Brevet är till Carl Åke Auselius (från Göteborg den 24 augusti 1863), en barndomsvän i Jönköping som Rydberg umgicks mycket med under åren 1840-45 (från tolvårsåldern). Auselius hade konstnärsanlag, men förlorade synen och skolade om sig till språklärare. Viktors vackra människo- och livssyn framträder här tydligt, såsom ofta när han behandlar sin barndom, som han ser på nästan som ett förstadium till paradiset. Ett tema som är ganska tydligt i inte minst Vapensmeden. Rydberg var ingen jante. När kompisen har fått en flott och dyr sammetsväst av sin mamma är inte hans reaktion att försöka trycka ner kamraten eller säga elaka saker om västen, nej istället gläder han sig åt kamraten och tänker på hur mycket kärlek hans mamma hade för sin son!
Det begärda konterfejet medföljer. Har du ett af dig sjelf att gifva i utbyte? Jag vill gerna se dig så som du är. Men helst erinrar jag mig min vän Åke, sädan han var, då vi läste Wilkina-sagan, svuro fosterbrödralag, under mörka höstqvällar vandrade tillsammans frän skolan till förstaden, der vi begge bodde, eller under klara och bistra vinterdagar åkte kälke i »Lindqvistens gränd». Sådan präktig gosse du då var, helst när du sprätte i röd sammetsvest! Har du, otacksamme, kanske glömt din röde sammetsvest? Din mamma minnes den nog. Säkert förvarar hon med förkärlek äfven små obetydliga minnen från den tiden, »då morgonens dagg låg på lifvet qvar» på ditt och äfven på hennes, ty jag minnes henne såsom en ungdomlig och gladlynt fru, som ofta tittade in till oss i din kammare, medan vi ritade och kolorerade hvarjehanda otroliga produkter af skön konst.
Har någon enda af dina hundratals teckningar frän den tiden bevarats undan förstörelsen? Eller har »tempus edax rerum, den allt tärande tiden» (se Sjögrens grammatika), icke nöjd med att omstörta troner och bortrycka generationer, äfven slukat samtliga dina högfantastiska täflingsförsök med Rafael såsom dessert? Hvarom icke, och finnes ännu någon enda teckning, tagen i förvar af din omgifning, så skänk mig den! Finnas tvenne, sä gif mig den äldsta och barnsligaste! Betraktandet af den skall kunna återförsätta mig för ett ögonblick i den der pojklifvets lustgård, från hvilken man drifvits ut i verlden, och till hvilken somliga retrospektiva naturer skåda tillbaka med en vemodig och fåfäng längtan. Om man kunde invagga sig i det hopp, att en sådan längtan har något att betyda — att hon är den instinktiva förkänslan af en »all tings återställelse» (bibelns apokatastasis panton) i förbättrad upplaga, således äfven barndomens återställelse i en högre mening! Jag kunde då en gång få se dig såsom pojke i en förklarad verld, med en förklarad lekamen (med en förklarad röd vest) och med förklarade ögon!
