fredag 15 juni 2018

Rydberg som cigarr-rökare, snedseglare och hundägare

Lite anekdotisk skörd från Rydbergs brev.

I den första volymen av "Rydbergs brev" samlas korrespondens mellan den Hedlundska familjen och Rydberg. Den första längre brevväxling som man kan följa är under Rydbergs semester i Ljungskile sommaren 1866. Det svårmod som man påstår att han skulle ha lidit av under 60-talet lyser här med sin frånvaro. Det är den gamle vanlige älskvärde Rydberg som underhåller sina brevvänner med pennan. Och det är så skönt att läsa Rydberg, denne underbare författare, någon gång utan att texten är tyngd av ett tungt idéinnehåll.

Lite kuriosa så. I Ljungskile fördrev Rydberg tiden främst med att segla (i små båtar som hyrdes i hamnen), översätta Faust, skriva brev, röka cigarr och umgås med sin pudelhund Mufti (som även följde med på seglatserna).

Hunden Mufti älskade Rydberg och vice versa.

Här ett utdrag ur Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden":

En oskiljaktig, trogen vän hade han under dessa dystra år i sin pudel
Mufti. När hundens herre någon gång lämnade Mufti ensam, gav sig
det trogna djuret ingen ro, brydde sig inte om att ens vädra på den
läckraste mat, som sattes fram åt honom, »denne idealiske svärmare,
vars fyra ben uppbära ett hjärta sådant, som endast en hund kan äga»
— så karakteriserar honom hans herre i ett brev sommaren 1866, då
han bodde på Ljungskile. En gång, när Mufti blivit lämnad ensam,
sökte han sin herre överallt, där han någonsin varit tillsammans med
honom. Han sam t. o. m. ut till badbassängen i hopp om att finna
honom där.

Men samma år förlorade skalden denne trogne vän, »vars själ aldrig
besudlats av svek och hyckleri». Mufti blev överkörd, och man kan
förstå, att hans husbonde tog sig hans bortgång mycket nära. Över
hans grav satte skalden en liten minnessten med följande inskrift:

        »Här vilar hunden Mufti,
        sin herres trogne vän.
Den som aktar trohet sköne vården!»

Ur "Svenska författare" av Marie-Louise Gagner:

Och en bland hans käraste vänner var en pudelhund, Mufti.
»Hans fyra ben uppbära ett hjärta, sådant som endast
en hund kan äga», yttrar Rydberg i ett brev till en vän,
och han fortsätter: »Har aposteln Paulus rätt
därutinnan, att kreaturen sucka med oss och längta från den
förgängelse som de för människans synders skull få bära
och att även de skola undfå Guds barns härliga arvedel,
med andra ord: får Mufti, sedan han avlagt
pudelskepnaden, i en annan värld en annan gestalt, värdigare hans
redbara innehåll, blir han en ängel, fin med klar panna
och strålande ögon och vingar på skuldrorna, och hos
vilken endast ett par små fina silvervita, till suvenirer
passande ulltappar bakom öronen påminna om hans forna
pudelexistens — nåväl, då vet jag, vem jag bland
änglarnas skara har att få utvälja till vän — — —.»

Mufti som vapendragare åt skarpskytterörelsen, ur "Det gamla Göteborg" av Carl Rudolf A:son Fredberg:

Skyttarna voro mycket populära, men en och annan av de
schartauanska prästerna voro avgjorda motståndare till rörelsen. En liten
anekdot från ett prästmöte i Göteborg i 1860-talets början, berättad
av en gammal tidningsman, bestyrker detta. Vid ett tillfälle under
mötet satt Viktor Rydberg å Handelstidningens vägnar med penna
och papper vid referentbordet, och därunder hade Mufti, skaldens
hund, som smugit sig in, tagit plats. Skarpskytteväsendet stod på
mötesprogrammet, och mer än en av de vördige fäderna uttalade sina
ovänliga känslor däremot. Till sist upphävde en av stiftets schartauaner,
kateketen Ivarsson i Majorna, sin genomträngande nasalstämma
och skrek:

— Detta skarpskytteväsendet, det är av djävulen!

Men då sprang Mufti fram och upphävde ett skall, som överröstade
hela mötet, och det behövdes en fyra, fem vaktmästare att köra ut
honom. Muftis herre, mot vilken allas blickar riktades, vände förlägen
ansiktet ned mot papperet och mumlade några milda förebråelser
mot sin fyrbente vän.––––

tisdag 22 maj 2018

Årets sommarläsning har anlänt

Ja, man får väl se om man hinner igenom alla, men tänkte i alla fall börja. Funderar också eventuellt på att digitalisera innehållet och lägga ut, eftersom dessa böcker inte ingår i "Samlade skrifter". Här förväntar jag mig att få svar på många av de frågor jag har om vad Rydberg verkligen tyckte i olika saker. (Hans böcker är ju kända för att kunna tilltala många olika åsiktsriktningar, t ex både radikala och konservativa.)


lördag 21 april 2018

Innehållet i Rydbergska samlingen på Kungliga Biblioteket

Innehållet i Rydbergska handskriftssamlingen finns att se online, för den som är intresserad. Tyvärr så har inget av det rydbergska innehållet digitaliserats, något som dock tydligen har gjorts för en del andra författare. Med tanke på den bristfälliga beskrivning som har vidhäftats Rydberg ligger han nog långt ner i prioriteringslistan hos KB...

https://arken.kb.se/SE-S-HS-L40

lördag 23 december 2017

Ny "Tomten"-dikt och kort betraktelse i Jönköpings-posten

I årets Veritas-nummer publiceras ett antal moderna och mycket fria omdiktningar av dikten "Tomten". Ett av bidragen kan läsas på nätet i Jönköpings-posten, liksom Birthe Sjöbergs korta betraktelse. Jag kan tycka att omdiktningarna har nästan ingenting med originalet att göra. Sjöbergs betraktelse träffar rätt i det att den likställer den stackars existentiellt grubblande Tomten med många av dagens människor. Men att Rydberg skulle ha något till övers för existentialismen, såsom livsfilosofi och lösning på grubbleriet, något hon kanske vill antyda i texten, tror jag inte på.

Här kommer länkarna, passar på att önska alla en God Jul!

https://www.jp.se/article/johanna-thydell-endast-mamma-ar-vaken/

https://www.jp.se/article/viktor-rydbergs-inautentiske-tomte/

onsdag 6 december 2017

Ny Julantologi, och Rydberg är med så klart

Bokförlaget Atlantis ger ut "En klassisk julantologi", som förstås innehåller Tomten.

Innehåll

Tomten av Viktor Rydberg, Den blå karbunkeln av Arthur Conan Doyle, Granen av Tove Jansson, Till jul av Anton Tjechov, Juldikt av Carl Michael Bellman, Moster Agnes av Anna Maria Lenngren, Pappa Långben av Jean Webster, Julevangeliet i tre versioner: Karl XII:s Bibel, 1917 och 2000, Kamrerns julafton av Olle Strandberg, Ej blott i juletid av Heinrich Böll, Jul 1939 av Karin Boye, Julbrev till min hustru av Esaias Tegnér, Vad ni inte visste om änglar av Oline Stig, Pälsen av Hjalmar Söderberg, Julräkning av Sonja Åkesson, Röd jul av Klas Östergren, Julkorgen av Fritiof Nilsson Piraten, Den lilla flicka med svavelstickorna av H C Andersen, Julminnen av Dylan Thomas, En svart jul av Erik Axel Karlfeldt, Det röda bokverket av Jan Fridegård, En privatdetektivs julafton av Åke Holmberg, En julafton på Tomtebogatan av Åke Holmberg, En julhistoria av Robert Walser, Gudsfreden av Selma Lagerlöf.

http://www.mynewsdesk.com/se/bokfoerlaget-atlantis/pressreleases/en-klassisk-julantologi-2314628

söndag 22 oktober 2017

Gunnar Broberg om Rydberg och Strindberg

Jag har läst Gunnar Brobergs utmärkta bok "Nattens historia". Broberg är polylärd på ett sätt som är sällsynt i Sverige idag (ja inte bara i Sverige utan generellt, då allt fler specialiserar sig och borrar ned sig). Han är dock troligen inte särskilt djuplärd (som exempelvis Rydberg var). Hans stil är en esprit, som för tankarna till Linné. Men till saken, så här skriver han om Rydberg och Strindberg i boken (s. 234):
Empyrén är ett slagfält för tidens litterära fixstjärnor, där Strindberg besegrar Rydberg --eller vice versa. Man kan invända att det borde finnas plats för båda: Rydberg var filosof och systembyggande syntetiker, konsekvent i temaval och ståndpunkter, Strindberg i sin tur var nydanande i sitt bildspråk.
Broberg fortsätter med att påpeka att de tillhörde olika generationer, att Strindbergs tidiga verk "Hermione" och "Det sjunkande Hellas" var inspirerade av Rydbergs "Den siste atenaren". Och att Rydbergs "Gläns över sjö och strand" kan ses som en upprörd replik till en passage Strindbergs Nietschanska "I havsbandet". Han noterar också att "förhållandet" inte var det bästa och citerar den berömda passagen i Strindbergs "Legender" när han hittar ett ex. av "Medeltidens magi" och känner sig förföljd av sin forne förebild Rydberg. (Något förhållande fanns inte alls på det verkliga planet. De träffades aldrig på tu man hand, Rydberg ville inte. Min kommentar, se Olle Holmbergs uppsats under Länkar och resurser om detta.) Han sammanfattar: "Rydberg var en månskensdiktare och stjärnskådare." Strindberg påstås stå för det moderna. Nja, inte riktigt rätt. Månskensdiktare för tankarna till mystik och svärmeri, något som bara delvis finns hos Rydberg. För det mesta bara som en klangbotten medan det var dagsljuset som Rydberg egentligen sökte, även om det kanske bara kunde anas bortanför månskenet? Och hur modern var egentligen Strindberg i sina senare skrifter?

söndag 15 oktober 2017

Var äro trälarne?

En text som jag tycker är oerhört aktuell idag, med tanke på den politiska/kulturella situationen och debatten. Återfinns i boken Varia. 

Nya Dagligt Allehanda hade i Mars 1873 under polemiken mot bönderna och »lantmannapartiet» låtit undfalla sig ett obetänksamt ord om att Sveriges allmoge härstammade från forntidens trälar, men att adeln utvecklat sig ur de gamla odalmännens klass, en uppgift, som emellertid tidningen snart tog tillbaka. Handelstidningen hade – tydligen innan den observerat återtagandet – meddelat en av harm genomandad uppsats Ett försvunnet folk, vari uppvisades, att om allmogen härstammade från trälarne, så vore detta även fallet med de fleste ståndspersoner, vilka, där de icke voro av främmande börd, nästan alla utgått från allmogens led; men då vore ju de gamla svearnes och göternas folk försvunnet. Mot slutet av denna starkt polemiska artikel sade tidningen sig vilja i en kommande uppsats upptaga frågan om de gamla trälarne och var de blivit av. Detta skedde i denna uppsats, som signerats V. R. (Karl Warburgs anmärkning.)

Alltsedan bygd i norden bröts av svear och götar, har Sveriges jord odlats av frie män. Det har varit vårt lands styrka, heder och välsignelse, att dess samhällsordning från uräldsta tider vilat på det fria arbetet, att dess folk väsentligen varit ett samhälle av självägande och självständige jordarbetare – fullsutne bönder och friborne huskarlar, desse bönders kynfolk och fränder. Härom vittna så väl främlingars utsagor som de fornnordiska skrifterna. Med Snorre Sturlesson intygar Adam av Bremen, att det samhälle man fann i Sverige var ett mäktigt folkvälde, en bondedemokrati, som »fröjdade sig åt sin inbördes jämlikhet», själv stiftade och skipade sina lagar och lät konungen styra, men icke egenmäktigt råda. Det fanns bland desse bönder ättstore och rike män, fränder till konungarne, men ingen adel i senare tiders mening, intet stånd utrustat med särskilda företrädesrättigheter. Inför lagen gällde jorddrottnen icke mer än den minste bland självsutne bönder. Emedan den stora mängden, »all mogen», utgjordes av frie män, gille och skyldige att bära vapen, präglades folkets skaplynne framför andra folks av stark självkänsla, och landet, ehuru glesare byggt än söderns, var i stånd att uppställa mäktiga härar både till anfall och försvar. »Sveriges folkslag», yttrade danske konungen Sven Ulfsson till Adam av Bremen, »äro många, utmärkta i styrka och vapen, så till lands som till sjöss att tälja bland de ypperste stridsmän, vadan de ock med sin makt synas bryta de andra landens i Norden.»

Under denna, man kan säga hela folket omfattande klass av frie män, fanns väl även en trälklass, men denna, som huvudsakligen utgjordes av krigsfångar, tagne på främmande kuster, och av deras avkomma, var icke talrik. Härtill samverkade många orsaker. Sverige var en dålig människomarknad. Det fria jordägare- och jordarbetarefolket var en alstringskraftig stam, rik på telningar, medan odaljorden endast långsamt utvidgades genom nyodlingar. Överflödet på fria armar var otvivelaktigt från början den starkaste eggelsen till vikingatåg. Sina krigsfångar avsatte vikingen helst på främmande kust, så nära som möjligt den fläck, där han gjort dem, ty där var utsikt till lösepenning för fångar, som ägde gods och fränder, och det var en dålig, med fara förenad hushållning att länge föra dem med sig om bord. Hemma var den åsikt allmän, att tvunget arbete ger klen skörd och »nödgad hund ej varder många harars bane». Lag och sed hindrade trälklassens tillväxt. Var endera av föräldrarne fri, gick barnet även fritt: »det gånge å den bättre halvan», säga de gamle lagarne. Trohet och mannamod gav mången träl frihetsbrev, och andra fingo, som Erling Skälgsson, friköpa sig med arbete på lediga stunder.

Om trälarnes tal kan ingen statistik upplysa oss, men siffror äro här onödiga, ty det sakförhållande står klart och ojävat, att samhällsordningen, samhällshushållningen i stort var och förblev byggd på de frie männens arbete. Hade trälklassen varit talrik, då skulle ock kroppsarbetet här, såsom annorstädes, uteslutande blivit den klassens lott och såsom trälarbete föraktat, och de frie männen funnit endast det politiska livet och vapenyrket sig värdiga. Men därhän kom det lyckligtvis aldrig i vårt land. Då »Rigsmål», en sång från hednadagar, inför oss i den frie jordägarens gård och hem, se vi husbonden, »med välansat skägg, håret klippt framför pannan och den snäva tröjan prydd av halsspännet», slöjda trä till en vävbom. Hans hustru svänger sländan, mäter tråd och lagar till kläder. Deras son tämjer oxar, slöjdar åkerbruksredskap, timrar hus, bygger lador, gör kardor och kör plog. Den äldsta av de isländska familjehävderna förer oss till en äng i Borgfjärds-häradet, där slåtterkarlarne, som följa varandra med svängda liar, äro alla söner av en ättstor bonde, vars stamträd kan följas i »Landnamabok». Frejdade vikingar och skalder, som varit konungars umgängesvänner och förtrogne, återfinna vi, när de slagit sig ned i lugn, som såningsmän, smeder och fiskare. Landskapslagarne visa oss den frie bonden, arbetande med sin årder på åkern, med sin yxa i skogen. Åt trälarne, där de funnos, överlämnades enligt »Rigsmål» att gödsla åkern och valla svinen, men Adam av Bremen förtäljer oss, att de ädlaste ätters söner gjorde gagn som boskaps- och fårherdar. Sådan är den i sanning väna och upplyftande tavla av ett kroppsarbetande hugstort krigarefolk, som möter oss i Sveriges hävder. Trälen är här ett försvinnande drag. Också kunde träldomen år 1335 avlysas, utan att, så vitt man vet, en röst höjde sig däremot, och i varje fall utan att samhällshushållningens grundvalar därigenom i minsta mån rubbades. Vilket annat skådespel bjuder oss icke i detta hänseende andra land, Frankrike med sina »jacqueries», Tyskland med sina uppror av livegne – senast Amerika, där ett flerårigt ödeläggande inbördeskrig måste bryta trälens fjättrar!

För de frigivne trälarnes inträde i allmogens klass mötte emellertid svåra hinder. Varken deras söner eller sonsöner aktades fullt jämlike bondesönerna. Djupt rotade fördomar hart när omöjliggjorde giftermål mellan de olika samhällslagren, och lag och sedvänjor fasthöllo odaljorden i de fullsutne böndernas hand, så att trälsonen, även när han förvärvat rikedom, ej kunde varda ägare av sådan jord, utom i de sällsynta fall, då bördsrätt ej tillitades, ty endast då stod köpet envar fritt, endast då var, såsom en av landskapslagarne uttrycker sig, »penningpungen odalman». Annars »månde odaljord aldrig köpas utom ätten». Lagen, som aktade, att rikets styrka bestod uti att äga en talrik klass av självägande jordarbetare, skyddade dessas odal mot intrång från alla håll, även från konungens, ända därhän, att han tillkände den fattigaste bonde avgörande vitsord mot konungen, ifall tvist mellan dem uppstode om äganderätt till jord. Jordklyvning ägde rum, men endast mellan bröder och samarva, och äldste sonen ägde företrädesrätt att tillösa sig boet.

Under sådana förhållanden kan man uppställa som visst, att de frigivne trälarne och deras söner endast undantagsvis inkommo i allmogeklassen. En utsikt till jordegendom var dem visserligen i någon mån öppen, nämligen röjning och nybygge i de djupa allmänningsskogarne, men denna utsikt var icke tilldragande, så länge skogarne voro alla fridlöses och ogärningsmäns tillhåll. Andra och vida mer lockande tillfällen till framkomst i världen öppnade sig dem. Varje trälboren yngling med någon hederskänsla eller äregirighet eller äventyrslust längtade otvivelaktigt till en omgivning, där hans börd var okänd eller opåaktad, och till en verksamhet, som kunde bana honom väg till en bättre och väluppskattad plats i samhället. Sådana tillfällen funnos många. Vid denna tid började nämligen städerna uppblomstra, stormännen i de olika delarne av landet drogo till sig allt talrikare följen, kyrkan öppnade sig för envar, som ville verka i hennes tjänst, och riksstyrelsen, som efter hand genomgick fullständig omdaning, kravde ett allt större tal av underordnade tjänare, villige och vande att lyda främmande för den styva självständighetskänsla, som utmärkte allmogen. Dessa strömbäddar voro mer än tillräckliga att avleda hela den flytande befolkning, som uppstått genom trälarnes frigivning.

Vad särskilt vidkommer tjänstemannavägen, hade denne av ålder stått trälarne öppen och av dem med förkärlek valts, emedan han förde dem i konungens närhet och gav tillfälle att förvärva rikedom och inflytande. Många drag i våra forntidshävder vittna härom, som ock om den avsky bondesonen kände för att inträda i tjänstemannaklassen. »Konungens trälar» var bland bönderna det vanliga namnet på konungens ämbetsmän. Endast den högsta värdigheten, jarlens, som hade tign eller kunglig heder, undantogs från förkastelsedomen, och likväl finner man, att lagman Torgny förebrådde Ragvald jarl hans fikan efter tignarnamnet och fann för egen del värdigare att kvarstanna i bondehopen, där han var man för sig och kunde säga vad han ville. Snorre Sturlesson förtäljer en i detta hänseende upplysande tilldragelse. En av de flere trälar konung Olof Haraldsson gjort till ämbetsmän, var Tore Sel, fogde på Agvaldsnäs, skildrad som prållysten, oförvägen och stor i orden. Denne förgrep sig en gång på en ung bonde, Åsbjörn Sigurdsson. Någon tid därefter, då konungen vistades på Agvaldsnäs, stod Tore Sel inför honom, omtalande på ett lögnaktigt och för Åsbjörn smädligt sätt, huru han medfarit denne. Åsbjörn, som utan någons vetskap inkommit i salen och hört detta, nedhögg fogden i konungens åsyn, så att blodet sprutade på dennes kläder. Konungen lät slå Åsbjörn i järn och dömde honom till döden, men tvangs av den mäktige Erling Skälgsson att frigiva honom. Dock fastställde konungen som villkor för benådningen, att Åsbjörn skulle emottaga en årmanstjänst (ett slags underordnad fogdesyssla). Åsbjörn jämkade sig skenbart i villkoret, men måste, när han kom till sin bygd, höra hårda förebråelser därför. »Det var den största skam konungen kunde tillmäta dig och din släkt», sade man honom. Också lämnade han årmanstjänsten å sido. Ett eller annat år därefter överfölls Åsbjörn ovarandes och fälldes med ett spjutkast av en ämbetsman, som harmades över den sidvördnad han visat konungen och hans tjänst. Bonden Tore Hund, Åsbjörns frände, fann spjutet kvarsittande i hans kropp och förvarade det länge, i väntan på tillfälle till blodshämd. Och med detta samma spjut, fört av Tore Hunds hand, genomborrades konung Olof Haraldsson i det blodiga slaget med trondernas bondehär vid Sticklarstad. Berättelsen är särdeles kännetecknande för tidens lynne och åskådningssätt.

Härmed är icke sagt, att ej en del av trälarnes avkomlingar kvarstannade bland jordarbetarne. Icke så få av dem torde blivit landboar under stormännen, torpare å den uppstående frälsejorden. Men vad man med visshet kan säga, är att just skatteböndernas talrika klass var den som till följd av lag och sed, till följd av sociala och historiska förhållanden, jämförelsevis allra minst blandades med de forne krigsfångarnes eller gävträlarnes söner.

Efter träldomens avlysning var icke ett århundrade till fullo förflutet, när Sveriges allmoge reste sig under Engelbrekt. Bondehären, som säges uppgått till hundra tusen man, genomtågade landet, nedbrytande tvångsborgarne, bortdrivande våldsmännen och de utländske blodsugarne, härunder iakttagande den strängaste manstukt, så att »icke en höna togs utan lov». Detta under en tid, då rån och brand voro de legda krigarskarornas oskiljelige följeslagar, och under förhållanden, då rättsbrott och misshandel kunde hava eggat sinnena till tygellös framfärd! I sanning, en dylik förening av frihetskärlek och sedlig kraft, av styrka i saken och hov i formen, har, så vitt vi känna hävderna, varit utan föredöme och vittnar på det vältaligaste, att »det folket är gott i sin innersta rot». Denna väldiga bondehär utgjordes visserligen av deras ättlingar, som nittionio år dessförinnan ägt Sveriges skattejord. Ingen outrannsaklig naturkraft hade under denna mellantid bortsopat Sveriges gamla talrika bondefolk, men sparat och underbart ökat trälarnes avkomlingar och i trots av arvlagar, bördsrätt och kärlek till fädernetorvan överflyttat landets skattejord i deras händer. Ej heller var det hos Engelbrekt och hans män, som trälens ande yppade sig, men väl hos andra samhällets stånd. Det var Engelbrekts bönder, som räddade svenskheten och vad som fanns kvar av nordisk ande och nordiskt på frihet grundat samfundsliv. Deras söner och ättlingar i rätt nedstigande led fortsatte under Sturarne och Gustav Eriksson sina fäders frälsande verk, och näst Gud hava vi dem att tacka för att vi ännu äro ett svenskt folk och äga ett svenskt språk.

Mängden av den tidens »bildade» hade andra idealer och andra strävanden än de fosterländska. Det var, som Geijer så gripande säger, »endast de fattige givet att äga ett fädernesland och att lida för det».

Från Gustaf Vasa hava mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycken ve över Sveriges bonde, dock icke gjort honom urarva från Sveriges jord. Den från urtiden räckande gyllene kedjan av frie självägande bondemän har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd till det yttersta av hennes sammanhållningsförmåga. En tyst, men hård och stundom förtvivlad kamp har den nordiske anden under denna tid måst fortföra mot de utländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupphörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra landamären. I samma kamp har även svenska språket varit ingripet och är det ännu. Ur bondens stuga har det hämtat sin motståndskraft, medan skolan intill denna dag omedvetet gjort allt för att kväva den svenska språkkänslan under bördan av minnesläxor ur främmande tungomål, och medan de s. k. bildade klasserna lidit av en, man kan säga hart när till brist på självaktning gränsande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk ombonad. Enskilde män av snille, fosterländsk håg och ursprunglig kraft – från Spegel, Svedberg och Stiernhielm till Geijer och Tegnér – hava med friska minnen ur den svenska lantmannens tjäll utgått att föra svenskhetens runor, och de hava icke gjort det fåfängt. Men faran är icke överstånden, och det är tid, att något dugligt och duktigt göres för att avvärja henne.

»I allmänhet», yttrar en svensk hävdatecknare (Strinnholm, I, 549), »hava ända till våra tider de stater förblivit de friaste, som trognast bevarat grunddragen av sin ursprungliga nationella författning och av den erfarenhet, alla tider och åldrar, från historiens första blad till dess sista, giva vid hand, tagit den varning, att för fria folk med fria författningar ingenting gives fördärvligare än efterapning av främmande grundsatser och seder. Det kom väl en tid, då man även sökte att göra oss bekanta med feodalismens inrättningar och bruk och att på svensk jord plantera telningar av denna främmande växt; att densamma emellertid hos oss icke helt och hållet överväxte den gamla folkfriheten eller blev till sina följder lika fördärvlig som för Europas övriga länder, det hade sin grund däri, att den ursprungliga folkfriheten härstädes slagit djupare och fastare rötter, och att hela massan av nationen utgjordes av den fria odalmannaklassen, som under en tusenårig rotfästelse och utbildning kommit till mera styrka och fasthet, än att den gamla nationella författningen helt och hållet kunde förgöras och till roten uppryckas. Det är Sveriges allmoge, som varit de gamla sedernas trogna vårdare och försvarare och såsom ett heligt arv av fria förfäder räddat av den urgamla författningen så mycket tidernas stormar och välvningar det tillåtit.»

De som nu flitigast smäda Sveriges bonde, böra icke glömma dessa ord och ej heller lämna ur sikte, att de därmed smäda, vi vilja icke säga sina egna förfäder – ty, eget nog, synas de värste skriblererna bära utländska namn – men Sveriges folk. Ty från den svenske bonden leder mängden av de andra folkklassernas släkter sitt upphov. Ser man, såsom sig bör, dagens företeelser ur synpunkten av deras historiska sammanhang, ihågkommer man, att vi här hava framför oss de senaste yttringarna av den genom århundraden fortsatta kampen emellan den nordiske anden och det utländska inflytandet, mellan den gamla svenska friheten och de särdeles i skatteväsendet kvarstående minnena av feodalismens försök att göra sig gällande, då skall mycket för mången synas i ett annat ljus och de skilda meningarne hos män med goda svenska hjärtan lättare sammanjämka sig.

Vad som måhända kräver längre tid att övervinna, det är den självöverskattning, vartill den yttre formella bildningen gör sig skyldig, och än mer den mot bonden riktade »jargong», som återfinnes – icke hos bildningens sanne uppbärare – men hos en mängd folk som tror sig bildat. Skillnaden i andlig utdaning mellan vårt nuvarande samhälles klasser är på långt när icke så stor som en och annan inbillar sig. De religiösa och sedliga sanningar som förkunnas i den ringaste lantmannens tjäll äro desamma, som förkunnas i de rikaste palats, och äro på det ena stället som det andra tillräckliga, där de göras levande, att skapa hugstora, ädla och uppoffrande människor. Kunskapens frukter komma genom en utvecklad tryckpress numera även den ringaste till godo, och de lärdomar, som vinnas i det offentliga och enskilda livets skola och i ett vaket umgänge med naturen, stå icke mindre till bondens förfogande än till furstens. Den ifrågavarande »jargongen» synes för första gången hava uppdykt i vårt land med de många vid förakt för den livegne utländske jordarbetaren uppfödde tyskar och andra främlingar, som under medeltiden inströmmade till våra städer och blandade sig med alla klasser utom bondens. Det kan vara tid på att detta främmande ogräs uppryckes, och det är vårt hopp, att, så ymnigt det nu för ögonblicket frodas i vissa skribenters alster, det dock redan har mognat till skörd.

söndag 20 augusti 2017

Härifrån fick Tomten sina (fysiska) drag

Ja, det är återigen från boken Wärend och wirdarne (1863) av Hyltén-Cavallius (se även om Vårdträdet), som Rydberg har funnit inspiration. Men i Rydbergs tappning blev Tomten även en filosofisk grubblare.

§ 68. Tomtagubben
I en yngre och förändrad gestalt, men ännu fullt igenkännlig, uppträder Bolvätten i Wärend såsom Tomte eller Tomtagubbe. Han är, såsom sådan, till skepnad som en något ålderstigen man, inte större än ett fyra eller fem års gammalt barn, och oföränderligen klädd i grå kläder med en röd topphätta. Hans uppehåll är mest i stallet, på logen och i ladan; där går han och pysslar både dag och natt samt vakar över ordningen inom huset och i gården.

Tomten omtalas såsom till lynnet egensinnig, snarsticken och fåfäng, men ytterst ordningsam och renlig; därtill är han ock övermåttan stark, så att inte ens den styvaste dräng kan stå för hans örfilar. Ty Tomtagubben är en sträng husbonde och vakar noga över god ordning och snygghet. Har stalldrängen försovit sig och ej givit hästarna ottefoder i behörig tid, eller inte ryktat och vattnat dem, så kan han vänta sig att bli tuktad av Tomtagubben, om inte av någon annan. När drängarna skall bit­tida ut på logen, så väcker tomten dem; likaså vid kvarnar och kolmilor, när det nattetid händer att kvarnen går torr eller milan vill fatta eld. Byggs det i gården, så plägar Tomten om nätterna hjälpa till med arbetet, och man kan då höra, natten ige­nom, hur han bygger och bultar på det nya huset. Likaledes vid kvarnar och vattenverk. I alla hus, där det går väl till, tror man att det är Tomten som drar till gården eller som drar till bys. Men där husets folk emot honom brister i akt­ning, eller felar i god ordning och snygghet, där dra­r han ifrån gården, så att allt blir odrygt i lada och kornbinge, kreaturen vantrivs och bonden själv blir utfattig.

I många wärendska hus har man ända till se­nare tid haft för sed, att på Thorshelgen och alla stora högtidskvällar ge Tomten, eller sätta ut mat åt Tomtagubben. Seden är, med förändrat namn, alldeles samma hedniska offerbruk, som den nyss omtalade folkseden att ge Vätten. Maten, som på julafton alltid skulle vara julagröt med mjölk, utsattes i en skål, vanligtvis på logen, men eljest även under loftstrappan eller i någon annan avsides krok inom gårdstomten. Folksägnen omtalar även, att man på julafton givit Tomten nya kläder.

Än i dag är det wärendskt folkbruk, att vid flyttöl, eller när brudfolk flyttar in i sitt nya hem, dricka en skål för Tomtebo-lycka. Allt hänvisar således på en forntida dyrkan av vättarna, bolvättarna eller Tomtagubben, såsom husets och gårdens skyddsväsen, i likhet med den husliga kult, som av de gamla fol­ken ägnades åt Larer och Penater.

söndag 4 juni 2017

Lite till om Vårdträdet

Jag har ju tidigare skrivit här om vårdträdet, som intar en framträdande plats i Rydbergs enligt mig kanske bästa roman Vapensmeden, samt även är namnet på en dikt av honom. Enligt Karl Warburg skall Rydberg ha läst det banbrytande etnologiska verket Wärend och wirdarne av GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS, som har som utgångspunkt sin hembygd i Småland, där även Vapensmeden utspelar sig, som förberedelse när han skrev romanen. Jag tycker därför att det kunde vara intressant att bjuda på just det korta avsnitt ur Wärend och wirdarne som behandlar just vårdträd:

§ 32. Heliga träd
Samma plats och betydelse som helgelundarna intog i bygdelagens och byarnas gemensamma gudadyrkan, intog heliga träd, Vård-träd, Bos-träd, i den enskilda och husliga kult som övades vid varje gård. Enligt ett ännu levande föreställ­ningssätt bodde i dessa gamla träd gårdens vättar och skyddsandar, vadan de ock av folket ända in i vår tid varit betraktade med helig vördnad. Man har vid dem bett och offrat, särdeles på torsdagskvällarna och före stora högtider, för att därmed avvärja sjukdom, olyckor och ohell på människor och boskap. Offren ha gemenligen varit mjölk eller öl, som gjutits över trädets rötter. Ännu i dag bibehålls på en och annan avlägsen gård dessa forn­tida bruk, liksom på Gotland, ännu vid slutet av 1600-talet, gamla män hade för sed »att gå bort och bedja under stora träd, såsom deras förfäder hava gjort i sin tid».

Vårdträden, som i Wärend oftast utgörs av någon gammal lind, ask eller alm, förekom ännu för några mansåldrar sedan vid nästan varje gård. De var så heliga, att ingen vågade av dem bryta så mycket som ett löv, och att skada dem medförde saker olycka eller sjukdom. Ett sådant vårdträd, kallat Helige Lind, stod på Rudbecks tid vid Hunna by, och finns upptaget på en av greve Erik Dahlbergs ritningar över Bråvalla hed. Vid gamla Wislanda står sedan flera år­hundraden ett annat sådant heligt vårdträd, kallat gamla Wislanda-asken.

Detta träd, som nederst vid roten är 24 fot i omkrets, har av ålder varit hållet i största vördnad, så väl hos folket, som hos den gamla prästsläkten. Torparen Pehr i Gransboda, erhöll på prosten Hyltenii tid befall­ning att hamla några av trädets fyrnda grenar; men icke ens detta var lovligt, utan gamle Pehr föll ned och slog sig illa. I Lönshult var vårdträdet en alm, som höggs, i fyllan och villan, av en drucken bonde. Men han fick sedan ingen ro, varken natt eller dag. Vid Östragård i Lindås, av samma socken, står norr om vägen en gammal ask, som likaledes är fridlyst och som ingen dristar röra. Yngre wärendska och småländska släkter har gärna tagit sig tillnamn efter sin fädernegårds och fädernesläkts heliga vård­träd. Vi anför exempelvis släkten Almén, som tagit namn efter en stor alm, fordom vårdträdet vid går­den Bjellermåla i Almundsryds socken, och de berömda släkterna Linnæus, Lindelius och Tiliander, som alla tog namn efter ett och samma heliga träd, en stor lind med tre stammar, som fordom stod i ett rör vid Jonsboda Lindegården, i Vitaryds socken av Finveden.