Lille Vigg 150 år, och i nyutgåva

'Lille Viggs äventyr på julafton' översattes till minst elva språk, och 1925 ingick den i samlingsverket 'World Library for Children' tillsammans med många internationella författarstorheters verk. Av detta förstår vi två saker. 1) Verket var Rydbergs internationellt mest spridda och framgångsrika. 2) Rydberg har haft en enorm påverkan på den idag spridda bilden av tomten. Kan det till och med vara så att släden med bjällror och klappar på har sitt ursprung här? Och uttrycket "finns det några snälla barn" kan också ha sitt ursprung i sagans sensmoral.

Dessutom formade Jenny Nyströms julillustrationer bilden av vår moderne tomte, och det var just här som hennes karriär som julillustratör började, när hon på eget initiativ gjorde illustrationerna, vilka R. senare godkände.

Det är i år 150 år sedan denna anspråkslösa saga publicerades. Men det är knappast därför som förlaget Novellix har valt att inkludera den i sin presentbox:

https://www.bokus.com/bok/9789175895147/presentask-med-fyra-klassiska-julnoveller-ii/

Nej, det är nog bara ett sammanträffande. Det finns förstås inga illustrationer av Jenny eller någon annan i det lilla och trista Novellix-formatet. Beskrivningstexten på själva boken understryker "det sociala", men glömmer att nämna det viktiga för Rydberg, nämligen att man ska göra gott och vara snäll mot sina medmänniskor, oavsett hur mycket pengar man har, och att man ska vara tacksam för det man har (vilket inte innebär att man accepterar orättvisor blint).

Ny bok om Rydberg

Tore Lund har nyligen utkommit med boken 'Idealisten, pengarna och marknaden : den materiella sidan av Viktor Rydbergs författarskap', som kort sagt undersöker hur R. försörjde sig.

https://www.bokus.com/bok/9789179692674/idealisten-pengarna-och-marknaden-den-materiella-sidan-av-viktor-rydbergs-forfattarskap/

Det låter som en intressant vinkel, och jag ska återkomma med ett mer utförligt omnämnande så snart jag läst den (vilket kan dröja en tid). Ur beskrivningstexten:

Däremot har man knappast alls intresserat sig för författarskapets praktiska, ekonomiska och materiella sidor - hur han försörjde sig, hur hans verk publicerades och honorerades, hur de togs emot av marknaden, hur hans relationer till förlag och tidskrifter såg ut, och hur förhållandet mellan författande och förvärvsarbete fungerade. Denna bok har skrivits för att fylla luckan.

Historiska Media om Tomten

En kort artikel om dagens jultomte. Rydberg omnämns som den som "skapade det kulturella sambandet mellan gårdstomten och jultomten". De nämner dikten Tomten, men egentligen gjordes väl denna koppling i Lille Viggs äventyr, då denna vätte (ej tomte, om jag inte minns fel) var den som delade ut klappar till olika barn. I dikten får vi visserligen gårdstomten kopplad till midvinterhögtiden, julen, men inte så mycket mer än så. Jenny Nyström omnämns också, och det var ju hon som illustrerade både Tomten och Lille Vigg.

https://historiskamedia.se/artiklar/jultomtens-historia/

Hyllningsblommor och teckning på Rydbergs mausoleum

Såg dessa gravgåvor vid Rydbergs mausoleum på Östra Kyrkogården i Göteborg, den 19 juni 2021. Det verkar vara färska blommor, och en fin teckning av något barn. Trevligt!

 

Den amerikanska filmversionen av Singoalla: "Gupsy Fury"

Endast den första halvtimmen verkar ha överlevt, i alla fall är det vad som bjuds här. Tyvärr har uppladdaren kapat bilden så att ytterkanterna försvunnit.

På den här tiden gjorde man fortfarande flera språkversioner av filmer som skulle lanseras internationellt (Singoalla finns även i en fransk version). Så vet jag skedde även med en del Hollywood-filmer, att de spelades in i franska versioner, alltså dubbla tagningar av alla scener och skådespelare med tveksamma uttal. Exakt när dubbningarna och undertexterna började ersätta detta förfarande fullt ut vet jag inte, men det var nog på gång redan när Singoalla spelades in, strax efter andra världskriget.

Viveca Lindfors hade precis påbörjat sin Hollywood-karriär när Singoalla spelades in, så tanken var väl att hon skulle agera dragplåster. Annars tycker jag att Edvin Adolphson som zigenarhövdingen glänser, en briljant skådis! Just hans röst verkar ha dubbats till engelskan, men det är svårt att avgöra.

https://youtu.be/ZheQzhWKcNk

"Allt vad du skriver fängslar hela Sverige"

Hur stor och inflytelserik Rydberg var vid slutet av sitt liv har vi mycket svårt att förstå. Delvis på grund av vi inte har någon motsvarande kulturpersonlighet idag, och har inte haft på länge, delvis på grund av att han också var en intellektuell av rang, så hans inflytande var inte bara riktat mot kultursfären utan samhället i stort. Det var alltså inte endast hans böcker och dikter som rönte uppmärksamhet, utan i samma eller större utsträckning hans debattinlägg och forskning. -- Här är ytterligare ett vittnesbörd om detta, i ett brev från S. A. Hedlund av den 21 februari 1894: "Ja, allt vad du skriver fängslar ju hela Sverige..."

Hedlund och Rydberg ovänner med Björnstjerne Björnson

En liten "notis" här bara, om hur Rydberg och Hedlund hade blivit ovänner med den norske poeten Björnson, som ju de varit mycket goda vänner med och dessutom allierade med (och inspirerade av?) i sitt språkreningsprojekt, då svenskan skulle rensas från onödiga låneord, framförallt från lågtyskt inflytande (något som också lyckades till stor del). Nu, 1890, är det andra tongångar. Vad som föranlett detta vet jag ej, men av brevet förstår man att R. lägger skulden på B. Det har något med en polemik med en viss Richter att göra. Tyvärr är jag okunnig om detta för närvarande.

Ur ett brev från R. till H., Stockholm, Heleneborg, 23 febr. 1890:

På Björnson kan jag icke tänka utan vemod. Det var vackert af dig, att du, efter allt som i senare tider hörts från honom, skref till honom ett vänligt bref. Det var fult af honom — och numera likt honom — att han svarade med ett bref, hvari tillgifvenhets- och tacksamhetsbeviset var inskränkt till uttrycket: »gamle vän». Ett sådant uttryck kunde visserligen betyda mycket, men icke från den man, som också var Richters »vän».

Rydberg kritiserar Madame Blavatsky (teosofins grundare)

Tidiga teosofer i Sverige lär ha hävdat att Rydberg genom att sanktionera deras rörelse var en medgrundare och hedersmedlem i deras organisation. Detta har tidigare Tore Lund visat vara felaktigt. Följande rader ur ett brev från R. till S. A. Hedlund (6 december 1886) bekräftar detta, och visar på R.s låga uppfattning om teosofins grundare Madame Blavatsky:

Just den, som är fördomsfri nog att inse vetenskapens pligt att inregistrera och söka draga slutsatser ur hvad man kallar mystikens eller magiens fakta, är mer än någon annan skyldig att gå »insnörd i logiska stöflar» och hålla fast vid vesterlandets vetenskapliga metodik, i stället för att hängifva sig åt den orientaliska »intuitionen», som, ensam för sig, är en ytterst farlig, om än intressant, vägledare. Ett bevis på farligheten har jag i ett arbete af m:me Blawatski, hvilket, hvad lättrohet och kritiklöshet vidkommer, är värdigt Gregoire af Tours Libri miraculorum. Ligger det i den nybuddhaistiska strömningen något befruktande — förer den oss, om vi följa dess fåra, till en hitintills oupptäckt ocean, så kan ett sådant arbete som det Blawatski’ska icke tjena som guide. Jag hoppas, att Carl von Bergen inser det. Det är en märkvärdig psykologisk företeelse, att han anslutit sig till denna strömning och icke åtnöjt sig med att fordra erkännandet af fakta, som äro verkliga, fast de synas underbara, samt att påyrka deras vetenskapliga behandling efter vesterländsk metod.

Starka skäl måste hafva manat honom dertill. Ett sådant skäl kan jag finna i den nybuddhaistiska verldsåskådningen, som framträder i storartade och väl tecknade konturer, egnade att imponera på en sökande ande. Kan nybuddhaismen vinna flere sådana proselyter, så lyckönskar jag den dertill, ty har den hitintills dolda sanningar i sin ego, så äro sådane män bättre än m:me Blawatski egnade att konstatera och bevisa det. Hon åter med sina magiska krafter förekommer mig snarare som ett intressant studieobjekt än som något annat.

Singoalla

Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Singoallas tidlösa motiv och avsiktslöshet anses vara orsakerna till dess popularitet. Men den är till sitt idéinnehåll minst lika komplex som många andra av Rydbergs verk. Ja, man anar här nästan kärnan i hela hans gärning. Det är bland annat konflikten mellan eller hellre föreningen, som är vad Rydberg vill och önskar, mellan det »upplysta och förnuftiga» och det »dunkla och mystiska», som boken kretsar kring på ett djupare plan. Men också den rena, oförstörda kärleken; kärlekshistorien är äkta och vacker och karaktärernas känsloliv tecknas med trovärdighet, framförallt Erlands, i vars öde man måste engagera sig. Så är det kärlekshistorien mellan Erland och Singoalla vi för alltid främst kommer förknippa med boken.

Boken gjordes till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie) som blev framgångsrik. En svensk-fransk filmatisering från 1949 gillades också av publiken men fick dock blandat mottagande av kritikerna, trots stor budget och stjärnskådespelare, bland andra Edvin Adolphson och Viveca Lindfors, samt musik av Hugo Alfvén. Filmen spelades in i tre olika språkversioner: svenska, franska och engelska.

Mikael Mosesson

© Mimer bokförlag

Läs ett smakprov inklusive bild här.