Som en anvisning till sina läsare tillfogade Rydberg följande: ”Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, vad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan vad vi veta om apostlarne genom deras egna brev, sådana de föreligga i Nya Testamentet, och vad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. [...] Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskilt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, vila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgiver. Men i detta fall hava verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och varom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på vilken det är omöjligt att utrannsaka, var den ena ändar och den andra vidtager.”
Ur Viktor Rydbergs bok Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus har vi följande skildring, här sammandragen:
Under högaltaret [i Pauluskyrkan, San Paolo fuori le Mura] är aposteln Paulus’ grav, och vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg, som han gick för att motta martyrkronan. [...] En inskrift ... visar vilket rum Avskedskapellet [en bit innan man kommer fram till kyrkan] intar i den krans av arvsägner, som flätat sig kring apostlarnes minne. Inskriften har följande lydelse:
På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gick att blodvittna, och sade Paulus till Petrus:
Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde för Kristus’ alla lamm!
Och Petrus till Paulus:
Gå i frid, du det godas förkunnare, du de rättfärdiges vägvisare till frälsning!
Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts ur mamertinska fängelset för att avlivas, Paulus på avrättsplatsen utanför Ostiensiska porten, Petrus på Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke på hans väg, och detta medgavs honom av vaktens hövitsman. Och sålunda gick de, sida vid sida, hand i hand, tröstande och hugnande varandra, tills de kommit halvvägs mellan stadsporten och det fält, där Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där Avskedskapellet nu står. Där gav de varandra den fridshälsning, som ovan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.
Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängivne hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen över de kullar med härlig utsikt kring kampagnan, bland vilka Via Ardeatina Nuova i vår tid framgår, och förbi en villa, tillhörig Salvius Otho (den samme som vart Neros efterträdare på kejsarstolen), samt ledde slutligen fram till den omgärdade blodsåkern.
Den lugna kärlek, varmed Paulus talade till vakten, och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade förundrat och gripit flere av soldaterna. Och då bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprang ur den sluttande gräsvall, som blodats av offrets huvud, då kastade sig någre soldater på knä och ropade: ”Denne var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själv har vittnat för hans ords sanning!”
Tre av dem, Longinus, Alcestes och Megistus, framräckte sina händer och ropade: ”Slå nu även oss i länkar och antvarda oss åt domaren och döden, ty vad Paulus från Tarsus brutit, därtill är även vi saker, i det vi säger: vi tror på en enda Gud, vår skapare och fader och hans son Jesus Kristus!”
Två dagar därefter ljöt Longinus, Alcestes och Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.
Petrus avrättades samma dag som Paulus. Efter avskedet från denne fördes han tillbaka till staden och över Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp för Janikulus, på vars högsta topp korset väntade honom.
Petrus bad att varda korsfäst med huvudet nedåt, emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge som hans herre och mästare. Bödlarne efterkom hans önskan.
Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som var från österlandet: greker, israeliter och syrer, och enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras kvarlevor. De tog fördenskull martyrernas kroppar, inneslöt dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en skrift av Gregorius den store förmäls, att när de hunnit till andra milstolpen vid Appiska vägen, uppstod en den häftigaste storm. En rasande virvelvind blåste emot staden, ett mörker likt vinternattens föll över Tiberdalen, åskan dånade och från ömse sidor väste blixtar tätt över vägen, som om keruber korslagt sina flammande svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna sig skatter, som endast världens huvudstad och hävdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom skulle ju en dag täljas som Petrus’ och Paulus’ verk, och i framtidens bok var det ju tecknat, att apostlarne skulle övervinna caesarerna. Som vartecken av denna seger står sedan århundraden Petrus’ bronsstod på kejsar Trajanus’ segerpelare och Paulus’ på kejsar Marcus Aurelius’, och medan caesarernas mausoleer ligger i grus eller, som den hadrianska, står avklädda sin prakt och tjänar andra ändamål, häver sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn som jättevårdar över fiskarens och tältdukvävarens stoft. (Kap. 7)
