Pryderiets återkomst 2014 -- återblick till 1895

Nu plockar riksdagen ned gudinnan Juno från en matsal av rädsla för vad vissa besökare från andra kulturer kan tänkas tycka (eller känna).

Vad skulle Rydberg då ha sagt om detta? 1895 rasade en strid om Oscar Björcks friser i Operakällaren som av en del ansågs alltför vågade med alltför mycket nakenhet; röster hördes om borttagande.

I det som blev Rydbergs sista separat publicerade skrift, "Om nakenhet och klädselsätt", tog han tydligt ställning för konstens rätt att avbilda nakenhet. Frågan är förstås komplex, och man bör läsa skriften för att förstå exakt vad Rydberg menar, för någon pornografi-förespråkare var han inte. Texten innehåller också ett intressant resonemang om modets skiftningar.

Viktor Rydberg anses ha varit den som avgjorde debatten till Björcks fördel. Hans mest träffande argument: "En målnings eller skulpturarbetes verkan i sedligt avseende är beroende av två faktorer: konstverkets halt och betraktarens. Den senare faktorn är den avgörande." Med andra ord, snusket sitter i betraktarens ögon. Få av moraltanterna kände sig därefter lika bekväma att protestera.

*

De två exemplen ovan visar på skillnaden mellan verklig tolerans (Rydberg) och falsk tolerans (riksdagen = att tolerera intoleransen).

"Om nakenhet och klädselsätt" finns här som facsimil att ladda ned.

Gläns över sjö och strand

"Gläns över sjö och strand" är inledningsraden till en dikt som ingår i Viktor Rydbergs roman Vapensmeden som utgavs 1891. I romanen har dikten ingen rubrik utan diktens titel "Betlehems stjärna" förekommer först som rubrik till Alice Tegnérs berömda tonsättning 1893.

Den text som Alice Tegnér publicerade 1893 kom också att ligga till grund för psalmtexten i den svenska psalmboken. Den skiljer sig i delar från Rydbergs originaltext. Psalmtexten publicerades först i Nya psalmer 1921 och därefter i 1937 års psalmbok, båda publiceringarna med Ivar Widéens koralmelodi.

Tegnér berättar att när sången första gången skulle sjungas för Viktor Rydberg, som liksom familjen Tegnér var bosatt i Djursholm, samt inspektor vid skolan i Djursholm, var hon ”orimligt nervös” eftersom hon ändrat i texten. När hon efter framförandet frågade Rydberg om han tagit illa upp av hennes ändringar, svarade han: "Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges."

 [Källa: Wikipedia]

Tegnérs tonsättning är den mest sjungna, men den finns i flera andra versioner. Här är en fin tolkning av Ann Sofie von Otter av Ivar Widéens ovan nämnda tonsättning:

Här kan man lyssna till avsnittet i Sveriges Radio Tegnér-dokumentär, där Alice själv berättar om tillfället då sången framfördes för Rydberg, då han rördes till tårar.
https://player.fm/series/p2-dokumentr/alice-tegnr-del-3-av-6-sjung-med-oss-mamma

Man gör en stor sak av de "ändringar" som Tegnér gjort. Underförstått vill man kanske antyda att det är hon som ansvarar även för dess text? Vad är det då som skiljer texterna åt, ja en närmare granskning visar att Tegnér egentligen bara har anpassat texten för sång, ingenting av innehållet har ändrats. Faktiskt har Tegnér inte skrivit ett enda nytt ord, utan endast "kopierat och klistrat in" rader.

Rydberg

Tegnér

Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran, du, som i Österland tändes av Herran! Barnen och herdarne följa dig gärna, Betlehems stjärna. Natt över Judaland, natt över Zion. Borta vid västerrand slocknar Orion. Herden, som sover trött ute å fjället, barnet, som slumrar sött inne i tjället, vakna vid underbar korus av röster, skåda en härligt klar stjärna i öster, gånga från lamm och hem, sökande Eden, stjärnan från Betlehem visar dem leden fram genom hindrande jordiska fängsel hän till det glindrande lustgårdens stängsel. Armar där sträckas dem, läppar där viska, viska och räckas dem ljuva och friska; »stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem». – Barnen och herdarne följa dig gärna, strålande stjärna!

Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran, du som i Österland tändes av Herran. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Barnen och herdarna följa dig gärna, strålande stjärna, strålande stjärna. Natt över Judaland, natt över Sion. Borta vid västerrand slocknar Orion. Herden, som sover trött, barnet, som slumrar sött, vakna vid underbar korus av röster, skåda en härligt klar stjärna i öster; Gånga från lamm och hem, sökande Eden. Stjärnan från Betlehem visar dem leden fram genom hindrande jordiska fängsel hän till det glindrande lustgårdens stängsel. Hän till det glindrande lustgårdens stängsel. Armar där sträckas dem, läppar där viska, viska och räckas dem, ljuva och friska: Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Barnen och herdarna följa dig gärna, strålande stjärna, strålande stjärna.

Eli Heckscher, Rydberg och konservatismen

1922 åberopade Eli Heckscher, svensk nationalekonom, Viktor Rydbergs ståndpunkt om förhållandet mellan vetenskap och religion som försvar av liberalismen (Svensk Tidskrift):

Satsen om överensstämmelse mellan allmänt och enskilt intresse innebär nämligen då närmast, att ingen byter bort något emot något annat, som för honom har lägre värde; den person får då den största fördelen, som bäst förstår att tillhandahålla vad andra vilja ha. Det hela blir då en nationalekonomisk sats, och förutsättningen är alltid, att det fria bytet också får försiggå, med andra ord att samhällets bestånd är tryggat. Alltså innefattar detta icke någon mekanistisk världsåskådning. Liksom Viktor Rydberg på sin tid en gång rådde sina religiöst intresserade åhörare: söken ej djävulen i de exakta vetenskaperna, kan man nu säga filosoferna detsamma om nationalekonomien.

Det är för övrigt intressant att Eli Heckscher, som var konservativ med liberala åsikter i ekonomiska frågor, åberopar den av konservativa tidigare förhatlige och radikale Rydberg. Förklaringen ligger i att Rydberg inte såg något motsatsförhållande mellan framsteg och bevarande av det gamla, i alla fall inget absolut motsatsförhållande.

"Tomten", förklaringen till dess popularitet och betydelse

Till att börja med, så går det faktiskt att betrakta "Tomten" som en juldikt. Vi vet ju att Rydberg själv var en av de första i Sverige att associera väsendet Tomten med julhögtiden och dessutom utspelar sig dikten under en "midvinternatt"; midvinternatt, det är inget annat än tiden för julen, och på hednisk tid också själva firandets höjdpunkt. Just julen som en traditionsrik förening mellan hedniskt och kristet torde ha tilltalat Rydberg lite extra. Men nog om detta.

Läs istället gärna Tore Lunds utmärkta analys av diktens metrik (rytm-mönster) som åtminstone en delförklaring till diktens popularitet. Det är roligare läsning än det låter. Där ges också en förklaring av diktens mening.

Singoallas olika versioner

Nu finns ytterligare! en version av Singoalla som e-bok, nämligen den andra upplagan från 1865.

http://www.elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id=9175710005

Det innebär att samtliga versioner av texten finns tillgängliga med undantag av den tredje (av totalt fyra). Det torde vara till glädje för Rydberg-forskare och Singoalla-fantaster (finns det sådana?), men skapar kanske mest förvirring hos allmänheten.

Den första versionen finns utgiven av Telegram som både pappersbok och e-bok, och av Bonniers som ljudbok. Den andra versionen finns i en utgåva, nämligen den ovan. Och den fjärde finns utgiven av Bonniers och Mimer som e-bok, samt av Klassikerförlaget som pappersbok, dels som pocket och dels som kartonnage.

Vilken version skall man då läsa?

Ja, gillar man den yngre Rydbergs mer konfrontatoriska stil så läser man nog helst den första versionen. Gillar man den harmoniske och mogne författaren Rydberg, så är den fjärde versionen självskriven. Vill man dessutom njuta av Carl Larssons vackra illustrationer, som faktiskt tillför boken en hel del med tanke på att romanerna vid tiden för Singoallas tillkomst inte var direkt generösa med miljöbeskrivningar, så finns bara Mimers e-boksutgåva. Visserligen har även Klassikerförlagets kartonnageband med illustrationerna, men de är reproducerade på ett uselt sätt, både små och mörka.

Några författarkopplingar (1)

Hur förhöll sig kommande (och tidigare) generationers författare till Rydberg? Hur påverkades de? Här följer några axplock som jag har stött på genom åren.

Birger Sjöberg
Förutom att hela Fridas visor kan anses djupt influerad av Rydbergs idealism -- vad Sjöberg gör är ju att förflytta denna idealism till och tillämpa den på vardagslivet i en småstad i Sverige, precis det Rydberg ansåg vara den verkliga idealismen: realism förädlad av det sköna, sanna och goda -- så finns i boken en direkt koppling, nämligen i följande, först som en not i "Frida i vårstädningen":

* I Fridas hem funnos tvenne väggklädnader, den ena med inskriptionen »Lägg hatt och stav i stuguvrån» o. s. v. och den andra med »Vad rätt du tänkt» et c.

Och sedan direkt i "Tröst i naturen":

»Vad rätt du tänkt
kan ej av tiden härjas.
Var rätt du tänkt,
vad du i kärlek vill!»

(ur "Jubelfestkantaten")

Esaias Tegnér
Rydbergs favoritförfattare var enligt honom själv (i "Realisten Åbrandsson") Tegnér, Stagnelius och Vergilius. Förutom detta så lär ju Rydberg ha träffat Tegnér under sin gymnasietid i Växjö (jag vet inga detaljer om detta möte i skrivande stund).

Det finns en text av Tegnér, hans mest berömda: Frithiofs saga, där man nästan kan utläsa hela Rydbergs världsbild. Det gäller i synnerhet i slutkapitlet: "Försoningen". Man kan enkelt ana vilken påverkan denna bok har haft på den unge Rydberg.

Verner von Heidenstam & Oscar Levertin
Varför buntar jag ihop dessa två, jo de var ju chefsarkitekter bakom den litterära 90-talismen, där Heidenstam stod för det mesta och bästa i litterär och teoretisk väg, medan Levertin var kritikern som skapade opinion och banade vägen till de breda massorna. Jag vill hävda att Heidenstam försökte återskapa kungslinjen i svensk diktning och tog då över efter Rydberg.

Hur mycket 90-talisterna uppskattade Rydberg som vägröjare och vapenbroder exemplifieras av Oscar Levertins ord efter Rydbergs död: "... den svenska bildningens vapensmed, den svenska diktningens patriark." Levertin karaktäriserade en gång Rydbergs diktning med hjälp av en vacker metafor: "Den äger skuggan och svalkan, den ljusa skönheten i ett från antikt tempel till kristen basilika omändrad marmorhall. Svalorna sjunga vid kapitälerna. Solljuset flödar in brett och stilla mellan pelarstammarna -- det är ro därinne full av ljus meditation och klar höghet." Levertins liknelse blev på sin tid mycket berömd, med all rätt.

Och när Rydberg dött var det Heidenstam som beklagade sig över att inget minnesmonument hade planerats för Rydberg i "Om svenskarnes lynne": "Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en av våra avsomnade diktare. Vilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Varför gjorde vi det icke? Därför att vi voro för blyga."

Här lånar jag ett kort stycke av ur Anders Burmans artikel "Verner, Oscar och Viktor" (Veritas nr 23):

"... redan 1888, efter det att Heidenstam hade givit ut sin debutsamling Vallfart och vandringsår, tog den äldre diktaren honom till sig. Den 26 april 1888 skickade han ett vänligt och uppmuntrande brev till den unge författarkollegan som senare följdes upp av fler brev. Med anledning av romanen Endymion, som Rydberg tydligen fått sig tillsänd, nedtecknar han på ett visitkort följande ord till Heidenstam i juni 1889: Det var min afsigt att skrifva ett långt bref om "Endymion", hvars grundåskådning jag uppfattadt och, hvad dess estetiska halt vidkommer nödgas erkänna för rigtig; hvars skildringar stått i färger och former för min fantasi och beredt mig en sällan erfaren njutning, och hvars snilleblixtar jag beundrar. Emottag tillsvidare denna tacksägelse. Och i ett brev tre år senare framhåller Rydberg hur han i Heidenstams därpå följande roman Hans Alienus – liksom i Levertins dikter – älskar "att se tecken af befrielse från det ok, som nu i tio års tid böjt den svenska litteraturens nacke mot jorden". Det var således fråga om ett ömsesidigt förhållande mellan Heidenstam och Levertin å ena sidan och Rydberg å den andra. Otvivelaktigt uppskattade och understödde de varandra i kampen mot den naturalistiska estetiken. I ett brev till Lervertin berättar Heidenstam om sitt första möte med Rydberg. "Han tycktes mig nästan – hur skall jag säga – obetydlig. Detta kanske emedan han var sluten och stilla. Men hur nobel var han icke. Han ville endast tala om frånvarande så, 'som hade de stått i rummet bredvid och hört på'." Och han fortsätter: "När jag nu efteråt jemför honom med Sbg [Strindberg], hur blir ej den förre fin och sympatisk, hur klart inser jag ej, åt hvilken sida jag sjelf helst skulle längta att utveckla mig, om jag endast kunde."

Singoalla -- operan

Det inte många idag känner till är att Singoalla gjordes om till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie). Den blev mycket framgångsrik och sattes upp åtminstone fram till 1960-talet, och borde väl ha fortsatt spelas tycker man... Hur som helst så finns nu två smakprov därur på Spotify:

Kerstin Meyer – Singoalla: Singoalla, Act IV: Singoalla, fly mig

Set Svanholm – Vinden doftar av blommor (Singoalla)

Begravning på bål?

Hur var det med Viktor Rydbergs önskemål angående sin begravning (1895) som man inte tog hänsyn till, det som omtalas i ett brev från begravningsförrättaren Waldemar Rudin till den avlidnes hustru Susen Hasselblad?

Vi vet att prästen där uttalar en lättnad över att ha sluppit en återgång till det gamla, ”hedniska” begravningssättet. Vad betyder då detta? Det vore i första hand själva jordfästningen, begravningsceremonin i Klara kyrka han syftar på, där han var ansvarig. En eventuell kremering skulle kunna ha ägt rum i efterhand då kroppen transporterats till Göteborg. I ”Om likbegängelsesätten” i Handelstidningen den 13 oktober 1888 skriver Rydberg om tre kristna begravningssätt:

1) begravning i klippa, valv, hällgrift (sarkofag);

2) bränning;

3) nedläggning i mull.

Och alla tre är enligt honom godkända av de tidiga kristna församlingarna, i den prioriteringsordningen. Men kan det ha varit så att önskemålet som prästen avvisade inte hade med själva likbegängelsemetoden att göra, utan när och hur den skulle utföras? Hade Rydberg önskat att få bli bränd offentligen på bål i samband med begravningsceremonin, såsom medborgarna i det forna Norden eller antikens Rom? Ja, det stämmer då sannerligen med Rydbergs karaktär.

I samma artikel skriver Rydberg också: ”För egen del anser jag det likgiltigt i religiöst (ej i sanitärt) avseende, huru man förfar med våra jordiska kvarlevor, förutsatt att man med pietet behandlar det stoft, som tjänat oss till organ för våra sinnen, våra känslor, vårt tänkande, våra sedliga idéers utbildning, vår uppväxt till tro på Gud och evigt liv.” Det var nämligen inte hanterandet av stoftet som var det viktigaste för Rydberg utan ”vad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och okristligt [av de kristna församlingarna] var det nu rådande förfarandet att nedmylla lik i gravar, om vilka man på förhand vet, att de ej skola lämnas i fred, ja om vilka det är stadgat, att deras innehåll skall inom vissa år avlägsnas därifrån. Att störa den dödes stoft i dess vila var enligt kristen föreställning ett skändande av det heliga.”

Begravningsförättaren torde alltså ändå ha kunnat känna sig någorlunda lugn att hans vägran inte harmat Rydberg alltför mycket.

P. S. Detta med begravningsbål är förstås mycket spekulativt och får i första hand ses som en tankelek, i andra hand en vild hypotes. Faktum kvarstår dock att ingen har lyckats ge en vettig förklaring på vad det är prästen menar.

Rydberg som nihilist?

Viktor Rydberg som nihilist har jag mycket svårt att se, men även nihilisterna hittar tydligen inspiration hos Rydberg, vilket läses i denna artikel.

Känsöborna -- romanen som blev en akvarellmålning

I ett tidigare inlägg gavs ett exempel på Rydberg som bildkonstnär. Jag ställde då också en fråga om det möjligen fanns fler kända verk. I senaste numret av Viktoriana "svarar" Tore Lund med att presentera en akvarellmålning. Målningen gjordes 1853 under Rydbergs tid som informator på Känsö i Göteborgs södra skärgård. På Känsös hemsida kan man läsa kort om verket och deras besvikelse över att Rydberg inte likt Strindberg skrev en roman istället :)

Stilen får sägas vara "borgerlig realism", och åtminstone förgrundens människor och båtar är intressant och livfullt skildrade. (Målningen finns på Göteborgs universitetsbibliotek.)