Viktor Rydberg och Lucia-sången

Bakgrund till Luciasången

Musiken och texten till Luciavisan anges ofta vara komponerad eller nedtecknad 1835 av den italienske tonsättaren Teodoro Cottrau (1827-1879). Det är troligen snarare så att Cottrau, som var son till den franskitalienske kompositören och sångsamlaren Guillaume Louis Cottrau (1797–1847) nedtecknade och översatte sången från neapolitanska till italienska. Cottrau publicerade sången som ”Barcarolla” 1849.

Uppgiften att melodin till luciasången skrevs ner av Gunnar Wennerberg på besök i Neapel 1852 är inte belagd. I Wennerbergs italienska resrutt 1851-1852 ingick inte Neapel.

Texten är lagd i munnen på skepparen till en liten slup eller utfärdsbåt, som (åtminstone i sångens början) ligger vid kaj i Neapel. Han ropar in passagerare genom att lyriskt beskriva hur fager stadsdelen Santa Lucia är från havet. "Tu sei l impero dell armonia, Santa Lucia!” – ”Du är harmonins rike, Santa Lucia.”

Den italienska melodin har tre texter på svenska. Ingen av dessa är en översättning av det italienska/neapolitanska originalet.

Enligt: http://sv.annysings.com/artikeldetails/Lucias%C3%A5ngen.html

Rydbergs koppling

Man kan alltså först konstatera att originaltexten till den svenska Lucia-visan inte handlar om helgonet/martyren Lucia, utan om stadsdelen/halvön i Neapelbukten, som i sin tur har döpts efter henne. Fredrika Bremer utförde en fullständig översättning jämte originaltexten i sin bok "Livet i gamla världen", del 2; boksidorna bifogas.

1874 var det Rydbergs tur att dåra de svenska läsarna med den romantiska och exotiska sången, i första kapitlet av boken "Romerska Sägner om Apostlarne Paulus och Petrus", Paulus i Neapel. Det handlar om en av Rydbergs favoritpoeters, Vergilius', grav:

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

    Sul mare luccica
    l’astro d’argento,
    placida è l’onda,
    prospero il vento ...
    O, dolce Napoli,
    suolo beato,
    doce sorridere
    volle il creato ...

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

Rydberg sammanslår de första fyra raderna ur två strofer, och undviker därmed det välbekanta "Santa Lucia" i slutverserna.

Rydbergs tomte i Harald Wibergs tappning som frimärksmotiv

Postens nya julserie med frimärken har Harald Wibergs Rydberg-tomte som motiv. För det var väl i samband med att Wiberg illustrerade Rydbergs dikt "Tomten" som han kom till första gången.

Rydberg om apostlarna Petrus och Paulus

I den nya boken "Tidiga kristna martyrer" lånas ett stycke text av Rydberg, vilket skildrar apostlarna Petrus och Paulus död i Rom.

Som en anvisning till sina läsare tillfogade Rydberg följande: ”Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i Nya Testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. [...] Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskilt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, vila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgiver. Men i detta fall hava verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och varom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på vilken det är omöjligt att utrannsaka, var den ena ändar och den andra vidtager.”

Ur Viktor Rydbergs bok Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus har vi följande skildring, här sammandragen:

Under högaltaret [i Pauluskyrkan, San Paolo fuori le Mura] är aposteln Paulus’ grav, och vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg, som han gick för att motta martyrkronan. [...] En inskrift ... visar vilket rum Avskedskapellet [en bit innan man kommer fram till kyrkan] intar i den krans av arvsägner, som flätat sig kring apostlarnes minne. Inskriften har följande lydelse:

På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gick att blodvittna, och sade Paulus till Petrus:

Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde för Kristus’ alla lamm!

Och Petrus till Paulus:

Gå i frid, du det godas förkunnare, du de rättfärdiges vägvisare till frälsning!

Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts ur mamertinska fängelset för att avlivas, Paulus på avrättsplatsen utanför Ostiensiska porten, Petrus på Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke på hans väg, och detta medgavs honom av vaktens hövitsman. Och sålunda gick de, sida vid sida, hand i hand, tröstande och hugnande varandra, tills de kommit halvvägs mellan stadsporten och det fält, där Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där Avskedskapellet nu står. Där gav de varandra den fridshälsning, som ovan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.

Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängivne hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen över de kullar med härlig utsikt kring kampagnan, bland vilka Via Ardeatina Nuova i vår tid framgår, och förbi en villa, tillhörig Salvius Otho (den samme som vart Neros efterträdare på kejsarstolen), samt ledde slutligen fram till den omgärdade blodsåkern.

Den lugna kärlek, varmed Paulus talade till vakten, och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade förundrat och gripit flere av soldaterna. Och då bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprang ur den sluttande gräsvall, som blodats av offrets huvud, då kastade sig någre soldater på knä och ropade: ”Denne var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själv har vittnat för hans ords sanning!”

Tre av dem, Longinus, Alcestes och Megistus, framräckte sina händer och ropade: ”Slå nu även oss i länkar och antvarda oss åt domaren och döden, ty vad Paulus från Tarsus brutit, därtill är även vi saker, i det vi säger: vi tror på en enda Gud, vår skapare och fader och hans son Jesus Kristus!”

Två dagar därefter ljöt Longinus, Alcestes och Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.

Petrus avrättades samma dag som Paulus. Efter avskedet från denne fördes han tillbaka till staden och över Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp för Janikulus, på vars högsta topp korset väntade honom.

Petrus bad att varda korsfäst med huvudet nedåt, emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge som hans herre och mästare. Bödlarne efterkom hans önskan.

Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som var från österlandet: greker, israeliter och syrer, och enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras kvarlevor. De tog fördenskull martyrernas kroppar, inneslöt dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en skrift av Gregorius den store förmäls, att när de hunnit till andra milstolpen vid Appiska vägen, uppstod en den häftigaste storm. En rasande virvelvind blåste emot staden, ett mörker likt vinternattens föll över Tiberdalen, åskan dånade och från ömse sidor väste blixtar tätt över vägen, som om keruber korslagt sina flammande svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna sig skatter, som endast världens huvudstad och hävdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom skulle ju en dag täljas som Petrus’ och Paulus’ verk, och i framtidens bok var det ju tecknat, att apostlarne skulle övervinna caesarerna. Som vartecken av denna seger står sedan århundraden Petrus’ bronsstod på kejsar Trajanus’ segerpelare och Paulus’ på kejsar Marcus Aurelius’, och medan caesarernas mausoleer ligger i grus eller, som den hadrianska, står avklädda sin prakt och tjänar andra ändamål, häver sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn som jättevårdar över fiskarens och tältdukvävarens stoft. (Kap. 7)

Rydbergs version av Völuspá ("Valans visdom")

Detta är en »återställd» version av den fornnordiska dikten Völuspá i Rydbergs översättning som publicerades efter hans död 1896, och som nu ingår i e-boken »Samlade dikter» (Mimer 2016). Den är inte daterad men uppskattas vara skriven mellan 1880 och 1884. Rydberg uttryckte vid flera tillfällen ett intresse att återställa Völuspá till dess "originalform" (ett påstående från hans sida), bestående av enhetliga 8-raders strofer. För att göra det behövde han utelämna vissa, till exempel listan med dvärgar.

Då denna diktöversättning inte är välspridd (den ingår inte ens i Warburgs "Samlade skrifter") publicerar jag den här.

Valans sång

1.
Hören mig alla
heliga ätter,
högre och lägre
Heimdallssöner!
Manad vill jag Valfaders
verk förtälja,
folkkvad forna
dem främst jag minns.

2.
Urtidsborne
jättar minns jag,
dem som mig fordom
fostrat hava;
nio urträd,
och detta maktträd
i mullen gömt.

3.
Var åldrars morgon,
då Ymer byggde.
Ej var sand, ej sjö,
ej svala böljor,
ej jord, ej heller
höjdens himmel,
ej gavs där ett gräs
i gapande svalg.

4.
Innan Burs söner
upplyft grunden,
de som mäktigt
Midgard skapat.
Sol sken sunnan
å salens stenar,
då grodde grunden
av gröna örter.

5.
Sol grep sunnan,
sällad till månen,
med höger hand
om himlaranden.
Sol visste icke,
var hon salar ägde,
månen visste icke,
vilken makt han ägde.

6.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
natt och nedan
namn de gåvo,
dagens mitt
och morgon namn.

7.
Asarne möttes
å Idaslätten,
byggde högrest
blotsal och blodkrets,
satte upp ässjor,
smidde smycken,
göto tänger
och gjorde verktyg.

8.
Å gård med tavel
de glade lekte,
av guld de hade
håvor alla,
tills tre kommo,
tursadöttrar,
jättevärldens
väldiga mör.

9.
Tills tre kommo,
ur talda skaran,
kraftige, älsklige
asar till stranden,
funno på landet
föga mäktande,
ödeblottade,
Ask och Embla.

(De hade ej ande,
ej hud de ägde,
ej bloder, ej later,
ej livets färger.
Oden gav ande,
hud gav Höner,
blod gav Lodur
och livets färger.)

10.
Ask vet jag stånda
nämnd Yggdrasil
stamhög vattnad med
skumvit grusvåg.
Dädan[1] kommer daggen,
som i dalar faller,
evigt grön han ståndar
över Urdarkällan.

11.
Dädan komma mör
som mycket veta,
tre från den sal,
under trädet ståndar.
Mänskolotter
och lag de lade,
korande öden
åt åldrarnes barn.

12.
Då trädde makter alla
till tingsäten,
höghelige gudar,
att härpå akta:
vem som i all luften
lömskhet blandat,
vem som givit Ods mö
åt jätteätten.

13.
Brutna vordo eder,
ord och löften,
vart mäktigt avtal
makter emellan.
Han, Tor, slog då till
i trängande harm.
Han sällan sitter
då slikt han hör.

14.
Ensam satt hon ute,
då den urgamle kom.
Asarnes härlige
såg in i hennes öga:
»Vad frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Allt vet jag Oden,
var du ögat dolt.»

15.
Valde henne härfader
halsband och ringar
för siande sång
och spåstavsvisdom.
Fullt vet hon sia,
fram ser hon längre.
Hon såg vida och vida
om världar alla.

16.
Hon minns den första
härstrid i världen,
när å spjut de
spetade Gullveig
och i Härs sal
henne brände,
tre gånger brände,
den tre gånger borna.

17.
Heid de henne nämnde,
var till hus hon kom,
spåklok vala,
som signade gander[2],
som visste att sejda,
sejda med håglust.
Alltid var hon åtrådd
av andra kvinnor.

18.
Då trädde makter alla
till tingsalen,
höghelige gudar,
att härpå akta:
om asarne borde
böter giva
eller alla gudar
gulden gälda.

19.
Slungade Oden
spjut i hären,
hovs då den första
härstrid i världen,
bruten vart asa-
borgens bålverk,
vaner kunde värnlösa
vallar trampa.

20.
Såg hon valkyrior
komma från fjärran,
såg dem till reds att
rida till Got-tjod.
Sköld bar Skuld
och Skuld bar Skagul,
redo att kora
i kampen fallne.

21.
Vet hon att Heimdalls
horn förborgats[3]
under det höga,
helga trädet;
ser hon det öst med
strida forsar
ur valfaders pant,
veten I mer eller vad?

22.
Ödet för Balder,
blödande offret,
Odenssonen,
såg hon förborgat.
Smärt och fager
stod då vuxen
högt över marken
mistelteinen.

23.
Vart av stängeln,
så smärt han syntes,
harmskott vådligt,
som Höd månd lossa.
Balders broder
vart boren tidigt.
Nattgammal grep till svärd
den gudasonen.

24.
Ej han händer tvagit,
ej huvud kammat,
förr’n å båle var han,
Balders bane.
Men Frigg grät
i Fensalar
Valhalls ve.
Veten I mer eller vad?

25.
Sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nåstrands mark,
åt norr är dörren.
Av flätade ormryggar
rest är salen.
Etterdroppar falla
in från ljoren[4].

26.
Dädan falla etter-
forsar östa
å dem, som stjäla andras
själsförtrogna.
Där hon såg vada
i svedande strömmar
meneds män
och mordvargar.

27.
Bunden såg hon ligga
i bergkettelunden
en skepnad lik
den lömske Loke.
Där sitter, föga
frejdad av mannen,
Sigyn hans viv.
Veten I mer eller vad?

28.
Gal hos asar
Gullenkamme,
som hjälten väcker
hos Valhalls herre.
Gal en annan
in under jorden,
en sotröd hane
i Hels salar.

29.
Öster ut i järnskogen
bor den gamle
och fostrar där
Fenris yngel.
Skall av dem alla
en förvisso
rustad i trollham
röva månen.

30.
Frossar på föda
av feges kroppar,
färgar gudarnes
fäste med blod.
Svart varder solskenet
somrar efter,
vredlynt varje vind.
Veten I mer eller vad?

31.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

32.
Bröder månde bröders
bane vara,
liv mellan syskons
söner spillas,
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, knivtid,
kluvna sköldar.

33.
Vindtid, vargtid
innan världen störtar,
ingen man
tör en annan skona,
Nidhögg livlösas
lemmar suger,
vargen sliter män.
Veten I mer eller vad? –

34.
Mims söner leka,
skapelsens öde
bådar sig gällt
ur gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall –
hornet i luften!
Oden mäler
med Mims huvud.

35.
Skälver åldrig
ask, den ståndande,
kvider Yggdrasil,
och jätten löses.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

36.
Vad är asar?
Vad är alver?
Jättars värld i stormgny!
Asar å tinget;
utanför stendörrar,
stönande dvärgar,
väggbergens vise.
Veten I mer eller vad? –

37.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.

38.
Nordan skyndar Ryme
med sköld framför sig.
Jormungand slingrar
i jättevrede,
ormen trycker vågsvall,
och örnen skränar,
i lik sliter Näbb-blek,
Nagelfar lossnar.

39.
Skeppet stävar östan,
det styrs av Loke.
Odjurssöner alla
med Freke fara.
Högt skria dödsmän
å Hels vägar,
med dem är Byleists
broder i färd.

40.
Surt far från söder
med svedjeflammor,
Muspels ledung[5] månde
på lågor komma.
Valgudens sol
över vallen bleknar
förrän jorden slukats
av Surts fränder.

41.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

42.
Över luften gapar
land-omslingraren,
sprutande giftglöd
och etterlågor.
Trollen flyga,
fälten dåna,
dödsmän trampa Helvägen,
himlen rämnar.

43.
Då är inne för Lin
hennes andra sorg,
när Oden far
att med ulven strida
och Beles lysande
bane med Surt.
Då månde Friggs
hugfröjd falla.

44.
Då kommer segerfaders
store son
Vidar till envig
med valens odjur.
Med handen sitt svärd
han stånda låter
i Ledrings foster.
Då är fadren hämnad.

45.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd brista
och ulven Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
om gudamakters
förmörkning och fall.

46.
Då kommer den starke
sonen av Lodyn,
Vidars broder,
ulvabanen;
gångar Odens son
att med ormen kämpa,
midgardsormen, dräper
i vrede honom.

47.
Fot nio
går Fjorgyns son,
innan för nöddjärvt
gift han dignar.
Fjällblock regna,
fjälltroll segna,
dödsmän röja marken
från mänskor alla.

48.
Sol svartnar,
jord segnar i hav.
Från fästet de skära
stjärnor falla,
eld och brusande
ångor hävas
i skälvande hetta
till själva himlen.

49.
Garm skäller vilt
vid Gnipahällen,
fängslet månd slita
och Freke ränna.
Fullt kan jag sia,
fram ser jag längre,
jag ser vida och vida
om världar alla.

50.
Upp ser komma
andra gången
jord ur havet
i härlig grönska.
Forsar falla,
örn flyger över,
han som från fjället
fiskar spejar.

51.
Asarna mötas
å Idavallen
där de om väldigt
världsträd tala,
minna varann
om märkliga öden
och Fimbultys
forna runor.

52.
Månde osådda
åkrar växa,
all ont bättras
och Balder komma.
Ropts segerhem han
och Höd bebygga,
valgudar och vänner.
Veten I mer eller vad?

53.
Då månde åter
de underbara
tavlor av guld
i gräset hittas,
de som ägdes
i åldrens morgon
av gudars furste
och Fjölners ätt.

54.
Sal mer fager
än solen ser hon
täckt med guld
å Gimle stånda:
där skola dygdiga
skaror bygga
och allsköns glädje
evigt njuta.

55.
Höne får välja
fritt sitt öde,
Mode och Magne
Mjölner äga,
och söner av båda
bröderna bo i
Vindhem det vida.
Veten I mer eller vad?

56.
Då kommer den Höge
till hövdingsdomen,
den starke ovan
som allting råder.
Han domsmål sämjar
och strid förlikar
och stadgar en dyrkan,
som stånda skall.

[1] därifrån
[2] en sorts trollstavar
[3] dolts, gömts
[4] öppning i taket för ljus och rökutsläpp
[5] krigsflotta till havs

Översomrade tomtar vid Rydbergs grav?

Det varma vädret till trots närmar sig julsäsongen, men frågan om inte slutet av september är i tidigaste laget...

Förra helgen besökte jag Östra kyrkogården i Göteborg och gick då förbi Rydbergs mausoleum. Till min förvåning stod följande tomteparad redan uppställd framför dörren. Har de möjligen översomrat, eller är de nyligen ditställda som ett tidigt jultecken?

Viktor Rydbergs bibliotek

År 2008 utgavs Magdalena Grams studie över Rydbergs privata boksamling/bibliotek i bokform under titeln: "En läsande skald". Boken är definitivt läsvärd för den Rydbergintresserade och för den som är intresserad av svensk litteratur och eller kulturhistoria.



En brist har den dock enligt mitt tycke: den saknar en förteckning över samtliga titlar som ingår i biblioteket. Gram har gjort ett urval av cirka 100 titlar utav nästan 3000. Eftersom hennes urval med säkerhet är präglat av personliga preferenser, kunskaper och vad hon ansett relevant i förhållande till modernismens genombrott och dagens postmodernism, ger inte boken en helt rättvisande bild tycker jag.

Jag kontaktade Magdalena och frågade om detta. Hon hänvisade dock till Nordiska museets bibliotek, där samlingen förvaras. Av dem fick jag svar att "Nej, tyvärr, katalogen finns i bibliotekets expedition i skriven form, inte skannad och OCR-tolkad. Det hade varit bra men dit har vi ännu inte hunnit. Ännu bättre hade det varit om den vore katalogiserad i Libris men det kräver ännu mer resurser som fn inte finns."

Detta hade kanske inte varit så anmärkningsvärt, om det inte varit att hela biblioteket donerades av Susen Rydberg med det villkoret att det ställdes ut för allmänhetens beskådan (hon hotade till och med att ta tillbaka gåvan ett tag), därtill i en miljö som efterliknande Viktors arbetsrum på Ekeliden. Länge fanns också en paviljong på Skansen med just detta: Rydbergs arbetsrum, men den revs 1963 och Rydbergs boksamling städades undan till glömskans arkiv. Man behöver inte fråga sig varför detta skedde just på 1960-talet, när tidsandan var att "allt gammalt skulle städas bort". -- Jag tycker alltså att man åtminstone kunde katalogisera Rydbergs samling, som är en av de största och finaste privata boksamlingar från 1800-talet i Sverige.

Jag länkar till en uppsats av Magdalena Gram, som sammanfattar bokens innehåll. Den är värd att läsa. För den som vill forska vidare finns som sagt även boken att köpa, som är rikt illustrerad i färg och kommenterar runt 100 titlar samt har en längre inledning.

http://www.kb.se/dokument/Biblis/viktor_rydberg.pdf

http://www.bokus.com/bok/9789171085290/viktor-rydberg-en-lasande-skald/

"Over a century of scholarship" -- stor samling Rydberg-resurser på engelska

Amerikanen William Reaves, som på egen hand gjort en nyöversättning av Rydbergs Undersökningar i germanisk mytologi, listar här ett antal länkar, citat och referat om Rydberg, vilka spänner över mer än hundra år, fram till våra dagar.

http://www.germanicmythology.com/scholarship/main.html

Rydberg i "Nattens historia"

Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande, stilla.

Konstigt nog omnämns inte dikten "I natten" (första strofen ovan) i Gunnar Brobergs nya exposébok över nattens historia. Däremot Rydberg i flera andra sammanhang. Jag vill här lyfta fram ett mer kuriöst.

En enkät som gjordes 1930 om folkrörelsernas hållning till religion och politik. I denna större enkät svarade ett 70-tal konfirmander vilken person efter Kristus de beundrade mest. Här är listan:

Luther (särskilt populär bland flickorna!), Paulus aposteln, Gustav II Adolf, Karl XII, S:t Birgitta, Viktor Rydberg, Jeanne d'Arc.

Bra lista det där. Vad svarar de idag? Troligen personer av betydligt lägre kaliber.

Men Rydberg med som enda renodlade kulturperson! Och detta 35 år efter hans död... (notera också ingen Strindberg)

När föddes Rydberg egentligen?

Födelseåret är sedan länge bestämt till 1828, men länge angavs det till 1829 och när Ny Illustrerad Tidning uppvaktade födelsedagsbarnet på 60-årsdagen fick hans vänner en chock, de trodde att han bara var 59!

Då Tore Lund redan skrivit i ämnet tar jag mig friheten att citera det här nedan. Jag vill bara tillägga att det är extremt märkligt att hans mor skulle ha misstagit sig på födelseåret. Hon skrev nämligen 1829 i den bibel han fick av henne. Och om Rydberg verkligen föddes 1829 hade han bara varit fyra år gammal när hans mor dog, och hans ljuva minnen av henne ännu svagare?

Ur Viktoriana 2015:2

När Ny Illustrerad Tidning i december 1888 uppvaktade på sextioårsdagen togs hans vänner med överraskning. Tidningen själv förklarade:

Till en början få vi då anhålla om ursäkt, att vi nödgats göra den frejdade författaren ett år äldre än han hittills ansetts vara. Alla Viktor Rydbergs biografer ha uppgifvit att han är född i Jönköping den 18 december 1829 – alla utom Meijer, som i tillägget till sitt ”Svenskt literatur-lexikon” rättat uppgiften till 1828. Det senare är också det rigtiga årtalet, åtminstone om man får tro Jönköpings stadsförsamlings dopbok, som har den sistnämda uppgiften och väl här måste tillerkännas afgörande auktoritet. Sjelf synes den utmärkte forskaren, som med sådan skarpsinnighet sökt komma till rätta med våra gamla hednagudars och mytiska personligheters genealog-iska förhållanden, mindre intressera sig för att få klarhet rörande sitt rätta födelseår, men han upplyser (i bref till denna tidnings redaktör), att äfven Lunds studentkatalog har årtalet 1828.

Brevet ifråga (till Olof Granberg, KB Ep. G.20) lyder:

Så långt jag kan minnas tillbaka, är årtalet 1829 uppgifvet som mitt födelseår. Som sådant angafs det i den bibel jag fick af min mor. Jag har en äldre broder, som likaledes påstår, att 1829 är den riktiga uppgiften. Deremot står det i Lunds Studentkatalog 1828, och enär denna uppgift måste vara hemtad ur ett prestbetyg, torde den ega auktoritet. Sjelf har jag ingen lust att forska i ämnet, som förekommer mig likgiltigt, emedan jag, i olikhet med guden Vale, icke företog mig något anmärkningsvärdt under mitt födelseår. Minnen av mina första barndomsår och af min moder höra visserligen till min käraste egendom, men deras begynnanden i tiden intresserar mig icke det ringaste. Min hustru har beslutit att fira min 60de årsdag nästa år. […]

Likgiltigt eller inte; från och med 1889 anger han i alla fall det riktiga födelseåret i sina kontakter med skattemyndigheterna. Ändå undrar man: redan tio år tidigare, inför sitt giftermål, hade han bett borgmästaren i Jönköping att reda ut de nödvändiga folkbokföringsfrågorna med hjälp av stadens kyrkböcker. Misstaget måste väl ha upptäckts redan då? Fast utan att han haft något lust att ta notis om det.

Nyproducerad TV-dokumentär om Rydberg

Peter Luthersson har för Axess TV:s räkning spelat in följande halvtimmeslånga dokumentär om Rydberg. Den finns tillgänglig tills vidare via Axess hemsida.

http://www.axess.se/tv/vodplayer.aspx?vod=7602

Viktor Rydberg blev sin tids mest beundrade och aktade svenska författare, beundrad och aktad inte bara för sin gestaltningsförmåga och poetiska ton utan också för sin vidsträckta och kopiösa lärdom och för sitt allvar och sin moraliska instinkt. Han var född i Jönköping 1828 och delvis präglad av sådant som hörde till stadens karakteristika: frisinnet, frikyrkligheten och företagandet.

Även om programmet fokuserar på Rydberg i Jönköping, behandlas hela hans liv. Dokumentären är enligt mig mycket välgjord och sevärd.

Han benämner bland annat romanen Vapensmeden som "mästerlig" (håller med). Jag fastnade också för följande:

När han dog 1895 var han utan jämförelse Sveriges mest aktade och framstående intellektuelle och författare. En senare tid har kommit att föredra Strindberg, och om man gillar hat och veckotidningsämnen, må det väl vara hänt. Rydberg går man till om man tycker bättre om en del gammaldags kvaliteter, som visdom, själsdjup och väsentlighetssinne. [? Det sista ordet halvt ohörbart.]

Rekommenderas varmt!

Rydberg tar sig an tiggeriet

I denna lilla text, som skrevs efter hemkomsten från Rom 1874, ger Rydberg sin syn på tiggeriplågan som ännu fortgick i Rom, påhejad av det katolska prästerskapet som använde tiggarna för att döva sina samveten och göra "goda gärningar". Detta prästerskap motsvaras i Sverige i dag förvisso av de flesta representanter för Svenska kyrkan (som alltså har glömt den klassiska protestantiska och lutherska hållningen till tiggeri, som var negativ) och andra som vill "döva sina samveten och göra goda gärningar", men vill de egentligen hjälpa, och vill alla tiggare bli hjälpta? Kanske behöver de en vänlig men mycket bestämd spark i baken i stället?

Tiggarne i Rom

Den förste romare jag mötte, då jag på min första dag i Rom steg ut ur »Albergo Nazionales» pelarprydda vestibul, var en tolf års gosse, klädd i sliten hatt och ett klädesstycke af oviss färg, draperadt som kappa. Jag frågade honom efter en gata. Han å sin sida frågade hvad klockan var, och när jag upplyste honom därom, sade han: »al vestro servizio! jag har tid att följa er». Och han följde mig ett långt stycke och lämnade mig ej, förrän han öfvertygat sig, att jag stod framför den sökta husnummern. Jag trodde mig böra visa honom min tacksamhet med en liten gåfva, men kan ej beskrifva den på en gång höfliga och stolta åtbörd, hvarmed han, utan att se på den framräckta penningen, tillbakavisade honom, hvarefter han med ett välljudande addio lyfte sin hatt till afsked och, kastande högra fliken af sin kappa öfver vänstra axeln, aflägsnade sig, draperad som en antik stod.

Öfvertygad, som jag varit, att vid första steget på en romersk gata omringas af tiggare, kände jag mig gladt öfverraskad af detta möte. Jag tyckte mig i den stolte gossen ha sett en ättling af de gamle kviriterna, som fordom bodde på Roms kullar, och ett godt förebud om de nya släkten, som skola uppväxa där under det fria och framåtsträfvande Italiens färger.

Det dröjde emellertid icke länge, innan jag fick göra bekantskap med medlemmar af Roms tiggande brödraskap. Desse hafva en genom öfning underbart uppdrifven förmåga att bland främlingar igenkänna dem, som äro »gröne», och det tar verkligen sin tid, innan en dylik grön person hunnit mogna till förhärdelse mot de konster, hvarmed de förstå att aflocka honom hans skatt till deras lättja. Under de första dagarne röres man djupt af deras sorgset bedjande: »Jag dör af hunger», hvilket ljuder så trovärdigt, äfven när det kommer från ungdomar med kinder, feta och blomstrande som barockens kyrkoänglars, och jag ordentligt skämdes å mina i Rom hemmahörande landsmäns vägnar, när jag märkte, att de kunde gå förbi en sådan arm like utan att hvarken se eller höra honom. Efter några dagars förlopp börja emellertid starka tvifvelsmål vakna om den hotande hungersnöden, och man känner sig mer och mer otillgänglig för den tragiska sidan af tiggarkonsten. Värre är att värja sig mot den glada genren, mot de tiggare, som förstå att med den morgonfriskaste och fryntligaste uppsyn hälsa sitt buon giorno och framräcka handen på ett sätt, som om de i gengåfva af en kopparslant vore i stånd att tillförsäkra oss ett helt år af molnfria dagar och muntert lynne. De äro och förblifva nästan oemotståndlige. Man märker för öfrigt vissa skeden i främlingens förhållande till tiggarskrået. Först ger han utan vidare och ger till alla. Därefter ger han till några och tror sig kunna afspisa de andra med ett kort nej. Men detta är ett fruktansvärdt misstag. Äfven det sträfvaste och mest afgörande nej är för den romerske tiggaren ingenting annat än ett tillkännagifvande, att man vill dagtinga, och ett löfte, att man skall gifva med sig, om han är ihärdig. Ett sådant nej piggar upp honom till de otroligaste ansträngningar, han följer dig gata upp och gata ned, och du skall vara en man med fasta grundsatser, om du icke till slut tycker, att han ej bör hafva mödat sig så mycket för ingenting. Det tredje skedet är den obrottsliga tystnadens. Men icke heller den är ett ofelbart skyddsmedel. Ty det kan hända, att du i ögat eller minen har något som talar; detta något kan vara harmset, bistert, argt, något, som svär vid underjordens floder, att du aldrig skall gifva med dig -- lika godt: tiggaren uppfattar det som en inbjudning till meningsbyte om saken, och han följer dig. Det fjärde skedet är den vandrande stodens. Du ser icke tiggaren, du hör honom icke, han finnes icke inom kretsen för din iakttagelseförmåga. Detta hjälper i någon mån. Ändtligen hinner du det femte skedet: signeriets. Ditt vänliga värdfolk underrättar dig, att det finns ett visst tecken, som verkar med trolsk makt på äfven den mest efterhängsne inom skrået. Tecknet är detta: du kröker högra armen, så att handen kommer i jämnhöjd med axeln, utsträcker pekfingret och långfingret och beskrifver med handen vid pass åttondedelen af en cirkels omkrets. Teckenspråket har uti Italien hunnit hög utveckling, och man kan därmed uttrycka mycket, hvarför talspråket saknar ord; men aldrig hade jag väntat, att det nu skildrade kunde äga en så omotståndligt afgörande vältalighet. När helst jag gjorde det, gaf tiggaren ögonblickligt sin sak förlorad. Det vanliga löftet, att jag för en soldo skulle slippa skärseldens plågor, förstummades på hans läppar, hans ansikte uttryckte fullständig hopplöshet, och han vände sig bort för att söka rof på annat håll.

Roms nuvarande stadsstyrelse gör mycket för att hämma, om ej utrota tiggeriet, och detta, ehuru ännu ett plågoris, är på långt när icke så svårt som förr. De oförskämdaste och farligaste inom skrået, de som stodo på gränsen till röfvarhandtverket och hade sitt älsklingstillhåll i stadens östligare delar, där de i synnerhet anhöllo ensamma fruntimmer med sitt hotande: »jag dör af hunger», äro bortsopade af den nya polisen; den siste eller mest kände af det släktet, hvilken länge lyckats dölja sig för ordningsmakten, greps, medan jag var i Rom, och denna händelse omtalades som en glad nyhet i stadens alla tidningar. Roms tiggare hafva alla skäl att med prästerna förbanna den dag, då italienarne intågade i Rom. Också tillhöra de den klerikala meningsflocken, och de: viva Pio Nono! som man finner klottrade här och där på murarne, äro utan tvifvel till största delen hjärteutgjutelser af de skrifkunnige bland denna ohyra. Det mäktigaste hindret för tiggeriets hämmande är det medhåll detsamma röner från prästerna. De klerikala bladen grufva sig dagligen öfver den gudlösa italienska regeringens försök att stoppa denna »källa för utöfvande af kristlig misskundsamhet»; de skämmas icke för att ogilla, att man nu söker uppfostra den fattiga klassens barn till arbetsamhet och känsla af mänsklig värdighet; de skryta med att monsignore X. eller Y., som tillhöra kyrkans furstar, äro »gode vänner och bekante» med »den hederlige tiggaren» Z. och framhålla detta som drag af kristlig jämlikhet; kyrkorna få ännu i dag tjänstgöra som fristäder för efterhängsne bettlare, och barn, som skolka från folkskolan, uppmuntras i de kvarvarande klostren med mat och dryck för sin lättja. Under århundraden har tiggarväsendet varit systematiskt omhuldadt af präststyrelsen. Det var ett historiskt rön, att när helst näringsid uppblomstrat i staden och en förmögen borgarklass, ett burget arbetarestånd utvecklat sig, då började i Rom, likasom uti Italiens andra städer, en republikansk ande röra på sig och kraf uppstå på borgerlig själfstyrelse, kraf som stundom uppträdde med sådan styrka, att påfven tyckte det tryggast draga till en annan marknad. Man fann det därför bättre öfverensstämma med kyrkans fördelar att hafva ett romerskt folk, deladt i de tre klasserna: präster, prinsar och tiggare, ty Roms egenskap af den kristna världens hufvudstad kunde alltid sätta det i stånd att lefva utan arbete. Under sådana förhållanden, och då den nya ordningen, endast några få år gammal, måste kämpa med ett ondt, som har århundradens rötter, må man ej undra öfver, att Rom ännu öfverflödar af tiggare, men väl däröfver, att där finnas fattiga människor i mängd, som blygas för detta näringsfång och älska att arbeta.

Här utspelar sig Singoalla -- Singoallas grotta

Under Hultaklint, vid Lädja [Klintasjön?] norr om Berg, hittar man Singoallas grotta. Det som bildar grottan är ett nästan tio meter långt schakt i bergsplatån med ett stenblock över och där bildas en trång gång. Gången är öppen åt båda håll och håller sitthöjd.

Berget Hultaklint ligger 290 m över havet, har utsikt i tre väderstreck och upp till 5 mils räckvidd. Rastplats med bord, bänkar och soptunnor. Här utspelar sig slutet i Viktor Rydbergs roman om kärlekshistorien mellan riddaren Erland Månesköld och zigenarflickan Singoalla. Rydberg var i unga år informator på Berg herrgård och fascinerades av den romantiskt belägna grottan.

Historik Berg herrgård

Slättö borg

Bilder på grottan och miljön

Filmer

Om nordiska förnamn

Jag har en längre tid tänkt publicera följande uppställning av (forn)nordiska namn, som Rydberg listade i sin artikel "Om förnamn i allmänhet och de nordiska i synnerhet" (Varia). Främst därför att det kunde vara till hjälp för dem som funderar på att döpa sitt barn till ett sådant namn. Och då jag nu läste i boken "Vikingarnas språk" (Rune Palm) följande, "Av mansnamnen är det bara Gunnar som har överlevt -- det vill säga återinförts i slutet av 1800-talet", blev det en påminnelse att göra sålunda. Det "återinförande" som Palm talar om var, enligt vad jag förstått, till stor del en följd av Rydbergs strävan på detta område. Även andra namn blev populära mycket tack vare Rydberg, och många lever och återupplivas i denna dag. Rydbergs motivering till och resonemang om varför olika folk ska bevara sina egna förnamn läses som sagt i ovannämnda artikel. (Kvinnonamnen är kursiverade.)

Agnar, Agvald, Alf, Alfdis, Alfsol, Alfgerd, Alfhild, Algöt, Alrik, Amund, An, Are, Arne, Arvid, Arnmod, Arnodd, Arnolf, Arnor, Anund, Adil, Ambjörn, Atle, Angantyr, Arnevi, Astrid, Axel, Bard, Björn, Birger, Brand, Bror, Brynolf, Botolf, Bo, Bera, Birgit, Bergdis, Bothild, Brynhild, Borghild, Bergliot, Blenda, Dag, Dan, Dis, Dagmar, Dagrun, Daghild, Egil, Elif, Einar, Endrid, Erland, Erling, Erik, Emund, Fale, Folke, Fastny, Finnger, Frej, Frejvid, Fritiof, Finn, Frejgerd, Fridgerd, Gardar, Gerhild, Gerny, Gejion, Gudny, Gudrid, Göt, Götrik, Germund, Gisle, Gustaf, Gudrun, Granmar, Grimm, Gunhild, Gunnar, Gunhilf, Göthild, Gyda, Gyrid, Gudbrand, Gudlög, Gudmund, Gunvald, Hadd, Hasting, Hallborg, Hallfrid, Hallfred, Hallgerd, Hallvig, Helga, Herdis, Haftor, Hagbard, Hake, Hakon, Herjulf, Halfdan, Hallbjörn, Hall, Haldor, Halvard, Harald, Holmgerd, Hjelmdis, Hemming, Henning, Helge, Hergrim, Hermund, Herröd, Hjalte, Hilde, Hilding, Hjalmar, Högne, Hervor, Hildegun, Hellevi, Hild, Hjörvard, Hjörleif, Ingvald, Indrid, Ingemund, Ingolf, Ivar, Jarund, Idun, Ingeborg, Ingrid, Ingegerd, Ingun, Karl, Kettil, Leidolf, Leif, Ljuva, Lindvi, Magnhild, Nanna, Oddbjörn, Odd, Olof, Oddmar, Ottar, Oddfrid, Oddny, Orny, Ragnar, Roald, Rodmar, Ring, Rolf, Rollög, Ramn, Rörek, Ragna, Ragnborg, Ragnhild, Ragnfrid, Runfrid, Runhild, Runa, Randvi, Runol, Rudolf, Ragnvald, Rodny, Saxe, Sigfast, Sigvat, Sigmund, Sigtrygg, Sigurd, Sigvald, Skafte, Stenar, Sten, Svavar, Svan, Sturle, Sven, Sämund, Saxulf, Salgerd, Signy, Sigrid, Sigvor, Svana, Svanhild, Solvig, Snöfrid, Starke, Sune, Sverding, Skalde, Stig, Tind, Trygve, Tiodolf, Tiodrik, Tor, Tångbrand, Torsten, Torbjörn, Torgny, Torbrand, Torgöt, Torgrim, Tormod, Torvald, Torolf, Torvid, Tora, Torborg, Tory, Torhild, Torny, Torun, Turid, Tyra, Ulf, Une, Ubbe, Valdis, Valbrand, Valborg, Valgerd, Vapne, Vemund, Vidar, Vigstark, Viking, Vilger, Vigdis, Vilborg, Vilgerd, Vig, Yngve, Yngvar, Yngvild, Yrsa, Åsbjörn, Åsbrand, Åsvald, Åsmund, Åshild, Åsa, Åslög.