Bengt Lidforss om Rydberg

Jag har tidigare behandlat socialdemokratins förhållande till Rydberg, dels i en artikel om Lennstrandsaffären och dels i en artikel om Ernst Wigforss. Om den senare var starkt positiv till Rydberg, för att inte säga beundrande, var gruppen kring den förra (Hjalmar Branting m. fl.) mycket bittra och negativa i sin kritik. Bengt Lidforss får räknas till de förra. I samlingsvolymen Ur Bengt Lidforss' litterära kvarlåtenskap. Vetenskap och världsåskådning ägnas inte mindre än de inledande fyrtio sidorna åt Rydberg i kritiska ordalag. Egentligen är det bara den första artikeln som handlar om Rydberg, medan de följande är polemik mot motståndare som har kritiserat Lidforss. Den första artikeln är inget annat än en pekoral nidskrift, som avsåg att nedsvärta, inte klarlägga.

Bengt Lidforss

Jag har sammanställt den delen av boken som berör Rydberg i en PDF, som kan läsas eller laddas ned här:

https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXicmZUSVJLRG9kcGs/view?usp=sharing

Men till att börja med, varför kritiserade Socialdemokratin Rydberg? Man kan ju tycka att han stod dem ganska nära, med sin empatiska människosyn, försvaret av de små människorna o. s. v. Jag tror att man finner svaret i tre huvudpunkter:

• Han erbjöd ett trovärdigt och medmänskligt alternativ till socialismen, som inte var socialistiskt! 
• Han var en ihärdig och effektiv kritiker av socialismens filosofiska grundval: materialismen/naturalismen
• Dödssynden! i deras ögon: han hade gått från kristendomskritiker till kristendomsvurmare (mycket förenklat, men det var så de uppfattade det)

Den första artikeln "Rydberg som filosof" inleds på ett mycket "trist" sätt. För att så säga lägga upp bollen, som sedan skall smashas in, d. v. s. Rydberg, måste han först ta några exempel.

Huru sällsamt förvandlas icke en del av våra svenska storheter, när de betraktas under europeisk synvinkel! En Linné, som i våra fosterländska skol» böcker presenteras som »världens måhända största vetenskapsman» (Odhner), ter sig för den modärna forskningen som ett dussingeni sådant som de stora kulturländerna kunna uppvisa i hundratal. Esaias Tegnér, som ännu alltjämt proklameras som vår störste diktare, krymper vid sidan av de stora kulturländernas skalder hop till en storhet av mycket idylliska dimensioner. Filosofen Boström, vilken om man får tro den svenska forskningens utsago i tankedjup mycket väl uthärdar en jämförelse med Platon och Kant, är ännu så gott som okänd på kontinenten, och utsikten, att detta förhållande skall ändras, synes mycket ringa.

(Som sitt främsta för att inte säga enda stöd texterna igenom använder sig Lidforss, som så ofta annars av kritiker av "det svenska" och Lundapågar, av en dansk auktoritet, filosofiprofessor Harald Höffding.)

Redan här är skriften ett misslyckande, för med undantag möjligen av Boström, är exemplen felaktiga. Carl von Linné, som än idag är ett mycket större namn utanför Sverige än i och är den person/artikel som har flest länkar till sig på det engelskspråkiga Wikipedia! "Move over, Jesus. Step aside, Hitler. Neither of you has got anything on Carl Linnaeus, inventor of the scientific naming scheme for plants and animals, who has been crowned the most influential person in history. An analysis of links within Wikipedia articles by Young-Ho Eom of the University of Toulouse, France, and colleagues gave Linnaeus the title after they used the Google PageRank algorithm to come up with their list." Han utnämndes även av Time till "the 31st most influential person in human history and the 5th most influential scientist." Och Tegnér som de facto var en författare med stor internationell berömmelse och beundran. Frithiofs saga är nog utan tvekan den svenska litteraturens största exportframgång (om man bortser från Stieg Larsson-trilogin). Och vad är det förresten som säger att bara för att något inte är stort utomlands, så blir det per automatik sämre?

Nåväl, efter detta (misslyckade upplägg) fortskrider Lidforss till sin huvudmotståndare, Rydberg, och skriver: "Till denna grupp av överskattade lokalstorheter hör även Viktor Rydberg." Här kunde han lagt ned pennan, för några angrepp av substans kommer inte att presenteras. Och man anar var skon klämmer ganska snart, för redan på sidan 2, kommer det: "Vad man i främsta rummet dyrkat hos Viktor Rydberg, synes mindre ha varit skalden än den ädle och mångprövade sanningssökaren, som efter hårda tvivel slutligen nått fram till en klarhet, där de eviga sanningarne skådas visserligen icke i den kristna ortodoxiens prosaiskt solklara dagsljus, men i ett kristligt fritänkeris stilla och blida månskensbelysning. Han var en smula fritänkare, det är sant, men hur måttfull, hur behärskad, hur sant kristlig var han icke som fritänkare." Det är med andra ord Rydbergs sentida flört med kristendomen som är den verkliga nageln i ögat! Och något mer än ironiska och misslyckade liknelser med "månskensbelysning" har inte Lidforss att komma med.

Helt oförstående till Rydbergs storhet är han nu inte, och han skriver några rader som jag faktiskt håller med om:

I konsten att på ett klart och för den stora allmänheten lättfattligt sätt framställa invecklade och abstrakta spörsmål är Rydberg en avgjord mästare, och denna klarhet ernår han ofta, om än icke alltid, utan att i nämnvärd grad snedvrida eller förytliga de avhandlade problemen. Hans stil äger något av den blånande friskhet, som vi sydsvenskar i fantasien förbinda med namnet Klarälven, och dess lugna och mäktiga flöden rycka även den motspänstigaste med sig...

Men sedan var det det här med kristendomen, som är som ett rött skynke:

...tills man slutligen strandar på ett kristligt grund och förtrollningen är bruten.

Det kristliga återkommer Lidforss till flera gånger; det var tydligen något oförlåtligt!

När det gäller Lidforss' kritik av Rydbergs filosofi är det så grunt bevänt att man nästan baxnar, men det är som sagt en nidskrift. Han verkar inte förstå idealismen och är därmed oförmögen att kritisera den på ett vettigt sätt. Hans enda vapen: den omnämnde professor Höffding... Han riktar främst in sig på en sak: Rydbergs påpekan i uppsatsen "Den mekaniska världsteorien" (Varia) att materialisterna tvingats skapa den i många stycken märkliga teorien om epifenomen för att förklara det mänskliga medvetandet. Lidforss bemötande av denna kritik? "Det finns ingen sådan teori"! Sedan ägnar han tiden åt den semantiska övningen att försöka förklara varför idéerna om epifenomen (som än idag är en grund i den naturalistiska skolan) inte är en "teori" utan bara en "idé". Återigen kommer professor Höffding till undsättning.

Och han avslutar med att avslöja vad det hela egentligen handlar om:

Det är väl antagligt, att Rydberg med denna skrift avskuddat det sista grand av odium teologicum, som sedan gamla tider vidlådde författaren till »Bibelns lära om Kristus». Det är ju alltid tilltalande att se gamla fiender försonas. Men även med risk att denna försoning med teologerna hade uteblivit, skulle vi dock hällre ha sett, att Rydberg gått vidare på den väg han en gång beträdde med Bibelns lära om Kristus. Tänk om han som en andra del hade givit oss en avhandling »Bibelns lära om den helige ande!» Han som lärt oss att Kristus icke var någon gud utan en ideal människa, hur skönt skulle icke han ha visat oss, att icke häller den helige ande är en person i den treeniga gudomen, utan att i själva verket den helige ande ingenting annat är än den jordbundna mänsklighetens trängtan och strävan till högre utvecklingsformer, till sanning och frihet.

Efter att ha läst det här är man benägen att hålla med Aftonbladets ledare, som kommenterade Lidforss' artikel sålunda:

Här är således icke nödigt att inlåta sig på något slags antikritik. Detta tarvas icke för att till dess rätta halt reducera den medelmåtta, som tror sig själv bliva större genom att göra de store små.

Så sant, så sant.

Bildbiografin äntligen "klar", samt bildsamling på Pinterest

En bild säger mer än tusen ord? Ja, nu finns i alla fall samtliga bilder ur Karl Warburgs två volymer biografi över Rydberg upplagda med bildtexter. (Länk i toppmenyn.) Dessutom finns en Rydbergsida på Pinterest. (Också den länkad i toppmenyn). Där kommer bilder fyllas på kontinuerligt, till skillnad mot "Bildbiografin", som av tidsskäl är begränsad till bilderna i Warburg-böckerna.

Följ Viktor Rydberg på Pinterest.

Ny singel släppt med Rydberg-tonsättningar

Hans Gatus tonsättningar av "Antinous" och "I natten" finns nu att lyssna på/köpa online.

Rydbergs spöke?

(Detta inlägg är mer eller mindre kopierat ur Tore Lunds nyhetsbrev Viktoriana 2014:1)

På bilden nedan ser vi Konstakademien församlad i oktober 1895. Vi ser också medlemmen Viktor Rydberg till vänster bakom ordföranden.

Problemet? Rydberg dog en månad dessförinnan! Är det måhända hans spöke som återkommit för att hålla en vakande hand över de fria konsternas utveckling? Eller är dateringen felaktig... I vilket fall syns Rydbergs skugga på väggen. Jag tror inte att spöken återkastar skuggor? Kanske vet någon "spökolog" svaret :)

Rydbergs dödsmask, förvarad på Viktor Rydberg-museet i Jönköping.

Tegnér och Rydberg -- giganternas möte

Tänk att de har mötts ändå, Esaias Tegnér och Viktor Rydberg. Den förre "nationalskald" fram till åtminstone omkring 1875, då den senare gradvis övertog hans roll fram till åtminstone 1945. (Nej, Strindberg blev inte "nationalskald" i Sverige förrän efter 1945 och i synnerhet efter 1968.)

Esaias Tegnér

De träffades i Växjö, under Rydbergs olyckliga tid där som gymnasist. Tegnér var biskop, men hans själskrafter var på upphällningen. Åtminstone hade han redan varit skickad till ett "dårhus" i Tyskland av sin fru, och han var nu en stukad människa, även om han fortfarande kunde skriva fantastiskt, något hans sena brev, tal och dikter vittnar om. Rydberg var här inget annat än en begåvad yngling, som inte kunde finna sig till rätta i sin nya hemstad. Han har senare sagt om gymnasieåren att de "äro de enda åren av min livstid, som jag ser tillbaka på med verkligt obehag". En av anledningarna till detta obehag antydde han med orden: "Den invigning jag där fick i ynglingaålderns mysterier var sådan, att jag ständigt längtade tillbaka till mitt glada, fantasisvärmande gosseliv bland ofördärvade jämnårige i Jönköping."

Esaias Tegnér var, enligt Rydberg själv, en av hans tre favoritförfattare. De andra två varande Stagnelius och Vergilius. Influenser (eller tangeringspunkter) som kan märkas hos Rydberg från Tegnér är bland annat hans motvilja till prästerskapet (Tegnér kom själv i konflikt med Svenska kyrkan och behandlades väl ganska illa, något som kan ha förstärkt Rydbergs antipatier) och den religiösa synkretismen, vari dock kristendomen alltid trots allt sätts högst (i alla fall i Rydbergs senare författarskap). Här tror jag till och med att Rydbergs stora, nästan besatta forskningsinsats inom germanisk mytologi kan ha initierats av Tegnérs inflytande. Jämför slutkapitlet i Frithiofs saga med slutet på Fädernas gudasaga!

I R. bibliotek fanns vid hans död en Frithiofs saga från 1827 och en sönderläst Samlade skrifter från 1870-talet. Han såg Tegnér som representant för "den grekiska andan, den rena, klarögda, plastiska Hellenismen".

Biskopsgården, där Rydberg med skräckblandad förtjusning fick träffa sin förebild.

Och så till själva mötet. Tegnér var i egenskap av biskop tätt sammankopplad med stadens skola. Så var det på den tiden, att kyrka och utbildning fortfarande gick hand i hand. Och Tegnér höll också många storartade tal på skolavslutningarna, så redan i skolmiljön stötte Rydberg på Tegnér på ett högst påtagligt sätt. Men sedan fick han även ett mer personligt förhållande. Karl Warburg skriver i sin Rydberg-biografi, men tonar märkligt nog ned det som måste ha gjort ett outplånligt intryck på den unge Rydberg:

Genom någon av lärarna – antagligen Rappe – infördes Rydberg i biskopshemmet å Östrabo. Den snillrike biskopen var då redan en bruten man, nyss hemkommen från den anstalt, där han sökt bot för sin sinnessjukdom, och av honom hade Rydberg knappast bevarat något djupare intryck. Biskopinnan omhuldade åter med mycken välvilja den fattige gymnasisten, som ock med tacksamhet och sympati erinrade sig hennes godhet. En liten episod, som timade vid hans besök å Östrabo, levde länge kvar i hans minne, och han brukade stundom även på senare dar berätta om den. Så påminner han år 1876 en dam, fröken Ida Charpentier, vilken såsom ung vistats i Tegnérs hem, om denna händelse, i det han skriver: »Förmodligen har ni glömt, att vi sett varandra på Östrabo. Själv vill jag minnas, att jag mer än en gång hörde eder vid pianot i den store skaldens hem, men jag är icke viss på om det var ni eller någon annan ung flicka, som sökte trösta mig med musik en gång, när jag sönderriven och blodig förts in i salen efter en bardalek i Östrabo allé, i vilken lek jag troget bistods av August Lind av Hageby. Jag blygdes över mitt tillstånd och grät; och den unga damen spelade tills jag återfått mitt mod.» Under Rydbergs gymnasietid timade för övrigt den store skaldens död, och han var en av de gymnasister, som paraderade vid Frithiofssångarens likfärd.

Jag vill också minnas, men jag kan inte hitta källan just nu, att Tegnér någon gång skriftligt och uppskattande kommenterade något av Rydbergs skolarbeten.

Tomten har vaknat

"Tomten" är och förblir ett stående inslag i den svenska julen. Häromåret var det Astrid Lindgrens tyska ripoff av dikten som översattes tillbaka till svenska och försågs med illustrationer, utan att förlaget ens iddes nämna Viktor Rydbergs namn som förebild i boken, något som fick Svenska Dagbladet att döpa om den till "Endast mammon är vaken".

Årets nyutgåva är dock äkta vara, och inte bara det, utan också helt nyillustrerad av Ingrid Elf. Ur Wikipedia:

Ingrid Elf, född 3 april 1946, är en svensk tecknare, illustratör och författare. Hon är mest känd för en omfattande produktion av julkort, julbonader och andra typer av säsongkort liksom kort med bak- och matrecept. Hon började 1964 som tecknare på ett företag i Älmhult som tillverkade kort (Backemarks Grafiska AB) men övergick till att arbeta i egen regi.

Elf har även gett ut några böcker för barn och ungdom med julen som tema: Tomtens jul (2000) och Tomtetider (2007) samt boken Förstekladdare (2011) om en skolstart på 1950-talet.

Boken är endast 29 sidor lång men säljs för det blygsamma priset 59 kr.

Konstnärinnan alltså tidigare känd bland annat för sin julkort, varav ett exempel ses här nedan.

P. S. Ladda gärna ned och läs Rydberg-sällskapets temanummer om "Tomten".

Tolkningar av Rydbergs dikter på YouTube

Nyligen gjorde Hans Gratu en, troligen den första någonsin, tonsättning av Rydbergs dikt "Antinous":

Än ses han där i tusen år han stod
med blicken stirrande i tidens flod,
som speglar än hans väna lemmars glans,
hans pannas vemod och hans lotuskrans.

Och unga släkten i oändligt tåg
å snäckor glida fram på flodens våg
med purpurflagg och blomstersmyckad stam
vid sång och strängalek och skämt och glam.

Men när de nalkas, när de honom se,
då smyger genom glädjen dunkelt ve,
då tiga cittrorna, som ljödo nyss,
på varma läppar domna skämt och kyss.

Ty evigt blommar stranden, där han står,
kring honom ler en oförgänglig vår;
men genom våren hän går deras färd
mot okänt mål bakom en höstlig värld.

Han genomspanar i det djupa blå
den gåta varje släkte grubblar på
och varje släkte ännu olöst fann,
när det vid solnedgångens bryn försvann.

Vad ser han då, som fängslar så hans syn?
Vad bådar under kransen vemodsskyn?
O, om hans sorgset blida anlet är
en spegel för det varandes mystär!

Och hjärtat gripes av oändligt ve.
Med utsträckt famn de hän mot stranden se:
»O vakna, gosse, vakna ur din dröm!
säg vad du ser djupt under tidens ström.

Säg oss om livets gåta vad du vet!
Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!» –
Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,
ha de med floden drivit långt förbi.

En annan folkrock-aktig tonsättning som jag har hittat på YouTube är gjord av den (tror jag) finlands-svenske trubaduren Roger Holnroos:

https://www.youtube.com/watch?v=ZQsbT853024

Och vårsol lyste vid österns bryn,
när riddarns son gick igenom byn.

I dörrn till hyddan där under lind
stod liten flicka med rosig kind.

Och gossen sade: god morgon du!
och kysste henne i samma nu.

De voro morgnade båda nyss,
och frisk som morgonen var hans kyss.

Långt skall jag färdas, du lilla vän,
men glöm mig icke! Vi ses igen.

Så sade gossen och log och gick. -
Hon glömde aldrig den kyss hon fick,

hon glömde aldrig, hur skön han var,
hur trofast lyste hans ögonpar,

hur käckt på böljande lockar satt
hans fjädervajande junkerhatt.

Hon växte upp, och hon mindes än
de ord av gossen: vi ses igen.

Hon växte upp och var glad och skön,
fick lyss till mången en kärleksbön,

och många friare kommo, men
hon sade endast: jag har en vän.

Och åren svunno med hastigt lopp,
men tiden störde ej hennes hopp.

Och hennes vår, hennes sommar svann;
hon tänkte glad: vi få se varann.

Hon tänkte än i sin ålders höst:
vi mötas åter, det är min tröst.

Och in i döden hon tänkte än:
vad jag är lycklig! Vi ses igen.

Rydberg i media x 2

Det är inte var dag man hör Rydberg omnämnas i media två gånger. Men det skedde igår.

I TV-programmet "Vem vet mest" handlade en av frågorna om dikten "Tomten". Det var en ljudfråga och en uppläsare läste de första raderna. Den svarande hade inte en aning och gissade följaktligen på Strindberg.

Och i senaste numret av tidskriften Svensk Bokhandel intervjuas tre personer under rubriken "Bokplock". En av dessa är Andreas Hedberg, doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Frågan som ställs är "Bästa historiska romanen?" Hedbergs svar: "Det hade varit enkelt att säga Drottningens juvelsmycke, men jag kör på Viktor Rydbergs Fribytaren på Östersjön. Det är hans bästa roman och ett pionjärverk för svensk litteratur."

P. S. Det påminner mig för övrigt om följande: Har Rydberg skrivit någon roman som inte utspelar sig i historisk miljö? Jag tror faktiskt inte det. Han skulle kanske kunna kallas "kungen av historiska romaner" i Sverige. Och alla, de är inte så många som folk tror, håller hög kvalitet.

Vårdträdet -- Rydberg som "modern poet" och en liten anekdot

Vårdträdet är symbolen framför alla andra i den symboltyngda romanen Vapensmeden. Men redan 1888 hade Rydberg skrivit dikten "Vårdträdet". Stig Håkanson har i sin avhandling "Traditionalismen i Viktor Rydbergs Vapensmeden" (finns att ladda ned på Rydberg-sällskapets hemsida) visat att det framförallt var linden som Rydberg tänkte sig som vårdträd.

Kristinas lind vid Svartsjö slott

Idéutkastet till dikten hittas i en av Rydbergs anteckningsböcker, och är i sin obundna enkelhet både vackert och poetiskt; hade det skrivits idag hade det troligen motsvarat den färdiga dikten. I vår tid har vi som bekant övergivit den bundna, metriska diktformen och istället låtit poesin närma sig talspråket eller snarare det inre "tankespråket". Här är utkastet som hade arbetstiteln "Linden":

På odalbondens gård. En gren över lyren*, varigenom man kunde se även i senhöstens vissnade bladverk mot himmelsgrunder.
Runor släkten tecknat i deras bark. Släktens stamträd.
Fågelsången däri.
De från fjärran återvändande se det på avstånd.
De från åkern återkommande hämta svalka där.
Brölloppen firas där.
De första klättringarna där.
När på eftersommaren blomningen ägt rum, prydes hon med band.
Gamla mormor förtäljer sina sagor där.
Skalden sjunger där om Nornans sång och Gudrunds gråt.
Rimfrostens glans under vintern. Domherrarne med röda bröst.
Vid julen sädeskärven i hennes krona.
Helsko bindes under linden.
”Tag med i graven av dess sus.”
Ljuset från lyren i vinterkvällen.
Mannen från England, som fäller linden.
Första kyssen där.
När vreden sjöd lugnas han av suset.
Släktens må växa högre och högre som grenarna från lindens stam.
Klockornas klang förmäler sig väl med vårdträdets sus.
Orions sken
som hängde bältet på lindens gren.

* i vissa, inom primitivt uppförda byggnader: öppning i taket (l. vägg) för utsläppande av rök o. genomsläppande av ljus utifrån.

Vackert, inte sant? Och väldigt poetiskt. Rydbergs dikter uppfattas idag som något "stela", och det beror troligen på att han helt enkelt var "för bra" på att följa de metriska rytmmönstren, något som på hans tid beundrades mycket. Men "dikten" ovan visar att han hade en oerhört fin poetisk känsla även när han skrev fritt ur tanken.

"Mannen från England, som fäller linden", skulle i romanen ändras till Lars Gudmundsson, vapensmedens egen son. Han fäller också vårdträdet, en handling som symboliserar den slutgiltiga brytningen mellan fadern och sonen och den nya tiden med traditionerna.

Men vårdträdet som symbol och realitet var inget som Rydberg hade hittat på själv. Det fanns säkerligen fortfarande på hans tid många vårdträd på gårdar runt om i Sverige och kanske framförallt i Småland. Och i folktron var de inte bara symboler utan inneslöt krafter. När Jacob Wallenberg, skeppspräst och författare till den klassiska reseskildringen Min son på galejan, skulle tillträda sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås år 1777, stod ett vårdträd på prästgården. Trots varningar från lokalbefolkningen nedhögg Wallenberg trädet. Mindre än ett år senare var han död, i "en mystisk feber".

Det var kanske sådana historier som tjänade som inspiration för Rydbergs användande av vårdträdet. (Det måste dock här påtalas, att Jacob Wallenberg var långt ifrån någon Lars Gudmundsson-typ, utan snarare för sin tid en mycket fritt tänkande präst.)

Illustrationerna till Singoalla

Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Här följer några av illustrationerna.

 

P. S. Omslaget till e-boksutgåvan är en nästan exakt reproduktion av Carl Larssons omslag till 1904 års utgåva.