onsdag 24 mars 2021

Rydberg kritiserar Madame Blavatsky (teosofins grundare)

Tidiga teosofer i Sverige lär ha hävdat att Rydberg genom att sanktionera deras rörelse var en medgrundare och hedersmedlem i deras organisation. Detta har tidigare Tore Lund visat vara felaktigt. Följande rader ur ett brev från R. till S. A. Hedlund (6 december 1886) bekräftar detta, och visar på R.s låga uppfattning om teosofins grundare Madame Blavatsky:

Just den, som är fördomsfri nog att inse vetenskapens pligt att inregistrera och söka draga slutsatser ur hvad man kallar mystikens eller magiens fakta, är mer än någon annan skyldig att gå »insnörd i logiska stöflar» och hålla fast vid vesterlandets vetenskapliga metodik, i stället för att hängifva sig åt den orientaliska »intuitionen», som, ensam för sig, är en ytterst farlig, om än intressant, vägledare. Ett bevis på farligheten har jag i ett arbete af m:me Blawatski, hvilket, hvad lättrohet och kritiklöshet vidkommer, är värdigt Gregoire af Tours Libri miraculorum. Ligger det i den nybuddhaistiska strömningen något befruktande — förer den oss, om vi följa dess fåra, till en hitintills oupptäckt ocean, så kan ett sådant arbete som det Blawatski’ska icke tjena som guide. Jag hoppas, att Carl von Bergen inser det. Det är en märkvärdig psykologisk företeelse, att han anslutit sig till denna strömning och icke åtnöjt sig med att fordra erkännandet af fakta, som äro verkliga, fast de synas underbara, samt att påyrka deras vetenskapliga behandling efter vesterländsk metod.

Starka skäl måste hafva manat honom dertill. Ett sådant skäl kan jag finna i den nybuddhaistiska verldsåskådningen, som framträder i storartade och väl tecknade konturer, egnade att imponera på en sökande ande. Kan nybuddhaismen vinna flere sådana proselyter, så lyckönskar jag den dertill, ty har den hitintills dolda sanningar i sin ego, så äro sådane män bättre än m:me Blawatski egnade att konstatera och bevisa det. Hon åter med sina magiska krafter förekommer mig snarare som ett intressant studieobjekt än som något annat.

måndag 1 mars 2021

Singoalla

Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Singoallas tidlösa motiv och avsiktslöshet anses vara orsakerna till dess popularitet. Men den är till sitt idéinnehåll minst lika komplex som många andra av Rydbergs verk. Ja, man anar här nästan kärnan i hela hans gärning. Det är bland annat konflikten mellan eller hellre föreningen, som är vad Rydberg vill och önskar, mellan det »upplysta och förnuftiga» och det »dunkla och mystiska», som boken kretsar kring på ett djupare plan. Men också den rena, oförstörda kärleken; kärlekshistorien är äkta och vacker och karaktärernas känsloliv tecknas med trovärdighet, framförallt Erlands, i vars öde man måste engagera sig. Så är det kärlekshistorien mellan Erland och Singoalla vi för alltid främst kommer förknippa med boken.

Boken gjordes till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie) som blev framgångsrik. En svensk-fransk filmatisering från 1949 gillades också av publiken men fick dock blandat mottagande av kritikerna, trots stor budget och stjärnskådespelare, bland andra Edvin Adolphson och Viveca Lindfors, samt musik av Hugo Alfvén. Filmen spelades in i tre olika språkversioner: svenska, franska och engelska.

Mikael Mosesson

© Mimer bokförlag

Läs ett smakprov inklusive bild här.

söndag 6 december 2020

Föga "hegelianiserad"

Det har väl varit något av ett "axiom", en grundföresats, att Rydberg var en följare av Hegel. Men är detta blott ett försök av modern forskning att förenkla (fördumma) och placera in idealisten Rydberg i ett bekvämt 1800-talsfack? I vart fall tycks R. själv inte att ha ansett sig vara under något större inflytande av den den tyske filosofen. I ett brev till S. A. Hedlund den 15 juni skriver han nämligen följande:

"Jag mår godt och är föga hegelianiserad." (Apropå ett möte med en professor Lyng, troligen hegelian.)

lördag 5 september 2020

Lars Winnerbäck nämner Viktor Rydberg

Snubblade på detta häromdagen. Det är i låten "Tror jag hittar hem" från albumet Eldtuppen (2019) som Winnerbäck använder en referens till Betlehems stjärna på ett effektivt sätt i den andra strofen:

Det är skymning över Småland
Vi passerar jätten Vist
Ett eldhav över himmlen
Som nyss va grå och trist
I halva mitt liv, i två decennier
Har jag rest och flängt
Vid skymning har jag öppnat
Vid gryning har jag stängt

Till vänster ligger Vättern
Till höger sitter du
Det var ett långskott en oktoberkväll
Nu är vi man och fru
Det fanns en stjärna i öster
Som Viktor Rydbergs vackra ord
Men jag har också varit en annan
Kall som tjälen här i nord

Så det finns mycket trolleri kvar
Nu gör vi om allting igen
Släpp mig varsomhelst
Jag tror jag hittar hem



söndag 23 augusti 2020

Italiensk schlager à la 1800-tal

Ett litet utdrag ur Rydbergs brev till S. A. Hedlund från Rom den 17 april 1874 visar att Italien, och i synnerhet Neapel, verkligen är schlagerns hemland:

I morgon afton torde jag vara i Neapel, der lifvet är ett helt annat än här, och der man efter en flygtig blick på en strålande natur och ett för rasande skrikigt och illa uppfostradt menniskoslägte kan styra sin kosa mot norr. Emellertid är det Neapel, och särskildt de neapolitanske lazzaronerna, som förse Italien med folkvisor, åtminstone en om året, som under några månader idkeligen sjunges, tills hon är alldeles utsliten. Under den tid jag varit här, har »romerska senaten och folket» lefvat på en neapolitansk visa, »Palombella», som kom hit under karnevalen och sedan dagligen varit hörd och nattligen derjämte, så att man verkligen får för mycket af »Palombella».

Notera också att "folkvisa" ingalunda var likställt med något genuint som uppstod spontant hos de djupa folklagrens tradition eller någon plågad konstnärssjäl på landsbygden, utan helt enkelt en schlager "avsedd för folket".

onsdag 12 augusti 2020

Caligula

Ur boken Romerska kejsare i marmor av Viktor Rydberg.

Det kortaste av kejsarporträtten, men liksom de andra träffande. Här hittar man också det berömda citatet: “Sedlig idiot, var han för ingen del ett dumhuvud.”

Gajus Julius Caesar Augustus Germanicus »Caligula»

12 e. Kr.–41 e. Kr.

Gajus Caesar Caligula hade följt Tiberius till Kapri och vistats där intill hans död. Vore varnageln alltid en god lärare, skulle Kapri varit honom en god skola.

Det förakt Tiberius hyste för sin unge frände lönade denne med blind lydnad. Var det endast förställning, såsom man allmänt tyder det, eller var det än mer inflytelsen av den gamles övermäktiga skrämselinjagande och demoniska skaplynne – Gajus Caesar tycktes hava tappat bort sig själv och upptagit farfaderns[1] jag. När Tiberius log med sitt söta leende, log Gajus på samma sätt; när hotet rynkade hans panna och hånet krusade hans läppar, företedde Gajus samma uppsyn. Det måtte vara i en dylik stund hans drag återgivits av den mästarhand, som format hans basaltbyst i Kapitolinska museet. Huvudet vänder sig något åt sidan, pannan åskar, ögonen gnistra, den fina munnen sammanpressar sig argt och hånfullt; men man ser genast, att denna uppsyn är härmad eller inövad: det är ännu endast teatertyrannen, som uppenbarar sig i de regelbundna dragen. »Hela hans yttre», säger Tacitus, »efterapade det, som Tiberius för dagen iklätt sig, och han talade nästan med dennes ord.»

Caligulas basaltbyst i Kapitolinska museet.

Huru man nu vill tyda detta, otvivelaktigt är, att Caligulas andliga utveckling därigenom hämmades. Mig förekommer det, som om denne ursinnige våldsverkare genom hela sitt liv haft något av barnet kvar, ja allt med undantag av dess oskuld och älsklighet. Ur de egenskaperna växte han tidigt. Men han har barnets fullkomliga brist på självkännedom, dess böjelse för det sagolika och inbillningseggande, dess lust att röna vidden av sin makt, dess oförmåga att fatta det giltiga i andra viljors tillvaro, dess drift att förstöra och att utan ändamål skapa. Det ligger något »naivt», något naturtryggt i hans skändligaste odåd, och i hans grymheter spåras raka motsatsen till plan och ändamål. Han hade härmat sin företrädare, men ej studerat honom. I det ögonblick denne dör, bortfaller det härmade, och man har framför sig, trots tjugufem levnadsår, en elak pojke, som fått världen och människorna till leksaker och på dem ger lösa tyglar åt sitt okynne.

Läs resten av essäen här...

lördag 18 juli 2020

Stolt viking

Ytterligare ett utdrag ur ett resebrev, den här gången från Rom, till S. A. Hedlund den 9 februari 1874. Det är hans första brev från Rom och skrivet tre dagar efter ankomsten. Här reflekterar han över Sverige och hur han längtar hem trots att det är så vackert och skönt i Rom. Fransmännen får åter en släng av sleven.

"I Genua hade jag under min korta vistelse mycket trefligt. Jag gjorde en båtfärd kring den ståtliga hamnen och strök länge omkring på de särdeles lifliga gatorna.

Hvad jag hitintills sett af italienarne har gjort ett godt intryck på mig. De äro mer högvuxne, vackrare och föra sig värdigare än fransmännen, och äro i sitt sätt mot främlingar utmärkt hygglige och grannlaga. Qvinnorna äro qvinligare och männen manligare än i Frankrike.

Jag hoppas till Gud, att allt står väl till der hemma. Hemmet är mig dyrbarare, ju längre jag är derifrån, det känner jag. Medan jag stod på Monte Pincio bland palmer och lagrar, trängde sig på mig ett minne från en majdag på Bjurslätt, då jag var ensam derute, och fruktträden stodo i blomma och fåglarne sjöngo, och derefter minnen af de många eftermiddagsstunderna, då jag från vägen vek in i vrån der till höger med verandan, syrenhäckarne, Emmas blomsterrundel och »det blåsande berget» och der mötte mina Bjurslättsvänner, och jag tyckte, att de som ega denna lilla vrå bland bergen hafva intet skäl att afundas den öfriga verlden. — Att våra vikingar, sedan de sökt »frejd och rikedom» på söderns kuster, återvände till Norden förundrar mig vida mindre än att en del af dem kunde på allvar slå sig ned i Normandie."

tisdag 2 juni 2020

Resebrev från Köpenhamn

Det här är i början på Viktors Rom-resa, som även skulle gå över Paris innan han styrde kosan mot "den eviga staden". Paris blev han inte särskilt förtjust i (eller var det fransmännen?), men Köpenhamn, liksom Rom, föll honom i smaken. Man kan redan här ana det goda lynne och den inspiration som blev resultatet av Romvistelsen.

Viktor Rydberg till S. A. Hedlund.
Köpenhamn d. 10 jan. 1874.

Käraste Sven!
Icke förr än i dag lemnar jag Köpenhamn, för att öfver Kiel, Hamburg och Köln utan uppehåll kila till Paris. Här har kungliga biblioteket fasthållit mig. Man tillhandagår läsare derstädes på det utmärktaste sätt, och allt hvad man i bokväg önskar fås genast tillika med en lugn och treflig plats att läsa och skrifva vid. I Paris lär det vara helt annorlunda. Der lär man kunna få vänta i flere dagar, innan man får hvad man vill ha, och när det ändtligen skett, har man svårt att på stället draga någon nytta af böckerna. Utslaget af mina studier härstädes är jag förtjust af. Jag har, som jag tror, på ett fullständigt tillfredsställande sätt lyckats tolka två af de märkligaste och äldsta runeinskrifter, om hvilkas tydning man hit intills hardt när förtviflat, och tydningarna äro till innehållet och i språkligt hänseende ganska märkliga. Den ena af dem har jag meddelat samme dr Jessen, hvars bref du från Gborg tillsändt mig. Förliden söndag kom Herslow till mig, och i hans sällskap tillbragte jag den dagen. Derigenom kom jag att försumma Oldnordiska museet, som endast den dagen och om torsdagen är öppet. Således ännu ett skäl för mig att stanna här öfver torsdagen. Nu har jag sett nästan allt sevärdt, äfven teatrarne och genomströfvat staden i alla riktningar. Stoff till ett bref har jag samlat, men ej kommit mig för att sätta det på papperet. Det kommer efter åt. I politiskt hänseende kom jag att göra en liten iakttagelse, då jag på Casino åsåg ett nyårsstycke, som sökte vinna bifall medelst kupletter, riktade mot venstern. Detta misslyckades fullständigt. Ett svagt försök att applådera de för öfrigt udd- och menlösa utfallen nedhyssjades genast.

Mina runstenstydningar skall jag från Paris sända dig i en för offentliggörande utarbetad afhandling.

Hit intills har jag på min resa haft roligt, om än jag känner det litet ensligt och saknar den omgifning, som är mig så kär. Emellertid gläder jag mig åt att kunna tänka mig till baka till hemmet och till 11:0 12 Östra Hamngatan.

Folket här i Köpenhamn är, så vidt jag kunnat iakttaga, ett det mest godlynta slägte man kan tänka sig. Herslow förde mig till ett folkförlustelseställe, ett »Vinter-Tivoli»,der denna egenskap lyste i all sin glans. Publikum, bestående af handtverkare med hustrur och barn, soldater, arbetare o. s. v., drack öl och åt smörgåsar, lyssnande till några skrala sångerskors toner med den naivaste glädje, och instämde alltid i refrängerna, hvarvid den frivilliga koren sökte göra sin sång så antaglig och taktmessig som möjligt. Det var som om en mängd skolbarn sjungit efter taktpinne och under lärares uppsigt. Rummet var öfver fullt, man trängdes bland ölsejdlar och smörgåsar; men sämjan gaf rum, och fick någon innehållet af en sejdel öfver sig, bad man ömsesidigt »om forladelse». De store gåfvo plats för de små, för att dcsse skulle kunna se sångerskorna. Allt var paradisiskt, till och med en af sångerskornas kostymer, men äfven detta togs, så vidt jag kunde märka, på oskyldigaste vis.

På kaféerna har jag ej kunnat märka några politiska samtal, ej ens då kungens svar på folktingets adress offentliggjordes. I folktinget har jag varit och sett gubbarne, bland andra Hall, Klein, Bojsen och Lucianus Kofod, hvilken sistnämnde såg mycket raggig ut.

Nästa bref får du från Paris. De aldra hjertligaste helsningar till Stina, Emma, Alfhild, Torsten i Leipzig, Elin, Matilda, Mia, Emma-lillan, Ditan, kamraterna på byrån, Thilda, Sophic, Anna, Augusta, äfven som till Bjurslätt, om ni går dit ut någon gång i vinter. Har min uppsats i Svensk Tidskrift ännu varit synlig?

Din tillgifnaste
Viktor Rydberg.

lördag 25 april 2020

Rydberg stoppade förslaget om pliktexemplar

Idag är alla bokförlag i Sverige skyldiga att skicka pliktexemplar till universitetsbiblioteken för alla tryckta böcker. Denna "skatt" belastar ju de smalare titlarna och förlagen oproportionerligt mycket, även om kostnaden inte blir jättehög eftersom biblioteken står för portot.

Tydligen låg ett liknande förslag i riksdagen redan 1872, men skall enligt Rydbergs egna ord ha blivit stoppat av honom. Detta tycks framgå av ett brev från honom till S. A. Hedlund den 11 april 1872, i vilket ha skriver följande:
Särskildt var diskussionen stormig i fråga om boktryckares förbindelser till biblioteken. Jag lyckades få ut ur förslaget skyldigheten för boktryckaren att själv skicka det honom avpressade rovet till bibliotekerna, och detta fann man fasligt, eftersom justitiekanslerns mödor där igenom skulle ökas.
Exakt vad förslaget innehöll och motiveringen till Rydbergs avslag går inte att utläsa. Men man kan förstås som liberal ha betänkligheter på två plan: yttrandefrihet (varför ska staten ha automatisk tillgång till och information om alla tryckta skrifter?) och näringsfrihet (varför ska förlagen/tryckerierna tvingas ge bort något gratis till staten?).

söndag 2 februari 2020

Rydberg mognade i riksdagen

Hur en ny miljö och nya utmaningar, i bästa fall, kan bidra till människors utveckling och tillfredsställelse med livet vet vi nog alla lite till mans. Detta verkar ha varit fallet även för Rydberg under hans riksdagsvistelse, något man anar av följande ur ett av hans brev till Hedlund den 11 april 1872. Det visar också tycker jag på den respekt som Rydberg ändå hade för de äldre och i många fall mer konservativa riksdagsmän, som han, den liberale spjutspetsen från Göteborg, hade skickats till med tanken att sätta på plats:
Min ställning i kammaren har under denna riksdag varit mycket behaglig, men också mycket besvärlig. För dessa besvär är jag dock inom mig tacksam, ty jag har tvungits att intressera mig för göromålen, och ur detta tvång har följt nöje och tillfredsställelse. Besvärad har jag dock, som nämndt, varit. När erfarna riksdagsmän hugga fast mig, för att höra mina tankar om »guldfoten», regeringens förslag till ändring af »sjuttiotvåan», frågan om de ordinarie skatterna o. s. v., så har nöden tvungit mig att icke tiga. Men för att säga något, måste man tänka något, och så har jag helt plötsligt måst nödga tankegången in i de der sakerna.