Begravning på bål?

Hur var det med Viktor Rydbergs önskemål angående sin begravning (1895) som man inte tog hänsyn till, det som omtalas i ett brev från begravningsförrättaren Waldemar Rudin till den avlidnes hustru Susen Hasselblad?

Vi vet att prästen där uttalar en lättnad över att ha sluppit en återgång till det gamla, ”hedniska” begravningssättet. Vad betyder då detta? Det vore i första hand själva jordfästningen, begravningsceremonin i Klara kyrka han syftar på, där han var ansvarig. En eventuell kremering skulle kunna ha ägt rum i efterhand då kroppen transporterats till Göteborg. I ”Om likbegängelsesätten” i Handelstidningen den 13 oktober 1888 skriver Rydberg om tre kristna begravningssätt:

1) begravning i klippa, valv, hällgrift (sarkofag);

2) bränning;

3) nedläggning i mull.

Och alla tre är enligt honom godkända av de tidiga kristna församlingarna, i den prioriteringsordningen. Men kan det ha varit så att önskemålet som prästen avvisade inte hade med själva likbegängelsemetoden att göra, utan när och hur den skulle utföras? Hade Rydberg önskat att få bli bränd offentligen på bål i samband med begravningsceremonin, såsom medborgarna i det forna Norden eller antikens Rom? Ja, det stämmer då sannerligen med Rydbergs karaktär.

I samma artikel skriver Rydberg också: ”För egen del anser jag det likgiltigt i religiöst (ej i sanitärt) avseende, huru man förfar med våra jordiska kvarlevor, förutsatt att man med pietet behandlar det stoft, som tjänat oss till organ för våra sinnen, våra känslor, vårt tänkande, våra sedliga idéers utbildning, vår uppväxt till tro på Gud och evigt liv.” Det var nämligen inte hanterandet av stoftet som var det viktigaste för Rydberg utan ”vad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och okristligt [av de kristna församlingarna] var det nu rådande förfarandet att nedmylla lik i gravar, om vilka man på förhand vet, att de ej skola lämnas i fred, ja om vilka det är stadgat, att deras innehåll skall inom vissa år avlägsnas därifrån. Att störa den dödes stoft i dess vila var enligt kristen föreställning ett skändande av det heliga.”

Begravningsförättaren torde alltså ändå ha kunnat känna sig någorlunda lugn att hans vägran inte harmat Rydberg alltför mycket.

P. S. Detta med begravningsbål är förstås mycket spekulativt och får i första hand ses som en tankelek, i andra hand en vild hypotes. Faktum kvarstår dock att ingen har lyckats ge en vettig förklaring på vad det är prästen menar.