måndag 23 december 2019

Rydberg på Göteborgs Konstmusem

Det är i anslutning till Fürstenbergska galleriet, i ett av sidorummen, som man hittar följande konstverk/fris av Carl Larsson (vän till Rydberg) med Rydbergs text ur Den siste atenaren: "Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager är symbolen för deras strider och segrar."


söndag 17 november 2019

Rydberg på Göteborgs Stadsmuseum

Personligen tycker jag att utställningen om 1800-talet är den mest välgjorda och intressanta på Göteborgs Stadsmuseum, och för den som vill få en uppfattningen om den miljö som Rydberg verkade i är den ypperlig. Han omnämns också, med rätta, åtminstone på tre informationstavlor. Jag har tagit mig friheten att fotografera av dem och de bifogas nedan. Den första tavlan handlar om Handelstidningen, Hedlund och Rydberg.

Den andra tavlan handlar om riksdagsreformen 1866 till tvåkammarsriksdag, vilket firades med fest, arrangerad av bland andra Rydberg.

Den tredje tavlan handlar om kulturlivet i Göteborg.




lördag 13 juli 2019

Rydbergs "homoerotiska läggning" vederlagd

Sensationen var stor år 1928, då Viktor Svanberg i en avhandling ("Novantiken i Den siste atenaren") påstod att Viktor Rydberg, den tidens svenska "nationalförfattare", var homosexuell, och inte bara det, att han drogs till yngre pojkar (förvisso inte ovanligt bland homosexuella än idag).

Tesen som låg till grund för påståendet/antagandet var att Viktor Rydbergs ömma och kärleksfulla brev till pojken Rudolf Ström, som han hade varit informator åt, hade censurerats av hustrun Susen. Hon hade nämligen gjort avskrifter av breven, och originalen påstods ha blivit förstörda, efter familjen Ströms önskemål spekulerades det i. Dessutom ansåg sig Svanberg ha sett "strykningar" i breven. Dessa utelämnade avsnitt skulle ha markerats av Susen i avskriften med flera tankstreck efter varandra. Victor Svanberg, som själv var homosexuell, läste troligen in mer i brevens ömhetsbetygelser än vad som fanns där, och bevisen för att det egentligen rörde sig om regelrätt "gossekärlek" fann han i de "strukna" ställena i breven och antagandet att originalbreven hade förstörts.

Vilket utmärkt sätt att rättfärdiga sin egen läggning (som var förbjuden vid denna tid) och dessutom propagera för homosexualitetens normaliserande, om den både folkkäre och i intellektuella kretsar uppburne Rydberg var homosexuell! Att det dessutom rörde sig om "gossekärlek", alltså pederasti, vilket än idag är olagligt, har satt en fläck på Rydbergs namn, vilket vi ska få se i följande stycke.

Under åren som följde har denna teori, som ju är ganska spekulativ, alltmer omvandlats till ett faktum, dels bland forskare, som har använt den som ett axiom i sin egen forskning, och bland litteraturskribenter, som har svängt sig med alltmer säkra och vårdslösa formuleringar i frågan.

Invändningarna mot Svanbergs teori var till en början många. Den tyngsta naturligtvis Rydbergs väldokumenterade förälskelser i kvinnor, innan äktenskapet med Susen Hasselblad. Dessutom lär han ha haft mer tillfälliga förbindelser. Mer om det kan man läsa i Örjan Linbergers upppsats i Veritas 20 2005:
De enstaka notiser som finns från Rydbergs tid som journalist på Handelstidningen i Göteborg fram till 1860-talets mitt tyder på att han i likhet med många andra ogifta och medelålders män sökte sexuell tillfredsställelse genom kontakter med kvinnliga expediter i cigarraffärer eller servtriser på värdshus och kaféer, eventuellt hos yrkesprostituerade. ”Någon renlevnadsman var Rydberg knappast i sin ungdom”. skriver Henrik Hedlund, som övertog ledningen av Handelstidningen efter sin farbror S. A. Hedlund och väl kände till vad redaktionsskvallret hade att berätta om tidningens medarbetare.
http://vrsidor.se/PDFveritas/lindberger2005.pdf

Denna invändning skuffades dock senare undan, och dessutom kunde väl Rydberg ha varit bisexuell tänkte en del. Teorin växte långsamt till en sanning, särskilt från och med kulturradikalismens ökade inflytande i början av 1970-talet. Och på 1980-talet kunde Sven Delblanc utan att bli ifrågasatt påstå att: "det allmänna omdömet numera är att Rydberg hade en erotisk kapacitet för gossar och ynglingar" (fritt citat). Lars Forsell trodde att "Rydberg var lite mer tvärsexuell än de flesta av oss"; och värre blev det, när Svante Nordin skrev att "Rydbergs erotiska böjelser var exklusivt inriktade på mycket unga pojkar", och det enligt Strindbergforskaren Göran Söderström handlade enbart om "förpubertala pojkar". Fler har bidragit i denna kör av röster. Men allt är antaganden, för inga nya bevis har tillkommit sedan Svanbergs avhandling, förutom en del litterära analyser av Rydbergs texter. Jo, förresten ett, men även detta ganska tveksamt, som vi ska se i det följande.

Litteraturhistorikern Olle Holmberg intervjuade 1933 en anonym vän (fru L.) till Susen Rydberg. Hon påstod att Rydberg i början av äktenskapet hade varit sexuellt ointresserad, och när han senare gjorde närmanden hade Susen tapppat lusten. Äktenskapet var ju barnlöst, och slutsatsen som sammantaget har dragits är att äktenskapet var ofullbordat, eller "vitt" som det hette förr. Men det finns flera problem med att använda fru L.s vittnesbörd för några säkrare slutsatser. Dels gjordes intervjun 1933, dvs 50 år efter att händelserna ägt rum. Dels är det troligt att L. var påverkad av Svanbergs avhandling som kommit ut några år tidigare. Som alla som jobbar inom rättsväsendet känner till, skulle denna typ av vittnesmål, om det inte backades upp av andra oberoende källor, inte vara värt någonting i en rättegång. Men även här har forskare och litteraturskribenter efterhand alltmer tagit det "vita" äktenskapet för ett konstaterande.

Men nu har ett sensationellt fynd gjorts: Rydberg-forskaren Birthe Sjöberg har nämligen hittat originalbreven!! De finns på Stiftsbiblioteket i Linköping, och visar att avskrifterna till punkt och pricka följer originalen. De uteslutningar av känsligt innehåll, som Svanberg tyckte sig ha sett, var inget annat än vanliga paus-tankstreck gjorda av Rydberg själv. Ett av breven finns avfotograferat i nämnda bok.

Alltså tycks mattan dras undan för hela denna teori. Och därmed också en varning till framtida humanist-forskare att inte dra politiskt eller socialt motiverade slutsatser på lösa grunder.

Vidare finns det nu ytterligare ett bevis som pekar mot teorin. Samma Sjöberg har även lokaliserat ett brev som pojken, Rudolf Ström, har skrivit i vuxen ålder till Rydberg (1892). Han skriver däri hur "hans varma barnasjäl var fäst" vid Rydberg, "den förste verklige vän jag förvärvade". "Dina senare, kärleksfulla brev till mig bära därom det skönaste vittnesbörd, brev, som numera med avundsjuk ömhet bevaras av min kära, lilla hustru." -- Inget smusslande där alltså, och de ömhetsbetygelser som förekommer i breven till pojken uppfattades varken av honom eller hans hustru som olämpliga eller onormala, tvärtom! I vår tid skulle de möjligen göra det, men inte när de skrevs.

Finns det då ingenting i Rydbergs författarskap som talar för Svanbergs teori? Jo, det kan man tycka. Det finns ställen där han beskriver barns nakna kroppar ingående och uppskattande (men hur många föräldrar som sitt sina små leka nakna på stranden kan inte instämma i det). Det finns konstuppsatsen om kejsar Hadrianus och Antinous (kejsarens favorit och förtrogne). Dock bör man påpeka att det aldrig framställs som att de båda hade ett fysiskt kärleksförhållande i nämnda uppsats, och kanske var inte heller det den allmänna uppfattningen på Rydbergs tid. Sedan finns det ett ställe i Vapensmeden där två flickor framställs som förälskade i varandra. Men är inte detta bara ett utfall av Rydbergs psykologiska skarpsyn? Det är ju inte ovanligt att yngre flickor nästan lever som älskare (men utan sexuella inslag) med sina bästisar.

Sammantaget är Svanbergs teori nu vederlagd. Och säkra påståenden om Rydbergs "gossekärlek" får numera anses tillhöra förtalets kategori. Visst kan man fortfarande spekulera i detta, men jag ser ingen fastare grund för det.

Om allt det här kan man läsa mer ingående i Birthe Sjöbergs bok Dialog eller dynamit.

söndag 31 mars 2019

När Rydberg träffade kungen

Det rör sig om ett möte under Rydbergs första riksdagsperiod, återberättat i ett brev till S. A. Hedlund d. 6 april 1870 (mötet skedde alltså den 5 april), och den kung det rör sig om är Karl XV, känd bland annat för sina amorösa äventyr, något han tydligen också tog upp med Rydberg. Syftet med det enskilda samtalet, som skedde på kungens initiativ och efter en middagsbjudning, verkar ha varit dels nyfikenhet från kungens sida (på en av de främsta liberalerna i landet, och den kände författaren och tidningsmannen), dels ett försöka att sondera terrängen och försöka påverka Rydberg politiskt. Därefter ska samtalet ha tagit en allt personligare och förtroligare ton, på ett sätt som nästan verkar opassande för en kung som nyss har träffat någon första gången. Även om Rydberg skruvade på sig av de förtroligheter han meddelades om konungens privatliv, skulle han aldrig få för sig att svika ett sådant förtroende. Där visade sig Karl XV vara en lika god bedömare av karaktären hos människor som Rydberg själv var.
I söndags hade jag, så att säga, ett äfventyr. Jag var bjuden till kungen, spisade middag der i sällskap med åtskilliga storgubbar samt ledamöter af 1: sta och 2: dra kamrarne och ämnade just efter väl intaget kaffe begifva mig mina färde tillika med de andra gästerna, då en kabinettskammarherre underrättade mig, att kungen ville, att jag skulle stanna qvar. När vi blifvit ensamma med hofuppvaktningen, tog H. M. en punschbutelj i hand och anvisade mig en annan (men jag tog försigtigtvis i stället en sodavattensflaska), hvarefter vi, högstdensamme före och jag efter, marscherade in i det ryktbara hörnrummet i entresollen, der han har sin atelier. Der anvisade han mig en beqväm stol, fyllde mitt glas, räckte mig cigarr, tände med högst egen hand en sticka och räckte mig den, hvarefter han började tala — om hvad? Jo, först om militärfrågan, i hvilken diskussionen slutade dermed, att han, stötande mig med pekfingret för bröstet, ropade: »pip! jag visste nog, hvar jag hade dig!» Derefter om politik i allmänhet, hvarunder han uttalade sig häpnadsvärdt frispråkigt, om än icke uppriktigt, och gaf mig förtroenden, hvilkas värde torde vara tvifvelaktigt, men som jag likväl lofvat icke yppa. Allt detta var emellertid endast förspelet till det egentliga samtalet, som rörde — vill du tro det? — hans hjerteangelägenheter, hans förbindelser med Evas slägte, hans åsigter om qvinnan, hans felsteg och hans svärmerier. Och svärmisk visade han sig ännu i högsta grad. Jag kan icke neka, att han under de två timmar detta samtal räckte visade en älskvärd sida af sin karakter, hvars tillvaro jag icke anat. Knappt ett spår af cynism, men desto mer af öfverspänd poetisk uppfattning. Reflexionerna och hjerteutgjutelserna omvexlade med uppläsandet af poemer — — — Under samtalet glömde jag aldrig, att jag hade kungen framför mig, men jag tror på samma gång, att jag visade takt deruti, att jag icke var det ringaste ceremoniös och kruscrlig, ty det hade ej passat för situationen. Jag minnes efteråt, att jag, lifvad af konversationen, mer än en gång steg upp från min stol, och stod, kraftigt orerande, framför hans. Cigarrer och punsch konsumerades väldeliga (det sednare dock i försigtiga portioner af mig sjelf). Slutligen blef förtroligheten så stor, att han erbjöd sig visa mig sina dagböcker, der han nedlagt sina »innersta tankar och känslor»; men nu var det långt lidet på qvällen, och det öfverenskoms, att detta skall ske först sedan han kommit tillbaka från Norge. Blir det af — hvilket jag icke önskar — så har han vändt sig till en person, som ej skall missbruka hans förtroende, äfven om jag ej kan uppskatta detta förtroende s å högt eller känna mig deraf s å smickrad, som om jag visste, att han va l d e dem, för hvilka han så öppnar sin själ. Har han haft den egennyttiga beräkningen att vinna en anhängare vid kom-mande voteringar, så har han deri misslyckats, men deremot har han verkligen afvunnit mig en tillgifvenhet af det slag, att jag aldrig skulle kunna bli ond på honom, ty älskvärd är han med alla sina svagheter och snedsprång. (I parentes vill jag tillägga, att jag begagnade ett tillfälle att varna honom för en viss taburett-aspirant, hvarvid jag fick ett svar, som var i hög grad karakteristiskt.)
Dock nog härom. Det var »ett äfventyr», och det är allt. Jag ångrar emellertid icke, att jag begaf mig till den der middagen, ty dylika saker äro roliga att erinra sig.

söndag 3 mars 2019

Rydberg om katolicismen

Viktor Rydberg var en stark motståndare till katolicismen och påve-väldet. Det är uppenbart från sådana uppsatser som Om kyrka och prästerskap (Varia) och andra alster. Även i hans brev kommer denna negativa inställning till uttryck. Den 20 februari 1870 skrev han till S. A. Hedlund från riksdagen i Stockholm:
Från den privata middag du talar om erhöll jag ett i mycket vänliga ordalag affattadt telegram, undertecknadt Ludv. Levisson. Äfven från annat håll har jag fått telegram, nämligen från katolikerna i Göteborg. Papismen kommer en dag att missbruka den vunna friheten, derom är jag öfvertygad, men friheten skall göra oss starka mot Rom, derom är jag lika förvissad.
Det rör sig om religionsfrihet som har lagstiftats. Rydbergs inställning är alltså inte att religionsfrihet innebär att alla religioner är lika bra, men han stöder det ändå. Klassisk liberalism med andra ord.

söndag 10 februari 2019

Rydberg som snusare

Ja, det är sant, Rydberg snusade. Det rör sig troligen om "vått snus" alltså den variant som är vanligast idag, och inte luktsnus. Ur Wikipedia:
I Sverige odlades tobak, i större mängder, i ett 70-tal städer i slutet av 1700-talet. I början av 1800-talet introducerades det våta snuset, läppsnuset (munsnus), i Sverige som en ersättning för den relativt dyra tuggtobaken. Tobaksodlarna tillverkade först sitt eget snus men snart dök det upp snusfabrikanter som specialiserade sig på att tillverka snus. Märken som Göteborgs Prima Fint, Röda Lacket, Generalsnus och Ljunglöfs Ettan introducerades, och lever fortfarande kvar.
Måhända snusade Rydberg märket Göteborgs Prima Fint?
I ett brev den 5 oktober 1868 till S. A. Hedlund skrev han:
— den enda under hela tiden, hvarunder jag ådagalagt »dåligt humör». Sjelfva Stina skall, som jag hoppas, erkänna, att jag å kyrkomötet uppträdt med moderation och visat mig som en hygglig karl. Det påstå tillochmed mina argaste motståndare, så att nog bör hon kunna instämma. Säg henne äfven, att min snusdosa varit mig en god talisman. När jag sett på den och tagit mig en pris, har jag ihågkommit edra förmaningar. En gång har dosan varit borta — och då inträffade en liten förargelse. Man kan blifva vidskeplig för mindre. — »Huru kan man vara villfarande, när man tillochmed på sin snusdosa har en anvisning på den rätta vägen ?» frågade mig en from ledamot af kyrkomötet, när han såg kompassen på dosans lock.

söndag 27 januari 2019

Avlägga ed på Skriften eller trosbekännelsen?

Den 13 september 1868 skrev Rydberg i ett brev från kyrkomötet till S. A. Hedlund:
Nu har jag min motion färdig och skall i onsdagens plenum uppläsa den. Den utgår på afskaffandet af alla eder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver och deras ersättande med löften, så formulerade, att den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trossaker och de symboliska böckernas underordnade ställning tydligt framhållas.

Vad gäller saken. Jag antar, utan att ha efterforskat, att man på denna tid avgav rättsligt bindande löften på en trosbekännelsen, antagligen den augsburgska, som var unik för den lutherska kyrkan, i stället för på Bibeln. Om detta antagande stämmer var alltså t. ex. en jude tvungen att svära på en trosbekännelse han inte ställde upp på, men även en calvinist ställdes inför samma problem, trots hans med lutheranerna ytterst närbesläktade tro. Ända sedan slutet av 1500-talet hade det svenska samhället utformats utifrån antagandet att alla som bodde och verkade här antingen var lutherska av födseln eller konverterade om de flyttade hit.

Gick motionen igenom? Vet ej. Men här borde han ha kunnat finna gemensam grund även med ortodoxin, som ju inte kunde ha något att invända mot den heliga Skrift som slutlig auktoritet i trosfrågor. För Rydberg personligen var det naturligtvis viktigt, eftersom han inte trodde på treenigheten. Nu kan man visserligen på goda grunder hävda att treenigheten i vilket fall har stöd i Skriften, men det ansåg ju som bekant inte han.

P. S. De "symboliska böckerna" avser troligen: Psaltaren, Job, Ordspråksboken, de fem festrullarna som läses upp på de judiska festerna (Rut, Höga visan, Salomos vishet, Klagovisorna, Ester) samt slutligen Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna. Men begreppet verkar inte användas idag på samma sätt, så det är svårt att veta vad Rydberg menar exakt.

Uppdatering 2019-03-31
"De symboliska böckerna" är Konkordieboken, dvs de lutherska bekännelseskrifterna samlade i en volym. Även kallad Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

söndag 13 januari 2019

Rydbergs förlorade tro på människan

Rydberg framställs ofta än idag som en obotlig optimist om mänsklighetens framsteg, i en typisk 1800-talsliberals anda. Men alla som har läst hans senare skrifter vet att han var mycket pessimistisk om vad som var på väg att ske, och däri fick han rätt, med ett 1900-tal med två världskrig och framväxten av totalitära system i stället för den borgerliga demokratin i flera stora länder.

Detta skifte till en mörkare bild av människan skedde tidigt, i ett brev till S. A. Hedlund 24 februari 1868, skrev Rydberg:
För de religiösa frågorna har jag blifvit likgiltig. När jag ser, att dåliga menniskor intressera sig för till ex. Parkers skrifter, råkar jag i starka tvifvel på att denne väldige ande skall kunna göra mer än hvad ortodoxien gjort för att förbättra den enskilde eller bringa slägtet framåt. Jag tror, att menskligheten skall förblifva lika skröplig i alla tider. På verkningarne af en förbättrad uppfostran och undervisning tror jag endast såtillvida som det gäller materiel förkofran; men moraliskt framåtskridande hör till mina skingrade ungdomsdrömmar. Enhvar, som ej är blind för hvad som föregår omkring honom, torde anse mig hafva rätt deruti.