måndag 26 augusti 2013

Rydberg i populärkulturen (2)

Om Håkan Hellström står för den i Sverige mest spridda Rydberg-referensen (med undantag av Singoalla-kexen?), så finns det dock en annan, som är mer spridd internationellt. Ursprunget är svenskt.

I John Ajvide Lindqvists världssuccé, boken "Låt den rätte komma in", inleds den andra delen med följande citat:
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.


Viktor Rydberg - Skogsrået
Det handlar förstås om Oskars förälskelse i vampyren Eli.

Detta är nog alla tiders mest lästa rader av Rydbergs penna.

tisdag 20 augusti 2013

Rydberg som bildkonstnär?

Apropå Rydberg och den avbildande konsten. Följande bild är mig det enda kända exemplet av Rydberg som tecknare/målare. Finns det fler? Någon kanske vet besked... Han var inte oäven som tecknare i alla fall. Detta är dock en ren "ritning", dvs. inga  konstnärliga ambitioner har funnits.

onsdag 14 augusti 2013

Viktor Rydberg och Anders Zorn

Viktor Rydbergs favoritkonstnär skall ha varit Carl Larsson. De umgicks också flitigt, särskilt under tiden som de båda bodde i Göteborg, Rydberg hjälpte Larsson åtskilligt i hans karriär med sina kontakter och Larsson återgäldade med att illustrera Singoalla.

Mindre känt är vilken relation Rydberg hade till Zorn. Tavlan nedan (1886) är dock målad av honom.


En liten detalj som också har med Zorn och Rydberg att göra finns i följande ironiska passage i texten "Herakles vid skiljevägen" (1890):
Till och med när du målar ett uppträde av sådan art, att var och en av deltagarne i detsamma måste vara med alla sina sinnen inne i det och fängslade vid det, även om du målar himlamakters uppenbarelse i skyn, för att döma världen, så låt för all del åtminstone ett par av figurerna ge uppenbarelsen på båten för att visa den förmögne konstvännen herr Anderssohn den skyldiga uppmärksamheten att titta på honom, när han tittar på dem!
Notera stavningen av "Anderssohn"; en liten hyllning eller bara en rolig gest till Anders Zorn. På bordet av målningen står en statyett-kopia av "Den meliska Afrodite" (Venus de Milo), konstverket som inspirerade en av Rydbergs finaste essäer.

P. S. Detta innebär att Åbrandsson i "Realisten Åbrandsson", d. v. s. en anspelning på kritikern Georg Brandes, inte med nödvändighet behöver ses som ett hån.

fredag 9 augusti 2013

Viktor Rydberg och Beowulfkvädet

Beowulfdikten har nu kommit ut i nyutgåva. Rydberg var tvivelsutan bekant med verket utan och innan efter sina efterforskningar i germanisk mytologi under 1880-talet. Huruvida han hade något inflytande på Rudolf Wickbergs beslut att översätta det på svenska är för mig okänt. (Jag vet inte heller om de var personligt bekanta; Wickberg är idag inte känd för något annat än sin översättning, och några biografiska uppgifter är svåra att få tag på.) Men då band II av Undersökningar i germanisk mytologi kommer ut, samma år som Beowulf-översättningens första version (Wickberg reviderade/förbättrade den 1914), skriver Rydberg däri följande:
Beowulfdikten är nu äntligen införlivad även med den svenska litteraturen genom en förträfflig översättning, verkställd av lektorn d:r Rudolf Wickberg.
Kan man av detta ana, att Rydberg har fått en förhandstitt på översättningen? I så fall ligger det nära till hands att de även haft korrespondens, kanske också träffats och diskuterat verket.

Den stora frågan vid denna tid var annars vilket folkslag hjälten Beowulf tillhörde. Man kan här misstänka, att Rydbergs ståndpunkt påverkat opinionen i stort och i så fall även Wickberg. Ur bokens inledning:
När Thorkelins omnämnda publicering ägde rum 1815 ansågs Beowulfs folk vara götar. Detta med hänvisning till att handskriftens ’geatas’ faktiskt motsvaras ljudmässigt av svenskans ’götar’. Fornengelskans ea motsvarade det dåtida nordiska au vilket i sin tur idag har omvandlats till ö. Slaget på Vänerns is som Wickberg nämner har starkt (om ej fullständigt) stöd i den isländska litteraturen, och ’Korpskogen’ där ett annat slag utspelar sig skulle då kunna vara Tiveden.

Denna teori ifrågasattes av Pontus Fahlbeck år 1884, som istället ville påvisa att geaterna var juter, en hypotes som vann anhängare i Sverige i form av bland andra Viktor Rydberg (vid denna tid förutom författare mytolog, professor i kulturhistoria och inflytelserik opinionsbildare) och just Rudolf Wickberg. I den första upplagan av dennes översättning var det därför jutarna som förklarades vara Beowulfs folk.

I början av 1900-talet kom dock genom Henrik Schück teorin om västgötarna att åter vinna terräng för att så småningom helt tränga ut den om jutarna. Det var främst idén om att götarna som ett ’inlandsfolk’ inte kunde motsvara de sjöfarande ’väder-götarna’ i diktverket, som hade fått Fahlbeck att leta annorstädes, men Schück visade att både norra Halland och södra Bohuslän mycket väl kunde ha tillhört västgötarna. Wickberg ändrade nu uppfattning.

Därefter har flera andra identifieringsförsök gjorts: ölänningar, gotlänningar, östgötar. Den mest långsökta teorin lanserades av den ansedde forskaren Curt Weibull 1974; enligt honom var geaterna daner. En sådan tolkning skulle dock helt slå sönder verkets handling och förminska dess konstnärliga värde.

Samtliga dessa rön har tagit sin utgångspunkt i detaljer i historien som inte anses stämma. Men det förefaller osunt att avfärda helheten på grund av detaljen – sådan kan ju ha ändrats i poetiskt syfte eller av missuppfattning – snarare bör väl detaljen avfärdas på grund av helheten. Sammantaget finns fortfarande starka argument för att det rör sig om västgötar, men det är omtvistat och var och en får bilda sig en egen uppfattning. För läsvärdet har det ringa betydelse (med undantag för Weibulls teori).