"Strötankar" var för övrigt under en tid något av en egen litterär genre, bestående av små tankekorn, oftast publicerade postumt i författarnas samlade skrifter.
Om minoriteternas rätt talas nu mycket från deras sida, som själva befinna sig med sina politiska åsikter i minoritet. Detta är mänskligt och naturligt. Ledsamt är endast, att de, som tala om denna rätt, aldrig bry sig om att bestämma hennes väsen och gränser.
Huru stor skall minoriteten vara, för att hon skall anses äga »minoritetens rätt»? Om över huvud en sådan rätt existerar, vilket icke kan betvivlas, så kan han omöjligen vara bunden vid en viss siffra eller hava sin tillvaro ovanför en viss gränslinje, så nämligen, att om minoriteten nedsjönke under den linjen, han skulle vara rättslös. Detta vore orimligt och principlöst. Då funnes ju ingen minoritetens rätt som minoritet.
Den största tänkbara minoritet är den, som med blott en enda individ är underlägsen antalet individer i majoriteten. Den minsta möjliga minoritet är den, som är inskränkt till en enda individ, vars åsikter i sin helhet eller i någon enskild fråga äro så egendomliga, att ingen annan delar dem.
Om över huvud det kan talas om en minoritetens rätt, vilket enligt min åsikt är fullt befogat, så måste denna rätt till principen vara densamma för den största möjliga och den minsta möjliga minoritet. Vi skulle annars få en rätt av den märkvärdiga arten, att han antingen plötsligen och obegripligen började vid en viss siffra eller också tilltoge i analogi med den enkla serien 1, 2, 3, 4 etc.
Den rätt, som tillkommer den största möjliga minoritet i ett samhälle, inom vilket politiska frågors avgörande är byggt på omröstningen – denna må försiggå ett ministerråd eller en aristokratisk senat eller ett demokratiskt parlament – kan således icke vara större än den rätt, vilken tillkommer varje enskild, vars åsikt är antingen så djupt välgrundad och egendomligt gestaltad eller så orimlig och befängd, att ingen annan är i stånd att godkänna henne. Vari består då denna rätt? I rätten att utan förkättring eller andra moraliska eller politiska hinder få göra sig hörd, i rätten att verka för sin övertygelse och sprida henne om möjligt därhän, att hon en gång får majoritet. Så långt som det i mänsklig möjlighet ligger, bör för den skull även själva valsättet till politiska kamrar vara sådant, att det betryggar denna rätt. Därutöver funnes han icke.
Man må beklaga, att staternas liv och utveckling bero av majoritetens makt. Ty de bäste i ett samhälle utgöra aldrig majoritet. Det ligger i själva begreppet de bäste.
Till tröst må gälla, att de sämste ej heller någonsin utgöra majoritet. Det ligger också i det begreppet. Tilltröst må gälla, att om de vise alltid utgöra minoritet, så göra de hospitalsgalne det även. Och det är icke sagt, att de vise alltid befinna sig i minoriteten, därför att de utgöra en minoritet.
Till tröst må gälla, att när allt kommer omkring äro samhällena väsen av det slag, att de lika litet som den enskilda människan tåla vid att göras till experimentalobjekt för vishetsrön, men väl för rön, som framkallas av allmänt kända behov. Det torde ligga någon sanning i det påståendet, att ett samhälles lagar skola vara, vad de till regeln äro: uttryck av det hos folket förhärskande rättsmedvetandet, uttrycket av den bildningsgrad, vartill folket hunnit. Det torde ligga något riktigt i påståendet, att samhällets lagar skola vara sådana, att massan av dem som hava att lyda lagarna finner dem begripliga, giltiga och ändamålsenliga. Medlet, varigenom detta tryggast uppnås, heter majoritetens vilja – ett bristfälligt medel, likasom alla, även de snillrikaste mänskliga medel, men det enda som stått och står till buds. Det låter bra att de visaste skola styra. Men de visaste äro antagligen vise nog att inse, att vad de mindre vise känna och tänka, bildar i samhället en faktor, som de visaste måste hava reda på för att icke blint handskas med ett outrannsakat kraftproblem.
För övrigt: vilka äro de visaste? De som själva anse sig som sådane? I detta fall hava vi att söka mängden av vise dels på dårhusen, dels utanför dem bland de mest uppblåsta och dumhögfärdiga bland människor. Är det de, som skola styra samhället?
De verkligt vise hava en släng av den sokratiska blygsamheten, vilken hindrar dem att räkna sig till deras flock, som ropa: »Vi skola styra, ty vi hava insikterna.»
Eller skola de visaste, de till politisk avgöranderätt mogne, utpekas genom en vunnen erfarenhet om deras visdom? Detta synes klokast. Men ack, vilkas erfarenhet? Naturligtvis de mindre vises, vilka då hava att utfärda de andres vishetsdiplom. Även detta synes något galet, och vi äro då för övrigt inne på marken för majoritetens allmakt.
För övrigt: de föregivet eller verkligt visaste äro även människor och som sådana behäftade med något av det, som dogmatiken kallar arvsynd och som lätt leder till verksynd. De mindre vise, som gjorde de visaste till sina herrar, torde hava skäl att frukta något sådant. Idealisterna bland de mindre vise äro benägne att frukta, att deras övertygelser och samveten, materialisterna bland de mindre vise, att deras penningpung får sitta emellan på experimentet. Världen har ju en gång varit styrd av vise, som tillika hade mer än visdom, nämligen helighet. Huru gick det? Goethe låter kanslern sjunga om
de helige och adeln,
mot varje storm de kämpa högt i sadeln,
och stat och kyrka taga de i lön.
Kyrkostaten har varit styrd av sådane helige. Innebär det ett efterdöme?
