måndag 21 juni 2021

Hyllningsblommor och teckning på Rydbergs mausoleum

Såg dessa gravgåvor vid Rydbergs mausoleum på Östra Kyrkogården i Göteborg, den 19 juni 2021. Det verkar vara färska blommor, och en fin teckning av något barn. Trevligt!


 

torsdag 10 juni 2021

Den amerikanska filmversionen av Singoalla: "Gupsy Fury"

Endast den första halvtimmen verkar ha överlevt, i alla fall är det vad som bjuds här. Tyvärr har uppladdaren kapat bilden så att ytterkanterna försvunnit.

På den här tiden gjorde man fortfarande flera språkversioner av filmer som skulle lanseras internationellt (Singoalla finns även i en fransk version). Så vet jag skedde även med en del Hollywood-filmer, att de spelades in i franska versioner, alltså dubbla tagningar av alla scener och skådespelare med tveksamma uttal. Exakt när dubbningarna och undertexterna började ersätta detta förfarande fullt ut vet jag inte, men det var nog på gång redan när Singoalla spelades in, strax efter andra världskriget.

Viveca Lindfors hade precis påbörjat sin Hollywood-karriär när Singoalla spelades in, så tanken var väl att hon skulle agera dragplåster. Annars tycker jag att Edvin Adolphson som zigenarhövdingen glänser, en briljant skådis! Just hans röst verkar ha dubbats till engelskan, men det är svårt att avgöra.

https://youtu.be/ZheQzhWKcNk



tisdag 8 juni 2021

"Allt vad du skriver fängslar hela Sverige"

Hur stor och inflytelserik Rydberg var vid slutet av sitt liv har vi mycket svårt att förstå. Delvis på grund av vi inte har någon motsvarande kulturpersonlighet idag, och har inte haft på länge, delvis på grund av att han också var en intellektuell av rang, så hans inflytande var inte bara riktat mot kultursfären utan samhället i stort. Det var alltså inte endast hans böcker och dikter som rönte uppmärksamhet, utan i samma eller större utsträckning hans debattinlägg och forskning. -- Här är ytterligare ett vittnesbörd om detta, i ett brev från S. A. Hedlund av den 21 februari 1894: "Ja, allt vad du skriver fängslar ju hela Sverige..."

tisdag 25 maj 2021

Hedlund och Rydberg ovänner med Björnstjerne Björnson

En liten "notis" här bara, om hur Rydberg och Hedlund hade blivit ovänner med den norske poeten Björnson, som ju de varit mycket goda vänner med och dessutom allierade med (och inspirerade av?) i sitt språkreningsprojekt, då svenskan skulle rensas från onödiga låneord, framförallt från lågtyskt inflytande (något som också lyckades till stor del). Nu, 1890, är det andra tongångar. Vad som föranlett detta vet jag ej, men av brevet förstår man att R. lägger skulden på B. Det har något med en polemik med en viss Richter att göra. Tyvärr är jag okunnig om detta för närvarande.

Ur ett brev från R. till H., Stockholm, Heleneborg, 23 febr. 1890:

På Björnson kan jag icke tänka utan vemod. Det var vackert af dig, att du, efter allt som i senare tider hörts från honom, skref till honom ett vänligt bref. Det var fult af honom — och numera likt honom — att han svarade med ett bref, hvari tillgifvenhets- och tacksamhetsbeviset var inskränkt till uttrycket: »gamle vän». Ett sådant uttryck kunde visserligen betyda mycket, men icke från den man, som också var Richters »vän».

onsdag 24 mars 2021

Rydberg kritiserar Madame Blavatsky (teosofins grundare)

Tidiga teosofer i Sverige lär ha hävdat att Rydberg genom att sanktionera deras rörelse var en medgrundare och hedersmedlem i deras organisation. Detta har tidigare Tore Lund visat vara felaktigt. Följande rader ur ett brev från R. till S. A. Hedlund (6 december 1886) bekräftar detta, och visar på R.s låga uppfattning om teosofins grundare Madame Blavatsky:

Just den, som är fördomsfri nog att inse vetenskapens pligt att inregistrera och söka draga slutsatser ur hvad man kallar mystikens eller magiens fakta, är mer än någon annan skyldig att gå »insnörd i logiska stöflar» och hålla fast vid vesterlandets vetenskapliga metodik, i stället för att hängifva sig åt den orientaliska »intuitionen», som, ensam för sig, är en ytterst farlig, om än intressant, vägledare. Ett bevis på farligheten har jag i ett arbete af m:me Blawatski, hvilket, hvad lättrohet och kritiklöshet vidkommer, är värdigt Gregoire af Tours Libri miraculorum. Ligger det i den nybuddhaistiska strömningen något befruktande — förer den oss, om vi följa dess fåra, till en hitintills oupptäckt ocean, så kan ett sådant arbete som det Blawatski’ska icke tjena som guide. Jag hoppas, att Carl von Bergen inser det. Det är en märkvärdig psykologisk företeelse, att han anslutit sig till denna strömning och icke åtnöjt sig med att fordra erkännandet af fakta, som äro verkliga, fast de synas underbara, samt att påyrka deras vetenskapliga behandling efter vesterländsk metod.

Starka skäl måste hafva manat honom dertill. Ett sådant skäl kan jag finna i den nybuddhaistiska verldsåskådningen, som framträder i storartade och väl tecknade konturer, egnade att imponera på en sökande ande. Kan nybuddhaismen vinna flere sådana proselyter, så lyckönskar jag den dertill, ty har den hitintills dolda sanningar i sin ego, så äro sådane män bättre än m:me Blawatski egnade att konstatera och bevisa det. Hon åter med sina magiska krafter förekommer mig snarare som ett intressant studieobjekt än som något annat.

måndag 1 mars 2021

Singoalla

Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Singoallas tidlösa motiv och avsiktslöshet anses vara orsakerna till dess popularitet. Men den är till sitt idéinnehåll minst lika komplex som många andra av Rydbergs verk. Ja, man anar här nästan kärnan i hela hans gärning. Det är bland annat konflikten mellan eller hellre föreningen, som är vad Rydberg vill och önskar, mellan det »upplysta och förnuftiga» och det »dunkla och mystiska», som boken kretsar kring på ett djupare plan. Men också den rena, oförstörda kärleken; kärlekshistorien är äkta och vacker och karaktärernas känsloliv tecknas med trovärdighet, framförallt Erlands, i vars öde man måste engagera sig. Så är det kärlekshistorien mellan Erland och Singoalla vi för alltid främst kommer förknippa med boken.

Boken gjordes till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie) som blev framgångsrik. En svensk-fransk filmatisering från 1949 gillades också av publiken men fick dock blandat mottagande av kritikerna, trots stor budget och stjärnskådespelare, bland andra Edvin Adolphson och Viveca Lindfors, samt musik av Hugo Alfvén. Filmen spelades in i tre olika språkversioner: svenska, franska och engelska.

Mikael Mosesson

© Mimer bokförlag

Läs ett smakprov inklusive bild här.

söndag 6 december 2020

Föga "hegelianiserad"

Det har väl varit något av ett "axiom", en grundföresats, att Rydberg var en följare av Hegel. Men är detta blott ett försök av modern forskning att förenkla (fördumma) och placera in idealisten Rydberg i ett bekvämt 1800-talsfack? I vart fall tycks R. själv inte att ha ansett sig vara under något större inflytande av den den tyske filosofen. I ett brev till S. A. Hedlund den 15 juni skriver han nämligen följande:

"Jag mår godt och är föga hegelianiserad." (Apropå ett möte med en professor Lyng, troligen hegelian.)

lördag 5 september 2020

Lars Winnerbäck nämner Viktor Rydberg

Snubblade på detta häromdagen. Det är i låten "Tror jag hittar hem" från albumet Eldtuppen (2019) som Winnerbäck använder en referens till Betlehems stjärna på ett effektivt sätt i den andra strofen:

Det är skymning över Småland
Vi passerar jätten Vist
Ett eldhav över himmlen
Som nyss va grå och trist
I halva mitt liv, i två decennier
Har jag rest och flängt
Vid skymning har jag öppnat
Vid gryning har jag stängt

Till vänster ligger Vättern
Till höger sitter du
Det var ett långskott en oktoberkväll
Nu är vi man och fru
Det fanns en stjärna i öster
Som Viktor Rydbergs vackra ord
Men jag har också varit en annan
Kall som tjälen här i nord

Så det finns mycket trolleri kvar
Nu gör vi om allting igen
Släpp mig varsomhelst
Jag tror jag hittar hem



söndag 23 augusti 2020

Italiensk schlager à la 1800-tal

Ett litet utdrag ur Rydbergs brev till S. A. Hedlund från Rom den 17 april 1874 visar att Italien, och i synnerhet Neapel, verkligen är schlagerns hemland:

I morgon afton torde jag vara i Neapel, der lifvet är ett helt annat än här, och der man efter en flygtig blick på en strålande natur och ett för rasande skrikigt och illa uppfostradt menniskoslägte kan styra sin kosa mot norr. Emellertid är det Neapel, och särskildt de neapolitanske lazzaronerna, som förse Italien med folkvisor, åtminstone en om året, som under några månader idkeligen sjunges, tills hon är alldeles utsliten. Under den tid jag varit här, har »romerska senaten och folket» lefvat på en neapolitansk visa, »Palombella», som kom hit under karnevalen och sedan dagligen varit hörd och nattligen derjämte, så att man verkligen får för mycket af »Palombella».

Notera också att "folkvisa" ingalunda var likställt med något genuint som uppstod spontant hos de djupa folklagrens tradition eller någon plågad konstnärssjäl på landsbygden, utan helt enkelt en schlager "avsedd för folket".

onsdag 12 augusti 2020

Caligula

Ur boken Romerska kejsare i marmor av Viktor Rydberg.

Det kortaste av kejsarporträtten, men liksom de andra träffande. Här hittar man också det berömda citatet: “Sedlig idiot, var han för ingen del ett dumhuvud.”

Gajus Julius Caesar Augustus Germanicus »Caligula»

12 e. Kr.–41 e. Kr.

Gajus Caesar Caligula hade följt Tiberius till Kapri och vistats där intill hans död. Vore varnageln alltid en god lärare, skulle Kapri varit honom en god skola.

Det förakt Tiberius hyste för sin unge frände lönade denne med blind lydnad. Var det endast förställning, såsom man allmänt tyder det, eller var det än mer inflytelsen av den gamles övermäktiga skrämselinjagande och demoniska skaplynne – Gajus Caesar tycktes hava tappat bort sig själv och upptagit farfaderns[1] jag. När Tiberius log med sitt söta leende, log Gajus på samma sätt; när hotet rynkade hans panna och hånet krusade hans läppar, företedde Gajus samma uppsyn. Det måtte vara i en dylik stund hans drag återgivits av den mästarhand, som format hans basaltbyst i Kapitolinska museet. Huvudet vänder sig något åt sidan, pannan åskar, ögonen gnistra, den fina munnen sammanpressar sig argt och hånfullt; men man ser genast, att denna uppsyn är härmad eller inövad: det är ännu endast teatertyrannen, som uppenbarar sig i de regelbundna dragen. »Hela hans yttre», säger Tacitus, »efterapade det, som Tiberius för dagen iklätt sig, och han talade nästan med dennes ord.»

Caligulas basaltbyst i Kapitolinska museet.

Huru man nu vill tyda detta, otvivelaktigt är, att Caligulas andliga utveckling därigenom hämmades. Mig förekommer det, som om denne ursinnige våldsverkare genom hela sitt liv haft något av barnet kvar, ja allt med undantag av dess oskuld och älsklighet. Ur de egenskaperna växte han tidigt. Men han har barnets fullkomliga brist på självkännedom, dess böjelse för det sagolika och inbillningseggande, dess lust att röna vidden av sin makt, dess oförmåga att fatta det giltiga i andra viljors tillvaro, dess drift att förstöra och att utan ändamål skapa. Det ligger något »naivt», något naturtryggt i hans skändligaste odåd, och i hans grymheter spåras raka motsatsen till plan och ändamål. Han hade härmat sin företrädare, men ej studerat honom. I det ögonblick denne dör, bortfaller det härmade, och man har framför sig, trots tjugufem levnadsår, en elak pojke, som fått världen och människorna till leksaker och på dem ger lösa tyglar åt sitt okynne.

Läs resten av essäen här...