Sibelius och Rydberg (1) -- Harpolekaren och hans son

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"Harpolekaren och hans son" är inledningsdikten till romanen Vapensmeden. Den ingår också i den andra diktsamlingen (om jag inte minns fel). Sibelius tonsatte den 1904 och den återfinns i Opus 38 -- Fem sånger med klaverackompanjemang, vari även tre andra Rydberg-tonsättningar ingår.


eller lyssna på Deezer (liksom Spotify gratis efter registrering och kräver ingen programvara, lyssna direkt i webbläsaren): http://www.deezer.com/track/47456301

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Aftonrodnans gyllne bloss
vinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.