söndag 29 juni 2014

Entropi-begreppet hos Rydberg

I senaste numret av Viktoriana (2014: 1) nämner Tore Lund (VR-sällskapets sekreterare) att Lotta Lotass i sin samling Varia har citerat Rydbergs dikt "Livslust och livsleda" som ett exempel på entropi-begreppets genomslag i vitterheten.

Till att börja med, vad innebär entropi-begreppet? Vad som menas är den termodynamiska lag som säger att all materia alltid strävar efter att nå sitt lägsta möjliga energitillstånd. För att enkelt illustrera: Man kan tänka sig vad som händer om man upphör att städa sitt hem. Efter hand uppstår alltmer oordning, saker ligger utspridda, blandade, på fel ställe, en stor oformlig röra helt enkelt. Vad som krävs för att återskapa ordning är att man tillför energi, i form av att man städar. Detta är exakt vad som händer i naturen enligt entropilagen: allt uppnår efterhand allt mer oordning. Större molekyler bryts ned till mindre och allt jämnas ut till en enda stor oordning (KAOS i mytologin kan föreställas på detta sätt, medan KOSMOS är ordnat). För att skapa ordnade strukturer måste man tillföra energi, vilket är exakt vad vi människor gör när vi tillverkar saker exempelvis. Men, som vi vet, bryts allting sedan ned, och detta sker inte enbart genom slitage och väder och vind, utan allting bryts även ned av sig själv.

Att lagen fungerar bra på slutna system och död materia är oomtvistat. Den är ändå problematisk. För om den vore allenarådande princip i universum hade inget liv kunnat uppstå och heller inga ordnade ting, t. ex. planeter, solsystem, för att inte tala om Internet och denna blogg som jag just nu skriver på. Det måste alltså finnas någon annan motverkande kraft som kan upphäva entropilagen. Vi kan kalla den "livskraften". När ett nyfött barn kommer till världen är det fullproppat av denna "livskraft" som är så stark att det förmår upphäva entropilagen, växa, utvecklas till en (förhoppningsvis) högstående varelse och leva ett långt liv innan entropilagen till slut tar överhanden ("livskraften" är förbrukad) och människan dör. När en människa väl har dött, finns inget som motverkar lagen, och kroppen bryts ned på bara några dagar. Detta hade hänt även med ett nyfött barn, om det inte hade haft denna "livskraft".

Faktum är att detta kan ses som ett slag "Gudsbevis", och en del kanske hellre kallar "livskraften" "Gud". Det är nu inte min avsikt att här göra några sådana likställelser, men man bör konstatera att naturvetenskapen av idag (i alla fall den som lärs ut på lägre nivåer) alltsomoftast blundar för denna typ av motsägelser i syfte att skapa en tillrättalagd och förklarlig världsbild.

Åter till Rydbergs dikt och det sena 1800-talet. Den är uppenbart ett angrepp -- efter de linjer jag skissat ovan -- på entropibegreppets användning av en del tänkare och poeter. Själva lagen förstod Rydberg och hade inget att invända mot. Det vill säga om tillämpad på ett begränsat och riktigt sätt.

Jag antar att det är andra halvan av dikten som Lotass har citerat och den kan läsas nedan. Hela dikten finns här.

Poet.

(Nittonde århundradets slut.)

Jordisk smärta sig ändlig vet.
Hell dig, milda förgänglighet,
du, som gav oss ett mål, en hamn,
du, som lärde oss dödens namn!

O, hur stjärnan från evig led
trånfull ser till ditt rike ned,
som hon vore av längtan tärd
till de växlande formers värld.

Jordisk smärta är ändlig blott.
Hell förgängelsens milda lott!
Under eviga stjärnor dig
prisar en dödlig på nattlig stig.

Aristodemos.

(En av de unge hellenerna.)

Låt luftdemonerna prata! Vi lägga till vid stranden. Mina muskler önska gymnisk lek. Men, vid alla vidunder, vad är det för en skepnad, som står och går däruppe på klippan? Är det en människa?

Kallias.

(En annan av de unge.)

Knappt troligt. Han liknar snarare en pumpa på två pinnar. Kanske skall det ändå vara en människa. Pumpa, vem är du?

Pumpan.

Inga öknamn, slyngel! Jag är slutresultatet av världsutvecklingen. Jag är intelligensaristokraten.

Aristodemos.

Vad du än är, saknar du biceps och har ett eländigt underrede.

Intelligensaristokraten.

Så mycket större är mitt huvud. Det har utvecklats på de plebejiska lemmarnas bekostnad. Mitt huvud behöver sitt omfång för att rymma sina miljarder gånger miljarder hjärnbarkceller, alla uppfyllda av kunskaper och idéer, om vilka du, som tillhör en på lägre utvecklingsskede ställd människofänad, ej har en aning.

Aristodemos.

Vid hunden Kerberos, du är gräsligt ful.

Intelligensaristokraten.

Och fördenskull beundrad av den äkta konsten, som äntligen funnit, att endast det fula är natursant. Det ljugande sken av djurisk skönhet, varmed du är behäftad, har försvunnit för den intelligensens höghet, som skiner ur mitt anlete. Du skryter med din biceps, dina muskler. Men de äro genomvävda med råa bondnerver. Mina nerver däremot! De »dirra» vid minsta dallring av etern. Mina ögon se det ultravioletta i spektrum. Mina öron uppfatta hundradedels intervaller. Känselnerverna, som genombäva mina »slanka» lemmar, »dirra» av vibrationer och reflexer, som du ej förnimmer. Visa mig vördnad, du vackre lurk! Jag är den, för vars frambringande de geologiska åldrarna strävat, arbetat och svettats blod i miljontal år. Jag är den, för vars framfödande åkrarna blivit gödda och slagfälten höljda med offer, så länge vapen och verktyg funnits. Jag är världsträdets blomma, det högsta och det enda aktningsvärda det tarvliga universum lyckats alstra – jag är intelligensaristokraten.

Agaton.

(En av de unge.)

Pumpa, då bör du kunna avslöja universums gåta. Lyft en flik och låt oss se!

Intelligensaristokraten.

Världsalltet nalkas sin eviga vila. Värmen fördelar sig allt jämnare i rymden, och när fördelningen är avslutad, upphör rörelse och liv. Allt försvinner i omedvetenhetens natt. Det enda, som därvid har betydelse, är, att även jag, i vars hjärna universums egentliga medvetande är samlat, atrofieras och entropieras. Även jag är dömd att försvinna. Jag skall avdunsta till en känselsträng, »slankare» än solstrålen, och känselsträngen dofta bort i rymden med en ultrafin, hyperestetisk »dirring» av djupaste livsleda.

Agaton.

På avskrädeshögen med pumpan! Hon luktar inbilskhet och förruttnelse långa vägar. Vänner, det är ju lyckligt, att vi få tillhöra samma härflock, då vi i morgon tåga ut mot de galliska
barbarmassorna, som nalkas Delfi. Lyckligt, om vi återvända som segrare till vårt Athen och de älskade i hemmet. Lyckligt även, om vi stupa för Apollons, ljusgudens, helleniska och heliga sak. Vi ha några timmar på oss. Huru tillbringa vi dem? Jag ville gärna gå till Akademia och höra den ryktesvis omtalade nya upptäckten på de koniska sektionernas område. Sådana upptäckter skola en dag uppenbara oss naturens lagar; de ha därjämte ett slags logisk skönhet, som drager mig till sig.

Kallias.

Jag går och hör det menanderska lustspel, som skall uppföras.

Aristodemos.

Jag går och småtvistar med filosoferna i Stoa. Jag står ännu mellan Epikuros och dem, men känner mig nalkas dem. Och nu ovanpå dityramberna den tyrteiska sången!

De unge hellenerna.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

En budbärare från Golgata.

Jag instämmer med eder. För mig är livet skönt och döden även. Ty Kristus är mitt liv och döden min vinning. Högsta vinning martyrens död. Högsta vällust att lida hans pinor.

Eko av Anakoretens röst.

Att glädjas, då syskon lida,
att jubla in i koren av miljoners förtvivlan --
loda helvetets djup, om du det kan;
djupet av denna synd lodar du icke.
Men den siste glädjejublaren skall tystna,
då Herren sveper kring ljuset mörkrets dok
och breder den stora natten över oss, under oss.
Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas av fasan
och fasan frälsa världen.

lördag 28 juni 2014

Sibelius och Rydberg (1) -- Harpolekaren och hans son

Jean Sibelius, som ju var finlandssvensk och därmed räknade sig till den svensktalande kultursfären, tonsatte många dikter av svenska skalder. Särskilt flitig var han vad gäller Viktor Rydberg: en sökning i hans verklista avslöjar inte mindre än 11 verk med text av Rydberg. Man kan därav nog sluta att Sibelius inte bara uppskattade utan var påverkad av Rydberg på ett djupare plan. Vacker musik blev det, och jag kommer framöver under sommarveckorna posta dessa verk, i den mån de finns tillgängliga att lyssna till.

"Harpolekaren och hans son" är inledningsdikten till romanen Vapensmeden. Den ingår också i den andra diktsamlingen (om jag inte minns fel). Sibelius tonsatte den 1904 och den återfinns i Opus 38 -- Fem sånger med klaverackompanjemang, vari även tre andra Rydberg-tonsättningar ingår.


eller lyssna på Deezer (liksom Spotify gratis efter registrering och kräver ingen programvara, lyssna direkt i webbläsaren): http://www.deezer.com/track/47456301

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Aftonrodnans gyllne bloss
vinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

söndag 22 juni 2014

Den sedlige idioten Lagercrantz, Caligula, Stolpe och Rydberg

Två av 1900-talets största kulturella och intellektuella profiler i Sverige var Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Den förra konservativ, katolik, den senare radikal. De representerar två motpoler i den svenska samhällsutvecklingen, där Lagercrantz sida tog en näst intill fullständig seger (och jag avser nu den kulturella, värdebaserade sidan av samhället, ej den ekonomiska), ivrigt understödd av politikerna kring Palme; en seger som ligger kvar som en våt, tryckande filt över Sverige än idag (en debatt där den ena sidan vinner fullständigt leder sällan till något gott). Lagercrantz stod nästan alltid på de radikalas sida via sitt organ Dagens Nyheter (liberal?, pyttsan!), vare sig det handlade om "trolöshetsdebatten" (den svenska kulturrevolutionen) eller maoisterna. Annars är ju Sven Stolpe unik, för han är en få på "högersidan" som faktiskt överglänste sina motståndare i kvickhet, formuleringsförmåga och karisma.

År 1980 utkom Stolpe med en biografi om sin antagonist, enkelt betitlad Olof Lagercrantz, och det är däri vi hittar det berömda citatet om honom:
Sedlig idiot, var han för ingen del något dumhuvud.
Detta handlar från början om den romerske kejsaren Caligula och är av Viktor Rydbergs penna (Romerska kejsare i marmor). Det är träffande om Lagercrantz och har därför levt vidare. Det var dessutom extra taskigt, eftersom Lagercrantz beundrade Rydberg (och ville ge honom en högre ställning på den svenska parnassen än andra kulturradikaler på 1960-talet).

Sven Stolpe var en mästare på mustiga, träffande formuleringar. Han såg också, till skillnad från många andra men i likhet med Rydberg, August Strindbergs stora brister som tänkare och människa, men också, i likhet med Rydberg, hans begåvning, omväl begränsad.
Strindberg var en genomusel människa.
Lyssna här.

Andra citat:
Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.
Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.
Det sista citatet är från Gäst hos Hagge, ett fantastiskt program där Stolpe får breda ut sig på ett charmant sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=OAVN2d09wOo
http://www.svtplay.se/klipp/137400/gast-hos-hagge-sven-stolpe

lördag 21 juni 2014

Jönköping och järnet...

... heter en c-uppsats i historia från Lunds universitet (2009). Linnéa Karlskog är upphovskvinnan.

Min egen relation till Jönköping? Egentligen ingen, förutom att min anfader på svärdssidan föddes där på 1800-talet (ungefär samtida med Rydberg) och utvandrade till först Västergötland och sedan östra Värmland. Min relation är i första hand litterär: Vapensmeden råkar vara en av mina favoritböcker alla kategorier, och även den topografiska "skissen" Det forna Jönköping är en favorit bland Rydbergs texter, liksom hans självbiografiska texter, som alla utspelar sig i Jönköping. Staden är dessutom en av Sveriges äldsta och mest betydelsefulla: här går gränsen mellan Väster- och Östergötland, här passerade kungen under Eriksgatan och i närheten låg länge borgen som innehades av Sveriges kung: Visingsborg.

Uppsatsen i fråga är knappast läsvärd i underhållningssyfte, ens för den historieintresserade, men är intressant från Rydberg-synpunkt. Den tar nämligen upp Det forna Jönköping och Rydbergs påstående att stadens viktigaste hantverksnäring under medeltid var järnsmidet. Detta har väl betvivlats eller ignorerats av senare forskare, men nu ges teorin upprättelse: "Viktor Rydberg hade rätt -- smidet var stadens förnämsta näring!" Rydbergs forskarinsats -- som troligen föranleddes av man hade rivit ruinen av "slottet", hans barndomshem -- kallar hon epokgörande: det var den första rekonstruktionen av det medeltida Jönköping och dessutom lyckades Rydberg skapa en karta.

  
Att hans slutsatser nu också bekräftas visar att han kanske borde dammas av på fler områden och verkligen få det erkännande han förtjänar: en av Sveriges verkliga lärdomsgiganter. Hursomhelst rekommenderas en läsning av Det forna Jönköping, och Vapensmeden, som ju har fått delar av sitt skelett från den förra.

lördag 7 juni 2014

Hur förklara ondskan?

Viktor Rydberg är tydlig med en sak i Bibelns lära om Kristus och Medeltidens magi: det existerar ingen absolut ondska, däremot ett absolut gott. Jesus är representationen av detta absolut goda. Ej Gud, men Guds förstfödde, skapad som felfri människa. I Medeltidens magi påpekar Rydberg mycket riktigt, att oavsett om vi tror på "det onda" (djävulen) eller ej, så skapar en sådan tro allvarliga följder i samhället. Det var djävulstron som låg bakom häxförföljelserna och annat tidigare under medeltiden.

Jesus är här istället en förebild, som vi alla skall sträva efter att efterlikna. Det krävs heller ingen syndernas förlåtelse, varken mellan människor eller från Gud. Denna syndernas förlåtelse som skapade så mycket ångest. Dessutom, i fallet med den katolska kyrkan, hade prästerna i rollen som "Jesus ställföreträdare på jorden" makten att förlåta, genom bikt, avlatsbrev och den sista smörjelsen. Hos protestanterna rensades detta oskick ut, men ännu kvarstod behovet av förlåtelse från Gud; en förlåtelse som bara kunde fås genom tron på Jesus som Guds son och hans uppenbarelse. Detta är för oss moderna människor problematiskt, för idag vill vi helst inte tro att världens icke-troende, buddhister, hinduister m. fl. skickas till evig fördömelse, ej heller sådana människor i världshistorien som aldrig tagit del av Jesus verk och förkunnelse, t. ex. våra förfäder i Norden innan kristnandet, eller odöpta barn.

Rydberg kommer in på detta i en passage i Vapensmeden där han menar att människor efter döden kommer till mellantillståndet (som Luther hade avskaffat) där var och en efter förmåga får utvecklas och förbättra sig. De goda får där en enklare och skönare resa. (I Fädernas gudasaga är det en hårdare dom som faller över syndarna, men det är troligen inte författarens egen åsikt, utan skall skildra hur nordborna såg på saken i sin trosföreställning.)

Men åter till ondskan. Hur förklarar man ondskan i en värld där det inte finns en ond princip, endast en god = gud? Till att börja med måste man utgå från att människan har en fri vilja och ett samvete. Den fria viljan är i själva verket Guds gåva till människan. Det är den fria viljan som gör oss till människor. Toge Gud bort denna, skulle vi inte vara människor utan maskiner. Detta är nödvändigt för att förstå hur Gud kan tillåta att "onda" saker sker i världen. Men ett problem återstår fortfarande. Hur kan människor välja att begå onda handlingar om det inte finns en ond princip? Var kommer detta ifrån? (Den fallne Lucifer skulle en del kristna hävda.) Plotinos', nyplatonismens mest berömde och inflytelserike filosof, förklaring är enkel och genial: ondska är detsamma som avsaknad av det goda.

Det är möjligt att Rydberg har fått sin syn på ondskan direkt från Plotinos.