Avlägga ed på Skriften eller trosbekännelsen?

Den 13 september 1868 skrev Rydberg i ett brev från kyrkomötet till S. A. Hedlund:

Nu har jag min motion färdig och skall i onsdagens plenum uppläsa den. Den utgår på afskaffandet af alla eder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver och deras ersättande med löften, så formulerade, att den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trossaker och de symboliska böckernas underordnade ställning tydligt framhållas.

Vad gäller saken. Jag antar, utan att ha efterforskat, att man på denna tid avgav rättsligt bindande löften på en trosbekännelsen, antagligen den augsburgska, som var unik för den lutherska kyrkan, i stället för på Bibeln. Om detta antagande stämmer var alltså t. ex. en jude tvungen att svära på en trosbekännelse han inte ställde upp på, men även en calvinist ställdes inför samma problem, trots hans med lutheranerna ytterst närbesläktade tro. Ända sedan slutet av 1500-talet hade det svenska samhället utformats utifrån antagandet att alla som bodde och verkade här antingen var lutherska av födseln eller konverterade om de flyttade hit.

Gick motionen igenom? Vet ej. Men här borde han ha kunnat finna gemensam grund även med ortodoxin, som ju inte kunde ha något att invända mot den heliga Skrift som slutlig auktoritet i trosfrågor. För Rydberg personligen var det naturligtvis viktigt, eftersom han inte trodde på treenigheten. Nu kan man visserligen på goda grunder hävda att treenigheten i vilket fall har stöd i Skriften, men det ansåg ju som bekant inte han.

P. S. De "symboliska böckerna" avser troligen: Psaltaren, Job, Ordspråksboken, de fem festrullarna som läses upp på de judiska festerna (Rut, Höga visan, Salomos vishet, Klagovisorna, Ester) samt slutligen Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna. Men begreppet verkar inte användas idag på samma sätt, så det är svårt att veta vad Rydberg menar exakt.

Uppdatering 2019-03-31
"De symboliska böckerna" är Konkordieboken, dvs de lutherska bekännelseskrifterna samlade i en volym. Även kallad Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Rydbergs förlorade tro på människan

Rydberg framställs ofta än idag som en obotlig optimist om mänsklighetens framsteg, i en typisk 1800-talsliberals anda. Men alla som har läst hans senare skrifter vet att han var mycket pessimistisk om vad som var på väg att ske, och däri fick han rätt, med ett 1900-tal med två världskrig och framväxten av totalitära system i stället för den borgerliga demokratin i flera stora länder.

Detta skifte till en mörkare bild av människan skedde tidigt, i ett brev till S. A. Hedlund 24 februari 1868, skrev Rydberg:

För de religiösa frågorna har jag blifvit likgiltig. När jag ser, att dåliga menniskor intressera sig för till ex. Parkers skrifter, råkar jag i starka tvifvel på att denne väldige ande skall kunna göra mer än hvad ortodoxien gjort för att förbättra den enskilde eller bringa slägtet framåt. Jag tror, att menskligheten skall förblifva lika skröplig i alla tider. På verkningarne af en förbättrad uppfostran och undervisning tror jag endast såtillvida som det gäller materiel förkofran; men moraliskt framåtskridande hör till mina skingrade ungdomsdrömmar. Enhvar, som ej är blind för hvad som föregår omkring honom, torde anse mig hafva rätt deruti.