Tegnér och Rydberg -- giganternas möte

Tänk att de har mötts ändå, Esaias Tegnér och Viktor Rydberg. Den förre "nationalskald" fram till åtminstone omkring 1875, då den senare gradvis övertog hans roll fram till åtminstone 1945. (Nej, Strindberg blev inte "nationalskald" i Sverige förrän efter 1945 och i synnerhet efter 1968.)

Esaias Tegnér

De träffades i Växjö, under Rydbergs olyckliga tid där som gymnasist. Tegnér var biskop, men hans själskrafter var på upphällningen. Åtminstone hade han redan varit skickad till ett "dårhus" i Tyskland av sin fru, och han var nu en stukad människa, även om han fortfarande kunde skriva fantastiskt, något hans sena brev, tal och dikter vittnar om. Rydberg var här inget annat än en begåvad yngling, som inte kunde finna sig till rätta i sin nya hemstad. Han har senare sagt om gymnasieåren att de "äro de enda åren av min livstid, som jag ser tillbaka på med verkligt obehag". En av anledningarna till detta obehag antydde han med orden: "Den invigning jag där fick i ynglingaålderns mysterier var sådan, att jag ständigt längtade tillbaka till mitt glada, fantasisvärmande gosseliv bland ofördärvade jämnårige i Jönköping."

Esaias Tegnér var, enligt Rydberg själv, en av hans tre favoritförfattare. De andra två varande Stagnelius och Vergilius. Influenser (eller tangeringspunkter) som kan märkas hos Rydberg från Tegnér är bland annat hans motvilja till prästerskapet (Tegnér kom själv i konflikt med Svenska kyrkan och behandlades väl ganska illa, något som kan ha förstärkt Rydbergs antipatier) och den religiösa synkretismen, vari dock kristendomen alltid trots allt sätts högst (i alla fall i Rydbergs senare författarskap). Här tror jag till och med att Rydbergs stora, nästan besatta forskningsinsats inom germanisk mytologi kan ha initierats av Tegnérs inflytande. Jämför slutkapitlet i Frithiofs saga med slutet på Fädernas gudasaga!

I R. bibliotek fanns vid hans död en Frithiofs saga från 1827 och en sönderläst Samlade skrifter från 1870-talet. Han såg Tegnér som representant för "den grekiska andan, den rena, klarögda, plastiska Hellenismen".

Biskopsgården, där Rydberg med skräckblandad förtjusning fick träffa sin förebild.

Och så till själva mötet. Tegnér var i egenskap av biskop tätt sammankopplad med stadens skola. Så var det på den tiden, att kyrka och utbildning fortfarande gick hand i hand. Och Tegnér höll också många storartade tal på skolavslutningarna, så redan i skolmiljön stötte Rydberg på Tegnér på ett högst påtagligt sätt. Men sedan fick han även ett mer personligt förhållande. Karl Warburg skriver i sin Rydberg-biografi, men tonar märkligt nog ned det som måste ha gjort ett outplånligt intryck på den unge Rydberg:

Genom någon av lärarna – antagligen Rappe – infördes Rydberg i biskopshemmet å Östrabo. Den snillrike biskopen var då redan en bruten man, nyss hemkommen från den anstalt, där han sökt bot för sin sinnessjukdom, och av honom hade Rydberg knappast bevarat något djupare intryck. Biskopinnan omhuldade åter med mycken välvilja den fattige gymnasisten, som ock med tacksamhet och sympati erinrade sig hennes godhet. En liten episod, som timade vid hans besök å Östrabo, levde länge kvar i hans minne, och han brukade stundom även på senare dar berätta om den. Så påminner han år 1876 en dam, fröken Ida Charpentier, vilken såsom ung vistats i Tegnérs hem, om denna händelse, i det han skriver: »Förmodligen har ni glömt, att vi sett varandra på Östrabo. Själv vill jag minnas, att jag mer än en gång hörde eder vid pianot i den store skaldens hem, men jag är icke viss på om det var ni eller någon annan ung flicka, som sökte trösta mig med musik en gång, när jag sönderriven och blodig förts in i salen efter en bardalek i Östrabo allé, i vilken lek jag troget bistods av August Lind av Hageby. Jag blygdes över mitt tillstånd och grät; och den unga damen spelade tills jag återfått mitt mod.» Under Rydbergs gymnasietid timade för övrigt den store skaldens död, och han var en av de gymnasister, som paraderade vid Frithiofssångarens likfärd.

Jag vill också minnas, men jag kan inte hitta källan just nu, att Tegnér någon gång skriftligt och uppskattande kommenterade något av Rydbergs skolarbeten.

Tomten har vaknat

"Tomten" är och förblir ett stående inslag i den svenska julen. Häromåret var det Astrid Lindgrens tyska ripoff av dikten som översattes tillbaka till svenska och försågs med illustrationer, utan att förlaget ens iddes nämna Viktor Rydbergs namn som förebild i boken, något som fick Svenska Dagbladet att döpa om den till "Endast mammon är vaken".

Årets nyutgåva är dock äkta vara, och inte bara det, utan också helt nyillustrerad av Ingrid Elf. Ur Wikipedia:

Ingrid Elf, född 3 april 1946, är en svensk tecknare, illustratör och författare. Hon är mest känd för en omfattande produktion av julkort, julbonader och andra typer av säsongkort liksom kort med bak- och matrecept. Hon började 1964 som tecknare på ett företag i Älmhult som tillverkade kort (Backemarks Grafiska AB) men övergick till att arbeta i egen regi.

Elf har även gett ut några böcker för barn och ungdom med julen som tema: Tomtens jul (2000) och Tomtetider (2007) samt boken Förstekladdare (2011) om en skolstart på 1950-talet.

Boken är endast 29 sidor lång men säljs för det blygsamma priset 59 kr.

Konstnärinnan alltså tidigare känd bland annat för sin julkort, varav ett exempel ses här nedan.

P. S. Ladda gärna ned och läs Rydberg-sällskapets temanummer om "Tomten".

Tolkningar av Rydbergs dikter på YouTube

Nyligen gjorde Hans Gratu en, troligen den första någonsin, tonsättning av Rydbergs dikt "Antinous":

Än ses han där i tusen år han stod
med blicken stirrande i tidens flod,
som speglar än hans väna lemmars glans,
hans pannas vemod och hans lotuskrans.

Och unga släkten i oändligt tåg
å snäckor glida fram på flodens våg
med purpurflagg och blomstersmyckad stam
vid sång och strängalek och skämt och glam.

Men när de nalkas, när de honom se,
då smyger genom glädjen dunkelt ve,
då tiga cittrorna, som ljödo nyss,
på varma läppar domna skämt och kyss.

Ty evigt blommar stranden, där han står,
kring honom ler en oförgänglig vår;
men genom våren hän går deras färd
mot okänt mål bakom en höstlig värld.

Han genomspanar i det djupa blå
den gåta varje släkte grubblar på
och varje släkte ännu olöst fann,
när det vid solnedgångens bryn försvann.

Vad ser han då, som fängslar så hans syn?
Vad bådar under kransen vemodsskyn?
O, om hans sorgset blida anlet är
en spegel för det varandes mystär!

Och hjärtat gripes av oändligt ve.
Med utsträckt famn de hän mot stranden se:
»O vakna, gosse, vakna ur din dröm!
säg vad du ser djupt under tidens ström.

Säg oss om livets gåta vad du vet!
Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!» –
Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,
ha de med floden drivit långt förbi.

En annan folkrock-aktig tonsättning som jag har hittat på YouTube är gjord av den (tror jag) finlands-svenske trubaduren Roger Holnroos:

https://www.youtube.com/watch?v=ZQsbT853024

Och vårsol lyste vid österns bryn,
när riddarns son gick igenom byn.

I dörrn till hyddan där under lind
stod liten flicka med rosig kind.

Och gossen sade: god morgon du!
och kysste henne i samma nu.

De voro morgnade båda nyss,
och frisk som morgonen var hans kyss.

Långt skall jag färdas, du lilla vän,
men glöm mig icke! Vi ses igen.

Så sade gossen och log och gick. -
Hon glömde aldrig den kyss hon fick,

hon glömde aldrig, hur skön han var,
hur trofast lyste hans ögonpar,

hur käckt på böljande lockar satt
hans fjädervajande junkerhatt.

Hon växte upp, och hon mindes än
de ord av gossen: vi ses igen.

Hon växte upp och var glad och skön,
fick lyss till mången en kärleksbön,

och många friare kommo, men
hon sade endast: jag har en vän.

Och åren svunno med hastigt lopp,
men tiden störde ej hennes hopp.

Och hennes vår, hennes sommar svann;
hon tänkte glad: vi få se varann.

Hon tänkte än i sin ålders höst:
vi mötas åter, det är min tröst.

Och in i döden hon tänkte än:
vad jag är lycklig! Vi ses igen.

Rydberg i media x 2

Det är inte var dag man hör Rydberg omnämnas i media två gånger. Men det skedde igår.

I TV-programmet "Vem vet mest" handlade en av frågorna om dikten "Tomten". Det var en ljudfråga och en uppläsare läste de första raderna. Den svarande hade inte en aning och gissade följaktligen på Strindberg.

Och i senaste numret av tidskriften Svensk Bokhandel intervjuas tre personer under rubriken "Bokplock". En av dessa är Andreas Hedberg, doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Frågan som ställs är "Bästa historiska romanen?" Hedbergs svar: "Det hade varit enkelt att säga Drottningens juvelsmycke, men jag kör på Viktor Rydbergs Fribytaren på Östersjön. Det är hans bästa roman och ett pionjärverk för svensk litteratur."

P. S. Det påminner mig för övrigt om följande: Har Rydberg skrivit någon roman som inte utspelar sig i historisk miljö? Jag tror faktiskt inte det. Han skulle kanske kunna kallas "kungen av historiska romaner" i Sverige. Och alla, de är inte så många som folk tror, håller hög kvalitet.

Vårdträdet -- Rydberg som "modern poet" och en liten anekdot

Vårdträdet är symbolen framför alla andra i den symboltyngda romanen Vapensmeden. Men redan 1888 hade Rydberg skrivit dikten "Vårdträdet". Stig Håkanson har i sin avhandling "Traditionalismen i Viktor Rydbergs Vapensmeden" (finns att ladda ned på Rydberg-sällskapets hemsida) visat att det framförallt var linden som Rydberg tänkte sig som vårdträd.

Kristinas lind vid Svartsjö slott

Idéutkastet till dikten hittas i en av Rydbergs anteckningsböcker, och är i sin obundna enkelhet både vackert och poetiskt; hade det skrivits idag hade det troligen motsvarat den färdiga dikten. I vår tid har vi som bekant övergivit den bundna, metriska diktformen och istället låtit poesin närma sig talspråket eller snarare det inre "tankespråket". Här är utkastet som hade arbetstiteln "Linden":

På odalbondens gård. En gren över lyren*, varigenom man kunde se även i senhöstens vissnade bladverk mot himmelsgrunder.
Runor släkten tecknat i deras bark. Släktens stamträd.
Fågelsången däri.
De från fjärran återvändande se det på avstånd.
De från åkern återkommande hämta svalka där.
Brölloppen firas där.
De första klättringarna där.
När på eftersommaren blomningen ägt rum, prydes hon med band.
Gamla mormor förtäljer sina sagor där.
Skalden sjunger där om Nornans sång och Gudrunds gråt.
Rimfrostens glans under vintern. Domherrarne med röda bröst.
Vid julen sädeskärven i hennes krona.
Helsko bindes under linden.
”Tag med i graven av dess sus.”
Ljuset från lyren i vinterkvällen.
Mannen från England, som fäller linden.
Första kyssen där.
När vreden sjöd lugnas han av suset.
Släktens må växa högre och högre som grenarna från lindens stam.
Klockornas klang förmäler sig väl med vårdträdets sus.
Orions sken
som hängde bältet på lindens gren.

* i vissa, inom primitivt uppförda byggnader: öppning i taket (l. vägg) för utsläppande av rök o. genomsläppande av ljus utifrån.

Vackert, inte sant? Och väldigt poetiskt. Rydbergs dikter uppfattas idag som något "stela", och det beror troligen på att han helt enkelt var "för bra" på att följa de metriska rytmmönstren, något som på hans tid beundrades mycket. Men "dikten" ovan visar att han hade en oerhört fin poetisk känsla även när han skrev fritt ur tanken.

"Mannen från England, som fäller linden", skulle i romanen ändras till Lars Gudmundsson, vapensmedens egen son. Han fäller också vårdträdet, en handling som symboliserar den slutgiltiga brytningen mellan fadern och sonen och den nya tiden med traditionerna.

Men vårdträdet som symbol och realitet var inget som Rydberg hade hittat på själv. Det fanns säkerligen fortfarande på hans tid många vårdträd på gårdar runt om i Sverige och kanske framförallt i Småland. Och i folktron var de inte bara symboler utan inneslöt krafter. När Jacob Wallenberg, skeppspräst och författare till den klassiska reseskildringen Min son på galejan, skulle tillträda sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås år 1777, stod ett vårdträd på prästgården. Trots varningar från lokalbefolkningen nedhögg Wallenberg trädet. Mindre än ett år senare var han död, i "en mystisk feber".

Det var kanske sådana historier som tjänade som inspiration för Rydbergs användande av vårdträdet. (Det måste dock här påtalas, att Jacob Wallenberg var långt ifrån någon Lars Gudmundsson-typ, utan snarare för sin tid en mycket fritt tänkande präst.)

Illustrationerna till Singoalla

Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Här följer några av illustrationerna.

 

P. S. Omslaget till e-boksutgåvan är en nästan exakt reproduktion av Carl Larssons omslag till 1904 års utgåva.

Sibelius och Rydberg (10) -- Skogsrået och Snöfrid

För att samla ihop dessa inlägg om Sibelius och Rydberg postar jag länkar till två verk som redan finns på bloggen sedan tidigare:

Opus 15, H:fors, "Skogsrået" (Rydberg), melodrama till ackompanjemang av piano, två horn och stråkorkester, (1893), omarbetad som tondikt för orkester, (2222/4330/11/0/stråkorkester). Också känd som Ballade pour orchestre.

http://victorydberg.blogspot.se/2013/05/skogsraet-tonsatt-av-sibelius.html

Opus 29, H:fors, "Snöfrid" (Rydberg), improvisation för recitation, blandad kör och orkester, (1900), (2222/2310/11/0/stråkorkester)

http://victorydberg.blogspot.se/2013/04/rydberg-var-ett-stort-namn-aven.html

Det enda verk av Sibelius med text av Rydberg som jag inte lyckats hitta någon inspelning med är Opus 72, Sex sånger med klaverackompanjemang: 1. Vi ses igen (Rydberg), (Berlin 1914).

P. S. Det finns fler kompositörer som tonsatt Rydbergs lyrik och jag återkommer troligen till dem längre fram.

Det hemliga porträttet av Vapensmeden

I romanen Vapensmeden får vi läsare stifta bekantskap med Gudmund Gudmundsson, "Vapensmeden" och författarens alter ego. Gudmund betyder just vad det låter, Guds mun, och Gudmundsson heter han därför att han är en romankaraktär, alltså skapad av Guds mun, det vill säga vishetskällan, varur all kunskap och diktning upprinner i världen.

Det finns ett kapitel i boken som heter SAMFUNDET »FRITT UR HJÄRTAT» och däri en liten utläggning av Gudmund om hur konst bör förklaras symboliskt. Verket som används för att illustrera detta är Albrecht Dürers kopparstick Melancolia.

Mäster Gudmund pekade på »Melancholia». I sin iver att visa, att detta konstverk är alltigenom symboliskt, höll han oavsiktligt ett långt föredrag om betydelsen av regnbågen och kometen, som te sig över bakgrundens vatten och land, om betydelsen av stegen, ängeln, vågen, klockan, det sovande djuret och de andra föremålen kring den i dystra betraktelser försänkta Melancholia, och vågade sig slutligen även in i en tolkning av den bredvid timglaset hängande fyrkantiga tavlan (»tabula magica») med dess sexton sifferbetecknade fält.

16. 3. 2. 13.
5. 10. 11. 8.
9. 6. 7. 12.
4. 15. 14. 1.

Mäster fäste uppmärksamheten på, att dessa sifferrader giva summan 34, antingen man hoplägger dem vågrätt eller lodrätt eller diagonalt. Icke är det en slump. Och till grund för denna märkliga siffersammanställning ligger det betydelsefulla talet 4. Jag är icke en lärd man, sade han, men bland sådana yrkesmän som kyrkobyggmästare, målare och konstsmeder gå om siffror och om proportioner sägner, som ursprungligen måste ha kommit från den lärda värld, som I, mina vördade bröder, tillhören, och på vilkas sanning vi hantverkare genom många släktled trott. Talet 4 anse vi för ett grundtal av djup innebörd. Fyra sägas de bokstäver vara, med vilka den heliga treenighetens namn tecknas på det hebreiska språket, det som Adam och Eva fingo lära i paradiset av Gud. Fyra äro rörelserna i naturen: den uppstigande, nedstigande, framåtgående och kretsande. Fyra äro väderstrecken, fyra elementerna, fyra årstiderna, fyra temperamenterna, fyra kardinaldygderna, fyra paradisströmmarne, fyra evangelisterna, fyra de store profeterna, fyra de djur Esekiel såg vid floden Kobar och fyra de djur Daniel såg uppstiga ur havet. Denna tavla bildar en fyrkant; fyra gånger fyra äro dess fält; samtliga dess siffror giva summan 136, som, delad med 4, ger det nyss nämnda talet 34. Nog har mäster Albrekt haft en symbolisk mening därmed. Kanske ligger i denna siffergrupp nyckeln till den stora hemligheten, huru länge vår på 4-talets grund uppförda värld skall stå. På samma grund äro kristenhetens undransvärda katedraler uppförda, på 4-talet, kombinerad med det heliga 3-talet. Regnbågen tyder på den första världsförstörelsen genom vatten, kometen på den andra och fullständiga förstörelsen genom eld. Det är denna hemlighet, varöver Melancholia grubblar; det är på den, som timglaset och klockan syfta. O, när himmelens storklocka skall klämta och ringa in förgängelsens sista akt! Vore då mänskligheten väl beredd och smyckad som en ungmö för den kommande brudgummen!

Vad som kan tilläggas om den "magiska fyrkanten" är att just denna fyrkant, med summan 136, anses representera Jupiter och därmed också "tidsguden" eller denna världen, i motsats till "den eviga världen", som skall komma efter världsförstörelsen genom kometen/elden.

En blogg som är helt hängiven åt Albrecht Dürer heter: The Hidden Secrets in Albrecht Dürer's Art and Life. Exakt hur pålitlig den är vet jag inte. Men jag fastnade för en liten detalj som faktiskt kan avslöja varför Rydberg valde just detta verk i sin bok.

Märket på mannens dräkt som avslöjar vem han är

Det lilla märket, som knappt är synbart, skall vara ett guldsmedsverktyg, och personen vi ser på bilden är i så fall vapensmeden Gudmund Gudmundsson, alias Rydberg själv. Grubblerierna om tidens gång och livets gåta känner vi igen från andra delar av hans författarskap, kanske mest bekant i form av "Tomten".

Sibelius och Rydberg (9) -- Salem (Onward Ye Peoples)

Egentligen en mycket fri översättning av Rydbergs "Kantat" anpassad till Frimurarorden (originaldikten skrevs ej med frimurarna i åtanke även om Rydberg var medlem där). Ingår i "Musique réligiese", rituell frimurarmusik för mansröster, piano och orgel, (1927).

    Onward ye peoples[brethren], strive for the Light!
    The Light that the Lord hath given us for our guide;
    Who through murk and darkness of night
    Hath led us in safety unto our reward.

    See how the fiery pillar is gleaming, lighting our steps when dark is the way
    And the Light of the World,
    it cleaves the gloomy blackness of night that else would engulf us.
    See the cloudy pillar to shield us safe when the sun would blister us.
    Then forward where faith reveals the way,
    For God is our guide, and He will never fail.

    Fires are gleaming, voices are singing
    forth from Mount Neboh’s heaven storming heights.

    Then forward where faith reveals the way,
    For God is our guide, and HE will never fail.

    Fires are gleaming, voices are singing
    forth from Mount Neboh’s heaven storming heights.

    Salem! Salem!
    Still, they call us upward and on to our Father’s home.
    Salem! Salem! On the horizon, urging us on to God and our home;

    And the heavenly choir doth ring from Mount Neboh,
    Piercing the blue like a living light.
    Onward, ye peoples.
    Onward, Amen!
    Onward, ye people. Onward, ye peoples.
    Strive for the Light.

    Salem!

Ett annat "frimurarverk" av Sibelius som skall vara baserat på en Rydberg-dikt är detta:

Politiska strötankar

Så här i valtider kan det vara passande att publicera följande lilla "strötanke" av Rydberg. Den visar att debatten om olika gruppers särställning inte är ny. För att sammanfatta handlar det om vilka som utgöre en minoritet och varför det räcker att ge skydd åt den minsta möjliga minoriteten i ett samhälle, nämligen individen, för att ge alla "minoriteter" skydd. Han berör även demokratins brister och varför den ändå är det bästa styrelseskicket. Utdraget nedan ingår i Varia (Mimer bokförlag, 2013).

"Strötankar" var för övrigt under en tid något av en egen litterär genre, bestående av små tankekorn, oftast publicerade postumt i författarnas samlade skrifter.

Om minoriteternas rätt talas nu mycket från deras sida, som själva befinna sig med sina politiska åsikter i minoritet. Detta är mänskligt och naturligt. Ledsamt är endast, att de, som tala om denna rätt, aldrig bry sig om att bestämma hennes väsen och gränser.

Huru stor skall minoriteten vara, för att hon skall anses äga »minoritetens rätt»? Om över huvud en sådan rätt existerar, vilket icke kan betvivlas, så kan han omöjligen vara bunden vid en viss siffra eller hava sin tillvaro ovanför en viss gränslinje, så nämligen, att om minoriteten nedsjönke under den linjen, han skulle vara rättslös. Detta vore orimligt och principlöst. Då funnes ju ingen minoritetens rätt som minoritet.

Den största tänkbara minoritet är den, som med blott en enda individ är underlägsen antalet individer i majoriteten. Den minsta möjliga minoritet är den, som är inskränkt till en enda individ, vars åsikter i sin helhet eller i någon enskild fråga äro så egendomliga, att ingen annan delar dem.

Om över huvud det kan talas om en minoritetens rätt, vilket enligt min åsikt är fullt befogat, så måste denna rätt till principen vara densamma för den största möjliga och den minsta möjliga minoritet. Vi skulle annars få en rätt av den märkvärdiga arten, att han antingen plötsligen och obegripligen började vid en viss siffra eller också tilltoge i analogi med den enkla serien 1, 2, 3, 4 etc.

Den rätt, som tillkommer den största möjliga minoritet i ett samhälle, inom vilket politiska frågors avgörande är byggt på omröstningen – denna må försiggå ett ministerråd eller en aristokratisk senat eller ett demokratiskt parlament – kan således icke vara större än den rätt, vilken tillkommer varje enskild, vars åsikt är antingen så djupt välgrundad och egendomligt gestaltad eller så orimlig och befängd, att ingen annan är i stånd att godkänna henne. Vari består då denna rätt? I rätten att utan förkättring eller andra moraliska eller politiska hinder få göra sig hörd, i rätten att verka för sin övertygelse och sprida henne om möjligt därhän, att hon en gång får majoritet. Så långt som det i mänsklig möjlighet ligger, bör för den skull även själva valsättet till politiska kamrar vara sådant, att det betryggar denna rätt. Därutöver funnes han icke.

Man må beklaga, att staternas liv och utveckling bero av majoritetens makt. Ty de bäste i ett samhälle utgöra aldrig majoritet. Det ligger i själva begreppet de bäste.

Till tröst må gälla, att de sämste ej heller någonsin utgöra majoritet. Det ligger också i det begreppet. Tilltröst må gälla, att om de vise alltid utgöra minoritet, så göra de hospitalsgalne det även. Och det är icke sagt, att de vise alltid befinna sig i minoriteten, därför att de utgöra en minoritet.

Till tröst må gälla, att när allt kommer omkring äro samhällena väsen av det slag, att de lika litet som den enskilda människan tåla vid att göras till experimentalobjekt för vishetsrön, men väl för rön, som framkallas av allmänt kända behov. Det torde ligga någon sanning i det påståendet, att ett samhälles lagar skola vara, vad de till regeln äro: uttryck av det hos folket förhärskande rättsmedvetandet, uttrycket av den bildningsgrad, vartill folket hunnit. Det torde ligga något riktigt i påståendet, att samhällets lagar skola vara sådana, att massan av dem som hava att lyda lagarna finner dem begripliga, giltiga och ändamålsenliga. Medlet, varigenom detta tryggast uppnås, heter majoritetens vilja – ett bristfälligt medel, likasom alla, även de snillrikaste mänskliga medel, men det enda som stått och står till buds. Det låter bra att de visaste skola styra. Men de visaste äro antagligen vise nog att inse, att vad de mindre vise känna och tänka, bildar i samhället en faktor, som de visaste måste hava reda på för att icke blint handskas med ett outrannsakat kraftproblem.

För övrigt: vilka äro de visaste? De som själva anse sig som sådane? I detta fall hava vi att söka mängden av vise dels på dårhusen, dels utanför dem bland de mest uppblåsta och dumhögfärdiga bland människor. Är det de, som skola styra samhället?

De verkligt vise hava en släng av den sokratiska blygsamheten, vilken hindrar dem att räkna sig till deras flock, som ropa: »Vi skola styra, ty vi hava insikterna.»

Eller skola de visaste, de till politisk avgöranderätt mogne, utpekas genom en vunnen erfarenhet om deras visdom? Detta synes klokast. Men ack, vilkas erfarenhet? Naturligtvis de mindre vises, vilka då hava att utfärda de andres vishetsdiplom. Även detta synes något galet, och vi äro då för övrigt inne på marken för majoritetens allmakt.

För övrigt: de föregivet eller verkligt visaste äro även människor och som sådana behäftade med något av det, som dogmatiken kallar arvsynd och som lätt leder till verksynd. De mindre vise, som gjorde de visaste till sina herrar, torde hava skäl att frukta något sådant. Idealisterna bland de mindre vise äro benägne att frukta, att deras övertygelser och samveten, materialisterna bland de mindre vise, att deras penningpung får sitta emellan på experimentet. Världen har ju en gång varit styrd av vise, som tillika hade mer än visdom, nämligen helighet. Huru gick det? Goethe låter kanslern sjunga om

de helige och adeln,
mot varje storm de kämpa högt i sadeln,
och stat och kyrka taga de i lön.

Kyrkostaten har varit styrd av sådane helige. Innebär det ett efterdöme?