tisdag 24 september 2013

Snoilskys hyllningsdikt

Carl Snoilsky, idag mest känd för "Svenska bilder", var andra halvan av 1800-talet betraktad som samtidens främsta poet (Rydberg var väl också med i "poesimatchen" men associerades nog fortfarande främst med andra genrer), i alla fram till Heidenstams inträde på scenen. Han skrev många hyllningsdikter till kända svenska personer, både levande och döda, varav flera är med i Svenska bilder.

Han var även god vän med Viktor Rydberg, och vid beskedet om dennes död skrev han följande dikt, som jag tidigare har publicerat i efterordet till Romerska kejsare i marmor. Särskilt förtjust är jag i den sista strofen, som jag tycker är klockren och visar vilken begåvning Snoilsky verkligen var (Ekeliden var huset där Rydberg bodde efter flytten till Stockholm):
Stumma äro skaldens harpotoner,
borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
drabbar kanske blott en gång ett folk.

Slaget kom så oförmodat – smärtan
är för ny att tåla ordets skrud,
när igenom tusen, tusen hjärtan
ännu darrar detta dödens bud.

Huru foga hop av spridda stycken
denna bild vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarna av dessa smycken,
än ej födda släktens arvedel?

Sekler skola flitigt lägga samman
tankens underbara mosaik,
värmas av den eterklara flamman,
lyss till språkets magiska musik.

Tider, bättre, sällare kanhända,
skola fullt förstå den höga sång,
som Promethevs qvad till de elända
inför tvivlarn Ahasver en gång.

Nya ynglingar, ej nesligt snärde
i materiens, dådlöshetens band,
skola fatta vad Dexippos lärde
gossehären, väpnad för sitt land.

Själar, som av himmelsk längtan bäva,
skola höra siarstämmans ljud
och i ekospåren ödmjukt sträva
för att söka sanningen och Gud.

Så han lever, så han tänker, sjunger
för de kommande till fröjd och tröst.
Sekelslutets sorl och njutningshunger
dör engång – dock ej hans djupa röst.

Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
ha vi känsla endast för förlusten,
då vår vän, vår stolthet från oss gick.

Det är endast tomheten vi fatta,
ödsligheten på var plats han prytt,
och det är som ej vi velat skatta
vad vi ägt, förrn i den stund det flytt.

Aldrig höra mer din röst i tiden –
blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
aldrig, aldrig trycka mer din hand!

måndag 16 september 2013

Rydbergs världsbild håller än (2)

För några år sedan utannonserades från forskarvärlden att man nu hittat "bevis" för Higgs-partikelns existens. Teorin om Higgs-partiklarna, för den som inte känner till det, har det fina med sig att den förklarar tyngdkraften och avståndsverkningar på längre avstånd än atomnivå (enligt vad jag förstår). Tyngdkraften tänker du, den hade väl redan Newton koll på? Nja, inte riktigt. Han formulerade lagen för tyngdkraften, men faktum är att tyngdkraftens ORSAK länge har varit en olöst gåta, som nu alltså Higgs-partikeln förklarar.

Viktor Rydberg lanserade för övrigt en liknande teori redan 1876! Läs föredraget här.

P. S. Det som är häpnadsväckande är att Rydberg kom fram till detta helt självständigt och inom ett område där han kan sägas ha varit lekman.

tisdag 3 september 2013

Rydbergs världsbild håller än (1)

Efter att ha sett "Vetenskapens världs" två program av Brian Greene igår och förra veckan, satt jag väldigt förvånad över att jag kände igen detta från Viktor Rydbergs tankevärld. Till att börja med detta att tiden av fysikerna uppfattas som något som kan beskrivas i en rum-tid, där allt enligt teorin som skett och kommer ske redan är "nedtecknat" och kan nås. Huruvida denna teori stämmer vet vi inte (den stämmer enligt den nuvarande modellen). Framförallt uppstår ju problemet med den fria viljan. Är denna modell förenlig med den fria viljan?

Hur som helst, läs nu följande avsnitt ur kapitlet "Trollängen" i romanen Vapensmeden (1891) och i synnerhet det understrukna:

– Jag hatar dendär ängen. Det är från henne du fått den förskräckligt sorgliga föreställningen, att du skall dö ung och Gunnar även. Har du rättighet att tro sådant? Det är ju hedniskt.
 – Prat. Det är icke Trollängen, som sagt mig detta. Där fick jag blott en onödig bekräftelse på vad jag visste förut. Jo, jag fick något mer där. Jag fick en upplysning som tillägg till vad jag redan visste: jag fick veta, att Gunnar och jag skola dö samma stund och i varandras sällskap – han kanske några ögonblick före mig. Kan det kallas sorgligt? För mig är det glädjande. Åtta rikt genomlevda år är en vackrare tidslängd än åttio torftigt genomlevda.
 – Jag tror icke på dessa förutsägelser. Min far har rent av förbjudit mig att tro på dem, och sedan dess har jag åter blivit glad. Min far tror på inga andra profetior än de bibliska, och bibeln vittnar, säger han, att icke ens gudsmännens, de helige profeternas förutsägelser alltid slagit in. Det fick Jonas erfara. För herren Jesus själv låg ju en förlåt över tiden för yttersta domens ankomst. Om den dagen och om den stunden vet ingen, icke ens sonen, utan fadern allena. För människoförståndet ensamt för sig är det ju omöjligt att skåda vad som icke finns. Framtiden finns icke, den födes efter hand stund för stund.
 – Det förflutna finns, menar man, icke heller. Och likväl skåda vi ett kortare eller längre stycke in det.
 – Det är lätt förklarat. Vi ha ju minnet. Men framtiden minns man icke.
 – Det kommer kanske någon kvällstund vid brasan, då din far och min komma att tala om den saken, och du kan då få bättre besked än av mig på dessa hemlighetsfulla ting. Ett sådant ord som minne är en bro, som ligger över ett outrannsakat djup. Man går på bron över djupet, utan att tänka på att det finns. En förfluten händelse finns icke . . . du har tillochmed glömt, att den funnits . . . och så dyker den likväl en vacker dag upp i din erinring. Varifrån? Det kan du icke säga, men min far kan det. Så mycket må jag meddela dig, att det förflutna ej är vordet till intet, utan finns av evighet; att framtiden ej är ett intet, utan är av evighet. Det innevarande ögonblicket skulle annars vara det enda som är verkligt. Men det innevarande ögonblicket är just något, som icke finns, om icke som en linje dragen mellan det förflutna och det kommande. Och den linjen är utan bredd, ty hade den en sådan, skulle halva bredden ligga i det förflutna och halva i det tillkommande. Det innevarande ögonblicket vore således ingenting, om icke det kommande likasom det förflutna verkligen funnes. Min far liknar tiden och allt i den vid ett band eller ett pergament, som avrullas. Den avrullade delen sjunker ned i mörker, och vi se den icke, men den finns. Den är det förflutna. Den icke avrullade delen är framtiden. Den synes ännu icke, men den finns. Den avrullade delen kan till en längre eller kortare del hägra för själen, och det kalla vi minne; den icke avrullade kan ock till en längre eller kortare del hägra för själen och det kalla vi siareförmågan. Minnet är ständigt verksamt, emedan det är nödvändigt för vårt jordeliv. Siareförmågan är icke nödvändig och är fördenskull verksam endast hos få. Å hennes sida av linjen har jag sett, när Gunnar och jag skola dö. Och detta har jag sett, emedan det i mig finns något kvar av mina fäders siareförmåga. Trollängens dimmor skänka icke denna, men egga henne, där hon finns. Min far tycker icke om eggelsemedlet. Det ger ett rus och följes av huvudvärk och kväljningar; det är ett lågt jordiskt medel. Den äkta profetian kommer i ren luft från blå himmel . . . Men där stiger månen upp. Se, hur sjön, som nyss sov i drömlöst mörker, börjar drömma. Och ser du därborta? Där är Trollängen. Ser du dimman, försilvrad och likväl ljusblå, som ligger över henne så lågt, att hon icke ens når över de låga enbuskarne?