Entropi-begreppet hos Rydberg

I senaste numret av Viktoriana (2014: 1) nämner Tore Lund (VR-sällskapets sekreterare) att Lotta Lotass i sin samling Varia har citerat Rydbergs dikt "Livslust och livsleda" som ett exempel på entropi-begreppets genomslag i vitterheten.

Till att börja med, vad innebär entropi-begreppet? Vad som menas är den termodynamiska lag som säger att all materia alltid strävar efter att nå sitt lägsta möjliga energitillstånd. För att enkelt illustrera: Man kan tänka sig vad som händer om man upphör att städa sitt hem. Efter hand uppstår alltmer oordning, saker ligger utspridda, blandade, på fel ställe, en stor oformlig röra helt enkelt. Vad som krävs för att återskapa ordning är att man tillför energi, i form av att man städar. Detta är exakt vad som händer i naturen enligt entropilagen: allt uppnår efterhand allt mer oordning. Större molekyler bryts ned till mindre och allt jämnas ut till en enda stor oordning (KAOS i mytologin kan föreställas på detta sätt, medan KOSMOS är ordnat). För att skapa ordnade strukturer måste man tillföra energi, vilket är exakt vad vi människor gör när vi tillverkar saker exempelvis. Men, som vi vet, bryts allting sedan ned, och detta sker inte enbart genom slitage och väder och vind, utan allting bryts även ned av sig själv.

Att lagen fungerar bra på slutna system och död materia är oomtvistat. Den är ändå problematisk. För om den vore allenarådande princip i universum hade inget liv kunnat uppstå och heller inga ordnade ting, t. ex. planeter, solsystem, för att inte tala om Internet och denna blogg som jag just nu skriver på. Det måste alltså finnas någon annan motverkande kraft som kan upphäva entropilagen. Vi kan kalla den "livskraften". När ett nyfött barn kommer till världen är det fullproppat av denna "livskraft" som är så stark att det förmår upphäva entropilagen, växa, utvecklas till en (förhoppningsvis) högstående varelse och leva ett långt liv innan entropilagen till slut tar överhanden ("livskraften" är förbrukad) och människan dör. När en människa väl har dött, finns inget som motverkar lagen, och kroppen bryts ned på bara några dagar. Detta hade hänt även med ett nyfött barn, om det inte hade haft denna "livskraft".

Faktum är att detta kan ses som ett slag "Gudsbevis", och en del kanske hellre kallar "livskraften" "Gud". Det är nu inte min avsikt att här göra några sådana likställelser, men man bör konstatera att naturvetenskapen av idag (i alla fall den som lärs ut på lägre nivåer) alltsomoftast blundar för denna typ av motsägelser i syfte att skapa en tillrättalagd och förklarlig världsbild.

Åter till Rydbergs dikt och det sena 1800-talet. Den är uppenbart ett angrepp -- efter de linjer jag skissat ovan -- på entropibegreppets användning av en del tänkare och poeter. Själva lagen förstod Rydberg och hade inget att invända mot. Det vill säga om tillämpad på ett begränsat och riktigt sätt.

Jag antar att det är andra halvan av dikten som Lotass har citerat och den kan läsas nedan. Hela dikten finns här.

Poet.

(Nittonde århundradets slut.)

Jordisk smärta sig ändlig vet.
Hell dig, milda förgänglighet,
du, som gav oss ett mål, en hamn,
du, som lärde oss dödens namn!

O, hur stjärnan från evig led
trånfull ser till ditt rike ned,
som hon vore av längtan tärd
till de växlande formers värld.

Jordisk smärta är ändlig blott.
Hell förgängelsens milda lott!
Under eviga stjärnor dig
prisar en dödlig på nattlig stig.

Aristodemos.

(En av de unge hellenerna.)

Låt luftdemonerna prata! Vi lägga till vid stranden. Mina muskler önska gymnisk lek. Men, vid alla vidunder, vad är det för en skepnad, som står och går däruppe på klippan? Är det en människa?

Kallias.

(En annan av de unge.)

Knappt troligt. Han liknar snarare en pumpa på två pinnar. Kanske skall det ändå vara en människa. Pumpa, vem är du?

Pumpan.

Inga öknamn, slyngel! Jag är slutresultatet av världsutvecklingen. Jag är intelligensaristokraten.

Aristodemos.

Vad du än är, saknar du biceps och har ett eländigt underrede.

Intelligensaristokraten.

Så mycket större är mitt huvud. Det har utvecklats på de plebejiska lemmarnas bekostnad. Mitt huvud behöver sitt omfång för att rymma sina miljarder gånger miljarder hjärnbarkceller, alla uppfyllda av kunskaper och idéer, om vilka du, som tillhör en på lägre utvecklingsskede ställd människofänad, ej har en aning.

Aristodemos.

Vid hunden Kerberos, du är gräsligt ful.

Intelligensaristokraten.

Och fördenskull beundrad av den äkta konsten, som äntligen funnit, att endast det fula är natursant. Det ljugande sken av djurisk skönhet, varmed du är behäftad, har försvunnit för den intelligensens höghet, som skiner ur mitt anlete. Du skryter med din biceps, dina muskler. Men de äro genomvävda med råa bondnerver. Mina nerver däremot! De »dirra» vid minsta dallring av etern. Mina ögon se det ultravioletta i spektrum. Mina öron uppfatta hundradedels intervaller. Känselnerverna, som genombäva mina »slanka» lemmar, »dirra» av vibrationer och reflexer, som du ej förnimmer. Visa mig vördnad, du vackre lurk! Jag är den, för vars frambringande de geologiska åldrarna strävat, arbetat och svettats blod i miljontal år. Jag är den, för vars framfödande åkrarna blivit gödda och slagfälten höljda med offer, så länge vapen och verktyg funnits. Jag är världsträdets blomma, det högsta och det enda aktningsvärda det tarvliga universum lyckats alstra – jag är intelligensaristokraten.

Agaton.

(En av de unge.)

Pumpa, då bör du kunna avslöja universums gåta. Lyft en flik och låt oss se!

Intelligensaristokraten.

Världsalltet nalkas sin eviga vila. Värmen fördelar sig allt jämnare i rymden, och när fördelningen är avslutad, upphör rörelse och liv. Allt försvinner i omedvetenhetens natt. Det enda, som därvid har betydelse, är, att även jag, i vars hjärna universums egentliga medvetande är samlat, atrofieras och entropieras. Även jag är dömd att försvinna. Jag skall avdunsta till en känselsträng, »slankare» än solstrålen, och känselsträngen dofta bort i rymden med en ultrafin, hyperestetisk »dirring» av djupaste livsleda.

Agaton.

På avskrädeshögen med pumpan! Hon luktar inbilskhet och förruttnelse långa vägar. Vänner, det är ju lyckligt, att vi få tillhöra samma härflock, då vi i morgon tåga ut mot de galliska
barbarmassorna, som nalkas Delfi. Lyckligt, om vi återvända som segrare till vårt Athen och de älskade i hemmet. Lyckligt även, om vi stupa för Apollons, ljusgudens, helleniska och heliga sak. Vi ha några timmar på oss. Huru tillbringa vi dem? Jag ville gärna gå till Akademia och höra den ryktesvis omtalade nya upptäckten på de koniska sektionernas område. Sådana upptäckter skola en dag uppenbara oss naturens lagar; de ha därjämte ett slags logisk skönhet, som drager mig till sig.

Kallias.

Jag går och hör det menanderska lustspel, som skall uppföras.

Aristodemos.

Jag går och småtvistar med filosoferna i Stoa. Jag står ännu mellan Epikuros och dem, men känner mig nalkas dem. Och nu ovanpå dityramberna den tyrteiska sången!

De unge hellenerna.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

En budbärare från Golgata.

Jag instämmer med eder. För mig är livet skönt och döden även. Ty Kristus är mitt liv och döden min vinning. Högsta vinning martyrens död. Högsta vällust att lida hans pinor.

Eko av Anakoretens röst.

Att glädjas, då syskon lida,
att jubla in i koren av miljoners förtvivlan --
loda helvetets djup, om du det kan;
djupet av denna synd lodar du icke.
Men den siste glädjejublaren skall tystna,
då Herren sveper kring ljuset mörkrets dok
och breder den stora natten över oss, under oss.
Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas av fasan
och fasan frälsa världen.