som Om kyrka och prästerskap (Varia) och andra alster. Även i hans brev kommer denna negativa inställning till uttryck. Den 20 februari 1870 skrev han till S. A. Hedlund från riksdagen i Stockholm:

Från den privata middag du talar om erhöll jag ett i mycket vänliga ordalag affattadt telegram, undertecknadt Ludv. Levisson. Äfven från annat håll har jag fått telegram, nämligen från katolikerna i Göteborg. Papismen kommer en dag att missbruka den vunna friheten, derom är jag öfvertygad, men friheten skall göra oss starka mot Rom, derom är jag lika förvissad.

Det rör sig om religionsfrihet som har lagstiftats. Rydbergs inställning är alltså inte att religionsfrihet innebär att alla religioner är lika bra, men han stöder det ändå. Klassisk liberalism med andra ord.

Rydberg som snusare

Ja, det är sant, Rydberg snusade. Det rör sig troligen om "vått snus" alltså den variant som är vanligast idag, och inte luktsnus. Ur Wikipedia:

I Sverige odlades tobak, i större mängder, i ett 70-tal städer i slutet av 1700-talet. I början av 1800-talet introducerades det våta snuset, läppsnuset (munsnus), i Sverige som en ersättning för den relativt dyra tuggtobaken. Tobaksodlarna tillverkade först sitt eget snus men snart dök det upp snusfabrikanter som specialiserade sig på att tillverka snus. Märken som Göteborgs Prima Fint, Röda Lacket, Generalsnus och Ljunglöfs Ettan introducerades, och lever fortfarande kvar.

Måhända snusade Rydberg märket Göteborgs Prima Fint?
I ett brev den 5 oktober 1868 till S. A. Hedlund skrev han:

— den enda under hela tiden, hvarunder jag ådagalagt »dåligt humör». Sjelfva Stina skall, som jag hoppas, erkänna, att jag å kyrkomötet uppträdt med moderation och visat mig som en hygglig karl. Det påstå tillochmed mina argaste motståndare, så att nog bör hon kunna instämma. Säg henne äfven, att min snusdosa varit mig en god talisman. När jag sett på den och tagit mig en pris, har jag ihågkommit edra förmaningar. En gång har dosan varit borta — och då inträffade en liten förargelse. Man kan blifva vidskeplig för mindre. — »Huru kan man vara villfarande, när man tillochmed på sin snusdosa har en anvisning på den rätta vägen ?» frågade mig en from ledamot af kyrkomötet, när han såg kompassen på dosans lock.