Tomten på YouTube

Den numera halvklassiska versionen av Tomten med illustrationer av Harald Wiberg finns upplagd på YouTube. Uppläsare är Torgny Lindgren.

Och här är två tonsättningar samt en dockteaters-uppsättning som gjordes i England 2014.

Lästips om epikuréernas Rom

För alla som har läst och fascinerats av Rydbergs fantastiska essä om kejsar Nero (i Romerska kejsare i marmor), där han ställer stoikerna (främst representerad av Seneca) och epikuréerna (främst representerad av Kajus Petronius) mot varandra, vill jag rekommendera en text skriven av hovets smakdomare Petronius själv: "Kalaset hos Trimalchio". Det är en mycket levande skildring av en stor bjudning/fest hos en rik romare, och den slösaktiga och smaklösa dekadensen som samhällseliten på den tiden ägnade sig åt. Hilding Anderssons svenska översättning är också lysande.

Texten finns inte utgiven separat att köpa idag, men kan nog hittas på Bokbörsen. Annars ingår den i en något nedkortad version (det är denna jag har läst) i "Litteraturens klassiker. Romersk litteratur. Dikter och prosa". Där föregås den också av några kortare texter av Seneca som bryter lika effektfullt som i Rydbergs kejsarbok.

Singoalla och Rydberg omnämnda i satirprogrammet Public Service i P1

http://t.sr.se/1GSrPTV

Inslaget börjar 5:53 in i programmet och både Rydberg, Singoalla omnämns, dessutom mer specifikt Erland (Månesköld) och att romanen är en tragedi. Kanske är kunskapen om Rydberg i allmänhet större än man tror.

Några bilder från Rydbergs Romresa

Hur såg det Rom ut som Rydberg så förtjust upptäckte och utforskade år 1874? Han var långtifrån ensam bland nordiska konstnärer och författare, men få fick ut så mycket av sin vistelse där. Ett undantag kan ha varit målaren Gustaf Wilhelm Palm, som framgångsrikt skildrade Italien i sina tavlor. Han var visserligen i Italien tidigare än Rydberg (1840-talet) men hans avbildningar borde ändå gå att använda för att bilda sig en uppfattning av utseendet av miljöerna, och då i synnerhet som de betraktades genom idealisten Rydbergs ögon. Så här skrev Viktor från Rom till S. A. Hedlund i Göteborg, då han nyligen framkommit:

Rom har annars det med sig, att man känner sig mer förtjust med varje dag. Här är så mycket att se, att jag ej haft tid att läsa; men allt eftersom jag återser ett historiskt ryktbart ställe, vakna hos mig allt flere minnen av vad som där tilldragit sig, och allt eftersom jag gör mig förtrogen med konstskatterna, ser jag allt bättre deras skönhet och deras sammanhang med kulturens utveckling eller tillbakagång. Så komma härtill naturens lockelser med tavlor av majestätisk eller mild stämning, och jag kan icke se mig trött på dessa blånande bergshöjder, denna ödsligt storartade kampagna, dessa härliga lundar och trädgårdar, som kransa Rom. Därtill kommer, att folket är gott och trevligt att umgås med, och att här råder bland massan även en politisk-moralisk stämning, som jag tycker om, och som yttrar sig så naivt och vackert i till exempel hennes kärlek och beundran för »il giusto homo», »den redlige mannen», folkets vanliga namn på Garibaldi.

Här är några bilder av den miljö Rydberg befann sig i, utförda av nämnde Palm.

Tivoli i Rom

Motiv från kampagnan (landsbygden kring Rom)

Motiv från kampagnan (landsbygden kring Rom)

Forum Romanum

Gustaf Adolfs Torg med Börsen, skildrat av Rydberg cirka 1860

Du vandrar nu vid din trogne cicerons sida till vårt Rättvisans tempel, gemenligen kallat Rådhuset. Vi hava ingen sak att hänskjuta till denna höga gudinnas vidsom, ej heller är vår avsikt att avlägga besök hos magistraten och borgerskapets äldste, som här hava sina sessionsrum; vi lämna dessa vördnasvärda korporationer i ostörd ro med sina omsorger om stadens bästa och taga plats på Rådhusets balkong, som vetter åt Gustaf Adolfs torg, ty vår mening är helt enkelt att förskaffa oss en överblick av detta, med särskilt hänseende till den ståtliga börsbyggnanden. Där ser du henne också på vänstra sidan av vår tavla. Allralängst till vänster upptäcker du ett krigets verktyg – en kanon. Men som börsen är en byggnad för de fredligaste ändamål, så sluter du riktigt, att kanonen ej hör dit. Han tillhör kgl. Göta artilleriregementets högvakt, som, osynlig från din ståndpunkt, är vår börsbyggnads närmaste granne. Krigets gud bor här i broderlig sämja bredvid fredens. Nyss bodde där även Fattigdomen vägg om vägg med Rikedomen. Å högvakten var nämligen för icke längesedan plats inrymd åt ett slags prytaneum, kallat gäldstuga, och dess innevånare hade blott behövt göra ett hål genom väggen, för att få en inblick i börsens guldskimrande festivitetssal. Anse dock icke gäldstugans f. d. grannskap med vår börs såsom någonting ominöst! Till och med under den förfärliga världs-handelskrisen besannade sig i avseende på denna gäldstuga vad skalden sjunger i Havamal:

– – ”avsides, långt hän belägen
Är oväns gård, om även han står vid vägen”,

och Göteborgsbörsens pelare sviktade icke, medan orkanen kastade så många ”hus” i alla världsdelar överända.

Betrakta nu vår tavla! Du finner, att vår börs har ett fast och grundsäkert utseende, sålunda bärande prägeln av affärslivet, som rör sig inom dess murar. En bred trappa leder upp till en prostyl av sex toskanska pelare, vilkas doriserande bjälklag uppbär lika många pelare av joniska ordningen, och ­desssas bjälklag tjänar i sin tur till fotställning åt sex aktningsvärda gudomligheter, på vilkas attributer du igenkänner Handeln, Sjöfarten, Industrien o. s. v. Qvarnström har modellerat dessa bilder. Beskåda dem! Är icke hans Merkurius en ståtlig yngling? Man skulle tro, att han nedflugit från Olympen med ett ärende från fader Jupiter, och slagit sig ned på den där pelaren, endast för att vila ut och flyga vidare. Men han stannar nog kvar, för att bevittna, huru hans Göteborg blomstrar och tillväxer. Lokalen för affärers uppgörande är i bottenvåningen; i den övra befinner sig den vittberömde festivitetssalen. Men i dag gå vi ej ditin. Jag förbehåller åt en annan gång att få visa dig börsens inre. Nu betrakta vi blott dess utsida. Om prostylen synes dig något tung, så tillåt mig upplysa, att han blott är ett stycke av ett stort, ännu ofulländat verk. Det är våra skönhetsälskande medborgares avsikt att i sinom tid omgestalta hela denna sida av torget till ett harmonierande helt. Sammanställ härmed den vackra byggnad, på vars balkong vi befinna oss, och som är ett verk av ingen mindre än Nicodemus Tessin, så måste du medgiva, att Gustaf Adolfs torg i framtiden kommer att erbjuda en mycket storartad anblick. Nu några uppgifter ur börsens historia. Grundstenen lades den 1 juni 1844, när konung Oskar den fridsälle, då nyss uppstigen på tronen, besökte Göteborg. Byggnaden är uppförd av arkitekten P. J. Ekman, blev färdig efter 5 år och invidges den 1 dec. 1849. När frågan är om en börsbyggnad, bör man icke glömma vad den kostat. Jag kan icke uppgiva en större summa än 450 000 rdr rmt, men jag hoppas, att detta icke skall nedsätta det vackra företaget i ditt omdöme.

Vad beträffar torgets övriga märkvärdigheter, gör Fogelbergs verk, bilden av vår stads anläggare, anspråk på ett eget kapitel. Icke så den där pittoreska bron, som leder över kanalen i vår tavlas bakgrund. Hon har inga anspråk alls. Hon har uppfyllt sin bestämmelse såsom gymnastikapparat, och väntar, likasom några hennes systrar, att i dessa dagar bliva avlöst av en annan, mindre beräknad för Lings ädla konst, än för kommunikationen.

Viktor Rydberg

Ovanstående avsnitt är ett utdrag ur boken

Göteborg med dess omgivningar framställt i tavlor

Den gavs ursprungligen ut i tolv häften 1859–62: ett praktverk med litograferade planscher i färgtryck (46 stycken + titelblad + karta över Göteborg) och ledsagande texter. Illustratörer var C. G. Berger och Ludvig Messmann och som textförfattare bidrog Viktor Rydberg och J. Björklund.

Förutom Rydbergs textbidrag, torde boken tilltala den Rydberg-intresserade på ett annat sätt. Den ger nämligen en tidsbild av den miljö som Rydberg hamnade i och bodde i under största delen av sitt liv, och som onekligen formade honom. Det är härifrån Rydbergs så länge framträdande framtids- och framstegsoptimism har trängt in i hans väsen. Förvisso övergav han aldrig sin framstegstro, men den modifierades och modererades mot slutet, men då bodde han i Stockholm, långt ifrån 1860-talets sjudande Göteborg, handelns, industrins och liberalernas stad, växande så det knakade...

Hade Rydberg rätt om utilismen?

Viktor Rydberg ägnade en stor del av sina skrifter mot slutet av sitt liv till att angripa materialismen-naturalismen som livsåskådning. Det gäller både den konstströmning som hängde ihop med själva åskådningen och åskådningen i sig. (Materialismen-naturalismen är en logisk följd av ateism.)

En anledning till detta var konsekvenser på det moraliska området, där egentligen hela grunden för rätt/fel, gott/ont, skönt/fult försvinner, och kvar blir en relativism där ingen kan hävda att det ena är mer riktigt än det andra. För om vi bara är automater bestående av atomer, vilka reagerar med varandra efter fysikens lagar i våra hjärnor, vem kan säga vad som är rätt och fel, och vem kan hållas ansvarig för sina handlingar? De farhågor Rydberg hade besannades med råge: 1900-talet blev trots alla sina framsteg det mest brutala och blodiga i människans historia; och det till stor del beroende på ateistiska ideologier och ledare: nazism, kommunism, socialism; Hitler, Stalin, Mussolini, Mao, Pol Pot.

Redan tidigt gjordes dock försök att skapa moralsystem som var oberoende av det övernaturliga/Gud. Det mest kända och framgångsrika exemplet är utilismen. (Rydberg var inblandad i rättegången som berörde utilisten Viktor Lennstrand, läs mer här.) Enkelt kan man säga att utilismen försöker skapa en moral/etik som maximerar nyttan i samhället, eller i en annan variant "lyckan". (Torbjörn Tännsjö är en modern utilist, uppfattar jag det som.) Se dock nedanstående exempel på hur absurt det kan bli:

Låt föreställa oss att du har tre vänner: en professor i medicin som är nära att hitta ett botemedel mot alla förkylningar; en filantrop som precis ska skänka flera miljarder till den globala miljörörelsen; och en politiker som just ska lösa krisen i Mellanöstern. Men det finns ett problem: professorn har ett dåligt hjärta; filantropen två dåliga njurar och politikerns lever är på väg att ge upp. Men vänta! Av en lycklig omständighet finns ju du, utan några särskilda talanger för mänsklighetens bästa. Allt vi behöver göra är att ta ditt liv och ge dina "reservdelar" för att rädda de andra tre. Tänk vilken oerhörd nettovinst för mänsklighetens nytta/lycka det skulle ge.

De flesta reagerar förstås instinktivt negativt på detta, och där ligger själva kruxet: det är intill omöjligt att härleda moral/etik utan hjälp av det metafysiska.

Undersökningar i Rydbergs mytologi -- Tolkien, reception och fantasy-genren + John Bauer

Jag ville här försöka ta reda på två saker: 1) Var Fädernas gudasaga den första moderna fantasy-boken? 2) Var Tolkien influerad av Rydberg?

Efter omfattande efterforskningar (en omskrivning för att googla kombinationen "Tolkien + Rydberg") har jag kommit fram till följande :)

Svaret på den första frågan beror förstås delvis på om man anser att Rydbergs teorier är giltiga eller fantasier! Anser man att de är fantasier, förvandlas ju boken i ett endaste huj till "fantasy". Men även om man anser att de har giltighet som seriös forskning (och det har de väl i lika hög grad som alla andra teorier som framförts och debatterats i den fornnordiska religionsforskningen) så borde man kunna klassa boken Fädernas gudasaga som fantasy-litteratur. Det vill säga att i form av underhållning berätta en sammanhållen historia med fantastiska och övernaturliga inslag. Svaret på frågan beror också på hur man begränsar fantasy-genren och vad man menar med "modern". I en vidare mening hade det utkommit många fantasy-böcker innan Rydberg, men idag förknippas väl genren främst med den typen av Sagan om Ringen-böcker såsom "Game of Thrones", vilka hämtar sitt material ur den verkliga historien och mytologier, precis som Tolkien (och Rydberg). Så frågan kan möjligen besvaras jakande, för jag känner inte till något äldre verk i denna genre. Och där slutar min nuvarande kunskap. Att boken redan tidigt började betraktas som kanske i första hand en god berättelse, indikerar väl John Bauers ambitiösa och fantasy-anstrukna illustrationer till boken.

 

Boken har för övrigt det fina snittbetyget 4,2 på sajten GoodReads, något som visar att den fortfarande läses och uppskattas av den engelsktalande publiken.

Den andra frågan är svår att besvara med mina begränsade kunskaper. Jag har dock hittat några ledtrådar på nätet. I boken Tolkien: A Look Behind The Lord Of The Rings hittar man denna hänvisning:

Och i den här artikeln hittar man följande fina omnämnande av Rydberg:

Rydberg, a famous Swedish poet and novelist, is credited with establishing the legitimacy of the Norse mythological tradition as independent from Biblical influence. J.R.R. Tolkien would have been very familiar with Rydberg’s work, which was also foundational for the comparative study of IndoEuropean languages.

Och här tar man i ännu mer:

Say hello to one of the most influential Germanic mythological scholars of the early 20th century. Viktor Rydberg was the gold standard of Teutonic myth analysis, and influenced everybody from Tolkien to Wagner. 

Så nog verkar det i alla fall tydligt att Rydberg har influerat Tolkien på ett eller annat sätt! Någon Tolkien-forskare vet säkert att svara mer utförligt...

Ny antologi "Sexualpolitiska texter" med Rydberg-innehåll

Sexualpolitiska nyckeltexter innehåller historiska sexualpolitiska texter från eller om Sverige.

http://www.clio.se/klubb/artikel/7484

Han har sällskap av bland andra Linné och Karin Boye. Vilken text av Rydberg det är frågan om uppges inte, men den enda jag spontant kan tänka mig passa i sammanhanget är "Om nakenhet och klädselsätt".

Den har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. I det inlägget finns även texten som facsimil att ladda ned.

http://victorydberg.blogspot.se/2013/12/pryderiets-aterkomst-2014-aterblick.html

Rydbergs som religiös inspiratör -- Nathan Söderblom och satanister!

Vår frejdade ärkebiskop Nathan Söderblom, som blev världsberömd för sina ekumeniska försök att sammanföra de protestantiska kyrkorna, var, vilket kanske inte många vet, under starkt inflytande av Viktor Rydberg. Hans sista ord lär ha varit: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien." Frågan är om man här kan spåra något från Rydbergs egna religionsundersökningar i germanisk mytologi? Låt oss återkomma till det.

Nathan Söderblom

När Rydberg 1894 skrev inledningen till den svenska översättningen av den tyska boken Vad är sanning?, en av Rydbergs sista fullödiga texter (ingår i boken Varia) under namnet "Den mekaniska världsteorin", vilken visar varför naturalismen inte är tillräcklig som förklaringsmodell av verkligheten och i synnerhet människans medvetande/sinne, var det Nathan Söderbloms fästekvinna Anna Forsell som stod som översättare på titelbladet. Man bör dock här misstänka att antingen Nathan medverkat eller till och med var den verklige översättaren. Att det än så sent som 1894 var suspekt att förknippas med den före detta kristendomskritikern Rydberg är tydligt, och för hans fortsatta karriär inom Svenska kyrkan var det i så fall ett smart drag av Söderblom att låta Anna stå som front utåt. Nathan var även medlem i Uppsala i den av teologi-studenter bestående diskussionsklubben "Fritt ur hjärtat". Namnet känns igen från Viktors roman Vapensmeden. Är det en slump? Nej, knappast. Även om klubben bildades först, ändrades namnet snart med sällskapet i Vapensmeden som förebild. (Detta skriver Jonas Jonsson i sin biografi Jag är bara Nathan, 2014.)

Då är det även tydligt att Nathans ekumeniska läggning och kanske hela hans livsverk har varit inspirerat av den lilla ekumeniska klubben i Vapensmeden. Kanske någon invänder att då borde ju Nathan ha inkluderat katolikerna i sin rörelse! Eftersom Gudmund Gudmundsson (sällskapets ledare i boken) var katolik? Jag har dock visat (i mitt efterord till e-boksutgåvan) att Vapensmeden knappast är ett försvar av katolicismen som lära, utan snarare handlar hur vi förhåller oss till varandras tro, och framförallt om respekt för traditioner, kunskap, kultur och historia.

Men Nathans sista ord lär alltså ha varit: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien." Vad kan han ha menat med detta?

Ja, om man läser Rydbergs "mytepos" med en aning uppmärksamhet, så märker man att de däri varande gudarna inte framställs som avgudar och demoniska väsen, utan som "den prekristianska morgonrodnadens uppgång" över Norden (uttrycket lånat från R. uppsats "Om Buddha återvände", Varia). Det vill säga föraningar i människors sinnen om den slutliga och sanna uppenbarelsen. Så här avslutas Fädernas gudasaga:

Vid kedjan av de heliga sånger, som diktades i urtiden och blivit ärvda från släkte till släkte, har således nornan fäst det dyrbaraste av alla smycken, då hon sjöng, att

»all brist skall bättras
och Balder komma.»

Ja, hon har siat, att en mäktigare än han skall komma, den Gud, vars tjänarinna Urd är, han, vars ande genom visdomsbrunnen [Mimers brunn] mängde sig in i skapelsen, en allsmäktig Gud och en fridens Gud tillika, som då

»stadgar en dyrkan,
som stånda skall.»

Det mest tydliga exemplet är så klart Balder, den fläckfrie gudasonen som orättfärdigt dödas men återuppstår i dödsriket för att regera i den nya världen som kommer efter ragnarök (jämför med Kristus). Men Rydberg framställer även Oden såsom en fadersgestalt som har en hel del gemensamt med den första personen i den kristna treenigheten. Det är ju Oden som förmedlar "Mimers ord och tankar", det vill säga den fridens Guds som nämns ovan, till människor och gudar i Asgard och Midgard. Mimers andra namn är för övrigt enligt Rydberg Gudmund, "Guds mun".

Till skillnad från en del andra ser jag inte alls att Oden framställs negativt. Snarare är det han som försöker hålla ihop skapelsen och fridsåldern. Och när "syndafallet" sker, så är det, precis som i Bibeln, på Lokes (Satans) anstiftan, men på människans (Valands) ansvar. Det är den stolte Valand, som gör uppror mot Oden (den högste guden), och därmed bringar världen på fall och i ofred. Det är vidare Oden som genom att vädja till vanerna försöker undvika det stora kriget i Asgard, men dessa är oförsonliga och hårdnackade (stolta) mot den högste guden. Han lämnar då Asgard frivilligt för att undvika krig och flyr till Manhem (men han återkommer senare som hövding). Oden uppvisar även följande kristna drag: "Men Oden lät förkunna för människorna, att detta var villfarelse. Den som av egennytta frambär rikligare offer för att av gudarne få vederlag i rikligare belöning, är Oden mindre kär än den, som frambär en ringa gärd, men gör det med fromt och oegennyttigt sinnelag." (Det var vanerna som hade infört den nya offertjänsten när de regerade i Asgard.)

Det är det här som jag tror Nathan Söderblom menar med att han sett den levande Guden i religionshistorien, att olika kulturer har uppvisat prekristianska föraningar om den kristna uppenbarelsen!

Var då Rydberg mot i slutet sitt liv kristen? Han som så skickligt -- och får man säga oärligt och buffligt? -- angripit kristendomen i Bibelns lära om Kristus! Eller var han gnostiker, som många andra frimurare, eller platoniker? Att han var gnostiker kan vi nog utesluta. Gnostikerna är ju kropp-själ-dualister, något Rydberg inte var. Min gissning är att han var och förblev platoniker/nyplatoniker när det gäller världens beskaffenhet och som lösning på konflikten mellan ande/materia, men att han i senare delen av sitt liv försökte integrera kristendomen i detta system. Tecken på det finns på flera ställen.

Till att börja med: Vad var det första verk han skrev efter återkomsten från Rom? Legenderna om apostlarna Paulus och Petrus! Och är inte den långa idédiktern "Prometeus och Ahasverus" (1877) ett försök att visa både gnostiker och andra gärningsreligiösa att människan är oförmögen av sig själv? då Kristus i slutet av dikten lutar sig över Prometeus och denne säger:

Du sköna syn, jag känner dig igen.
Du sänker tyst ditt ädla huvud ner,
och in i djupet av min själ du ser
med blicken av en överjordisk vän.
Är du en gud? Är du en dödlig man?
När helst den arme slav, som nyss försvann,
kom hit med sorgebud, hur världen går,
kom du som morgonen i nattens spår.
Jag ser som förr, hur dina ögon bedja
och viska milt, att när min kärlek först
befriats från mitt hat, min hämndetörst,
kan du befria mig ifrån min kedja.

Men nej, ur kärlek går det hat jag hyser,
och skuggan finns, så länge ljuset lyser.
Må då jag ha mitt hat och mina band
och i eoner mina plågors brand!
Jag är nu den jag är och ej en annan;
men på mitt huvud lägg ändå din hand!
Det känns så svalt, så kylande på pannan
och i min själ så varmt och underbart. --
Det dagas i den mörka dalen nu,
och kanske dagas det i världen snart.
Farväl! Välsignad du!

Eller i uppsatsen om Nero i Romerska kejsare i marmor:

Rom inneslöt på samma dag inom sina murar sådana män som Sofonius Tigellinus, Nero, Seneca, Trasea Petus och Paulus från Tarsus, skiftningar av den mänskliga naturen alltifrån den sataniske vällustdyrkaren till dyrkaren av idealet i törnekrona. De kunna i samma ögonblick hava trampat Forums stenläggning. Och medan hovepikuréerna, som gjorde skönheten lika oavhängig av sedligheten som en senare tid velat göra den religiösa tron av förnuftet, firade sina vilda fester på Palatinen, vandrade i den tidens Ghetto den fattige tältvävaren [Paulus] från Cilicien, misskundsamt åseende dessa köttets orgier, emedan han kände dess makt i sina egna lemmar, och fördjupande sig i frälsningens stora hemlighet: syndens tillintetgörelse och de förvillade människornas återförening till en andlig lekamen i det sanna skönhetsidealet, skapelsens förstfödde [Jesus].

Eller i slutet av "Om Buddha återvände":

Jag upprepar fördenskull: elden skall brinna i kommande världar, tills intet brännvärt återstår. Läran om karma har uppvuxit ur rättfärdighetens djup, som också är sanningens. Ingen undkommer följden av sina gärningar. Är ditt hjärta oroligt däröver, så gå den väg de försakande gått och gå till honom, som icke läker med elden, om du tillåter honom läka med nåden [Kristus], och säg till honom vad en av din kyrkas fäder sagt: »Du har danat oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, innan det får vila i dig».

---------------------------

Många har uppmärksammat och påpekat att Rydberg har en sällsam förmåga att tilltala personer tillhörande olika grupper och idéströmningar. Alla verkade ett tag vilja göra honom till sin egen. Socialister, liberaler, konservativa, till och med nazister! Och alla från kristna till ockultister på religionsskalan! Ovan har vi sett hur den store kristne ledaren Söderblom var inspirerad av Rydberg.

På den här sidan kan man läsa om hur en Black Metal-musiker refererar till Rydbergs mytforskningar som en inspiration:

Vexior points to Swedish historian Viktor Rydberg’s “Studies in Germanic Mythology” (1886) who has been widely discredited due to acknowledging the darker aspects of Norse cosmology and offering alternate interpretations.

På en annan sida säger samme person:

The Swedish author Viktor Rydberg has truly been my biggest influence as an author; not only because he made a fantastic research on the Old Norse mythology and religion, but for the reason that he was a genuine rebel in his time which spoke through his writings.

Rydberg som inspiratör till både Nathan Söderblom och satanister med andra ord, Ja, jag säger då det, det är en bedrift i sig! Men man undrar ju om de har läst den ovan nämnda uppsatsen om Nero, där Rydberg nämner det "sataniska" i mindre smickrande ordalag (se även utdraget från samma text ovan):

Där såg man epikureismens främste korförare: Marcus Salvius Otho, vällustingen i den stora stilen; Kajus Petronius, vällustingen i den eleganta, och Tigellinus, vällustingen i den sataniska.

Barndomspoesin

Viktor Rydbergs förtjusande dikt "Barndomspoesin", som milt uttryckt riktar sig till det bästa inom människan, är här illustrerad i en unik utgåva från 1893 av Hildegard Berencreutz. Frågan är emellertid om det finns några kvar i livet som har upplevt "barndomspoesi" i den mening Rydberg beskriver. Det härrör sig från en tid då barn kunde få vara barn och fullvärdiga människor på samma gång :)

Här finns den som PDF, om någon vill läsa den på läsplatta eller dylikt. Finns även på Litteraturbanken.

https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXiVkU0YldvV2xKeWM/view?usp=sharing

Iduns dödsruna över Rydberg, samt hur det gick till när Rydberg fann sin hustru

Jag har kommit över en länk till det nummer av kvinnosakstidningen Idun som publicerades efter Rydbergs död. Framsidan pryds av en hyllningsartikel/kondoleans till Rydberg och hans hustru Susen (f. d. Hasselblad). Texten inleds så här:

Jag känner ingen skönare sångarhyllning af en son åt en moder, än den som Viktor Rydberg inflätade i den härliga dikten »Träsnittet i psalmboken». Under den första gudstjänst han bevistade, sedan han, som skolgosse i Jönköping, fått sin första psalmbok, försänker han sig, med högtidistämdt sinne, i betraktandet af ett träsnitt i denna bok. Detta träsnitt, som föreställde kung David spelande harpa, var »i konstväg ett underligt ting», »Men gossens andaktsbäfvande fantasis» belade den suddiga grunden med glänsande färger.

Sedan följer den vackra dikten där modern uppenbarar sig för Rydberg i en syn.

Längre ned följer något sannerligen intressant berättat av artikelförfattaren Nils Linder:

Åren 1876—78 höll Rydberg offentliga föreläsningar i Göteborg. Till dessa beredde han sig alltid med yttersta omsorg, bl. a. genom att nedskrifva hvarje ord han skulle säga och genom att noga genomläsa sitt koncept. Auditoriet hade således ej att frukta några ofrivilliga pauser hos föreläsaren eller några stammande försök att återtaga en förlorad tråd i framställningen. Men en gång — sannolikt på våren 1878 — öfverraskades dessa föreläsningars åhörare af att se mannen i katedern för några ögonblick komma af sig. Orsaken till denna händelse blef aldrig bekant för en större allmänhet. Men enskilda vänner erhöllo af Rydberg själf förklaring på det skedda.

Då han vid nämnda tillfälle en gång blickade ut i föreläsningsrummet, tyckte han sig se en syn, som kom honom att glömma allt annat i världen: för hans ögon tedde sig lifs lefvande hans moder. Hon befann sig invid en i salen närvarande ung kvinna, med hvilken Rydberg några få gånger sammanträffat i den familj, där han under största delen af sin Göteborgstid betraktades och behandlades som medlem.
 
Om min hågkomst ej sviker, plägade Rydberg, då han med mig talade om denna vision, tillägga, att gestalten hade genom någon särskild åtbörd ledt uppmärksamheten på den unga kvinna, som ej långt därefter blef hans trolofvade och sedermera hans hustru.

Fotografiet i Idun av Susen från parets förlovningstid 1878, strax efter episoden som beskrivs ovan. "Susen är vacker, man kunde säga skön", för parafrasera Rydberg själv ur Romerska kejsare i marmor.

Förlovningen (på moderns inrådan om man får tro Rydberg) ägde rum i slutet av augusti 1878 i familjen Hasselblads villa Bångsbo nära Särö.

"Fritz Victor Hasselblad köpte också en tomt i Bångsbo i Släp församling, nära Särö.
Där lät han uppföra ett sommarhus till glädje för den växande familjen.
Författaren Viktor Rydberg, ingift i familjen, fick låna ett rum som han strax
förvandlade till författarverkstad för en tid." Bilden går att förstora ganska kraftigt och i mitten sitter en tämligen förnöjd Rydberg i vit hatt, njutande familjelivets trygga sällhet.

Den undre bilden hittad här: http://gunnarssonforum.blogspot.se/2013/08/hasselblads-i-saro.html

Susen får anses ha varit ett riktigt "kap". Hon såg bra ut, var betydligt yngre än sin man och kom från en av Göteborgs bättre familjer. Annars var det ju Hilma Gibson som hade varit Viktors stora kärlek när han var yngre, även hon en skönhet.

Hilma Gibson

Några sidor längre fram i numret av Idun finner man ytterligare en artikel om Rydberg, skriven av Eva Fryxell, som framförallt betonar Rydbergs insats för kvinnorna. Den berör både hans personlighets egenskaper och hans verk/gärning. Rydberg var vad i dag skulle kalla "särartsfeminist". Men framförallt såg han alltid till alla människors lika värde och han värnade alltid om "de svaga" och bannade de orättfärdiga. Det sanna, det sköna, det rätta var universella värden!

Några minnesmärken över Rydberg

Rydbergs-mausoleet  på Östra kyrkogården i Göteborg ritades av Hans Hedlund (brorson till S. A. Hedlund och en av tidens främsta arkitekter). På baksidan finns en relief med motiv ur dikten "Dexippos" gjord  av Theodor Lundberg. I Svea folkkalender presenterades verket år 1901 med följande anmälan:

Theodor Lundbergs Relief har utförts för att smycka Viktor Rydbergs grafvård i Göteborg. Den föreställer Dexippos, som manar ungdomen till strid mot barbarerna, en vacker allegorisk bild af den store skaldens och samhällslärarens egen lifsverksamhet: »Bort I vuxne och förvuxne! Kom till mig du unga släkt!»

I samma nummer av kalendern fanns en dikt införd med titeln "Dexipposrösten" av Ida Granqvist:

Sommarns skönhet är flydd för hösten —
sedan länge Dexipposrösten
hörs ej mera i klang och jubel,
som tillförne, vid Värtans strand.
— Men ett eko går fram i natten
öfver lyssnande land och vatten —
liksom ännu i gyllne strängar
griper Ekelidssångarns hand!

Detta eko skall alla tider,
hur än stunden och dagen skrider,
tona mot oss i tro och renhet,
göra hoppfull och ljus vår håg,
strö sin stjärneglans, när skymning faller,
bryta stängande fängselgaller,
svalka törstande sinnen ljufligt
vid Kastalias klara våg.

Det skall elda vår unga skara
att gå glad emot ve och fara,
att förgäta sig själf och kämpa
för hvad heligt och härligt är.
Det skall rädda åt sena släkter
gosselynne och solskensväkter,
vårlig längtan och diktarglädje,
allt hvad stoltast som gifves här.

Låt oss då icke dådlöst klaga
att den lyktats, Dexippos’ saga —
Han är när oss som förr han var det,
när i kärlek, i glöd och sång,
dröjer helst, som i svunna åren,
hos den unga, den vackra våren,
manar hänryckt till dåd och lekar,
siar skönhet och soluppgång —

Dikten åtföljs av en bild på Lundbergs relief, som alltså idag kan beskådas (dock i mycket ärgat skick) på baksidan av mausoleet.

Dexippos blev för övrigt även motiv i det senkomna minnesmärket över Rydberg på Djursholms samskola (Viktor Rydbergs Samskola) år 1931. Av Nils Möller.



Men åter till mausoleet. Rydbergs kista har prytts med en relief av Sigrid Blomberg med motiv ur dikten ”Det  döda  barnet  till  det levande”. Här är den avbildad:

Läs mer om Rydbergkonsten i Göteborg:
http://vrsidor.se/PDFveritas/ver28_B4.pdf

När man ändå är inne på minnesmärken, kan även S. A. Hedlunds "Wall of Fame" på Hisingen i Göteborg nämnas, där Rydbergs namn har fått det främsta rummet.

 

Illustrationer till Rydbergs Faust-översättning

Rydbergs Faust-översättning -- som bidrog till hans acceptans i det litterära finrummet, som bidrog till hans egen inriktning mot vers i stället för prosa, och som troligen var en form av personligt avslut, varefter han (enligt min teori) lade en gammal livsuppfattning bakom sig eller i vart fall reviderade den -- gavs ut 1876. År 1878 kom den andra billigare upplagan ut, "med 3:ne bilder av Wilh. v. Kaulbach". Illustrationerna är inte gjorda med anledning av Rydbergs översättning utan inköpta av Bonniers från Tyskland. Konstnären var nämligen redan död när översättningen påbörjades.

Boken finns att köpa i elektroniskt format till det billiga priset 19 kr på Adlibris eller Bokus. Men då ingår förstås inte Kaulbachs illustrationer...

"Den nya Grottesången" illustrerad av Tyra Kleen

Ur Ord och Bild / Tionde årgången. 1901.

Om språkrensaren Rydberg

Följande lilla notis kunde man läsa i  ”Hvar 8 dag” den 22 feb 1925, en tillbakablick då på 50 år (idag 140 år). Intressant att märka är att vi delvis har fallit tillbaka i gamla synder, dessutom har ju engelskan inflytande tillkommit...

I början av 1870-talet hade Victor Rydberg med kraft och energi gripit sig an med den språkrensningsrazzia, för vilken hans landsmän ännu idag äro honom tack skyldiga. Det var mot den syndaflod av onödiga franska ord och tyska språkbildningar, varav vårt modersmål då ännu drog i härnad, och åtskilliga goda svenska ord ha av honom blivit skänkta elller återskänkta vårt språk. Såsom exempel på sådana nybildningar, vilka gott ersätta främmande låneord, må nämnas: kynne i stället för art, arvsägen i stället för tradition, gudstro istället för religion, dödsbo istället för sterbhus, dagteckna i stället för datera och slutligen ungmö i stället för det direkt från tyskan hämtade ordet jungfru.

När det några år senare blev fråga om Victor Rydbergs inval i Svenska akademien, och stämmor för och emot det då ännu mycket omstridda namnet höjdes, yttrade den originelle professor Svedelius ­ själv en av de aderton ­ en afton i Historiska föreningen i Uppsala, att Rydbergs språkrensning onekligen gick en smula för långt, och tillade med sin breda, jovialiska humor, att man väl knappast kunde begära, att akademien skulle invälja en författare, som kallade den heliga jungfrun för ”ungmön Maria”.

Den viktigaste skriften av Rydberg i detta ämne är "Tysk eller nordisk svenska", som finns att läsa på Runeberg: http://runeberg.org/rydvaria/a0319.html

Bengt Lidforss om Rydberg

Jag har tidigare behandlat socialdemokratins förhållande till Rydberg, dels i en artikel om Lennstrandsaffären och dels i en artikel om Ernst Wigforss. Om den senare var starkt positiv till Rydberg, för att inte säga beundrande, var gruppen kring den förra (Hjalmar Branting m. fl.) mycket bittra och negativa i sin kritik. Bengt Lidforss får räknas till de förra. I samlingsvolymen Ur Bengt Lidforss' litterära kvarlåtenskap. Vetenskap och världsåskådning ägnas inte mindre än de inledande fyrtio sidorna åt Rydberg i kritiska ordalag. Egentligen är det bara den första artikeln som handlar om Rydberg, medan de följande är polemik mot motståndare som har kritiserat Lidforss. Den första artikeln är inget annat än en pekoral nidskrift, som avsåg att nedsvärta, inte klarlägga.

Bengt Lidforss

Jag har sammanställt den delen av boken som berör Rydberg i en PDF, som kan läsas eller laddas ned här:

https://drive.google.com/file/d/0B_egAvKrEQXicmZUSVJLRG9kcGs/view?usp=sharing

Men till att börja med, varför kritiserade Socialdemokratin Rydberg? Man kan ju tycka att han stod dem ganska nära, med sin empatiska människosyn, försvaret av de små människorna o. s. v. Jag tror att man finner svaret i tre huvudpunkter:

• Han erbjöd ett trovärdigt och medmänskligt alternativ till socialismen, som inte var socialistiskt! 
• Han var en ihärdig och effektiv kritiker av socialismens filosofiska grundval: materialismen/naturalismen
• Dödssynden! i deras ögon: han hade gått från kristendomskritiker till kristendomsvurmare (mycket förenklat, men det var så de uppfattade det)

Den första artikeln "Rydberg som filosof" inleds på ett mycket "trist" sätt. För att så säga lägga upp bollen, som sedan skall smashas in, d. v. s. Rydberg, måste han först ta några exempel.

Huru sällsamt förvandlas icke en del av våra svenska storheter, när de betraktas under europeisk synvinkel! En Linné, som i våra fosterländska skol» böcker presenteras som »världens måhända största vetenskapsman» (Odhner), ter sig för den modärna forskningen som ett dussingeni sådant som de stora kulturländerna kunna uppvisa i hundratal. Esaias Tegnér, som ännu alltjämt proklameras som vår störste diktare, krymper vid sidan av de stora kulturländernas skalder hop till en storhet av mycket idylliska dimensioner. Filosofen Boström, vilken om man får tro den svenska forskningens utsago i tankedjup mycket väl uthärdar en jämförelse med Platon och Kant, är ännu så gott som okänd på kontinenten, och utsikten, att detta förhållande skall ändras, synes mycket ringa.

(Som sitt främsta för att inte säga enda stöd texterna igenom använder sig Lidforss, som så ofta annars av kritiker av "det svenska" och Lundapågar, av en dansk auktoritet, filosofiprofessor Harald Höffding.)

Redan här är skriften ett misslyckande, för med undantag möjligen av Boström, är exemplen felaktiga. Carl von Linné, som än idag är ett mycket större namn utanför Sverige än i och är den person/artikel som har flest länkar till sig på det engelskspråkiga Wikipedia! "Move over, Jesus. Step aside, Hitler. Neither of you has got anything on Carl Linnaeus, inventor of the scientific naming scheme for plants and animals, who has been crowned the most influential person in history. An analysis of links within Wikipedia articles by Young-Ho Eom of the University of Toulouse, France, and colleagues gave Linnaeus the title after they used the Google PageRank algorithm to come up with their list." Han utnämndes även av Time till "the 31st most influential person in human history and the 5th most influential scientist." Och Tegnér som de facto var en författare med stor internationell berömmelse och beundran. Frithiofs saga är nog utan tvekan den svenska litteraturens största exportframgång (om man bortser från Stieg Larsson-trilogin). Och vad är det förresten som säger att bara för att något inte är stort utomlands, så blir det per automatik sämre?

Nåväl, efter detta (misslyckade upplägg) fortskrider Lidforss till sin huvudmotståndare, Rydberg, och skriver: "Till denna grupp av överskattade lokalstorheter hör även Viktor Rydberg." Här kunde han lagt ned pennan, för några angrepp av substans kommer inte att presenteras. Och man anar var skon klämmer ganska snart, för redan på sidan 2, kommer det: "Vad man i främsta rummet dyrkat hos Viktor Rydberg, synes mindre ha varit skalden än den ädle och mångprövade sanningssökaren, som efter hårda tvivel slutligen nått fram till en klarhet, där de eviga sanningarne skådas visserligen icke i den kristna ortodoxiens prosaiskt solklara dagsljus, men i ett kristligt fritänkeris stilla och blida månskensbelysning. Han var en smula fritänkare, det är sant, men hur måttfull, hur behärskad, hur sant kristlig var han icke som fritänkare." Det är med andra ord Rydbergs sentida flört med kristendomen som är den verkliga nageln i ögat! Och något mer än ironiska och misslyckade liknelser med "månskensbelysning" har inte Lidforss att komma med.

Helt oförstående till Rydbergs storhet är han nu inte, och han skriver några rader som jag faktiskt håller med om:

I konsten att på ett klart och för den stora allmänheten lättfattligt sätt framställa invecklade och abstrakta spörsmål är Rydberg en avgjord mästare, och denna klarhet ernår han ofta, om än icke alltid, utan att i nämnvärd grad snedvrida eller förytliga de avhandlade problemen. Hans stil äger något av den blånande friskhet, som vi sydsvenskar i fantasien förbinda med namnet Klarälven, och dess lugna och mäktiga flöden rycka även den motspänstigaste med sig...

Men sedan var det det här med kristendomen, som är som ett rött skynke:

...tills man slutligen strandar på ett kristligt grund och förtrollningen är bruten.

Det kristliga återkommer Lidforss till flera gånger; det var tydligen något oförlåtligt!

När det gäller Lidforss' kritik av Rydbergs filosofi är det så grunt bevänt att man nästan baxnar, men det är som sagt en nidskrift. Han verkar inte förstå idealismen och är därmed oförmögen att kritisera den på ett vettigt sätt. Hans enda vapen: den omnämnde professor Höffding... Han riktar främst in sig på en sak: Rydbergs påpekan i uppsatsen "Den mekaniska världsteorien" (Varia) att materialisterna tvingats skapa den i många stycken märkliga teorien om epifenomen för att förklara det mänskliga medvetandet. Lidforss bemötande av denna kritik? "Det finns ingen sådan teori"! Sedan ägnar han tiden åt den semantiska övningen att försöka förklara varför idéerna om epifenomen (som än idag är en grund i den naturalistiska skolan) inte är en "teori" utan bara en "idé". Återigen kommer professor Höffding till undsättning.

Och han avslutar med att avslöja vad det hela egentligen handlar om:

Det är väl antagligt, att Rydberg med denna skrift avskuddat det sista grand av odium teologicum, som sedan gamla tider vidlådde författaren till »Bibelns lära om Kristus». Det är ju alltid tilltalande att se gamla fiender försonas. Men även med risk att denna försoning med teologerna hade uteblivit, skulle vi dock hällre ha sett, att Rydberg gått vidare på den väg han en gång beträdde med Bibelns lära om Kristus. Tänk om han som en andra del hade givit oss en avhandling »Bibelns lära om den helige ande!» Han som lärt oss att Kristus icke var någon gud utan en ideal människa, hur skönt skulle icke han ha visat oss, att icke häller den helige ande är en person i den treeniga gudomen, utan att i själva verket den helige ande ingenting annat är än den jordbundna mänsklighetens trängtan och strävan till högre utvecklingsformer, till sanning och frihet.

Efter att ha läst det här är man benägen att hålla med Aftonbladets ledare, som kommenterade Lidforss' artikel sålunda:

Här är således icke nödigt att inlåta sig på något slags antikritik. Detta tarvas icke för att till dess rätta halt reducera den medelmåtta, som tror sig själv bliva större genom att göra de store små.

Så sant, så sant.

Bildbiografin äntligen "klar", samt bildsamling på Pinterest

En bild säger mer än tusen ord? Ja, nu finns i alla fall samtliga bilder ur Karl Warburgs två volymer biografi över Rydberg upplagda med bildtexter. (Länk i toppmenyn.) Dessutom finns en Rydbergsida på Pinterest. (Också den länkad i toppmenyn). Där kommer bilder fyllas på kontinuerligt, till skillnad mot "Bildbiografin", som av tidsskäl är begränsad till bilderna i Warburg-böckerna.

Följ Viktor Rydberg på Pinterest.

Ny singel släppt med Rydberg-tonsättningar

Hans Gatus tonsättningar av "Antinous" och "I natten" finns nu att lyssna på/köpa online.