Singoalla -- operan

Det inte många idag känner till är att Singoalla gjordes om till opera 1940 (musik av Gunnar de Frumerie). Den blev mycket framgångsrik och sattes upp åtminstone fram till 1960-talet, och borde väl ha fortsatt spelas tycker man... Hur som helst så finns nu två smakprov därur på Spotify:

Kerstin Meyer – Singoalla: Singoalla, Act IV: Singoalla, fly mig

Set Svanholm – Vinden doftar av blommor (Singoalla)

Begravning på bål?

Hur var det med Viktor Rydbergs önskemål angående sin begravning (1895) som man inte tog hänsyn till, det som omtalas i ett brev från begravningsförrättaren Waldemar Rudin till den avlidnes hustru Susen Hasselblad?

Vi vet att prästen där uttalar en lättnad över att ha sluppit en återgång till det gamla, ”hedniska” begravningssättet. Vad betyder då detta? Det vore i första hand själva jordfästningen, begravningsceremonin i Klara kyrka han syftar på, där han var ansvarig. En eventuell kremering skulle kunna ha ägt rum i efterhand då kroppen transporterats till Göteborg. I ”Om likbegängelsesätten” i Handelstidningen den 13 oktober 1888 skriver Rydberg om tre kristna begravningssätt:

1) begravning i klippa, valv, hällgrift (sarkofag);

2) bränning;

3) nedläggning i mull.

Och alla tre är enligt honom godkända av de tidiga kristna församlingarna, i den prioriteringsordningen. Men kan det ha varit så att önskemålet som prästen avvisade inte hade med själva likbegängelsemetoden att göra, utan när och hur den skulle utföras? Hade Rydberg önskat att få bli bränd offentligen på bål i samband med begravningsceremonin, såsom medborgarna i det forna Norden eller antikens Rom? Ja, det stämmer då sannerligen med Rydbergs karaktär.

I samma artikel skriver Rydberg också: ”För egen del anser jag det likgiltigt i religiöst (ej i sanitärt) avseende, huru man förfar med våra jordiska kvarlevor, förutsatt att man med pietet behandlar det stoft, som tjänat oss till organ för våra sinnen, våra känslor, vårt tänkande, våra sedliga idéers utbildning, vår uppväxt till tro på Gud och evigt liv.” Det var nämligen inte hanterandet av stoftet som var det viktigaste för Rydberg utan ”vad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och okristligt [av de kristna församlingarna] var det nu rådande förfarandet att nedmylla lik i gravar, om vilka man på förhand vet, att de ej skola lämnas i fred, ja om vilka det är stadgat, att deras innehåll skall inom vissa år avlägsnas därifrån. Att störa den dödes stoft i dess vila var enligt kristen föreställning ett skändande av det heliga.”

Begravningsförättaren torde alltså ändå ha kunnat känna sig någorlunda lugn att hans vägran inte harmat Rydberg alltför mycket.

P. S. Detta med begravningsbål är förstås mycket spekulativt och får i första hand ses som en tankelek, i andra hand en vild hypotes. Faktum kvarstår dock att ingen har lyckats ge en vettig förklaring på vad det är prästen menar.

Rydberg som nihilist?

Viktor Rydberg som nihilist har jag mycket svårt att se, men även nihilisterna hittar tydligen inspiration hos Rydberg, vilket läses i denna artikel.

Känsöborna -- romanen som blev en akvarellmålning

I ett tidigare inlägg gavs ett exempel på Rydberg som bildkonstnär. Jag ställde då också en fråga om det möjligen fanns fler kända verk. I senaste numret av Viktoriana "svarar" Tore Lund med att presentera en akvarellmålning. Målningen gjordes 1853 under Rydbergs tid som informator på Känsö i Göteborgs södra skärgård. På Känsös hemsida kan man läsa kort om verket och deras besvikelse över att Rydberg inte likt Strindberg skrev en roman istället :)

Stilen får sägas vara "borgerlig realism", och åtminstone förgrundens människor och båtar är intressant och livfullt skildrade. (Målningen finns på Göteborgs universitetsbibliotek.)