När Rydberg träffade kungen

Det rör sig om ett möte under Rydbergs första riksdagsperiod, återberättat i ett brev till S. A. Hedlund d. 6 april 1870 (mötet skedde alltså den 5 april), och den kung det rör sig om är Karl XV, känd bland annat för sina amorösa äventyr, något han tydligen också tog upp med Rydberg. Syftet med det enskilda samtalet, som skedde på kungens initiativ och efter en middagsbjudning, verkar ha varit dels nyfikenhet från kungens sida (på en av de främsta liberalerna i landet, och den kände författaren och tidningsmannen), dels ett försöka att sondera terrängen och försöka påverka Rydberg politiskt. Därefter ska samtalet ha tagit en allt personligare och förtroligare ton, på ett sätt som nästan verkar opassande för en kung som nyss har träffat någon första gången. Även om Rydberg skruvade på sig av de förtroligheter han meddelades om konungens privatliv, skulle han aldrig få för sig att svika ett sådant förtroende. Där visade sig Karl XV vara en lika god bedömare av karaktären hos människor som Rydberg själv var.

I söndags hade jag, så att säga, ett äfventyr. Jag var bjuden till kungen, spisade middag der i sällskap med åtskilliga storgubbar samt ledamöter af 1: sta och 2: dra kamrarne och ämnade just efter väl intaget kaffe begifva mig mina färde tillika med de andra gästerna, då en kabinettskammarherre underrättade mig, att kungen ville, att jag skulle stanna qvar. När vi blifvit ensamma med hofuppvaktningen, tog H. M. en punschbutelj i hand och anvisade mig en annan (men jag tog försigtigtvis i stället en sodavattensflaska), hvarefter vi, högstdensamme före och jag efter, marscherade in i det ryktbara hörnrummet i entresollen, der han har sin atelier. Der anvisade han mig en beqväm stol, fyllde mitt glas, räckte mig cigarr, tände med högst egen hand en sticka och räckte mig den, hvarefter han började tala — om hvad? Jo, först om militärfrågan, i hvilken diskussionen slutade dermed, att han, stötande mig med pekfingret för bröstet, ropade: »pip! jag visste nog, hvar jag hade dig!» Derefter om politik i allmänhet, hvarunder han uttalade sig häpnadsvärdt frispråkigt, om än icke uppriktigt, och gaf mig förtroenden, hvilkas värde torde vara tvifvelaktigt, men som jag likväl lofvat icke yppa. Allt detta var emellertid endast förspelet till det egentliga samtalet, som rörde — vill du tro det? — hans hjerteangelägenheter, hans förbindelser med Evas slägte, hans åsigter om qvinnan, hans felsteg och hans svärmerier. Och svärmisk visade han sig ännu i högsta grad. Jag kan icke neka, att han under de två timmar detta samtal räckte visade en älskvärd sida af sin karakter, hvars tillvaro jag icke anat. Knappt ett spår af cynism, men desto mer af öfverspänd poetisk uppfattning. Reflexionerna och hjerteutgjutelserna omvexlade med uppläsandet af poemer — — — Under samtalet glömde jag aldrig, att jag hade kungen framför mig, men jag tror på samma gång, att jag visade takt deruti, att jag icke var det ringaste ceremoniös och kruscrlig, ty det hade ej passat för situationen. Jag minnes efteråt, att jag, lifvad af konversationen, mer än en gång steg upp från min stol, och stod, kraftigt orerande, framför hans. Cigarrer och punsch konsumerades väldeliga (det sednare dock i försigtiga portioner af mig sjelf). Slutligen blef förtroligheten så stor, att han erbjöd sig visa mig sina dagböcker, der han nedlagt sina »innersta tankar och känslor»; men nu var det långt lidet på qvällen, och det öfverenskoms, att detta skall ske först sedan han kommit tillbaka från Norge. Blir det af — hvilket jag icke önskar — så har han vändt sig till en person, som ej skall missbruka hans förtroende, äfven om jag ej kan uppskatta detta förtroende s å högt eller känna mig deraf s å smickrad, som om jag visste, att han va l d e dem, för hvilka han så öppnar sin själ. Har han haft den egennyttiga beräkningen att vinna en anhängare vid kom-mande voteringar, så har han deri misslyckats, men deremot har han verkligen afvunnit mig en tillgifvenhet af det slag, att jag aldrig skulle kunna bli ond på honom, ty älskvärd är han med alla sina svagheter och snedsprång. (I parentes vill jag tillägga, att jag begagnade ett tillfälle att varna honom för en viss taburett-aspirant, hvarvid jag fick ett svar, som var i hög grad karakteristiskt.)
Dock nog härom. Det var »ett äfventyr», och det är allt. Jag ångrar emellertid icke, att jag begaf mig till den der middagen, ty dylika saker äro roliga att erinra sig.