Tomten har vaknat

"Tomten" är och förblir ett stående inslag i den svenska julen. Häromåret var det Astrid Lindgrens tyska ripoff av dikten som översattes tillbaka till svenska och försågs med illustrationer, utan att förlaget ens iddes nämna Viktor Rydbergs namn som förebild i boken, något som fick Svenska Dagbladet att döpa om den till "Endast mammon är vaken".

Årets nyutgåva är dock äkta vara, och inte bara det, utan också helt nyillustrerad av Ingrid Elf. Ur Wikipedia:

Ingrid Elf, född 3 april 1946, är en svensk tecknare, illustratör och författare. Hon är mest känd för en omfattande produktion av julkort, julbonader och andra typer av säsongkort liksom kort med bak- och matrecept. Hon började 1964 som tecknare på ett företag i Älmhult som tillverkade kort (Backemarks Grafiska AB) men övergick till att arbeta i egen regi.

Elf har även gett ut några böcker för barn och ungdom med julen som tema: Tomtens jul (2000) och Tomtetider (2007) samt boken Förstekladdare (2011) om en skolstart på 1950-talet.

Boken är endast 29 sidor lång men säljs för det blygsamma priset 59 kr.

Konstnärinnan alltså tidigare känd bland annat för sin julkort, varav ett exempel ses här nedan.

P. S. Ladda gärna ned och läs Rydberg-sällskapets temanummer om "Tomten".

Tolkningar av Rydbergs dikter på YouTube

Nyligen gjorde Hans Gratu en, troligen den första någonsin, tonsättning av Rydbergs dikt "Antinous":

Än ses han där i tusen år han stod
med blicken stirrande i tidens flod,
som speglar än hans väna lemmars glans,
hans pannas vemod och hans lotuskrans.

Och unga släkten i oändligt tåg
å snäckor glida fram på flodens våg
med purpurflagg och blomstersmyckad stam
vid sång och strängalek och skämt och glam.

Men när de nalkas, när de honom se,
då smyger genom glädjen dunkelt ve,
då tiga cittrorna, som ljödo nyss,
på varma läppar domna skämt och kyss.

Ty evigt blommar stranden, där han står,
kring honom ler en oförgänglig vår;
men genom våren hän går deras färd
mot okänt mål bakom en höstlig värld.

Han genomspanar i det djupa blå
den gåta varje släkte grubblar på
och varje släkte ännu olöst fann,
när det vid solnedgångens bryn försvann.

Vad ser han då, som fängslar så hans syn?
Vad bådar under kransen vemodsskyn?
O, om hans sorgset blida anlet är
en spegel för det varandes mystär!

Och hjärtat gripes av oändligt ve.
Med utsträckt famn de hän mot stranden se:
»O vakna, gosse, vakna ur din dröm!
säg vad du ser djupt under tidens ström.

Säg oss om livets gåta vad du vet!
Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!» –
Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,
ha de med floden drivit långt förbi.

En annan folkrock-aktig tonsättning som jag har hittat på YouTube är gjord av den (tror jag) finlands-svenske trubaduren Roger Holnroos:

https://www.youtube.com/watch?v=ZQsbT853024

Och vårsol lyste vid österns bryn,
när riddarns son gick igenom byn.

I dörrn till hyddan där under lind
stod liten flicka med rosig kind.

Och gossen sade: god morgon du!
och kysste henne i samma nu.

De voro morgnade båda nyss,
och frisk som morgonen var hans kyss.

Långt skall jag färdas, du lilla vän,
men glöm mig icke! Vi ses igen.

Så sade gossen och log och gick. -
Hon glömde aldrig den kyss hon fick,

hon glömde aldrig, hur skön han var,
hur trofast lyste hans ögonpar,

hur käckt på böljande lockar satt
hans fjädervajande junkerhatt.

Hon växte upp, och hon mindes än
de ord av gossen: vi ses igen.

Hon växte upp och var glad och skön,
fick lyss till mången en kärleksbön,

och många friare kommo, men
hon sade endast: jag har en vän.

Och åren svunno med hastigt lopp,
men tiden störde ej hennes hopp.

Och hennes vår, hennes sommar svann;
hon tänkte glad: vi få se varann.

Hon tänkte än i sin ålders höst:
vi mötas åter, det är min tröst.

Och in i döden hon tänkte än:
vad jag är lycklig! Vi ses igen.

Rydberg i media x 2

Det är inte var dag man hör Rydberg omnämnas i media två gånger. Men det skedde igår.

I TV-programmet "Vem vet mest" handlade en av frågorna om dikten "Tomten". Det var en ljudfråga och en uppläsare läste de första raderna. Den svarande hade inte en aning och gissade följaktligen på Strindberg.

Och i senaste numret av tidskriften Svensk Bokhandel intervjuas tre personer under rubriken "Bokplock". En av dessa är Andreas Hedberg, doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Frågan som ställs är "Bästa historiska romanen?" Hedbergs svar: "Det hade varit enkelt att säga Drottningens juvelsmycke, men jag kör på Viktor Rydbergs Fribytaren på Östersjön. Det är hans bästa roman och ett pionjärverk för svensk litteratur."

P. S. Det påminner mig för övrigt om följande: Har Rydberg skrivit någon roman som inte utspelar sig i historisk miljö? Jag tror faktiskt inte det. Han skulle kanske kunna kallas "kungen av historiska romaner" i Sverige. Och alla, de är inte så många som folk tror, håller hög kvalitet.

Vårdträdet -- Rydberg som "modern poet" och en liten anekdot

Vårdträdet är symbolen framför alla andra i den symboltyngda romanen Vapensmeden. Men redan 1888 hade Rydberg skrivit dikten "Vårdträdet". Stig Håkanson har i sin avhandling "Traditionalismen i Viktor Rydbergs Vapensmeden" (finns att ladda ned på Rydberg-sällskapets hemsida) visat att det framförallt var linden som Rydberg tänkte sig som vårdträd.

Kristinas lind vid Svartsjö slott

Idéutkastet till dikten hittas i en av Rydbergs anteckningsböcker, och är i sin obundna enkelhet både vackert och poetiskt; hade det skrivits idag hade det troligen motsvarat den färdiga dikten. I vår tid har vi som bekant övergivit den bundna, metriska diktformen och istället låtit poesin närma sig talspråket eller snarare det inre "tankespråket". Här är utkastet som hade arbetstiteln "Linden":

På odalbondens gård. En gren över lyren*, varigenom man kunde se även i senhöstens vissnade bladverk mot himmelsgrunder.
Runor släkten tecknat i deras bark. Släktens stamträd.
Fågelsången däri.
De från fjärran återvändande se det på avstånd.
De från åkern återkommande hämta svalka där.
Brölloppen firas där.
De första klättringarna där.
När på eftersommaren blomningen ägt rum, prydes hon med band.
Gamla mormor förtäljer sina sagor där.
Skalden sjunger där om Nornans sång och Gudrunds gråt.
Rimfrostens glans under vintern. Domherrarne med röda bröst.
Vid julen sädeskärven i hennes krona.
Helsko bindes under linden.
”Tag med i graven av dess sus.”
Ljuset från lyren i vinterkvällen.
Mannen från England, som fäller linden.
Första kyssen där.
När vreden sjöd lugnas han av suset.
Släktens må växa högre och högre som grenarna från lindens stam.
Klockornas klang förmäler sig väl med vårdträdets sus.
Orions sken
som hängde bältet på lindens gren.

* i vissa, inom primitivt uppförda byggnader: öppning i taket (l. vägg) för utsläppande av rök o. genomsläppande av ljus utifrån.

Vackert, inte sant? Och väldigt poetiskt. Rydbergs dikter uppfattas idag som något "stela", och det beror troligen på att han helt enkelt var "för bra" på att följa de metriska rytmmönstren, något som på hans tid beundrades mycket. Men "dikten" ovan visar att han hade en oerhört fin poetisk känsla även när han skrev fritt ur tanken.

"Mannen från England, som fäller linden", skulle i romanen ändras till Lars Gudmundsson, vapensmedens egen son. Han fäller också vårdträdet, en handling som symboliserar den slutgiltiga brytningen mellan fadern och sonen och den nya tiden med traditionerna.

Men vårdträdet som symbol och realitet var inget som Rydberg hade hittat på själv. Det fanns säkerligen fortfarande på hans tid många vårdträd på gårdar runt om i Sverige och kanske framförallt i Småland. Och i folktron var de inte bara symboler utan inneslöt krafter. När Jacob Wallenberg, skeppspräst och författare till den klassiska reseskildringen Min son på galejan, skulle tillträda sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås år 1777, stod ett vårdträd på prästgården. Trots varningar från lokalbefolkningen nedhögg Wallenberg trädet. Mindre än ett år senare var han död, i "en mystisk feber".

Det var kanske sådana historier som tjänade som inspiration för Rydbergs användande av vårdträdet. (Det måste dock här påtalas, att Jacob Wallenberg var långt ifrån någon Lars Gudmundsson-typ, utan snarare för sin tid en mycket fritt tänkande präst.)

Illustrationerna till Singoalla

Singoalla intog ett särskilt rum i Viktor Rydbergs hjärta. Den utgavs första gången 1857 i Aurora, en toalettkalender för år 1858, i Göteborg. Av kalenderns 184 sidor lyckades Rydberg fylla 136; från början var »novellen» endast avsedd att uppta några stycken. Vi kan av det ana att Singoallas tillblivelse var någorlunda spontan, en nödvändig skapelse ur skaldens andliga gömmor, som när den väl påbörjats inte ville låta sig hindras eller formas. Rydberg skrev också i förordet till andra upplagan: »Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer.» Detta verk, hans »älsklingsbarn», skulle dock skrivas om tre gånger innan den häri återgivna texten var klar. Liksom en vuxen ofta ställer högre krav på ett älskat barn, ville Rydberg inte ge sin Singoalla ro. När berättelsen kommer ut som bok, 1865, är slutet avsevärt omarbetat. I den nästkommande upplagan, 1876, är det språket som har fått en genomgång. Rydberg vart under denna tid intresserad av det svenska språkets renhet från framförallt tyska låneord.

Någon gång i början av 1890-talet finns planer för en fjärde upplaga. I ett brev 1892 skrev han: »Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne.» Hösten 1891 hade Rydberg frågat Carl Larsson om han ville illustrera boken. Larsson, som annars ville sluta med bokillustrationer, antog sig uppdraget med glädje. Han och författaren satt och språkade på en bättre krog i Göteborg: »Jo, det finns en bok skriven av mig som du nog aldrig har hört talas om. Den heter Singoalla. Den vill jag ha illustrerad av dig.» På hösten 1893 inleder Larsson arbetet, men det tas inte lättvindigt. Han reser till Småland för att studera landskapet, och modeller anlitas under en längre tid för Singoalla och Erland. Kostymerna ritas och sys av Karin Larsson. I september 1894 är det klart: »I morgon reser jag till Albert Bonnier med 25 de underbaraste teckningar till Singoalla.» »Alla är stora mästerverk.» Han anser det vara det bästa han gjort i illustrationsväg. Det blir också hans sista insats i genren. (Bilderna köptes in av Göteborgs konstmuseum.) Den fjärde upplagan ges nu ut. Det är textmässigt framförallt det första kapitlet som Rydberg har arbetat om.

Att inte Carl Larsson kände till Singoalla berodde inte på någon okunskap utan helt enkelt att boken inte var särskilt bekant vid denna tid. Det är ironiskt, att många av de verk, som Rydbergs rykte bars upp av under hans livstid, idag är tämligen okända, medan Singoalla fick liv på allvar först strax innan hans död och sedermera har blivit hans mest kända och lästa verk. Den fjärde upplagan blev bokens stora genombrott. Om det berodde på de vackra och till texten harmonierande teckningarna eller på Rydbergs vid det laget oerhört uppburna position är svårt att reda. Det var säkert en förening. Men reproduktionen av teckningarna var misslyckad i 1894 års upplaga. Bilderna hade blivit sotade, nedmörkade och nedkrympta, så att många detaljer och känslan försvunnit. Det är först i den mycket vackra storformatsutgåvan från 1904 som teckningarna kommer till sin fulla rätt.

Här följer några av illustrationerna.

 

P. S. Omslaget till e-boksutgåvan är en nästan exakt reproduktion av Carl Larssons omslag till 1904 års utgåva.

Sibelius och Rydberg (10) -- Skogsrået och Snöfrid

För att samla ihop dessa inlägg om Sibelius och Rydberg postar jag länkar till två verk som redan finns på bloggen sedan tidigare:

Opus 15, H:fors, "Skogsrået" (Rydberg), melodrama till ackompanjemang av piano, två horn och stråkorkester, (1893), omarbetad som tondikt för orkester, (2222/4330/11/0/stråkorkester). Också känd som Ballade pour orchestre.

http://victorydberg.blogspot.se/2013/05/skogsraet-tonsatt-av-sibelius.html

Opus 29, H:fors, "Snöfrid" (Rydberg), improvisation för recitation, blandad kör och orkester, (1900), (2222/2310/11/0/stråkorkester)

http://victorydberg.blogspot.se/2013/04/rydberg-var-ett-stort-namn-aven.html

Det enda verk av Sibelius med text av Rydberg som jag inte lyckats hitta någon inspelning med är Opus 72, Sex sånger med klaverackompanjemang: 1. Vi ses igen (Rydberg), (Berlin 1914).

P. S. Det finns fler kompositörer som tonsatt Rydbergs lyrik och jag återkommer troligen till dem längre fram.

Det hemliga porträttet av Vapensmeden

I romanen Vapensmeden får vi läsare stifta bekantskap med Gudmund Gudmundsson, "Vapensmeden" och författarens alter ego. Gudmund betyder just vad det låter, Guds mun, och Gudmundsson heter han därför att han är en romankaraktär, alltså skapad av Guds mun, det vill säga vishetskällan, varur all kunskap och diktning upprinner i världen.

Det finns ett kapitel i boken som heter SAMFUNDET »FRITT UR HJÄRTAT» och däri en liten utläggning av Gudmund om hur konst bör förklaras symboliskt. Verket som används för att illustrera detta är Albrecht Dürers kopparstick Melancolia.

Mäster Gudmund pekade på »Melancholia». I sin iver att visa, att detta konstverk är alltigenom symboliskt, höll han oavsiktligt ett långt föredrag om betydelsen av regnbågen och kometen, som te sig över bakgrundens vatten och land, om betydelsen av stegen, ängeln, vågen, klockan, det sovande djuret och de andra föremålen kring den i dystra betraktelser försänkta Melancholia, och vågade sig slutligen även in i en tolkning av den bredvid timglaset hängande fyrkantiga tavlan (»tabula magica») med dess sexton sifferbetecknade fält.

16. 3. 2. 13.
5. 10. 11. 8.
9. 6. 7. 12.
4. 15. 14. 1.

Mäster fäste uppmärksamheten på, att dessa sifferrader giva summan 34, antingen man hoplägger dem vågrätt eller lodrätt eller diagonalt. Icke är det en slump. Och till grund för denna märkliga siffersammanställning ligger det betydelsefulla talet 4. Jag är icke en lärd man, sade han, men bland sådana yrkesmän som kyrkobyggmästare, målare och konstsmeder gå om siffror och om proportioner sägner, som ursprungligen måste ha kommit från den lärda värld, som I, mina vördade bröder, tillhören, och på vilkas sanning vi hantverkare genom många släktled trott. Talet 4 anse vi för ett grundtal av djup innebörd. Fyra sägas de bokstäver vara, med vilka den heliga treenighetens namn tecknas på det hebreiska språket, det som Adam och Eva fingo lära i paradiset av Gud. Fyra äro rörelserna i naturen: den uppstigande, nedstigande, framåtgående och kretsande. Fyra äro väderstrecken, fyra elementerna, fyra årstiderna, fyra temperamenterna, fyra kardinaldygderna, fyra paradisströmmarne, fyra evangelisterna, fyra de store profeterna, fyra de djur Esekiel såg vid floden Kobar och fyra de djur Daniel såg uppstiga ur havet. Denna tavla bildar en fyrkant; fyra gånger fyra äro dess fält; samtliga dess siffror giva summan 136, som, delad med 4, ger det nyss nämnda talet 34. Nog har mäster Albrekt haft en symbolisk mening därmed. Kanske ligger i denna siffergrupp nyckeln till den stora hemligheten, huru länge vår på 4-talets grund uppförda värld skall stå. På samma grund äro kristenhetens undransvärda katedraler uppförda, på 4-talet, kombinerad med det heliga 3-talet. Regnbågen tyder på den första världsförstörelsen genom vatten, kometen på den andra och fullständiga förstörelsen genom eld. Det är denna hemlighet, varöver Melancholia grubblar; det är på den, som timglaset och klockan syfta. O, när himmelens storklocka skall klämta och ringa in förgängelsens sista akt! Vore då mänskligheten väl beredd och smyckad som en ungmö för den kommande brudgummen!

Vad som kan tilläggas om den "magiska fyrkanten" är att just denna fyrkant, med summan 136, anses representera Jupiter och därmed också "tidsguden" eller denna världen, i motsats till "den eviga världen", som skall komma efter världsförstörelsen genom kometen/elden.

En blogg som är helt hängiven åt Albrecht Dürer heter: The Hidden Secrets in Albrecht Dürer's Art and Life. Exakt hur pålitlig den är vet jag inte. Men jag fastnade för en liten detalj som faktiskt kan avslöja varför Rydberg valde just detta verk i sin bok.

Märket på mannens dräkt som avslöjar vem han är

Det lilla märket, som knappt är synbart, skall vara ett guldsmedsverktyg, och personen vi ser på bilden är i så fall vapensmeden Gudmund Gudmundsson, alias Rydberg själv. Grubblerierna om tidens gång och livets gåta känner vi igen från andra delar av hans författarskap, kanske mest bekant i form av "Tomten".

Sibelius och Rydberg (9) -- Salem (Onward Ye Peoples)

Egentligen en mycket fri översättning av Rydbergs "Kantat" anpassad till Frimurarorden (originaldikten skrevs ej med frimurarna i åtanke även om Rydberg var medlem där). Ingår i "Musique réligiese", rituell frimurarmusik för mansröster, piano och orgel, (1927).

    Onward ye peoples[brethren], strive for the Light!
    The Light that the Lord hath given us for our guide;
    Who through murk and darkness of night
    Hath led us in safety unto our reward.

    See how the fiery pillar is gleaming, lighting our steps when dark is the way
    And the Light of the World,
    it cleaves the gloomy blackness of night that else would engulf us.
    See the cloudy pillar to shield us safe when the sun would blister us.
    Then forward where faith reveals the way,
    For God is our guide, and He will never fail.

    Fires are gleaming, voices are singing
    forth from Mount Neboh’s heaven storming heights.

    Then forward where faith reveals the way,
    For God is our guide, and HE will never fail.

    Fires are gleaming, voices are singing
    forth from Mount Neboh’s heaven storming heights.

    Salem! Salem!
    Still, they call us upward and on to our Father’s home.
    Salem! Salem! On the horizon, urging us on to God and our home;

    And the heavenly choir doth ring from Mount Neboh,
    Piercing the blue like a living light.
    Onward, ye peoples.
    Onward, Amen!
    Onward, ye people. Onward, ye peoples.
    Strive for the Light.

    Salem!

Ett annat "frimurarverk" av Sibelius som skall vara baserat på en Rydberg-dikt är detta:

Politiska strötankar

Så här i valtider kan det vara passande att publicera följande lilla "strötanke" av Rydberg. Den visar att debatten om olika gruppers särställning inte är ny. För att sammanfatta handlar det om vilka som utgöre en minoritet och varför det räcker att ge skydd åt den minsta möjliga minoriteten i ett samhälle, nämligen individen, för att ge alla "minoriteter" skydd. Han berör även demokratins brister och varför den ändå är det bästa styrelseskicket. Utdraget nedan ingår i Varia (Mimer bokförlag, 2013).

"Strötankar" var för övrigt under en tid något av en egen litterär genre, bestående av små tankekorn, oftast publicerade postumt i författarnas samlade skrifter.

Om minoriteternas rätt talas nu mycket från deras sida, som själva befinna sig med sina politiska åsikter i minoritet. Detta är mänskligt och naturligt. Ledsamt är endast, att de, som tala om denna rätt, aldrig bry sig om att bestämma hennes väsen och gränser.

Huru stor skall minoriteten vara, för att hon skall anses äga »minoritetens rätt»? Om över huvud en sådan rätt existerar, vilket icke kan betvivlas, så kan han omöjligen vara bunden vid en viss siffra eller hava sin tillvaro ovanför en viss gränslinje, så nämligen, att om minoriteten nedsjönke under den linjen, han skulle vara rättslös. Detta vore orimligt och principlöst. Då funnes ju ingen minoritetens rätt som minoritet.

Den största tänkbara minoritet är den, som med blott en enda individ är underlägsen antalet individer i majoriteten. Den minsta möjliga minoritet är den, som är inskränkt till en enda individ, vars åsikter i sin helhet eller i någon enskild fråga äro så egendomliga, att ingen annan delar dem.

Om över huvud det kan talas om en minoritetens rätt, vilket enligt min åsikt är fullt befogat, så måste denna rätt till principen vara densamma för den största möjliga och den minsta möjliga minoritet. Vi skulle annars få en rätt av den märkvärdiga arten, att han antingen plötsligen och obegripligen började vid en viss siffra eller också tilltoge i analogi med den enkla serien 1, 2, 3, 4 etc.

Den rätt, som tillkommer den största möjliga minoritet i ett samhälle, inom vilket politiska frågors avgörande är byggt på omröstningen – denna må försiggå ett ministerråd eller en aristokratisk senat eller ett demokratiskt parlament – kan således icke vara större än den rätt, vilken tillkommer varje enskild, vars åsikt är antingen så djupt välgrundad och egendomligt gestaltad eller så orimlig och befängd, att ingen annan är i stånd att godkänna henne. Vari består då denna rätt? I rätten att utan förkättring eller andra moraliska eller politiska hinder få göra sig hörd, i rätten att verka för sin övertygelse och sprida henne om möjligt därhän, att hon en gång får majoritet. Så långt som det i mänsklig möjlighet ligger, bör för den skull även själva valsättet till politiska kamrar vara sådant, att det betryggar denna rätt. Därutöver funnes han icke.

Man må beklaga, att staternas liv och utveckling bero av majoritetens makt. Ty de bäste i ett samhälle utgöra aldrig majoritet. Det ligger i själva begreppet de bäste.

Till tröst må gälla, att de sämste ej heller någonsin utgöra majoritet. Det ligger också i det begreppet. Tilltröst må gälla, att om de vise alltid utgöra minoritet, så göra de hospitalsgalne det även. Och det är icke sagt, att de vise alltid befinna sig i minoriteten, därför att de utgöra en minoritet.

Till tröst må gälla, att när allt kommer omkring äro samhällena väsen av det slag, att de lika litet som den enskilda människan tåla vid att göras till experimentalobjekt för vishetsrön, men väl för rön, som framkallas av allmänt kända behov. Det torde ligga någon sanning i det påståendet, att ett samhälles lagar skola vara, vad de till regeln äro: uttryck av det hos folket förhärskande rättsmedvetandet, uttrycket av den bildningsgrad, vartill folket hunnit. Det torde ligga något riktigt i påståendet, att samhällets lagar skola vara sådana, att massan av dem som hava att lyda lagarna finner dem begripliga, giltiga och ändamålsenliga. Medlet, varigenom detta tryggast uppnås, heter majoritetens vilja – ett bristfälligt medel, likasom alla, även de snillrikaste mänskliga medel, men det enda som stått och står till buds. Det låter bra att de visaste skola styra. Men de visaste äro antagligen vise nog att inse, att vad de mindre vise känna och tänka, bildar i samhället en faktor, som de visaste måste hava reda på för att icke blint handskas med ett outrannsakat kraftproblem.

För övrigt: vilka äro de visaste? De som själva anse sig som sådane? I detta fall hava vi att söka mängden av vise dels på dårhusen, dels utanför dem bland de mest uppblåsta och dumhögfärdiga bland människor. Är det de, som skola styra samhället?

De verkligt vise hava en släng av den sokratiska blygsamheten, vilken hindrar dem att räkna sig till deras flock, som ropa: »Vi skola styra, ty vi hava insikterna.»

Eller skola de visaste, de till politisk avgöranderätt mogne, utpekas genom en vunnen erfarenhet om deras visdom? Detta synes klokast. Men ack, vilkas erfarenhet? Naturligtvis de mindre vises, vilka då hava att utfärda de andres vishetsdiplom. Även detta synes något galet, och vi äro då för övrigt inne på marken för majoritetens allmakt.

För övrigt: de föregivet eller verkligt visaste äro även människor och som sådana behäftade med något av det, som dogmatiken kallar arvsynd och som lätt leder till verksynd. De mindre vise, som gjorde de visaste till sina herrar, torde hava skäl att frukta något sådant. Idealisterna bland de mindre vise äro benägne att frukta, att deras övertygelser och samveten, materialisterna bland de mindre vise, att deras penningpung får sitta emellan på experimentet. Världen har ju en gång varit styrd av vise, som tillika hade mer än visdom, nämligen helighet. Huru gick det? Goethe låter kanslern sjunga om

de helige och adeln,
mot varje storm de kämpa högt i sadeln,
och stat och kyrka taga de i lön.

Kyrkostaten har varit styrd av sådane helige. Innebär det ett efterdöme?

Sibelius och Rydberg (8) -- Gossar och flickor

Impromptu för kvinnokör och orkestermusik, Opus 19, (1902, omarb. 1910), även känd som "Livslust" och "Gossar och flickor", är en tonsättning av första strofen i Rydbergs dikt "Livslust och livsleda" som ingår i andra samlingen. Mycket vackert!


(Vid cittrans toner från en blomsterprydd båt.)

Gossar och flickor,
härlig är livets
rosiga morgon.
Luftiga, ljuva,
mysande timmar
sväva i lätta,
flyktiga rader
över dess nejds
elysiska vår.
Snabba, o snabba
äro de sköna,
himmelska väsen,
flyende hän mot
strålande fjärran;
medan er egen
glättiga kor
föres av ödet
bort till ett motsatt
mörknande fjärran ...
Skynden, o skynden,
flickor och gossar,
skynden att bryta
luftiga kedjan,
skynden att slå i
njutningens bojor
dessa olympiskt
leende, ljuva,
flyktiga barn!
Här ur vår ena
dallrande vågskål
plockar beständigt
moiran den grymma
fröjdernas gyllne
räknade vikter,
kastar i andra,
sjunkande vågen
slappade sinnens,
mattade krafters,
mödors och sorgers
tyngande bly ...
Hastigt som facklan
fångas och flyr från
hand och till hand i
panateneiska
nattliga festen,
måsten I lämna
ungdomens evigt
brinnande fackla
till de bakom er
ilande yngre
rosiga släkten,
medan I själva
sjunken i ålderns
svartnande skuggor,
sjunken i gravens
tigande natt ...
Kindens som ängens
blommor förblekna,
svallande lockar
glesna som lundars
höstliga kronor.
Strålande blickar
slockna som festers
tynande lampor.
Skynden, o skynden,
gossar och flickor,
skynden att tömma
fröjdernas nektar!
Kransa pokalen,
slut till ditt ännu
svärmande hjärta,
flicka, din gosse,
gosse, din mö!

Sibelius och Rydberg (7) -- På verandan vid havet

"På verandan vid havet" ingår i Opus 38, Fem sånger med klaverackompanjemang, och skrevs 1902. Dikten ingår i Rydbergs andra diktsamling. Här insjungen av den fantastiska Birgit Nilsson.


Minns du de skymnande böljornas suck, att vid målet de hunnit
endast en jordisk kust, icke det evigas strand?
Minns du ett vemodssken från himlens ovanskliga stjärnor?
Ack, åt förgängelsens lott skatta de även till slut.
Minns du en tystnad, då allt var som sänkt oändlighetsträngtan,
stränder och himmel och hav, allt som i aning om Gud?

Svipdags dramatiska äventyr

Efter läsningen av Fädernas gudasaga är de båda alvsmederna Valand (upprorisk mot asagudarna) och Svipdag (delvis försonande kraft med samma gudar) något av det man minns tydligast. Kanske därför att det är kring dessa två som Rydberg spinner själva huvudintrigen. Och så verkar det ha varit även förr i världen, på tiden då verket var som mest inflytelserikt. Hjalmar Söderberg berättar dråpligt och humoristiskt följande i texten SVIPDAGARNA (1910), som jag har hittat i samlingen Varia av samme författare:

En afton träffade jag på Café Luitpold i München en resande landsman, som hade med sig Strindbergs ”Tal till svenska nationen”. Då han gick glömde han den kvar i den röda schaggsoffan. Jag kastade mig girigt över dyrgripen. Jag vill inte påstå att läsningen beredde mig någon desillusion; boken var ungefär sådan som jag hade väntat. Då Fichte för cirka hundra år sedan skrev sina ”Tal till den tyska nationen”, hade han ett och annat att säga, som verkligen angick den tyska nationen. Jag vet inte om det möjligen är för kontrastverkans skull som Strindberg har annekterat den berömda Fichteska titeln; i så fall är det ett lyckligt grepp. Hans ”Tal till svenska nationen” visade sig – som jag hade väntat – bestå i en oavbruten jämmer och veklagan över hans konkurrenters orättvisa framgångar. En får Nobelpris, en annan blir hedersdoktor, en tredje kommer in i Akademien, en fjärde blev professor i litteraturhistoria och dog helt plötsligt innan Strindberg ännu hunnit skälla ut honom som han tänkt – den skadan måste tas igen! Och ”svenska folket” skall vara domare och vittne! Vad: om Strindberg på en ledig stund skulle ta och läsa om den lilla biten om ”Svenska folket” i Nya riket. Kanske kunde den gamle Strindberg ha något att lära av den unge Strindberg – den unge Strindberg, av vilken vi andra ha lärt så mycket. Vad vi ha lärt av den gamle, det tala vi helst tyst om... Men nog om det. Egentligen var det en historia jag ville berätta. Strindberg lider inte bara av Heidenstams och Levertins och de andras framgångar; han lider också av Axel Klinckowströms. Och det tycker jag går för långt! Han vrider sig av smärta och raseri över att Klinckowström för ett par år sedan fick Svenska akademiens stora pris för en teaterpjäs på vers om Olof Trätälja. Han har uppfattat detta pris som en personlig förolämpning mot sig. Men om det i någon mån kan lugna Strindberg – ty allting blir lättare att bära när man förstår – så är jag i tillfälle att upplysa, varför Klinckowström fick detta pris. Jag vill inte låta påskina, att jag har något formligt uppdrag därtill av Akademien; jag gör det fullkomligt frivilligt. Jag tror mig med full visshet våga påstå, att Akademien, då den gav Klinckowström priset, alldeles icke lät sig ledas av något begär att förfördela Strindberg; men att Akademien däremot icke kunde undgå att i någon mån påverkas av ett i och för sig vackert och ädelt begär att sent omsider gottgöra en gammal oförrätt mot Klinckowström, eller kanske rättare ett gammalt misstag. Har Strindberg verkligen aldrig hört historien om de båda Svipdagarna? Klinckowström skrev en gång i blomman av sin ungdom ett stort poem om en viss Svipdag – jag anar inte vem Svipdag var – och sände in det till Akademien. (Han var nämligen i den ekonomiska ställning, att han hade råd att vänta ett halvår på utbytet av sitt arbete. När vi andra hade skrivit något, gick det naturligtvis ögonblickligen i trycket, och honoraret lyftes ögonblickligen, om det inte var lyft i förskott... Därav kommer det sig att Akademien så gott som aldrig får andra poem till bedömande än sådana som ingen förläggare eller tidningsredaktör velat ha. Och därav är åter följden den, att Akademien för att då och då kunna dela ut ett pris, är helt enkelt av den bittraste nöd tvungen att vid sina prisbelöningar anlägga en mycket blygsam måttstock. (Den saken tycks Strindberg inte ha tänkt på.) Förlåt parentesen! Klinckan sände alltså in sin Svipdag till Akademien någon skimrande vårdag något år i början av nittitalet. Ljusa förhoppningar omfladdrade som små amoriner det tunga postpaketet. Klinckowström råkade vara litet bekant med Viktor Rydberg. Och Viktor Rydberg hade på något vis fått nys om att Klinckowström hade skrivit ett poem om Svipdag; han läste därför poemet med det lilla plus av intresse och välvilja, som följer av personlig bekantskap; och vid ett sammanträffande med den unge skalden råkade han – oförsiktigt, mycket oförsiktigt! – undfalla sig en liten antydan om att det kanske rent av kunde bli fråga om ett litet andra pris... Den unge skalden lyckades med hjälp av sitt skägg – redan på den tiden det längsta skägg i Stockholm – dölja sina blandade känslor – blandningen av bitter missräkning, ty han hade naturligtvis hoppats på stora priset, och av vild segerglädje över att det i alla fall skulle bli ett pris! En guldmedalj, ett diplom! Ha! Men annorlunda stod det skrivet i stjärnorna. Till det sammanträde i Skeppsbron 18, där prisfrågan skulle avgöras, kom Viktor Rydberg verkligen in från Djursholm – vad han annars sällan lär ha gjort. Men han var en arbetets son, och han var trött. Och då sekreteraren med sin sömngivande röst, som lär ha verkat säkrare än opium och kloral, började läsa upp poem efter poem, vers efter vers, pekoral efter pekoral, föll han nästan ögonblickligen i oskuldens djupa sömn. Efter en stund blev han väckt av Sander, som satt bredvid honom. (”Sander betyder gös”, brukade Snoilsky säga, men det är en annan historia ...) Sander gav honom en mild knuff med armbågen.– Vad är det? frågade Rydberg.– Vad tycker du om det där han nu läste opp? frågade Sander. Viktor Rydberg gnuggade sig i ögonen:– Jag hörde inte så noga på, sade han. – Det var synd, svarade Sander. För det var ett ovanligt blomstrande pekoral. Och det passade varken med din eller min mytologi. – Så, sade Rydberg, vad var det om?– Det var något om Svipdag, svarade Sander. – Svipdag? Men det poemet har jag läst! Och det är mycket bra och är precis efter min mytologi! Och Viktor Rydberg bad om ordet och höll ett litet anförande, vari han sade det som han hade tänkt säga om Svipdag, framhöll poemets förtjänster, gled med varsam hand över dess svagheter och slutade med att föreslå ett andra pris Förslaget mötte intet nämnvärt motstånd. De andra äldre herrarna hade inte heller ”hört så noga på”. Svipdag fick andra pris, och Viktor Rydberg for hem till Djursholm med gott samvete. Men o ve och förbannelse! O satan och helvete! O slumpens grymma lek, o ödets oberäkneliga kastrull! Den Svipdag, som sekreteraren nyss hade läst upp och som på Viktor Rydbergs rekommendation hade fått andra priset, var inte Klinckowströms Svipdag. Den var av en annan skald, som oberoende av Klinckowström hade gått av och an på sin kammare och också han drömt om Svipdag, grubblat över Svipdag, diktat om Svipdag. Och det var hans poem, som nu hade fått pris. Det var Oskar Bensows Svipdag. Senare upplästes Klinckowströms Svipdag. Den fick nöja sig med ett skymfligt hedersomnämnande. Den bättre välsignelsen var redan bortgiven. Isak kunde inte ta tillbaka den välsignelse, som han av misstag givit åt Jakob, för att ge den åt Esau. Det stod inte i hans makt. Man kan tänka sig Klinckowströms berättigade grämelse och raseri. Det är något som jag tror att Strindberg har goda förutsättningar att förstå. Man kan också tänka sig Oskar Bensows känslor, när det småningom började dunsta ut att hans andra pris egentligen berodde på ett misstag... Och det värsta var, att när bägge Svipdagarna något senare kommo ut i tryck, var det uppenbart för envar (d. v. s. för de få som av någon löjlig slump råkade läsa dem) att det måste vara ett misstag. Det kunde naturligtvis inte undvikas att bägge Svipdagsskalderna en tid tittade lite snett på varandra. Slutet blev att de kommo överens att fara ut till Djursholm och avfordra Viktor Rydberg en förklaring. Då förhandlingarna skulle börja, drog Klinckowström upp en modern browning och lade den framför sig på bordet. Bensow drog fram en revolver av något billigare typ och lade den på bordet. Viktor Rydberg betraktade skjutvapnen med intresserad förvåning. – Jaså, sade han, är det på det viset? Varpå han gick in i ett annat rum och hämtade sin gamla fäderneärvda ryttarpistol och lade den framför sig på bordet. – Nu kan vi börja! sade han. Hur Viktor Rydberg sedan utredde saken har jag glömt, men naturligtvis blev det punsch och toddy och frid och försoning. Nu hemställer jag till Strindberg, om han inte finner det rättvist och billigt, att Akademien senare begagnade ett lämpligt tillfälle att ge Klinckowström en liten upprättelse? Jag hör i andanom Strindbergs svar:– Men när får jag upprättelse för de tusentals bovstreck och förföljelser jag varit utsatt för? Vi böra hoppas att Strindberg får upprättelse i himlen, om inte förr. Han tror ju på himlen. Varför bråkar han då så förbaskat med de dumma jordiska tingen?

Undertecknad tillhör nu en av dem som "av någon löjlig slump råkade läsa dem", det är Oscar Bensows version, den som enligt Söderberg oförtjänt fick priset (Klinkans version har jag inte hittat). Enligt mitt tycke är det dock långt ifrån oävet och jag laddar upp filen för den som själv vill läsa.

Svipdag och Fröja, av John Bauer

En annan som skrev med Rydberg som förebild och inspiration var barnboksförfattarinnan Anna Maria Roos. Det framgår tydligt av hennes förord till boken Lekar och sagospel, där den andra avdelningen helt och hållet berör det fornnordiska och de två centrala dramerna handlar om Svipdag. Dessa dramer går utmärkt att läsa med behållning även för vuxna. Det ena heter Svipdag vinner Fröja och det andra Svipdags övermod. Klicka på länkarna för faksimil-versioner i PDF-format.

Sammantaget kastar dessa tre dramatiseringar nytt ljus på och levandegör Svipdag-legenden.

Sibelius och Rydberg (6) -- Höstkväll

"Höstkväll" ingår i Opus 38, Fem sånger med klaverackompanjemang, och skrevs 1903. Dikten skrevs 1881 och ingår i Rydbergs första diktsamling från 1882. Här insjungen av den fantastiska Birgit Nilsson.


Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars skymning.
    Måsen skriar på ödsligt skär,
    falken dväljes i klyftans skygd:
    trött att jaga han gömt sin näbb i
    vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar alltmer över moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung och mossa.
    Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
    över västliga kullars rand,
    dagens viskande avsked tonar
    sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarne sorlar av vemodssägner,
födda av molnens jordkringsvävande skumma tankar;
    sjöns emot stranden brutna våg
    brusar av dunkla ödens gång;
    röster, skälvande hemskt av smärta,
    ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.
    Känner hans själ en samklang med
    sången, som höjes av stjärnlös natt?
    Dör hans ve som en sakta ton i
    höstens väldiga sorgedikt?

Sibelius och Rydberg (5) -- Kyssen

"Kyssen" ingår i Opus 72, Sex sånger med klaverackompanjemang, och komponerades 1915. Dikten ingår i Rydbergs första samling:

Räck mig de väna läpparnes kalk, fast drycken han ger mig
städse i ljuvaste fröjd blandade saknadens kval!
Aldrig du närmat din mun, förrän, gripen av trånad, min ande
slet i de känsliga band stoftet på honom har lagt.
Liksom en fånge vid vinterns slut, när en smekande vårfläkt
spelar från blånad sky in i hans fängelsevalv,
trycker mot gallret sin kind och andas och njuter, men känner
dubbelt i njutningens stund tyngden av bojan han bär;
så när din kyss, så frisk som västan på blommande ängar,
skön som en ros i sin knopp, kom till min fängslade själ,
spratt i bojan hon upp och trängde mot läpparnes stängsel,
ivrig att svinga sig bort, svinga i frihet och ljus
hän till den värld, där ditt innersta jag, du älskade, dväljes,
där, för att, död för mig själv, evigt få leva i dig.

Sibelius och Rydberg (4) -- Vattenplask

"Vattenplask" ingår i Opus 61, Åtta sånger med klaverackompanjemang, (1910):

Dikten är hämtad ur Rydbergs första diktsamling.

Invid palatsen
lagunens vatten
melodiskt skvalpar
i sommarnatten.

En solbrynt gosse
sliten kappa
behagligt vilar
på dogens trappa.

Och böljan viskar
invid den lille,
som något hemligt
hon säga ville.

»Se kungasonen!
Se gudars like!
Men skall han ärva
sitt kungarike?

Hur än vi vandra
kring världens länder,
vid havets kuster,
vid floders stränder,

vi ana furstar,
där barn vi blicke,
men vuxna kungar
vi finna icke.»

Sibelius och Rydberg (3) -- Atenarnes sång

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"Atenarnes sång", för goss- och mansröster, hornseptett och slaginstrument, (1899), ingår i Opus 31. Texten är hämtad från Rydbergs dikt Dexippos. Sången blev något av en inofficiell kampsång under Finlands kamp för självständighet från Ryssland.


»Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden!
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder!
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!

Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen
framom de unge man ser gubben förblöda och dö.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet;
skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.»

Minnen -- Ernst Wigforss, och Viktor Rydberg

Minnen heter Ernst Wigforss självbiografi som utkom i två delar på 1950-talet. Det är den första delen som här kommer att beröras.

Vem var Ernst Wigforss?

Ernst Johannes Wigforss, född 24 januari 1881 i Halmstad, död 2 januari 1977 i Stora Hult i Båstads kommun, var en svensk socialdemokratisk politiker. Han var finansminister 1925–1926, 1932–1936 samt 1936–1949. Han blev även docent i nordiska språk vid Lunds universitet 1913.

Wigforss räknas till den svenska socialdemokratins stora ideologer, och tillhörde från studieåren den intellektuella eliten vid Lunds universitet. Som den förste betydande finansministern för de svenska socialdemokraterna har hans ekonomiska program och teorier färgat politiken; han har deltagit i byggandet av vad som kallas folkhemmet och omdanat den svenska socialdemokratins ideologi.

Kända citat

Wigforss är den som myntade: "Den som är satt i skuld är inte fri." Återanvänt och fäst i det svenska folkets kollektiva minne genom Göran Perssons bruk av det under 1990-talets skuldkris. Ord har makt! Ernst Wigforss var djupt påverkad av Viktor Rydberg, vilket kommer visas längre ned, och jag vill här flika in att det är möjligt att Wigforss inspirerats till ovanstående citat av honom. Jag tänker då på ett avsnitt i Vapensmeden som kallas "Gälden till Lübeck" och ingår som en separat del i det tolfte kapitlet:

Sveriges skuld till Lübeck skulle gäldas, och då medel härtill saknades, måste kung Gösta tillgripa kyrkors och klosters dyrbarheter. Det var ett farligt steg, men nöden väjer icke. Faran var tydlig för envar, som hade tillfälle att bevittna allmogens ord, blickar och åtbörder, när den, samlad kring sina sockenkyrkor, åsåg, huru kalkar och monstranser bortfördes. Samma folk, som villigt gick till sina tunga sysslor och ödmjukt bar hungern och alla i litanian omnämnda naturhemsökelser, knotade och knöt nävarne kring spjut och yxor, när en mänsklig myndighet syntes förgripa sig på dess rätt, och det var hågat att genast nyttja sina »värjor», när därtill kom, att förgripelsen liknade helgerån. Vid dessa tillfällen sågs på än den ene kyrkobacken, än den andre i Smålands, Västergötlands och Östergötlands härader den av folket med undran betraktade och likväl nästan över allt med ett märkvärdigt förtroende bemötte Svante harpolekaren. Även de misstänksamme bland de äldre och inflytelserikare dannemännen ville gå i god för att han var folkvän. Rykten gingo, att han var ättling av en släkt, som fordom betytt mycket i Sverige och hållit sköld över landets bästa och folkets rätt. I Ekesjötrakten menade några, att de igenkände honom: att de sett honom som gosse på hovgården där, och att han då gällde för en Sture. Andre sade annat. Likaledes förmäldes, att Joulf Slatte, Stigmans-Oden, vilken mången också trodde vara folkvän, ehuru av en alldeles egen, okristlig och förskräckande art, hade förklarat fågelfri den man, som vågade kröka ett hår på harpolekarens huvud.

Som oftast samlade sig menigheten på kyrkobacken kring denne och åhörde vad han hade att säga om dagens tilldragelser. Han sökte icke förringa vad som skett och möjligen skulle ske; han tvärtom sade sig förutse, att sedan penningar, kalkar och monstranser tagits, torde ordningen förr eller senare komma till kyrkoklockorna, ty det utfattiga rikets skuld och utgifter för dess ordnande och värnande voro stora. Han sökte ej försvaga intrycket på allmogens känslor av de nödtvungna kyrkoroven; han tvärtom fördjupade med tal och sång detta intryck, men omgestaltade det på samma gång till likhet med vad han själv kände. Sedan han från kyrkobacken följt någon av de förnämligare sockenmännen till dennes hem, vanligen ledsagad av många bygdens män och kvinnor, sjöng han där först psalmer och hymner, som voro dem bekanta och kära, så Engelbrektsvisan eller någon liknande, som uppkallade fosterländska minnen, därefter en sång, som han diktade under stundens ingivelse.

Än om monstransen, varur släkte efter släkte sökt enhet med det gudomliga i folkbefriaren från Nasaret; varur man efter man, kvinna efter kvinna hämtat den hemlighetsfulla kraften till en villig och hopprik färd in i det land, där de hädangångne bida världsförvandlingens dag...

Än om kyrkoklockorna, som samstämmigt inringa gudstjänstens och vilans dagar; vid vilkas ljud de nyfödde bäras till dopet och de avlidne till graven.

Snart skola de kanske tystna, sedan de i århundraden frambragt ur malmen klingande tidslänkar till förening mellan bortsvävande och anländande själar.

Men vad sedan?

Väga dessa offer mer än förlusten för svenska folket av dess heder? Skuld skall gäldas, om ock med mödor intill döden. Skuld är en kämpe, som skall döda din själsadel, om icke du dödar honom. Medvetandet av vanära skulle tynga ditt arbete på åkern och i skogen, svenske man. Det skulle rycka vingarne av de böner du uppsänder för dina tegars gröda och ditt hems trevnad.

Medvetandet av bevarad ära skall fördjupa plogfåran och öka groddkraften i de frön du i henne sår. Det skall giva dina böners vingar spännkraft. Det skall hålla dig rak inför dem, som vilja vara dina herrar, och det skall giva mångfaldigad kraft åt de slag du slår för frihet, lag och rätt. Ur plogfåran och ur bönen och ur ditt i strider för rätten gjutna blod skall komma välsignad äring; ur den välsignade äringen skönare prydnader för dina altaren, renare och starkare klocktoner över Sverige. –

Sådant sjöng Svante vid sin harpa. Och såsom konung Hjarrande med sin mäktade besvärja oväder och böljor, lade sig även för denne harpolekares toner tillsvidare den storm, som hotat med plötsligt utbrott.

Om ni nu läser ovanstående, så visst förefaller det sannolikt att Wigforss fått andemeningen i sitt citat härifrån. Ja, osannolikt är det i vart fall inte.

Wigforss har även sagt: "Har det någonsin i mina ådror flutit några droppar av det blod man kallar revolutionärt, har jag ärvt dem från Viktor Rydberg, inte från Karl Marx." Detta än idag någorlunda kända citat är dock något märkligt, enligt mig. Hur skall det uppfattas? Ernst Wigforss var ju inte revolutionär utan reformist, som ville införa socialismen på demokratisk väg. (Jag vill för övrigt här påpeka att Rydberg absolut INTE var socialist. Han ställde sig inte bakom vare sig dess filosofiska grundvalar eller dess praktiska utformning. Men han hade en medmänsklighet och kritisk läggning mot samhället som tilltalade och inspirerade socialisterna.) Problemet är att Rydberg inte heller han var revolutionär utan även han reformist. Så var kommer det "revolutionära blodet" ifrån? Antingen har W. misstolkat R., eller så menar W. helt enkelt att hans reformism har kommit från R. Det vill säga, han har aldrig velat bli revolutionär eftersom förändring kan nås på fredlig väg, genom en revolution av människors sinnen.

Minnen, del I -- beröringspunkter med Viktor Rydberg

För det första, är boken läsvärd? Både ja och nej. Är man Socialdemokrat, solklart ja. Är man bara intresserade av politik och/eller svensk modern historia, ja, men med viss tvekan. Övriga håller sig undan.

W. var en intellektuell av mycket hög rang. Han var inte bara forskare själv inom språkområdet (främst dialektforskning) utan var intellektuell till sin läggning. Han var mycket kulturellt bildad och intresserad, dessutom kanske framförallt filosofiskt beläst och insatt. Det var sådana politiker som byggde upp och fick inflytande i våra politiska partier förr! (Vår nutida statsminister, Reinfeldt, vars bild av en lyckad kulturell afton innefattar läsandet av Camilla Läckbergs senaste deckare och melodifestivalen med ett glas bag-in-box-vin, står i stark relief. Och vad Stefan Löfvén har för andligt liv törs man knappt tänka på.)

W. var också mycket intelligent, det framgår av boken. Men det rör sig främst om ett snabbrörligt intellekt, som registrerar och förstår men saknar större djup och i grunden förmåga till egna tankesystem. Han var medveten om denna sin brist, något som troligen gjorde att han inte fortsatte på forskarbanan, även om han var mycket stolt över sin avhandling, vars fullbordan han själv upplever som ett överkommande av sin brist. Istället drogs han in i de radikala studentkretsarna i Lund, och fortsatte in i politiken via några år i läraryrket. Där ungefär slutar den första delen av hans memoarer.

Boken är ganska "pratig". Man upplever aldrig att det är välformad litterär skapelse man läser utan en variant av dagboksanteckningar i efterhand. Det är ganska "friskt" i början, men blir snart tjatigt och något opassande, i synnerhet som innehållet till över hälften består av litterära, filosofiska och politiska reflektioner.

W. växte upp i ett harmoniskt, kristet hem. Hans far var målare som drev egen firma och även hade anställda. De verkar ha haft studietradition och de bodde i ett eget hus inne i staden. Det rör sig alltså om vad man skulle kunna kalla "medelklass" på den tiden.

Under läsandet av boken har jag satt små lappar som markering där R. berörs. En genomräkning ger hela 33 stycken. Det rör sig också i många fall om längre resonemang. Ja R. är den person som ges mest utrymme i denna bok förutom W. själv. Redan på andra sidan sätts tonen då W. skriver: "Typen finner man bara hos individen." (inspirerat av R. text "I halvslummer").

Senare skriver han om en hos familjen inackorderad Åbjörnson: "Han går igen i Viktor Rydbergs Realisten Åbrandsson."

När han började läroverket kom han i kontakt med mycket litteratur via biblioteken och kamraters inflytande, och han nämner att han troligen läste de nordiska guda- och hjältesagorna i "Rydbergs omdiktning", dvs Fädernas gudasaga. Men det var tydligen inget som hänförde honom just då: "Ingenting av Viktor Rydberg tycks ha funnits med eller kommit inom min synkrets. Men när han kom, kom han som en uppenbarelse."

Han skriver: "Hans efterskrift till Grottesången är ju ett angrepp på den materialistiska socialismen. Jag borde veta, hur jag reagerade vid läsningen första gången, men jag minns det inte. Vad jag däremot minns, är olusten senare, då jag inte tyckte jag kunde förlika detta angrepp med den anda, som talade ur dikten." (Här kan man se, att W. inte i grunden ställer upp på R. världsbild, kanske inte ens förstår den.)

Han läste vid denna tid (runt 17, 18 års ålder) Rydbergs tidiga "religionskritiska" böcker, Den siste Atenaren, Medeltidens magi och Bibelns lära om Kristus. "Det var tilltalande för mina känslor [sic!] att få argument för att treenighetsläran och Kristi gudom var främmande [ett märkligt ordval] evangelierna. Men det fortsatta studiet av tilläggen till senare upplagor oroade mig. Polemiken mot dem som inte ville se mer än den empiriska mänskan, tycktes tyda på någon tro om hans särställning inom mänskligheten [detta framgår dock tydligt i redan första upplagan av boken], som inte passade mina religiösa behov, och inte syntes höra hemma i Rydbergs tankevärld i övrigt. [...] Jag hade ingenting emot att den som ville, kunde tala om vad Jesus uppenbarade av gudomen, bara man medgav att samma gudomliga, om än i olika grad, uppenbarade sig hos oss alla." Det rör sig alltså om tankegångar hos W. som fanns i det sena 1800-talets Teosofi och vår egen tids New Age (Rydberg stödde för övrigt aldrig Teosofin, något som Tore Lund har visat.) Han vill sjunga i stämma med Tomas Di Leva: "Everyone is Jesus". Något sådant skulle R. aldrig ha ställt upp på. (Detta är väl något som tarvar ett eget inlägg för att beröra hur Rydberg såg på den saken.)

Han har svårt att acceptera R. åsikter i frågan och skriver i en dagboksanteckning 1906: "Allt ända fram till studentexamen tror jag kan sammanfattas av Rydberg. Inte så som jag sett honom återgiven i en del unga teologhjärnor och -hjärtan utan sådan som jag tror han verkligen var. [...] Skall det finnas något enande i allt som kommit efter, så måste det åtminstone ha legat preformerat i den första sådden..."

Han beskriver de texter hos Rydberg som slog an hos honom. Han föredrar "Lukanus marterad" framför "Kantaten", "Caesarernas visdom" framför "Träsnittet i psalmboken". Wigforss tilltalas med andra ord inte främst av Rydbergs idealism eller andlighet, utan av det som han uppfattar i ovan nämnda citat som "revolutionärt". Dikten "Dexippos" lämnar W. "kall". Han skyr "patriotismen". Också det något som R. skulle utveckla i sitt senare författarskap. W. angriper sin egen "sentimentalitet" och anger en ovilja mot densamma som förklaring till varför han inte gillar vissa dikter eller strofer. Men "skönheten" uppskattade han, och han citerar en strof ur "Antinous" och en strof ur "Oro".

Under skolundervisning i filosofi kommer han i beröring med materialismen och Platons idévärld, men ser problem i dem båda. Han skriver: "Jag vet bara att när jag sedan fick läsa Rydbergs "Ting och fenomen", tyckte jag att det var en mycke bättre inledning till studier av den mänskliga tankens möjligheter att fatta tillvaron."

"Jag var bara säker på att jag fann den metafysik som tagit min inbillning fången i Drömliv och Grubblaren [dikter av R.], mera tillfredställande än den materialistiska metafysik, som tycktes vara det enda alternativet."

W. berör naturligtvis en massa annan litteratur som lästes av honom och hans kamrater, ingen här nämnd och ingen glömd, men vad som är anmärkningsvärt är att inte Strindberg finns med. Han skriver själv på ett ställe, lite urskuldande, om detta. Men detta är vittnes börd om att en litteraturintresserad gosse från ett mindre bemedlat hem kunde gå en hel uppväxt utan att komma i kontakt med "den store". Inte ens under universitetstiden verkar Strindberg ha kommit in i hans eller vännernas krets. Var Strindberg bara en angelägenhet för en snäv krets i huvudstaden en kort tid under 1880-talet? Var hela hans upprättande ett resultat av Strindbergsfejden, då han ställde sig på den socialistiska sidan, och hans sena dramers internationella berömmelse?

I ett senare flera sidor långt avsnitt återkommer W. till R. dikter och framförallt Grottesången. Att socialisterna uppskattade och utnyttjade dikten, trots efterordet som kritiserar dem, är välkänt. Den ingick i den tidiga Socialdemokratins förslag på lämplig litteratur. Det fanns väl vid denna tid inga "arbetarförfattare" av rang, och man fick låna det som stod till buds. Senare önskade man avskudda sig detta "liberala" ok. Branting skrev, nämner W., att denna dikt "kunde ha blivit den på långliga tider förnämsta på svenskt tungomål, om författaren tagit steget fullt ut och pekat på socialismen såsom räddningen från Grotte..." Säkerligen var det för att gardera sig mot denna typ av reaktioner som R. valde att lägga till sin efterskrift till dikten. Det är ju det mekaniska, människan som maskin och enbart kugge i ett samhällsmaskineri som R. i grunden vill angripa, oavsett om hon utnyttjas av materialister i form av kapitalister eller i form av socialdemokratiska politiker och byråkrater. Vad var den andra halvan av det svenska 1900-talet om inte storskalighet i industrin, storskalighet och rivningshets i byggpolitiken, människor som brickor i det socialdemokratiska samhällsbygget, nedbrytningar av andlighet, gemenskaper och traditioner? Såg de inte följden av sin politik, ville de inte se? W. tar för övrigt även upp den fällande domen mot Viktor Lennstrand. Han har i samband med detta "problem" med sina "känslor" till R.

Det kan nämnas att det är "Den nya Grottesången" som W. anför som "revolutionsinspiration" n:r 1.

Att W. inte riktigt på djupet ville ta till sig R. visar att han senare omfamnade den materialistiska historieuppfattningen. Detta går stick i stäv med R. idealistiska historieuppfattning. Det Karl Marx gjorde var ju att ta Hegels historieuppfattning och vända den upp och ned. Det är också intellektuellt mycket svårt att vara filosofiskt "idealist" (som W. ändå verkar vara) och samtidigt försvara en materialistisk historieuppfattning. Men W. vill inte se "idealism" som en religion. Det är sant, men den öppnar i vart fall upp för möjligheten till religion, och den är i sin essens anti-materialistisk, dvs den uppfattar världen som i första hand andlig.

W. återkommer till tankar kring Gud och R. dikt "Prometeus", som han upplever som "förvirrande", och Medeltidens magi, varur han ställer sig bakom R. kritik av dualismen. W. vill se Gud som "Det Absoluta". Är det möjligt att reducera religion till något mer banalt? Frågan är ju förstås: Vad är Det Absoluta? Allt annat är gungfly. Man kan här se ett mönster i W. förhållande till R. Han vill att R. skall ge honom svaren, men får dem endast delvis eftersom de inte stämmer med vad han själv kan acceptera. Tyvärr verkar inte W. ha gjort någon djupare analys av varför han och R. har en diskrepans.

Under studenttiden i Lund försvinner R. alltmer från horisonten. W. dras in i sin egen tids intellektuella strider, han umgås med radikala, i vars kretsar R. till och med sågs som något misstänkt; fanns det några "smygidealister" med Rydbergs porträtt på väggen?

Sammanfattningsvis: Viktor Rydberg ligger som ett grundackord i Ernst Wigforss tankevärld, något som han ständigt återkommer till och prövar emot. Det skär sig ofta, men utan att han skall förkasta Rydberg.

Sibelius och Rydberg (2) -- I natten

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"I natten" ingår i den andra diktsamlingen. Sibelius tonsatte den 1903 och den återfinns i Opus 38 -- Fem sånger med klaverackompanjemang, vari även tre andra Rydberg-tonsättningar ingår.


Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande stilla.

Tyst najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande stilla.

P. S. Nyligen gjordes en modern tonsättning av dikten som publicerades på YouTube. För den som vill jämföra finns den här.

Rydberg hade troligen rätt om Tors hammare

Rune Palm, runolog och docent i nordiska språk, skriver i sin bok Vikingarnas språk om en text på en kopparamulett funnen i Södra Kvinneby på Öland. Texten är en besvärjelse och lyder översatt till modern svenska:

"Här ristar jag skydd för dig, Bofi, med ... är säker för dig. Och må blixten hålla allt ont från Bofi. Må Tor skydda honom med den hammare som kom ur havet. Fly härifrån onda makt. Du får inget av Bofi. Gudarna är under honom och över honom."

Sedan skriver Palm: "Enligt de isländska källorna kommer dock Tors hammare inte ur havet utan smiddes av dvärgarna Brokk och Sindre och fördes till Asgård av Loke."

Detta är visserligen sant. Men är inte det ovanstående en indikation på att Rydberg har rätt när han skriver, i Fädernas gudasaga:

Tor har haft två hammare. Den som hittills blivit omtalad är ett gott konstverk, gjort av hårdaste sten, blankfejat och skinande och laddat med vafereld i gryet. Men som det sedan visade sig, hade den icke alla upptänkliga goda egenskaper. Denne äldre hammare har, likasom den yngre, varit kallad Mjölner (»krossaren»).

Gjord av hårdaste havsklippor? och blankfejad av havets vatten under dess yta? som "den hammare som kom ur havet" enligt Ölandsinskriften ovan? Och den hammare som omtalas här är i så fall Tors första hammare?

Nyskriven tonsättning av "I natten"

Hans Gatu har gjort en ny, fin tonsättning av Viktor Rydbergs dikt "I natten".

Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande stilla.

Tyst najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande stilla.

Statyerna på Djurgårdsbron

Fädernas gudasaga av Viktor Rydberg var mycket inflytelserik. Många — även seriösare läsare — tog säkert genvägen och nöjde sig med att läsa denna bok, istället för hans stora vetenskapsverk Undersökningar i germanisk mytologi. Det verkar som om boken under en tid var standardverket för dem som ville få en populärt framställd översikt av mytologin.

En av de konstnärer som inspirerades var Rolf Adlersparre när han skapade stoderna till Djurgårdsbron i Stockholm. Bron har fyra kolonner av granit med varsin fornnordisk gud i zink skulpterade av konstnären. Adlersparre hade låtit sig inspireras av Fädernas gudasaga. De fyra fornnordiska gudarna är:

• Heimdal som blåser i Gjallarhornet (norra brofäste)
• Frigg (Odens hustru) som håller i en stav (norra brofäste)
• Freja med en falk i ena handen (södra brofäste)
• Tor med hammaren Mjölner över axeln (södra brofäste)

(Bilder av Holger.Ellgaard licensed under the Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.)

Det var här Stockholmarna passerade när de skulle ta sig till nöjescentret Djurgården för att roa sig en lördagskväll. Det påminner oss om att den nordiska gudavärlden länge var en del av vår populärkultur (och inte bara kunde refereras till bland lärda män eller specialintresserade). Många gånger förekom de nordiska gudarna som karaktärer i de otaliga revyer som sattes upp på Djurgården.

Den nuvarande Djurgårdsbron byggdes av Bergsunds mekaniska verkstad på
Södermalm 1896 och stod klar till den stora Stockholmsutställningen
1897.

Entropi-begreppet hos Rydberg

I senaste numret av Viktoriana (2014: 1) nämner Tore Lund (VR-sällskapets sekreterare) att Lotta Lotass i sin samling Varia har citerat Rydbergs dikt "Livslust och livsleda" som ett exempel på entropi-begreppets genomslag i vitterheten.

Till att börja med, vad innebär entropi-begreppet? Vad som menas är den termodynamiska lag som säger att all materia alltid strävar efter att nå sitt lägsta möjliga energitillstånd. För att enkelt illustrera: Man kan tänka sig vad som händer om man upphör att städa sitt hem. Efter hand uppstår alltmer oordning, saker ligger utspridda, blandade, på fel ställe, en stor oformlig röra helt enkelt. Vad som krävs för att återskapa ordning är att man tillför energi, i form av att man städar. Detta är exakt vad som händer i naturen enligt entropilagen: allt uppnår efterhand allt mer oordning. Större molekyler bryts ned till mindre och allt jämnas ut till en enda stor oordning (KAOS i mytologin kan föreställas på detta sätt, medan KOSMOS är ordnat). För att skapa ordnade strukturer måste man tillföra energi, vilket är exakt vad vi människor gör när vi tillverkar saker exempelvis. Men, som vi vet, bryts allting sedan ned, och detta sker inte enbart genom slitage och väder och vind, utan allting bryts även ned av sig själv.

Att lagen fungerar bra på slutna system och död materia är oomtvistat. Den är ändå problematisk. För om den vore allenarådande princip i universum hade inget liv kunnat uppstå och heller inga ordnade ting, t. ex. planeter, solsystem, för att inte tala om Internet och denna blogg som jag just nu skriver på. Det måste alltså finnas någon annan motverkande kraft som kan upphäva entropilagen. Vi kan kalla den "livskraften". När ett nyfött barn kommer till världen är det fullproppat av denna "livskraft" som är så stark att det förmår upphäva entropilagen, växa, utvecklas till en (förhoppningsvis) högstående varelse och leva ett långt liv innan entropilagen till slut tar överhanden ("livskraften" är förbrukad) och människan dör. När en människa väl har dött, finns inget som motverkar lagen, och kroppen bryts ned på bara några dagar. Detta hade hänt även med ett nyfött barn, om det inte hade haft denna "livskraft".

Faktum är att detta kan ses som ett slag "Gudsbevis", och en del kanske hellre kallar "livskraften" "Gud". Det är nu inte min avsikt att här göra några sådana likställelser, men man bör konstatera att naturvetenskapen av idag (i alla fall den som lärs ut på lägre nivåer) alltsomoftast blundar för denna typ av motsägelser i syfte att skapa en tillrättalagd och förklarlig världsbild.

Åter till Rydbergs dikt och det sena 1800-talet. Den är uppenbart ett angrepp -- efter de linjer jag skissat ovan -- på entropibegreppets användning av en del tänkare och poeter. Själva lagen förstod Rydberg och hade inget att invända mot. Det vill säga om tillämpad på ett begränsat och riktigt sätt.

Jag antar att det är andra halvan av dikten som Lotass har citerat och den kan läsas nedan. Hela dikten finns här.

Poet.

(Nittonde århundradets slut.)

Jordisk smärta sig ändlig vet.
Hell dig, milda förgänglighet,
du, som gav oss ett mål, en hamn,
du, som lärde oss dödens namn!

O, hur stjärnan från evig led
trånfull ser till ditt rike ned,
som hon vore av längtan tärd
till de växlande formers värld.

Jordisk smärta är ändlig blott.
Hell förgängelsens milda lott!
Under eviga stjärnor dig
prisar en dödlig på nattlig stig.

Aristodemos.

(En av de unge hellenerna.)

Låt luftdemonerna prata! Vi lägga till vid stranden. Mina muskler önska gymnisk lek. Men, vid alla vidunder, vad är det för en skepnad, som står och går däruppe på klippan? Är det en människa?

Kallias.

(En annan av de unge.)

Knappt troligt. Han liknar snarare en pumpa på två pinnar. Kanske skall det ändå vara en människa. Pumpa, vem är du?

Pumpan.

Inga öknamn, slyngel! Jag är slutresultatet av världsutvecklingen. Jag är intelligensaristokraten.

Aristodemos.

Vad du än är, saknar du biceps och har ett eländigt underrede.

Intelligensaristokraten.

Så mycket större är mitt huvud. Det har utvecklats på de plebejiska lemmarnas bekostnad. Mitt huvud behöver sitt omfång för att rymma sina miljarder gånger miljarder hjärnbarkceller, alla uppfyllda av kunskaper och idéer, om vilka du, som tillhör en på lägre utvecklingsskede ställd människofänad, ej har en aning.

Aristodemos.

Vid hunden Kerberos, du är gräsligt ful.

Intelligensaristokraten.

Och fördenskull beundrad av den äkta konsten, som äntligen funnit, att endast det fula är natursant. Det ljugande sken av djurisk skönhet, varmed du är behäftad, har försvunnit för den intelligensens höghet, som skiner ur mitt anlete. Du skryter med din biceps, dina muskler. Men de äro genomvävda med råa bondnerver. Mina nerver däremot! De »dirra» vid minsta dallring av etern. Mina ögon se det ultravioletta i spektrum. Mina öron uppfatta hundradedels intervaller. Känselnerverna, som genombäva mina »slanka» lemmar, »dirra» av vibrationer och reflexer, som du ej förnimmer. Visa mig vördnad, du vackre lurk! Jag är den, för vars frambringande de geologiska åldrarna strävat, arbetat och svettats blod i miljontal år. Jag är den, för vars framfödande åkrarna blivit gödda och slagfälten höljda med offer, så länge vapen och verktyg funnits. Jag är världsträdets blomma, det högsta och det enda aktningsvärda det tarvliga universum lyckats alstra – jag är intelligensaristokraten.

Agaton.

(En av de unge.)

Pumpa, då bör du kunna avslöja universums gåta. Lyft en flik och låt oss se!

Intelligensaristokraten.

Världsalltet nalkas sin eviga vila. Värmen fördelar sig allt jämnare i rymden, och när fördelningen är avslutad, upphör rörelse och liv. Allt försvinner i omedvetenhetens natt. Det enda, som därvid har betydelse, är, att även jag, i vars hjärna universums egentliga medvetande är samlat, atrofieras och entropieras. Även jag är dömd att försvinna. Jag skall avdunsta till en känselsträng, »slankare» än solstrålen, och känselsträngen dofta bort i rymden med en ultrafin, hyperestetisk »dirring» av djupaste livsleda.

Agaton.

På avskrädeshögen med pumpan! Hon luktar inbilskhet och förruttnelse långa vägar. Vänner, det är ju lyckligt, att vi få tillhöra samma härflock, då vi i morgon tåga ut mot de galliska
barbarmassorna, som nalkas Delfi. Lyckligt, om vi återvända som segrare till vårt Athen och de älskade i hemmet. Lyckligt även, om vi stupa för Apollons, ljusgudens, helleniska och heliga sak. Vi ha några timmar på oss. Huru tillbringa vi dem? Jag ville gärna gå till Akademia och höra den ryktesvis omtalade nya upptäckten på de koniska sektionernas område. Sådana upptäckter skola en dag uppenbara oss naturens lagar; de ha därjämte ett slags logisk skönhet, som drager mig till sig.

Kallias.

Jag går och hör det menanderska lustspel, som skall uppföras.

Aristodemos.

Jag går och småtvistar med filosoferna i Stoa. Jag står ännu mellan Epikuros och dem, men känner mig nalkas dem. Och nu ovanpå dityramberna den tyrteiska sången!

De unge hellenerna.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

En budbärare från Golgata.

Jag instämmer med eder. För mig är livet skönt och döden även. Ty Kristus är mitt liv och döden min vinning. Högsta vinning martyrens död. Högsta vällust att lida hans pinor.

Eko av Anakoretens röst.

Att glädjas, då syskon lida,
att jubla in i koren av miljoners förtvivlan --
loda helvetets djup, om du det kan;
djupet av denna synd lodar du icke.
Men den siste glädjejublaren skall tystna,
då Herren sveper kring ljuset mörkrets dok
och breder den stora natten över oss, under oss.
Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas av fasan
och fasan frälsa världen.

Sibelius och Rydberg (1) -- Harpolekaren och hans son

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"Harpolekaren och hans son" är inledningsdikten till romanen Vapensmeden. Den ingår också i den andra diktsamlingen (om jag inte minns fel). Sibelius tonsatte den 1904 och den återfinns i Opus 38 -- Fem sånger med klaverackompanjemang, vari även tre andra Rydberg-tonsättningar ingår.


eller lyssna på Deezer (liksom Spotify gratis efter registrering och kräver ingen programvara, lyssna direkt i webbläsaren): http://www.deezer.com/track/47456301

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Aftonrodnans gyllne bloss
vinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

Den sedlige idioten Lagercrantz, Caligula, Stolpe och Rydberg

Två av 1900-talets största kulturella och intellektuella profiler i Sverige var Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den förra konservativ, katolik, den senare radikal. De representerar två motpoler i den svenska samhällsutvecklingen, där Lagercrantz sida tog en näst intill fullständig seger (och jag avser nu den kulturella, värdebaserade sidan av samhället, ej den ekonomiska), ivrigt understödd av politikerna kring Palme; en seger som ligger kvar som en våt, tryckande filt över Sverige än idag (en debatt där den ena sidan vinner fullständigt leder sällan till något gott). Lagercrantz stod nästan alltid på de radikalas sida via sitt organ Dagens Nyheter (liberal?, pyttsan!), vare sig det handlade om "trolöshetsdebatten" (den svenska kulturrevolutionen) eller maoisterna. Annars är ju Sven Stolpe unik, för han är en få på "högersidan" som faktiskt överglänste sina motståndare i kvickhet, formuleringsförmåga och karisma.

År 1980 utkom Stolpe med en biografi om sin antagonist, enkelt betitlad Olof Lagercrantz, och det är däri vi hittar det berömda citatet om honom:

Sedlig idiot, var han för ingen del något dumhuvud.

Detta handlar från början om den romerske kejsaren Caligula och är av Viktor Rydbergs penna (Romerska kejsare i marmor). Det är träffande om Lagercrantz och har därför levt vidare. Det var dessutom extra taskigt, eftersom Lagercrantz beundrade Rydberg (och ville ge honom en högre ställning på den svenska parnassen än andra kulturradikaler på 1960-talet).

Sven Stolpe var en mästare på mustiga, träffande formuleringar. Han såg också, till skillnad från många andra men i likhet med Rydberg, August Strindbergs stora brister som tänkare och människa, men också, i likhet med Rydberg, hans begåvning, omväl begränsad.

Strindberg var en genomusel människa.

Lyssna här.

Andra citat:

Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.

Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.

Det sista citatet är från Gäst hos Hagge, ett fantastiskt program där Stolpe får breda ut sig på ett charmant sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=OAVN2d09wOo
http://www.svtplay.se/klipp/137400/gast-hos-hagge-sven-stolpe